Kroppspositivitet

Även om störst fokus ligger på negativ kroppsuppfattning är kroppspositivitet också ett genomgående tema i avsnittet. Det går att se att diskurser om kropp och skönhet i viss mån tar sig uttryck genom positivitet och uppmuntrande och genom att anspela på samhörighet och kroppens funktion. Detta tar form både visuellt och språkligt. Det första positiva budskapet förekommer ungefär två minuter in i programmet, i ett klipp där Mia förklarar varför hon vill göra den här serien. “[…] jag vill ge hopp och styrka och kraft och inspiration att göra sig fri från detta en gång för alla.”. Med detta sagt konstaterar hon att positivitet och framtidshopp är nyckelord som serien kommer att förhålla sig till (även om så inte alltid är fallet). På modefotograferingen där Mia visar upp sig i baddräkt säger hon en till sak som kan ses som inspiration och positivitet:

Jag älskar att få vara rolig med min kvinnokropp, för det är ju alltså sällan man är rolig med sin kvinnokropp. Man gör mycket åt det andra hållet, eller att man tänker mycket på hur man ser ut. När man släpper det helt och bara får använda hela kroppen så är det ju otroligt befriande. Och då tänker jag kanske när man har skrattat klart att det ändå händer någonting. Att man tänker ‘kan hon stå där så, så kan väl jag gå på stranden i bikini trots att jag har fött lite barn’. Att det kan sätta någonting i rullning.

Med det sagt sätts den tidigare uttryckta negativiteten i perspektiv; trots hennes inre demoner tar hon sig till fotograferingen och trotsar svårigheterna i syfte att inspirera andra att våga kliva ur sina komfortzoner. Som tidigare nämn är detta klipp filmat i observerande modus, vilket gör att känslorna som uttrycks känns genuina och äkta. Det blir således lätt att relatera till, och även inspireras av det Mia säger. Genom att diskutera kvinnokroppen i samband med positivt laddade ord som “älskar”, “rolig” och “befriande” förknippas kroppen med bra och värdefulla egenskaper. Inte kopplade till utseende, utan till funktionaliteten och möjligheterna som kroppen har. “När man släpper det helt och får använda hela kroppen så är det ju otroligt befriande” anspelar på kroppen som ett instrument, istället för ett objekt, vilket kan tolkas som ett sätt att försöka bryta den traditionella skönhetsdiskursens retorik. Hon argumenterar i ett annat klipp att “våran kropp inte är till för att behaga” utan den är till för att vi ska leva liv med våra kroppar, inte mot våra kroppar.

Diskursen om kroppen som instrument förekommer inte bara här, utan den utgör en stor del av det kroppspositiva temat i avsnittet. Särskilt i det sista montaget med intervjupersoner som delar med sig av personliga erfarenheter. I slutet av avsnittet beskriver flera av

intervjupersonerna sina kroppar som komplexa och starka mekanismer som fortsätter fungera trots alla påfrestningar som livet medför. “Jag tycker att den är stark. Den tar mig dit jag ska.

Den är fantastisk, helt enkelt!” säger en av intervjupersonerna. Ord som ”stark” och ”fantastisk” beskriver kroppen på ett sätt som tyder på att fokus ligger på dess fysiska

möjligheter, snarare än dess utseende. En annan berättar om hur tacksam hon är för att hennes kropp fortsätter att fungera när hennes psyke lägger ner. “Den fortsätter att gå till jobbet, fortsätter att ta bussen. Den fortsätter att bli hungrig [...] jag är väldigt tacksam för att min kropp fortsätter, även när jag inte gör det.”. Detta stycke är ett utmärkt exempel på hur diskursen tar sig uttryck. Intervjupersonen gör kroppen till ett aktivt och handlande subjekt genom att betona att ”den fortsätter” att göra saker trots att hon själv inte gör det. På så sätt omnämner hon kroppen som en fungerande mekanism, oberoende av personen som besitter den. Det kan också tolkas som ett sätt att förtydliga att en kropp är en kropp, oavsett hur den ser ut. Detta montage med positiva kommentarer utgör avsnittets sista segment, vilket innebär att det är denna diskurs som knyter ihop säcken och kommunicerar de budskap som avsnittet avser att förmedla.

Montagen som illustrerar det som intervjupersonerna säger kan i sig också tolkas vara kroppspositiva. De illustrerar kroppar i olika färger, former och storlekar som uttrycker sig fysiskt på olika sätt. Vissa dansar, andra står och skrattar (se bilaga 3). De flesta är endast iklädda underkläder, medan vissa har exempelvis linne ellet t-shirt på sig. Gemensamt är att alla bär ljusa kläder som på ett eller annat sätt visar upp personernas kroppsform (se bild 2 nedan). Den enhetliga klädkoden kan tolkas som ett sätt att gruppera de sociala aktörerna och skapa samhörighet och jämlikhet mellan dem. Den kan tolkas som ett försök att betona deras likheter trots alla variationer i kroppsform, färg, storlek, kön etc. Exempel på ett klipp som anspelar på samhörighet och gemenskap förekommer 22 minuter in i avsnittet. Klippet visar tre kroppar av olika storlekar och färger som håller om varandras ryggar (se bilaga 4). Kropparna är filmade i närbild bakifrån, vilket kan väcka associationer till Mulveys teorier om voyeurism, eller den stereotypiska “chockbilden” som diskuteras i bakgrundsavsnittet. Även om det går att diskutera huruvida dessa bilder är objektifierande eller inte, så har de utan tvekan en normbrytande roll i det avseendet att de lyfter fram kroppsdelarna i positiv bemärkelse. Eftersom klädkoden är avskalad, färglös och minimalistisk betonar den att det yttre inte är allt, utan att det är det inre som definierar oss. Den eliminerar också de typiska vanföreställningarna som finns om klass, kön och social bakgrund då alla exponeras på samma premisser som inte anspelar på några stereotyper.

Bild 2: dansande personer i ljusa underkläder.

Vad gäller färg och ljussättning är montagen allmänt ljusa med något låg mättnad. Klädkoden är, som tidigare nämnt, ljus och bakgrunden skiftar mellan vit och ljusgrå. Som Machin skriver, används ljus- och färgsättning ofta för att anspela på allmänna associationer kopplade till ljus och färg. Ljusa färger associeras ofta med positivitet, lycka, ärlighet och godhet. Användningen av de ljusa färgerna i montaget appellerar således positiva associationer kopplade till kropp och utseende, vilket går i linje med vad inslaget vill kommunicera. Vad gäller färg är mättnaden i montaget något låg, vilket enligt Machin kan skapa lugn och fridfullhet. Den låga mättnaden kan också ge en dokumentär känsla av realism. Färg- och ljussättningen i montaget kan således tänkas vara ett medvetet val som gjorts i syfte att avdramatisera vanliga kroppar samt lyfta dem i ett positivt och ljus. Estetiken i montaget kan därför också tänkas syfta till att bryta den normativa överrepresentationen av den vita, smala och retuscherade kroppen som media framställer som det enda naturliga kropparna. I det hänseendet bryter programmet också normen som dett kritiserar, även om montaget inte går så långt som att representera alla icke-normativa kroppar (mer om det i nästa del).

Kopplar vi diskursen om kroppen som instrument till uppsatsens teoretiska utgångspunkter går det att se att den till stor del utgår från en feministisk ansats. För det första får kvinnors upplevelser kring kroppspositivitet stort utrymme inom temat. Även män får komma till tals inom frågor som berör dem, utan att ges tolkningsföreträde inom kvinnofrågor. Temat präglas inte av den manliga dominansen som den feministiska medieteorin kritiserar. De facto

kritiserar programmet de könsnormer som den patriarkala skönhetsdiskursen upprätthåller. Mia säger exempelvis vid ett tillfälle:

“Det sällan någon som ber en manlig komiker eller skådis eller överlag man att le och visa tänder. Det är någonting som vi kvinnor ska göra jämnt på bild. [...] vi ska vara lite glada och go’a och tillgängliga och öppna, och de ska ha pondus.”

I detta stycke diskuterar Mia hur män jämfört med kvinnor behandlas i media och vilka förväntningar som ställs på dem i relation till varandra. I ordföljderna ”vi kvinnor ska göra” och ”vi kvinnor ska vara” ligger en bitter underton som tyder på att Mia är trött på dessa förväntningar och att hon tycker att det finns mycket mer till kvinnan än vad som tillåts visas offentligt. Som tidigare nämnt ligger fokus inom feministisk medieteori på samma sak; att synliggöra förtrycket mot kvinnor inom mediebranschen och reduceringen av kvinnor till passiva objekt (Williams, 2003.s. 58–59). Med det sagt kan programmet argumenteras ha feministiska inslag. Det pratas också, som tidigare nämnt, mycket om friheten som medföljer när man får använda kvinnokroppen prestigelöst: när man väl lyckats släppa alla

förväntningar som ställs på kvinnor. Friheten och prestigelösheten som beskrivs kan tolkas som optimism och positiv uppmuntran.

För det andra kan Mulveys teorier om den lustfyllda blicken endast i viss mån appliceras på montagen med de lättklädda kropparna. Närbilder på kroppar tenderar enligt henne att avhumanisera personerna i bild, men eftersom kropparna i det kroppspositiva montaget är aktiva och inte nekas någon blick kan de ses som aktiva. Alla som kommer till tals filmas framifrån i ögonhöjd, vilket tillåter tittaren att skapa en relation till personen i bild. Dessutom visas många av dessa intervjupersoner i rörelse, vilket gör dem aktiva och således mer

maktfulla. Detta skiljer sig avsevärt från temat ångest, ilska och negativ kroppsuppfattning där personerna förminskas och objektifieras.

Goffmans teorier om självrepresentation går å andra sidan inte att applicera på temat i samma mån som det går att göra med feministisk teori. Detta eftersom att det är ett produktionsteam som huvudsakligen står för presentationen av de sociala aktörerna, och inte mycket de själva. Visserligen är det de som står för det som sägs, men kameravinklar, ljussättning och framför allt klippning styrs av produktionsteamet. Detta gör att även om de själva antagit en social roll så är det inte nödvändigtvis den som representeras, eftersom mycket av det de säger klipps bort och eller väljs ut selektivt. Den enda som har makt att påverka representationen av sig själv är Skäringer i de scener som hon själv filmat med egen kamera. Mias egenfilmade klipp med kroppspositiva budskap förekommer ett flertal gånger i avsnittet. Dessa ger intryck av att vara amatörproducerade då inga specifika ljusuppsättningar eller färgändringar ser ut att ha gjorts. Klippen ser snarare ut att vara improviserade, vilket ger en känsla av av spontanitet

och genuinitet. Fokus ligger på det som sägs, snarare än det som syns. Därför är det hon själv som tar på sig rollen som inspiratör genom dessa klipp.