Örebro Universitet
Institutionen för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap
Kroppsaktivism i TV?
Hur diskurser om kropp och skönhet tar sig uttryck i
dokumentärserien Kroppshets: en multimodal kritisk diskursanalys
Kandidatuppsats 15 hp, 2019-01-18 Medie- och kommunikationsvetenskap Handledare: Mahitab Ezz El Din Författare: Sofia Thorstensson Cardenas
Abstract
Denna uppsats undersöker hur diskurser om kropp och skönhet tar sig uttryck i SVT:s tv-program Kroppshets, samt genom vilka språkliga och visuella element kritiken mot rådande kroppsideal förmedlas i programmet. Intresset har bakgrund i fenomenet kroppsaktivism som har vuxit fram på nätet som motreaktion till kroppshets och kroppsångest. Det saknas
kunskap kring hur fenomenet tar sig uttryck i television, och i synnerhet svensk television. Med utgångspunkt i feministisk medieteori och Erving Goffmans teorier om självpresentation görs därför en multimodal kritisk diskursanalys på seriens första avsnitt. Resultatet visar att kroppsdiskursen till störst del tar sig uttryck genom uttrycklig ångest, ilska och negativ kroppsuppfattning. Diskurser om kroppen som instrument dominerar också det språkliga innehållet. Hela avsnittet genomsyras av en dualitet: å ena sidan synliggör den kroppar utanför normerna, å andra finns beaktandet av kvinnokroppen fortfarande kvar.
Nyckelord: feministisk medieteori, kroppsaktivism, kroppshets, multimodal kritisk diskursanalys, television.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
2. Syfte och frågeställningar ... 2
3. Bakgrund ... 2
3.1 Aktivism ... 2
3.2 Kroppsaktivism ... 3
3.3 Representationen av kvinnan och kroppen i tv ... 3
3.4 Intersektionalitet i media ... 5 3.5 Tv-serien Kroppshets ... 5 3.6 Dokumentärfilmens modus ... 6 4. Uppsatsens disposition ... 6 5. Tidigare forskning ... 7 5.1 Litteraturgenomgång ... 7
5.2 Kroppen och kroppsaktivism i rörlig bild ... 8
5.3 Kroppsaktivism, kroppspositivitet och kroppsuppfattning på nätet ... 10
5.3.1 Skönhetsideal och konsumentkultur ... 10
5.3.1 Gemenskap och utanförskap ... 10
5.4 Kritisk reflektion kring det aktuella forskningsläget ... 11
6. Teoretiska utgångspunkter ... 13
6.1 Feministisk medieteori ... 13
6.1.1 Laura Mulveys feministiska medieteorier ... 14
6.2 Goffmans teorier om självpresentation ... 15
6.3 De teoretiska utgångspunkternas relevans för studien ... 16
7. Metod ... 17
7.1 Val av metod ... 17
7.1 Multimodal kritisk diskursanalys (MCDA) ... 17
7.1.2 Sociala aktörer ... 18
7.2 Analysmodell för text ... 18
7.3 Semiotiska bildverktyg ... 19
7.4 Semiotisk analysmodell ... 20
7.4.1 Kroppsliga uttryck ... 20
7.4.2 Bildvinkel och interaktion ... 21
7.4.3 Distans... 22
7.4.4 Färg och ljussättning ... 22
7.5 Metodkritik ... 23
7.5.2 Generaliserbarhet ... 24
8. Material ... 25
8.1 Avgränsningar och urval ... 25
9. Resultat av analysen ... 26
9.1 Ångest, ilska och negativ kroppsuppfattning ... 26
9.2 Kroppspositivitet ... 31
9.3 Normbrytande och aktivism ... 35
10. Sammanfattning ... 38
11. Avslutande diskussion ... 39
11.1 Slutsats ... 41
1. Inledning
Budskap om hur vi bör se ut och vad vi bör göra med våra kroppar finns överallt i media. Från träningshets på sociala medier, till bantningstips i livsstilsmagasin och retuscherade bilder den smala drömkroppen i tv-reklam. I ett samhälle där vi bedöms efter hur vi ser ut spelar representationen av kroppen stor roll för hur vi mår och ser på oss själva (Sastre, 2014). Som motreaktion till samhällets skönhetsideal har den så kallade kroppsaktivismen spridit sig på sociala medier. Dess mål är att skapa acceptans för de kroppar som inte passar inom skönhetsnormen genom att bland annat synliggöra och hylla andra kroppstyper än den smala (Språk, folk och minnen, 2016).
Kroppshets är en svensk dokumentärserie som kan argumenteras ha anammat
kroppsaktivismens budskap (Kroppshets, 2018). Skådespelerskan Mia Skäringer, som leder programmet är en av de kändisar som har hyllats för de kroppspositiva budskap hon
förmedlar genom sina sociala medier (Skäringer, 2018). I programmet som Skäringer varit med och producerat lyfter hon fram de problem som finns med medias och samhällets syn på hur vi ska se ut.
Det råder en kunskapslucka kring hur rörelsen har påverkat TV-innehåll, och i synnerhet svenskt TV-innehåll. Då kroppsaktivismen är en rörelse som främst tagit plats på nätet finns en del studier kring hur kroppsaktivismen tar sig uttryck i exempelvis bloggar och sociala medier, men inte mycket om hur den har anammats i tv. Den forskning som väl har gjorts kring fettacceptans i tv visar bland annat att amerikanska tv-program som påstår sig vara kroppspositiva till stor del speglar idealen, snarare än utmanar dem (Peltier och Mizock 2012). Med bakgrund i detta intresserar sig denna studie för hur svensk television anammar kroppsaktivismen och bryter mot de normer som den själv kritiserar. Denna kandidatuppsats undersöker således hur kritiken mot samhällets kroppshets och rådande kroppsideal tar sig uttryck i SVT:s nya tv-serie Kroppshets genom en multimodal kritisk diskursanalys.
2. Syfte och frågeställningar
Denna studie intresserar sig för hur kroppsaktivismens budskap anammas i svensk television. Syftet med uppsatsen är således att undersöka hur kritiken mot samhällets kroppshets och rådande kroppsideal kommer till uttryck i tv-serien Kroppshets, samt huruvida serien bryter mot de normer som den själv kritiserar. För att uppfylla syftet har två frågor formulerats:
● Hur tar sig diskurser om kropp och skönhet uttryck i tv-programmet Kroppshets?
● Genom vilka språkliga och visuella element förmedlas kritiken mot kroppshets i programmet?
3. Bakgrund
I följande avsnitt diskuteras aktivism och kroppsaktivism utifrån sin samhällskontext med avsikt att ge bakgrundsinformation som kan vara viktig för att förstå undersökningens sammanhang. Till att börja med redogörs kroppsaktivismens grundidéer och feministiska historia i syfte att möjliggöra urskiljande av kroppsaktivistiska inslag i kommande analys. Sedan följer en genomgång kring hur den stereotypiska representationen av kvinnan i nuläget tar sig uttryck i film och tv. Valet att fokusera på representationen av just kvinnokroppen i analysen kommer också att motiveras. Följaktligen redogörs vad som menas med
intersektionalitet i media och varför det är viktigt att ha i beaktning i analysen. Analysmaterialet kommer också att beskrivas mer ingående.
3.1 Aktivism
Aktivism definieras som en politisk rörelse som engagerar sig för kraftig politisk handling. Det kan handla om att ta över politisk makt från makthavare eller att motverka inflytande från rådande maktstrukturer (Nationalencyklopedin). I kroppsaktivismens fall handlar det om att förändra rådande diskurser om kropp och ge kroppar som faller utanför normen större utrymme inom den offentliga sfären (Afful och Ricciardelli, 2015). På senare tid har teknologi möjliggjort en ny form av aktivism som tar plats genom media, och i synnerhet genom sociala medier. Den nya formen av aktivism beskrivs ofta som spontan, ledarlös och horisontell, till skillnad från den gamla formen som är mer beroende av enhet och
sammanhållning (Gerbaudo, 2012 s.19). Interaktiviteten som internet möjliggör, gör det också möjligt för folk att få stor spridning av budskap och idéer. Den klassiska
envägskommunikationen har ersatts med en deltagarkultur som gör folk till både mottagare och producenter samtidigt (ibid, s. 22). Av den anledningen är aktivism och folkrörelser inte
längre bundna till tid och rum. Rörelser kan bilda gemenskap via nätverk världen över och få spridning med mindre medel än förut (ibid s-22-25).
3.2 Kroppsaktivism
Kroppsaktivismen har ursprung i 60-talets kvinnorörelse (Cooper, 2008) och är en växande rörelse i Sverige och i världen. Som motreaktion till samhällets skönhetsideal vill
kroppsaktivismen skapa acceptans för de kroppar som inte passar inom skönhetsnormen (Institutionen för Språk, folk och minnen, 2016). Kroppsaktivister menar att medias homogena överrepresentation av samma smala kroppstyp överallt bidrar till en osund och orealistisk bild av hur en normal kropp “bör” och “ska” se ut, och att något så enkelt som mångfaldig representation kan göra skillnad för hur en människa ser på sig själv och mår i sin kropp (Afful och Ricciardelli, 2015).
I kroppsaktivismens namn har det på senare tid dedikerats webbsidor och specifika plattformar för att skapa acceptans kring icke-normativa kroppar. Dessa har som mål att skapa en trygg miljö för folk att dela med sig av berättelser, erfarenheter och bilder på sig själva. Detta för att belysa vilken mångfald som faktiskt finns blenand oss (Sastre, 2014). Begreppet kroppsaktivism inkluderar olika typer av icke-normativa kroppar. Tjocka,
rasifierade, funktionsvarierade, trans- och åldrade kroppar är några exempel. Denna uppsats fokuserar främst på den inriktning som syftar till att normalisera tjocka kroppar.
Fettaktivismen, som denna kroppsaktivistiska inriktning också kallas, syftar till att utmana den allmänna bilden av tjocka personer som lata, fula och mindre värda. Denna bild medför en sämre livskvalitet för tjocka personer i form av bland annat självhat och utanförskap, menar kroppsaktivister (Cooper, 2008).
3.3 Representationen av kvinnan och kroppen i tv
Radikala feministgrupper manifesterade redan under 1960- och det tidiga 1970 talet mot den dubbla bestraffningen som tjocka kvinnor utsattes för i form av sexism, fettförakt och
stereotypisering i den offentliga sfären och i media (Cooper, 2008). Kvinnors kroppar överlag har beaktats och diskuterats världen över sedan tidernas begynnelse och har gestaltats på flera olika stereotypa sätt genom tiderna (Hirdman, 2015 s.57). Av den anledningen ligger
uppsatsens fokus i första hand på representationen kvinnokroppen i tv, och inte lika mycket på manlig representation. Som bakgrund till kommande analys presenteras därför nedan hur den stereotypiska representationen av kvinnan har tagit form i film och tv över tid.
Bilder på kvinnors kroppar att diskutera, beakta, njuta- och förskräckas av säljer
medieinnehåll världen över (Hirdman och Kleberg, 2015 s.13). Dessa bilder, samt betydelsen de har för oss lär vi oss känna igen. Allt från poseringen framför kameran till blicken och småleendet, till de framskjutna höfterna eller kroppen som vrider sig från kameran. Det talas mycket om den stereotypiska avbildningen av den unga, slanka, ofta vita och attraktiva kroppen som är den som oftast representeras. Även den chockerande bilden på samma kropp, i en mer “grotesk” och avslöjande tappning förekommer. Det är denna bild av kvinnor som världen känner igen, inte minst genom film och tv. “Chockbilder” kallas också de bilder på kroppar som bryter mot föreställningen om kvinnokroppen som den släta, smala och fläckfria kroppen (Hirdman, 2015 s.57–59).
Närgångna bilder på kroppsliga “brister” förekommer allt mer ofta i nöjesbranschen i syfte att väcka reaktioner. Det handlar ofta om rynkor, finnar, bristningar, celluliter eller dylikt. Dessa bilder talar inte bara om kropparna som avbildas, utan även kropparna till de som beaktar. Bilderna sätter standarden för vad som anses vara önskvärt och inte, samtidigt som de också väcker blandade känslor av både fascination och oro. Idéer om avsmak är en central del i populärkulturens syn på kvinnokroppen. Avsmak är exempelvis ett stort utmärkande drag när det kommer till framställandet av arbetarklasskvinnor i reality-tv, visar sociologen Beverley Skeggs. De framställs ofta som överdrivna och obrydda. “De är högljudda och har för mycket smink för vad som anses vara respektabelt”, menar hon. Det råder, enligt henne, en social enighet om hur kroppar ska förstås och vilken betydelse deras utseenden har. Dessa
dokusåpor utgår från stereotyperna och de allmänna föreställningarna kring kön och klass i porträtteringen av arbetarklassfemininietet (Hirdman, 2015 s.60).
Även i program som anser sig vara kroppspositiva förekommer stereotyper som upprätthåller föreställningar om kön, klass och kroppsfett. Tjocka kvinnor framställs i större utsträckning som groteska, glupska och högljudda i syfte att överkompensera för deras vikt, även om programmet påstår sig vilja stå för avstigmatiseringen av tjocka kroppar. Detta visar en studie gjord av psykologiforskarna MacKenzie Peltier och Lauren Mizock (2012). Detta samtidigt som tjocka män i allt större utsträckning accepteras som de är, visar samma studie (Peltier & Mizock, 2012). Ett annat sätt att framställa icke-normativt större kroppar är genom humor. I komediserier förekommer tjocka personer oftast i humoristiskt syfte, där verbala attacker mot tjocka kvinnliga karaktärer från manliga motspelare är vanligast (Himes och Thompson, 2007; Fouts och Bourgaff, 2000).
3.4 Intersektionalitet i media
Sociala kategorier som kön, klass, sexualitet, etnicitet, funktionsvariabler med flera avgör vilka sociala förutsättningar du får i livet. Intersektionalitet som begrepp syftar till att synliggöra hur specifika situationer av förtryck skapas i skärningspunkter mellan dessa kategorier. Begreppet används ofta i genus- och feministisk forskning, och även i viss mån inom medieforskning. Vid en intersektionell analys är det viktigt att beakta de olika
perspektiven och förstå att de kan gripa in i varandra och skapa skillnader i makthierarkin. Det är ändå skillnad på kvinnor och kvinnor, och män och män. Medieskildringen av kvinnor i arbetarklassen skiljer sig exempelvis från skildringen av kvinnor i överklassen. På samma sätt som det finns skillnader i hur den vita arbetaren och rasifierade arbetaren framställs i media (Roosvall och Widerstedt, 2015 s.40–42).
Vissa menar att kroppsstorlek är en bidragande faktor till vilka sociala förutsättningar du får inom den offentliga sfären. Inom kroppsaktivismen ses kroppsfett ofta som en självklar del i den intersektionella analysen. Detta på grund av den allmänna stigmatiseringen av den tjocka kroppen i det offentliga rummet. Tjocka personer saknar också nästan helt representation i media (i andra sammanhang än medicinska). Att ta kroppsstorlek i beaktning vid analys av olika maktförhållanden i media är därför viktigt enligt kroppsaktivister (Afful och
Ricciardelli, 2014).
3.5 Tv-serien Kroppshets
Under hösten 2018 släpptes dokumentärserien Kroppshets på SVT play. Serien handlar om alla de timmar och minuter vi lägger ner på vårt utseende, samt hur utseendefixeringen påverkar våra liv och vårt mående negativt. Ändamålet med serien, menar Skäringer, är att lyfta fram olika perspektiv och personliga erfarenheter relaterade till kroppshets. Detta i syfte att belysa alla de olika former som kroppshetsen kan ta, och även vilken stor variation av kroppar i det finns världen (Kroppshets, 2018). Programmets ändamål går till viss del i linje med Afful och Ricciardellis (2014) definition av kroppsaktivismens, åtminstone när det gäller synliggörande av normbrytande kroppar. Av den anledningen kan programmet tolkas vilja profilera sig som kroppsaktivistiskt.
Programmet utgår från ett kritiskt kunskapsintresse för hur vi manipuleras av medias alla skönhetsideal och stereotypa representationer av kropp, kön och etnicitet. Genom seriens tre avsnitt tar programledaren Mia upp problematiken med alla skönhetsideal som genomsyrar samhället. Hon argumenterar att ”vi lever i ett ätstört samhälle utan att ens reflektera över det” eftersom vi “ständigt matas med projektioner av hur vi ska se ut”. I serien uppmanar hon
också alla att försöka bryta mot normerna och frigöra sig från samhällets alla förväntningar. Genom varje avsnitt får tittaren dessutom följa med Skäringer på olika aktiviteter och ta del av hennes personliga berättelser om allt från inre resor till personliga problem kopplade till kroppsångest. Hon träffar också olika personer som på ett eller annat sätt påverkas av kroppshetsen. Dessa personer pratar om allt från ätstörningar och könsnormer till frigörelse från utseendehetsen. Utöver kropp går programmet igenom och problematiserar allmänna förväntningar gällande könsstereotyper, etnicitet, bakgrund och klass (Kroppshets, 2018). Med detta i hänseende kan programmet tolkas ha ett intersektionellt perspektiv.
Även om SVT eller Skäringer själv inte explicit beskriver Kroppshets som en dokumentär så går programmets utformning i linje med Bill Nichols (2017) definition av dokumentärfilm. Programmet utgår från verkligheten (i alla fall filmskaparens bild av verkligheten), den beskriver riktiga händelser och inkluderar verkliga människor (sociala aktörer). Det som sägs i programmet illustreras dessutom ofta av gammalt arkivmaterial från verkliga tv-program eller inslag som har sänts på TV förut (Kroppshets, 2018). Verklighetsfaktorn är enligt Nichols det som skiljer dokumentärfilm från fiktiv film (Nichols, 2017 s.5–10)
3.6 Dokumentärfilmens modus
Även om dokumentärfilm innehåller fakta om verkligheten utgör filmen i sig inte en faktahandling. Fakta måste trots allt tolkas och framföras. Därför finns ett antal olika
tillvägagångssätt för dokumentärfilmen att skildra verkligheten på. De olika sätten kallas för modus. Olika modus ger olika effekter och engagerar publiken på olika sätt (Nichols, 2017 s.104). Inför kommande analys är modusbegreppet viktigt att hålla koll på eftersom modus har en stor påverkan på hur budskap kommuniceras. Dokumentärseriens modus kommer därför att poängteras och beskrivas i analysen. Det finns i synnerhet ett specifikt modus som kommer att diskuteras i resultatredovisningen, och det är observerande modus. Det
observerande moduset låter de sociala aktörerna interagera med varandra utan filmskaparens ingripande. Moduset kännetecknas av att filmskaparen frånsäger sig kontrollen över
iscensättande och arrangemang och väljer att istället observera omgivningen eller de sociala aktörerna på håll. Detta ger utrymme för mer spontanitet och genuinitet (ibid s. 132)
4. Uppsatsens disposition
Följande del av uppsatsen inleds med en redovisning av tidigare forskning som anknyter till studiens forskningsämne, och i samband med det också en diskussion kring den tidigare forskningens relevans för denna studie. Vidare redovisas uppsatsens teoretiska
metod och material, med tillhörande modeller för bild- och textanalys. Metodavsnittet inkluderar också en kritisk reflektion kring metodproblem samt hur reliabilitet, validitet och generaliserbarhet kommer att tillämpas i analysen. Resultatredovisningen är tematiskt indelad i tre dominerande diskurser som går att urskilja i analysmaterialet. Dessa kommer att
förklaras mer ingående i resultatavsnittet. Efter analysen följer en sammanfattning av hela uppsatsen där det viktigaste resultatet av analysen presenteras, följt av diskussion och slutsatser. Avslutningsvis redovisas referenslista och bilagor.
5. Tidigare forskning
I detta avsnitt kommer först en övergripande bild av det aktuella forskningsläget att presenteras. En genomgång av tidigare forskning som rör kroppsaktivism i film och tv kommer att inleda kapitlet. Därefter följer en redovisning av tidigare forskning relaterat till kroppsaktivism på nätet. Anledningen till detta är dels att det saknas forskning kring
fenomenet i tv, så för att ge en genomgripande bild av hur fenomenet tar sig uttryck i media måste fler perspektiv upptas. Detta ger dessutom möjlighet till mer kontextuell förståelse av rörelsen. Den sistnämnda delen presenteras tematiskt utifrån tre särskilt centrala teman som är skönhetsideal och konsumentkultur och gemenskap och utanförskap.
5.1 Litteraturgenomgång
Av de elva studierna som diskuteras nedan är det fyra som behandlar diskurser om kropp eller kroppsuppfattning i tv, film och video (Peltier och Mizock 2012; Himes och Thompson 2007; Hussin, Fazier och Thompson, 2010; Hyuksoo, Jungsun och Lee, 2016). Övriga studier undersöker hur kroppsdiskurser tar sig uttryck på webbaserade plattformar som bloggar och sociala medier (Sastre 2014; Williams 2017; Afful & Ricciardelli 2015; Marcus 2016; Webb, Vinoski, Bonar, Davies och Etzel 2017). Forskningsresultaten som kommer att redovisas visar exempelvis att det råder stora skillnader i hur kroppsdiskursen tar sig uttryck mellan
webbaserad och traditionell media. Internet ger individen frihet att själv bestämma över medieinnehåll, vilket gör vardagliga aktiviteter som bloggande till ett effektivt sätt att skapa egna narrativ som utmanar befintliga skönhetsideal. Detta till skillnad från film och tv som inte är ett interaktivt medium och därmed inte ger samma möjligheter (Williams 2017; Afful och Ricciardelli).
Majoriteten av studierna undersöker specifikt kroppsaktivism/fettacceptans som fenomen (Williams 2017; Afful och Ricciardelli 2015; Marcus 2016) men inte alla. Vissa behandlar näraliggande ämnen som kroppspositivitet, allmän kritik av normer och skönhetsideal samt
stigmatiseringen av tjocka kroppar (Sastre, 2014; Hussin, Fazier och Thompson, 2010; Himes och Thompson, 2007).
5.2 Kroppen och kroppsaktivism i rörlig bild
När det gäller kroppspositivitet i tv står forskarna MacKenzie Peltier och Lauren Mizock för den mest relevanta kunskapen. I deras “Fox's More to Love: Pseudo-Fat Acceptance in Reality Television” gör forskarna en textuell analys av det amerikanska dejtingprogrammet More To Love (en dokusåpa som utger sig för att sig vara kroppspositiv). Studien syftar till att tydliggöra huruvida programmet bidrar till avstigmatiseringen av tjocka kroppar eller inte. Resultatet visar att serien inte bara genomsyras av en falsk fettacceptans, utan också
upprätthåller skadliga könsroller och normer. Deltagarna i programmet framställs exempelvis som osäkra och olyckliga på grund av sina tjocka kroppar, snarare än obrydda och frigjorda. Programmet förkastar och bryter således inga normer, utan speglar och synliggör dem endast. Detta menar Peltier och Mizock strider mot den allmänna definitionen av vad
kroppspositivitet står för (Peltier och Mizock, 2012).
I en studie publicerad i Feminist Media Studies skiljer sig resultaten markant från Peltier och Mizocks. I studien diskuterar och analyserar forskaren och universitetslektorn på Ryerson University of Social Work i Toronto, May Friedman, hur den brittiska tv-serien My Mad Fat Diary utforskar och konstruerar feministiska begrepp som kroppsaktivism/fettaktivism och kroppspositivitet. I synnerhet undersöker hon på hur diskurser om stigmatiserade ämnen som fetma och psykisk ohälsa konstrueras i serien. Resultaten visar att serien har ett
okonventionellt och nytänkande sätt att skapa medvetenhet om sakfrågorna. Det Friedman beskriver som det klassiska sättet att införliva feminism i film och tv - det vill säga skapandet av starka och framfusiga kvinnliga karaktärer som motsvarar de manliga, har ersatts. I den här serien ligger fokus alldagliga feministiska frågor i vardagslivet. Programmet lyfter fram problem som utanförskap, isolering och stigmatisering som icke-normativa kroppar utsätts för på ett sätt som inte är på bekostnad av karaktärernas unika egenskaper och personligheter. Programmet lyckas enligt Friedman också införliva ett intersektionell tankesätt i form av bland annat mångfaldig representation. Detta tyder enligt henne på att kroppsaktivismens budskap börjar nå och påverka film- och TV-innehåll (Friedman, 2017).
Melissa Zimdars, medieforskare på University of Wisconsin, kommer i sin vetenskapliga publikation fram till liknande resultat. I artikeln Fat Acceptance TV?: Rethinking Reality Television With TLC's Big Sexy and the Carnivalesque analyserar hon hur den amerikanska dokusåpan Big Sexy konstruerar diskurser om fett. Programmet handlar om fem överviktiga
kvinnor i Manhattan som jobbar inom modeindustrin. Programmet profilerar sig som
kroppsaktivistisk i den bemärkelsen att den syftar till att hylla kroppar som inte är normativt smala. Skillnaden mellan Big Sexy och andra program relaterade till vikt, menar Zimdars, är att dessa kvinnor inte har någon önskan att gå ner i vikt. Programmet varken nekar eller uppmuntrar viktnedgång och målar inte heller upp kvinnokroppen som spektakel som ska motivera andra till bantning eller restriktioner. Zimdars finner också att programmet ramar in kvinnorna som aktiva, livfulla och sexuellt frigjorda, vilket bryter mot den allmänna bilden av tjocka personer som lata. Trots detta ignorerar inte programmet diskurserna om
hälsofarorna med fetma och övervikt, utan de diskuteras utan att dra kopplingar till utseende, attraktivitet eller värde. Avslutningsvis reflekterar Zimdars över hur intersektionalitet skulle kunna införlivas i serien, eftersom hon menar att programmet utgår från att alla tjocka personer upplever verkligheten likadant. (Zimdars, 2015).
Övriga studier gällande kroppsuppfattning i film, tv och rörlig bild undersöker hur stigmatiseringen av tjocka personer tar sig uttryck där. Resultatet visar bland annat att stigmatiseringen främst tar sig uttryck verbalt genom hånande och humor i amerikanska och brittiska komedifilmer- och serier. Den visar också att manliga karaktärer är över tre gånger mer benägna att delta i stigmatiseringen än kvinnliga (Himes och Thompson 2007). En studie från 2010 visar liknande resultat. Genom kvantitativ innehållsanalys av de mest sedda
Youtube-klippen som dyker upp under sökordet “fat” undersöker författarna hur
stigmatiseringen av fett tar sig uttryck på Youtube. Resultatet visar att trots att majoriteten av de som utsätts för fettstigma är män (62,1% jämfört med kvinnor, 36,4%) så är det också i större utsträckning män som engagerar sig i stigmatiseringen än kvinnor. Av de klipp som analyserades hade 46% en tydlig antagonist (som var skyldig till stigmatiseringen) och av dessa var 88% manliga. Endast 7,7% var kvinnliga (Hussin, Fazier och Thompson, 2010).
I en forskning publicerad i American Communication Journal (2016) undersöks hur smala kvinnor, jämfört med medelstora och överviktiga kvinnor porträtteras i tv-reklam som riktar sig mot barn. Undersökningen studerar könsstereotypisk representation ur fem dimensioner: fysiskt utseende, beteende, egenskaper, ockupation och sexualitet. Resultatet visar att smala kvinnliga karaktärer är mer troliga att associeras med fysiska attribut och sexualitet än medelstora och överviktiga kvinnor. Resultatet visar också att barnreklam, liksom
vuxenreklam, främjar och upprätthåller könsstereotyper av smala kvinnliga karaktärer genom att lägga fokus på utseende och sexualitet. Detta medans större kvinnor istället gestaltas mer som modersfigurer. Framställningen av tjocka kvinnor som “varma” och vänliga förekommer i större utsträckning än av smala och normalviktiga kvinnor. Större och normalviktiga
kvinnor framställs också i större utsträckning som snälla och ödmjuka än smala kvinnor (Hyuksoo, Jungsun och Lee, 2016).
5.3 Kroppsaktivism, kroppspositivitet och kroppsuppfattning på nätet
Vikten av en intersektionell analys betonas starkt av kroppsaktivister på nätet, visar
forskningsresultat (Williams, 2017; Afful och Ricciardelli, 2015). Apryl A. Williams (2017) undersöker i sin forskning hur intersektionalitet manifesterar sig i Tumblr-bloggen Fat People Of Color (en separatistisk plattform för tjocka personer som rasifieras). Resultatet visar att deltagarna i nätverket ofta uttrycker att de exkluderas från den allmänna kroppsaktivismen, eftersom den genomsyras av en vithetsnorm (Williams 2017). Webb, Vinoski, Bonar, Davies och Etzels forskning stödjer detta. Genom en kvantitativ undersökning av kroppspositiva taggar på Instagram framgår det att 85% av de kvinnor som representeras är vita, 4,6% är svarta/afroamerikaner och endast 1,6% är latinamerikaner (Webb, Vinoski, Bonar, Davies och Etzel 2017).
5.3.1 Skönhetsideal och konsumentkultur
Vad gäller kroppsaktivisters och kroppspositiva förespråkares egna plattformar (bloggar och sociala medier) är mode ett genomgående tema. Detta visar flera av forskningsresultaten (Williams 2017; Webb, Vinoski, Bonar, Davies och Etzel 2017). Williams forskning visar att delning av selfies och självporträtt är ett vanligt sätt att kommunicera kroppsaktivism genom inom bloggvärlden. Då synliggörandet av stigmatiserade kroppar i sig är en kontroversiell handling, blir utövandet av vardagliga aktiviteter som modebloggande ett effektivt sätt att skapa egna narrativ som utmanar befintliga paradigmer. Dels trotsas det vita smalhetsidealet när större rasifierade kroppar positioneras som attraktiva och åtråvärda. Dels har det också en symbolisk mening för större, icke-vita kroppar då de oftast exkluderas i modeindustrin. Genom att dela med sig av tips på vart man kan köpa snygga och passande kläder hjälper deltagarna inte bara varandra att hitta kläder som passar, utan uppmanar också återförsäljare att fortsätta utvidga sina storleksutbud. (Williams, 2017). Webb, Vinoski, Bonar, Davies och Etzels forskningsresultat visar samma sak: att mode och skönhet används frekvent som
strategi för att skapa acceptans för normbrytande kroppar. (Webb, Vinoski, Bonar, Davies och Etzel 2017)
5.3.1 Gemenskap och utanförskap
Gemenskap och utanförskap är också teman som många av studierna berör. Som tidigare nämnt visar forskningsresultat att uttalade kroppsaktivister ofta uttrycker känslor av utanförskap från media och populärkultur (Williams 2017; Afful och Ricciardelli). Många
kroppspositiva plattformar anspelar således på gemenskap och syskonskap i syfte att stärka och inspirera andra i samma situation. Deltagande i kroppspositiva grupper sker exempelvis genom att ta del av- och dela med sig av positiva bilder och berättelser om frigörelse från destruktiva tankar och ideal (Sastre 2014; Marcus 2016). Kommunikationsforskaren Sarah-Rose Marcus undersöker i sin studie hur kroppsaktivistiska rörelser uttrycker sig via
Instagram jämfört med pro-anorektiska. Resultatet visar att de flesta kroppspositiva inläggen anspelar på samhörighet och gemenskap. Taggar som anspelar på gemenskap, exempelvis #pizzasisters4life och #curvydolls, används för att uttrycka deltagande i den kroppspositiva gemenskapen. Detta för att betona hur vi tillsammans kan utmana och expandera samhällets snäva definition av skönhet (Marcus, 2016).
En forskning som kommit fram till liknande resultat är Alexandra Sastres (2014) “Towards a Radical Body Positivity”. Genom textuell analys undersöker Sastre hur tre olika
kroppspositiva webbsidor konceptualiserar kroppen samt hur berättelser om äkthet, identitet och uppenbarelse tar sig uttryck när kroppen gestaltas och sprids online. Vad Sastre finner är att webbsidorna definierar kroppspositivitet som någonting som utövas genom medverkande. Detta problematiserar Sastre dock eftersom stor del av inläggen som skickas in enbart
uttrycker sårbarhet och underkastelse snarare än positivitet och frigörande. Som resultat blir plattformarna återspeglingar av de normer som de själva kritiserar (Sastre, 2014).
I Afful och Ricciardellis forskning uppenbaras det att synliggörande är ett av de två mest dominerande retoriska tillvägagångssättet för normaliseringen av fettacceptans. Med
synliggörande syftar artikelförfattarna till kroppsaktivismens ambition att bli del av ett större sammanhang. Kroppsaktivister vill att kroppsstorlek ska inkluderas och beaktas som en självklar del i den intersektionella analysen. Således kopplar kroppsaktivister ofta ihop målen med den kroppsaktivistiska rörelsen med andra sociala rörelsers mål. Konceptet “komma ut som tjock” lånas bland annat från HBTQ-rörelsen i syfte att skapa associationer hos
allmänheten. Just denna syftar i synnerhet till vägran att behöva gömma sig och skämmas över den man är. Genom att synliggöra tjocka kroppar på detta vis skiftar bloggarna fokus från hälsodiskursen till en politisk diskurs om inkludering. Fokus läggs på sociala fenomen som systematiskt diskriminerar och exkluderar tjocka personer från den offentliga sfären istället för hälsa. (Afful och Ricciardelli, 2014)
5.4 Kritisk reflektion kring det aktuella forskningsläget
Denna översikt ger kunskap kring hur rådande kroppsideal och kritiken mot dessa tar sig uttryck på olika medieplattformar. Flera av studierna betonar internets viktiga roll för
spridningen av den kroppspositiva rörelsen. Bloggar och sociala medier representerar allt mer den offentliga sfären i medierad form, till skillnad från televisionen som står för traditionell envägskommunikation (Williams, 2017).
Studierna som behandlar tv, film och video visar att dessa medium ligger i efterkälke vad gäller rättvis representation av större kroppar. (Peltier och Mizock, 2012; Himes och
Thompson, 2007). Problemet är dock att endast tre av fem studier är skrivna inom de närmsta fem åren, och mycket har hänt sedan dess. Detta visar inte minst de två senare studierna från 2015 och 2017, som tyder på att film och tv på senare tid börjat hinna ikapp internet när det kommer till diskurser om kropp och skönhet. Trots detta kvarstår faktumet att stor del av kunskapen som finns inte är helt uppdaterad, vilket gör kommande analys intressant. Särskilt intressant blir den också när det rör sig om just svensk tv, då kunskap kring den inte verkar finnas alls. Den befintliga kunskapen kring kroppsdiskurser i film/tv som presenterats i detta avsnitt kommer att vara till nytta inför kommande analys av två huvudsakliga skäl. 1) Den bidrar till vetskapen att kroppsdiskursen inte nödvändigtvis tar sig uttryck likadant i tv som på nätet. Majoriteten av studierna som presenterats finner att diskurserna om kropp som
dominerar programmen som analyserats inte stämmer överens med kroppsdiskurserna på nätet. Särskilt när det gäller filmen och tevens upprätthållande av stereotyper, vilket betonas starkt av bland annat Peltier och Mizocks studie. 2) Den indikerar att representationen av kroppar utanför normerna har blivit bättre med tiden, vilket ger förväntningar inför kommande resultat (och med det också material för vidare diskussion).
Forskning kring kroppsdiskurser på nätet kommer att tas i beaktning när det kommer till jämförelser och diskussion. Som tidigare nämnt visar forskningsresultat bland annat att många självidentifierade kroppspositiva medieplattformar speglar, snarare än förkastar och bryter mot de ideal som de kritiserar (detta gäller även teveprogram som påstår sig vara fettaccepterande). I analysen kommer det således undersökas hur analysmaterialet förhåller sig till detta. Vikten av intersektionalitet betonas av många kroppsaktivister på nätet, samtidigt som forskningsresultat (framför allt Williams och Zimdars) visar på upplevd brist på mångfald inom rörelsen. Vilka som får komma till tals i programmet samt vilka kroppar som representeras kan således vara viktiga faktorer att ha med i kommande analys.
I övrigt ger tidigare forskning en övergripande bild av vad som kan förväntas av kommande analys. Serien kan exempelvis genomsyras av en falsk acceptans, likt dokusåpan som Peltier och Mizocks studie analyserar. Den kan också erbjuda alternativa sätt att bryta mot normerna, som Zimdars och Friedmans analyser visar. Förhoppningarna är att bidra med ytterligare
information kring kroppsaktivism i tv och fylla en del av kunskapsluckan som råder kring svenska kroppsaktivistiska tv-program.
6. Teoretiska utgångspunkter
I detta avsnitt redovisas de teorier som kommande undersökning tar utgångspunkt i. Eftersom kroppsaktivism är en feministisk praktik kommer denna uppsats utgå från feministisk
medieteori. Feministiska psykoanalytiska begrepp som den manliga blicken och lusten att se kommer att beskrivas i syfte att förstå möjliga faktorer som kan påverka framställningen av kvinnor i rörlig bild. Detta kan i sin tur ge förståelse för den bristfälliga och homogena representationen av kvinnan i media. Uppsatsen tar också utgångspunkt i Goffmans teorier om självrepresentation. Detta för att de sociala rollerna som presenteras i serien kan påverka hur diskurserna tar sig uttryck. Detta avsnitt inkluderar också en diskussion kring för- och nackdelar med de valda teorierna.
6.1 Feministisk medieteori
Feministiskt arbete inom kommunikationsområdet har sina rötter i 60-talets kvinnorörelse, som också brukar kallas för andra vågens kvinnorörelse. Media betraktades som en
avgörande faktor till samhällets kvinnoförtryck. Andra vågens feminister menade att
kvinnofrågor ignorerades och förminskades i media, och att kvinnor överlag saknade rättvis representation där. Dels var det avsaknaden av kvinnor i mediebranschen som kvinnorörelsen ville förändra, dels var det också bristen på kvinnlig representation när det kom till faktiska kvinnofrågor. Sexualiseringen och objektifieringen av den kvinnliga kroppen var också en stor problematik (Williams, 2003 s.57). Begreppet symbolisk utplåning kom att myntas med avseende på medias underlåtenhet att beskriva kvinnor och deras erfarenheter (Kleberg, 2015 s.24).
Den tidiga mediekritiska feminismen är baserad på två huvudintressen. 1) Dels synliggörandet av maktstrukturer och systematiska förtryck mot kvinnor inom
mediebranschen (Williams, 2003. S.58–59). Detta inkluderar frågor som “hur stor andel kvinnor får komma till tals?” och “inom vilka frågor får kvinnor komma till tals?” (Baran och Davis, 2014, s. 152). 2) Dels också synliggörandet av medias representation av kvinnor som passiva objekt istället för aktiva subjekt (Williams, 2003 s.58–59). Medieforskning inom detta område inkluderar frågor som “hur skildras kvinnor i media och vad säger det om kvinnors position i samhället?” och “Vem gynnas av dessa skildringar?” (Baran och Davis, 2014, s. 152).
Under 70- och 80-talet gjordes empiriska undersökningar kring den stereotypiska framställningen av kvinnan i media och dess påverkan på publiken. De flesta med
utgångspunkt i att samhället genomsyras av en manlig dominans över kvinnor, i ett så kallat patriarkat. Feministisk medieteori idag skiljer sig emellertid från de tidiga andra vågens teorier. Det enkla betraktandet av kvinnors bristfälliga representation som konsekvens till patriarkatet har exempelvis ersatts med en uppsjö av olika teorier. Framväxten av olika feministiska inriktningar har gett den tidiga västerländska feminismen stark kritik för dess exkludering av andra faktorer som skiljer kvinnors upplevelser av diskriminering åt. Den marxistiska feminismen ifrågasätter exempelvis starkt hur den vita medelklassfeminismen egentligen gynnar arbetar- och underklassen. Den postkoloniala-, poststrukturalistiska-, och den svarta feminismen utmanar båda föreställningarna om att kvinnoförtrycket enbart vilar på kapitalistisk eller patriarkal nivå. Dagens mediekritiska feminism har med andra ord blivit mer komplex och kan utgå från en rad olika analyser och förhållningssätt (Williams, 2003 s.59).
6.1.1 Laura Mulveys feministiska medieteorier
På 70-talet dominerades de mediekritiska feministiska studierna av psykoanalytiska medieteorier. Dessa menade att människors tankar och beteenden styrs av undermedvetna inre faktorer. Laura Mulveys Spelfilmen och lusten att se (1975) är ett av de första och mest kända mediekritiska feministiska verken med psykoanalys som utgångspunkt (Baran & Davis, 2014 s.153). Mulveys studier undersöker hur individens och samhällets upplevelser av lust och könsdrift tar sig uttryck i film (Mulvey, 1975).
Patriarkatets undermedvetna språk genomsyrar populärfilmen och upprätthåller en estetik som styrs av lusten att se, menar Mulvey. Skoptofili, alltså den sexuella tillfredsställelsen av att betrakta andra människor som objekt är något som alla spelfilmer anspelar på. Både njutningen av att se andra personer utföra sexuella handlingar och njutningen av att se nakna kroppar eller kroppsdelar. Extrema fall av skoptofili kan övergå till voyeurism, som innebär maniskt smygtittande utan den objektifierade personens vetskap eller medgivande.
Spelfilmen ger publiken en känsla av isolering från verkligheten och appellerar på så sätt åskådarens voyeuristiska fantasier, menar Mulvey. Den fiktiva världen som åskådaren förs in i ger känslan av inblick i en privat värld. Denna illusion resulterar i att åskådarens begär och utmanande beteende förträngs och projiceras på skådespelaren (Mulvey, 1975).
En annan viktig aspekt till lusten att se är narcissism. Det konventionella filmberättandet appellerar åskådarens igenkänningsbehov genom att rikta uppmärksamhet mot den mänskliga
gestalten. Igenkänning har en stor betydelse för jagets utveckling. Ideal-jaget som skapas tidigt i livet måste mötas med igenkänning för att kunna utvecklas och eventuellt
överensstämma med individens självbild. Även om filmindustrin är känd för att skapa ideal-jag genom glamourisering av filmstjärnors vardag stärker filmen ideal-jaget genom att skapa igenkänning med karaktärerna (Mulvey, 1975).
6.1.1.1 Den manliga blicken
Spelfilmen framställer kvinnan som ett erotiskt objekt för den manliga blicken, menar Mulvey. Mannen står för den lustfyllda blicken medan kvinnan står för den passiva och sköra. Den bestämda manliga blicken projicerar sina fantasier på den kvinnliga gestalten. Kvinnans roll blir således att tillfredsställa det manliga begäret istället för att ha någon egentlig betydelse för handlingen (Mulvey, 1975).
Mulvey argumenterar att exploateringen av kvinnan sker på två plan: 1) kvinnan som sexobjekt för karaktärerna i filmen och 2) kvinnan som sexobjekt för publiken. Det är enligt Mulvey aldrig mannen som objektifieras då den manliga publiken ogillar att se sig själv blottas. Mannen har oftast rollen som det aktiva subjektet som för handlingen framåt. Det är också mannen som agerar representant för åskådarna. Det är honom åskådaren identifierar sig med och det är hur hans synvinkel som handlingen utspelar sig. På detta sätt är det han som får makten över den erotiska blicken och filmens händelseförlopp. Genom åskådarens identifiering med den manliga karaktären får även åskådaren makt och kontroll över kvinnan i berättelsen (Mulvey, 1975).
6.1.1.2 Förminskningen av kvinnan
Fallocentrismen, alltså psykoanalysens betoning på penisens symboliska betydelse, samverkar enligt Mulvey med samhällets patriarkala ordning. Kvinnan utgör i
psykoanalytiska termer ett kastreringshot genom hennes avsaknad av penis. Detta hot stillas på två sätt. Det första är genom förminskning av kvinnan; att försvaga henne och göra henne beroende av den manliga hjälten. Detta kallar Mulvey för sadistisk voyeurism. Det andra sättet är genom fetischering av kvinnan; att göra henne till ett lustobjekt genom att förstärka upplevelsen av hennes skönhet (Mulvey, 1975).
6.2 Goffmans teorier om självpresentation
I Erving Goffmans bok The Presentation of Self in Everyday Life (1956) diskuterar han hur jaget presenteras i sociala sammanhang. Han menar att varje individ har olika roller som den tar på sig beroende på vilken social omgivning den befinner sig i. Ibland beter sig individen
på ett specifikt uträknat sätt för att göra ett specifikt intryck på en viss grupp av personer i sin omgivning. Inte sällan sker detta specifika och uträknade beteende undermedvetet (Goffman, 1956 s.3). När det gäller social interaktion drar Goffman liknelser med teatern. När du spelar en roll vill du gärna att publiken ska tro dig. Du vill att de egenskaperna du presenterar ska stämma överens med bilden publiken får av dig. I linje med detta finns det en allmän
uppfattning om att individen spelar en viss roll för andras skull. Goffman menar emellertid att man bör är att vända på frågan och istället titta på hur individen gynnas av rollen som den spelar (Goffman, 1956 s.10).
När det kommer beteenden förväntar vi oss ofta att de ska stämma överens med våra
förutfattade meningar som vi baserar på utséende. Vi förväntar oss exempelvis att skillnader i social status ska utmärkas på något vis genom social interaktion (Goffman, 1956 s.15). I andras närvaro försöker vi således betona de egenskaper som bryter eller bekräftar de förutfattade meningarna som finns om oss (Goffman, 1956, 19–20). En person som befinner sig lägre ner i makthierarkin känner sig exempelvis ofta tvungen att spela en roll för att accepteras av omvärlden (Goffman, 1956, s.25). Om en individ å andra sidan ständigt uttrycker en bild av det perfekta idealjaget utåt kommer personen eventuellt bli tvungen att dölja sina inkonsekventa handlingar eller egenskaper som bryter mot denna bild (Goffman, 1956 s.25). När det kommer att visa upp egna prestationer tenderar den sistnämnda
personlighetstypen att enbart visa upp den färdiga, polerade och paketerade slutresultatet. Denne tenderar att dölja arbetet bakom, vare sig det handlar om minimal ansträngning eller många hårda timmar av arbete (Goffman, 1956 s.28).
6.3 De teoretiska utgångspunkternas relevans för studien
Goffmans teorier om självrepresentation är relevanta för denna uppsats då analysmateiralet till stor del består av programledarens egna material som hon själv filmat med handhållen kamera. I dessa får hon utrymme att presentera sig själv på sina egna villkor. Goffmans teorier möjliggör således analys av hennes självrepresentation i relation med det hon vill kommunicera. Med utgångspunkt i Goffmans teorier går det också att analysera huruvida framställningen av henne skiljer sig beroende på om det är hon som presenterar sig själv eller om det är hennes produktionsteam som gör det. Detta gäller också övriga sociala aktörer. Utifrån Goffmans teorier går det också att diskutera vilka sociala roller kommer fram i analysmaterialet, samt hur dessa påverkar diskurserna om kropp och skönhet.
Inom feministisk forskning har psykoanalysens klassificering av kroppar mötts av stark kritik. Bland annat ifrågasätter den poststrukturalistiska feminismen de fasta
könskategorierna som andra vågens radikalfeminism utgår från (Alvesson och Sköldberg, 2017 s. 346). Som tidigare nämnt har andra vågens radikalfeminism också fått kritik för dess etnocentriska kvinnosyn som inte tar hänsyn till andra aspekter som etnicitet och klass (ibid s.344–345). Fördelarna med teorin är dock att om man är medveten om de strukturella skillnaderna kvinnor emellan så kan perspektivet i grova drag erbjuda en bild av hur samhället ser ut. Det är också fullt möjligt att applicera ett intersektionellt perspektiv i analysen om man vill, vilket denna analys kommer att göra. Feministisk medieteori erbjuder förslag på hur avbildningen av kvinnokroppen kan analyseras. Den erbjuder också förslag på hur maktförhållanden som tar sig uttryck i media kan synliggöras (Roosvall och Widerstedt, 2015 s.40). Båda dessa aspekter ingår i uppsatsens syfte, vilket gör teorin relevant och användbar.
7. Metod
Nedan följer en diskussion kring metodval, metodproblem samt en reflektion kring studiens förhållande till reliabilitet, validitet och generaliserbarhet. I detta avsnitt presenteras också en analysmodell för både text och bild.
7.1 Val av metod
Metoden som används i studien är multimodal kritisk diskursanalys (MCDA). MCDA som analysmetod lämpar sig för denna studie då metoden erbjuder ett verktyg för kontextuell förståelse av tv-programmets betydelsebärande språk och tecken. Analysmetoden hjälper oss synliggöra tv-programmets underliggande motiv och maktstrukturer, vilket är avgörande faktorer för hur skaparna uttrycker sin kritik i serien. För en så omfattande helhetsbild av filmsekvensen som möjligt kommer analysen göras på både textuell (grammatisk) och visuell nivå. Som hjälpmedel för bildtolkning kommer semiotiska bildverktyg att användas.
7.1 Multimodal kritisk diskursanalys (MCDA)
Diskursanalysen erbjuder metoder för tolkning av texter, praktiker och handlingar i syfte att förstå dem i relation till andra texter i samhället (Eriksson och Göthlund, 2012 s.47). Med kritisk diskursanalys studeras textens förhållande till ideologi och makt då den ser språket som ett medel för social konstruktion. Språket både påverkar och påverkas av samhället genom diskurser, menar kritiska diskursanalytiker (Machin och Mayr, 2012 s. 4–5). En diskurs består av en mängd upprepade utsagor med utgångspunkt i samma
formuleringssystem som tillsammans utgör den socialt konstruerade förståelsen av
verkligheten (Holmdahl, 2018; Machin, 2007 s.12). Då betydelser inte enbart kommuniceras genom ord, utan även genom visuellt språk (Machin, 2007 s.13) utgår denna uppsats från det
vidgade textbegreppets betydelse som inkluderar bilder och andra visuella kompositioner (Eriksson och Göthlund, 2012 s.47; Machin, 2007 s.12). Här kommer den multimodala kritiska diskursanalysen (MCDA) in i bilden.
MCDA erbjuder verktyg för förståelse kring hur mening skapas genom visuell
kommunikation (Machin och Mayr, 2012 s.12). Alla visuella kompositioner består av semiotiska resurser som kommunicerar olika diskursiva associationer och betydelser. Det finns en anledning till att företag och medieredaktioner använder sig flitigt av grafiska
manualer; dessa erbjuder vägledning om vilka färger, bildkompositioner och typsnitt som kan användas för att nå olika specifika målgrupper. Semiotiska resurser kan konnotera olika värderingar och således också tilltala olika typer av personer och uppmana till olika
beteenden. Därför har de semiotiska resurserna också en direkt koppling diskurser (Machin, 2007 s.13). I en MCDA tittar man med andra ord hur text och visuella element samverkar och tillsammans skapar mening (ibid, s.17). Vanligast är att använda sig av semiotiska
bildverktyg vid analys (ibid, s.12), vilket även denna analys kommer att göra.
7.1.2 Sociala aktörer
Med begreppet sociala aktörer avses verkliga personer som presenterar sig i olika
kommunikativa sammanhang genom förmedlandet av historier eller kunskaper (Nichols, 2017 s. 6). I dokumentärfilm inkluderas sociala aktörer i syfte att tillföra olika perspektiv inom specifika sakfrågor. Det kan handla om allt från intervjupersoner till berättarrösten i en dokumentärfilm, så länge personerna i fråga är sig själva och inte spelar någon fiktiv roll (ibid s. 104). Sociala aktörens interaktion med publiken säger en del om vilka
maktförhållanden filmskaparen ämnar skapa. Det säger också en del om attityderna till personerna i bild, vilka är centrala delar att analysera i en kritisk diskursanalys (Machin och Mayr, 2012 s. 70) I analysen kommer begreppet sociala aktörer användas för att benämna samtliga personer som tillför någonting till berättandet, oavsett om det handlar om
programledaren själv eller intervjupersoner. De sociala aktörernas relation med publiken kommer också att diskuteras i relation till maktförhållanden.
7.2 Analysmodell för text
Denna studie intresserar sig för hur samhället återges genom språk och betydelsebärande tecken. Genom att titta på ordval och grammatik går det bland annat att se vilka implicita och explicita betydelser, värderingar och attityder som infinner sig i en text. Språket som används för att beskriva exempelvis människor och relationer säger en del om det sociala
kvinnor oftare beskrivs som “fruar” och “döttrar” i press än män som “makar” och “söner”. För att förstå varför bör vi analysera dessa ord och dess meningar i sin sociala kontext (Machin och Mayr, 2012 s.17–19).
Det är emellertid inte bara ord som kan vara meningsbärande, utan även ordföljder. Det grammatiska angreppssättet intresserar sig inte bara för enskilda teckens betydelse, utan också hur enskilda tecken kombineras och tillsammans skapar betydelse. Ett ord som har en viss betydelse kan få en helt annan betydelse i kombination med andra ord. Likaså kan ett ord få olika betydelser beroende på hur eller i vilket sammanhang de sägs. Meningsskapande ses således som ett komplext system av teckenkombinationer. Uppgiften som språkforskare inom detta område har är att hitta och synliggöra återkommande system som reglerar språkets upplägg (Machin 2007, s.2–4).
I denna studie kommer både ordval och grammatik analyseras i sitt sammanhang i syfte att förstå dem i relation till skönhets- och kroppsdiskursen. Vilka ordval förekommer i texten och vad har de för betydelse för kroppsdiskursen? På vilket sätt ger ordföljden uttryck åt kritiken mot samhällets kroppshets? Dessa är frågor som kommer att ställas i analysen.
7.3 Semiotiska bildverktyg
Som bildverktyg för MCDA använder sig denna studie av semiotiska bildverktyg för att kunna förstå betydelsebärande element som infinner sig i analysmaterialet i ett större
sammanhang. Semiotik erbjuder verktyg för avkryptering av tecken, koder och konnotationer i olika textuella och visuella budskap. Vid undersökning av visuella budskap är det viktigt att betrakta tecken som sammansatta enheter bestående av av två komponenter: de fysiska eller materiella ting som kan uppfattas med sinnena och betydelsen som dessa fysiska eller
materiella ting har för oss. Fastän vi upplever tecken som helheter är det lämpligt att skilja de två komponenterna åt vid en semiotisk analys (Selby och Cowdery, 1995).
Även om enskilda tecken kommunicerar mening är det också viktigt att titta på en större samling tecken för att kunna förklara mer ingående hur meningsskapande går till. Dessa samlingar kallas för koder. Koder finns överallt i vår vardag. Tv använder olika filmtekniker (koder) för att skapa associationer hos publiken och förmedla budskap genom bild. Att analysera tekniska koder som bildutsnitt, kameravinklar, komposition etc. är således en viktig del för att förstå meningsskapandet i film och tv. (Selby och Cowdery, 1995)
7.4 Semiotisk analysmodell
7.4.1 Kroppsliga uttryck
Gester, ansiktsuttryck och kroppsspråk säger mycket om hur en person känner eller tänker. Dessa uttryck är icke-verbala sätt att säga saker och ting, och har samma möjligheter att påverka emotionellt som det konventionella berättandet genom ord. Film och tv har genom dess möjlighet att uppvisa dessa en stor fördel när det gäller övertygelse (Nichols, 2010, s.92). Hur de kroppsliga uttrycken framställs i bild säger också en del om attityderna som finns till personen eller gruppen i bild (Machin, 2007, s.109)
7.4.1.1 Blicken
Blicken är ett av de viktigaste elementen att titta på vid bildanalys. Vem som har blicken, betraktaren eller den som betraktas, har stor betydelse för vem som har makten. Den som “har” blicken, och därmed också makten, får möjlighet att framträda som aktivt subjekt. Det är ögonen som bjuder in till en persons själ, och det är själen som gör personen mänsklig. Att neka någon en egen blick är därför att avhumanisera personen. Detta kan ske avsiktligen eftersom att blickar kan kännas hotfulla. En undersökning av konsthistorikern Patricia Simons fann att den konventionella avbildningen av kvinnor i profil på 1400-talet hängde ihop med det dåtida patriarkala samhället som behandlade kvinnor som bytesvaror. För att visa upp varan fråntogs hon blicken och framställdes på så sätt som lugn och harmlös. De voyeuristiska fantasierna som Mulvey skriver om kommer här in i bilden. Utan den mötande, hotfulla blicken kan betraktaren i lugn och ro skåda objektet som avbildats utan dess vetskap (Eriksson och Göthlund, 2012 s.67).
Det finns flera sätt att frånta kvinnan blicken. Utöver att hon tittar bort kan det också vara att hon blundar, eller att hennes huvud skärs bort. Den sistnämnda typen av fragmentering av kvinnokroppen används flitigt inom dagens populärkultur, inte minst i pornografi och reklam. På psykoanalytisk nivå kan exponeringen av specifika, ofta sexuella kroppsdelar förklaras som fetischering. Det är ett bekvämt och icke-hotfullt sätt att betrakta kroppen eftersom betraktaren slipper möta objektets blick. (Eriksson och Göthlund, 2012 s.68).
Vad gäller då bilder där modellen tittar rakt på oss? Filmvetare menar att den bjuder in till beaktning och etablerar en slags relation till åskådaren. Denna inbjudande blick förekommer också frekvent inom populärkultur, reklam, modebilder och pornografi. Den inbjudande blicken kan förstärkas genom modellens gester och poseringar med kroppen (Eriksson och Göthlund s.68–69). Ansiktsuttrycket är en faktor att ha i beaktning när det kommer till
försök till relationsskapande, medans en arg blick känns hotfull (Machin, 2007 s.110)
Poseringen säger en del om huruvida blicken är passiv eller aktiv. Avbildningen av en kropp i rörelse gör subjektet aktivt även om blicken är frånvänd, samtidigt som en statisk kropp gör subjektet passivt om inte den aktiva blicken finns där. (Eriksson och Göthlund, 2012 s.68– 69).
7.4.2 Bildvinkel och interaktion
Bildvinkeln som personen filmas i har stor inverkan på vilken relation den får med publiken. Detta har bland annat att göra med våra fysiska och psykiska associationer till tid och rum. Som tidigare nämnt ger bilden olika effekter beroende på om personen i bild filmas rakt framifrån eller från sidan. En bild tagen från sidan skapar avskildhet från subjektet och reducerar publikens medverkande. Publiken blir helt enkelt ett vittne till händelseförloppet istället för en del av den. Då vi inte möts av personens blick får vi inte se vad personen tänker, utan vi blir objektiva betraktare av vad personens handlingar. Detta minskar således känslan av identifiering med subjektet. En bild tagen rakt framifrån ger en helt annan effekt. Den involverar och skapar en direkt relation mellan åskådaren och subjektet. Tittaren blir inte bara en observatör, utan delaktig i ett föreställt meningsutbyte (Machin, 2007 s. 113).
Båda dessa går att jämföra med situationer i verkliga livet; när du möter någon ansikte mot ansikte har du oftast inget annat val än att interagera med personen du har framför dig. Observerar du personen från sidan blir du istället en objektiv betraktare när den utför diverse handlingar, ofta utan dess medvetande (Machin, 2007 s.113). Att försöka efterlikna
personliga “face-to-face” möten är ett vanligt retoriskt tillvägagångssätt i tv. Detta sker exempelvis genom att personen i bild tittar direkt in i kameran eller tilltalar tittaren med “du” (Allen, 1992 s.119). Adressering är ett mycket vanligt sätt för televisionens att skapa relation med publiken. Genom att direkt adressera publiken får den publiken att känna sig erkänd, vilket ger den en känsla av äkthet och sanning (Nichols, 2010 s.76).
Vad gäller val av vertikala vinklar spelar våra associationer mellan höjd och makt in. Att titta upp på någon kan ge känslan av att personen har makt och dominans över en. Den kan också få en att känna sig liten och sårbar i relation till personen i fråga. Att istället få titta ner på någon ger det motsatt effekt; den ger en känsla av att makt och dominans över personen samtidigt som det får den andra personen att känna sig liten och sårbar (Nichols, 2010 s.114). I film och tv är detta ett vanligt tillvägagångssätt för att skapa olika relationer mellan tittare och subjekt (Selby och Cowdery, 1995 s.52). Genom att filma en person underifrån, alltså i grodperspektiv framställs personen som mäktig och dominant i relation till publiken. Att
filma en person uppifrån, alltså i fågelperspektiv framställs personen som liten och sårbar i relation till publiken (ibid, s.51). En bild i normalperspektiv å andra sidan, skapar en jämställd relation mellan tittaren och subjektet (Machin, 2007 s.114). Den ger också en känsla av intimitet då subjektets ögon hamnar i jämnhöjd med betraktaren (Selby och Cowdery, 1995 s. 51–52).
7.4.3 Distans
I verkliga livet avgörs intimiteten mellan två parter bland annat av distansen mellan dem. Vi håller avstånd från människor som vi inte tycker om och håller personer som vi känner oss bekväma med nära. I bild gäller samma sak och det brukar benämnas i filmtekniska termer; närbild, extrem närbild, helbild, halvbild, vidbild etc. Dessa olika filmtekniker ger olika känslor av intimitet (Machin, 2007 s. 116). Närbilden och den extrema närbilden skapar den högsta graden av intimitet då den låter tittaren komma extra nära subjektet. Den låter tittaren se subjektet i minsta detalj och ta del av dess inre tankar och känslor (Selby och Cowdery, 1995 s.49–51). Närbilder kan också anspela på klaustrofobiska känslor av och känslor av obehaglig närhet när subjektet i bild inte är tillräckligt familjärt (Machin, 2007 s. 117).
Halvbilden är den vanligaste bilden i film och tv. Halvbilden rymmer halva personens kropp och upprätthåller också en viss relation mellan tittaren och subjektet. Dock inte lika intimt som närbilden, utan på ett mer vardagligt och konventionellt sätt. Helbilden rymmer hela subjektets kropp i rutan utan att beskära någon del, vilket innebär att subjektet står längre bort från kameran få att få plats i rutan. Detta gör relationen mellan tittaren och subjektet således mer opersonlig och distanserad. Genom vidbilden skapas ingen relation alls, utan den är till för att sätta subjektet i sin miljömässiga kontext. Vidbilden skapar således distans mellan tittaren och subjektet (Selby och Cowdery, 1995 s. 48–57).
7.4.4 Färg och ljussättning
Bildens färger och ljus kan också säga en del om vad filmskaparen vill kommunicera. Både genom allmänna kulturella associationer kring färg och genom olika sinnesstämningar med hjälp av ljusstyrka/exponering och mättnad. (Machin, 2007 s.69). Exponeringens
meningsskapande potential har att göra med våra grundläggande erfarenheter av ljus och mörker. Mörker associeras ofta med ondska, sorg och depression, medans ljus ofta associeras med lycka, sanning och godhet (ibid, s.70)
Mättnad avser skalan som går från de intensivaste färgerna till de mest utspädda varianterna av samma färg. Mättnadens meningsskapande potential ligger i dess möjlighet att uttrycka
känslomässiga stämningar. Bilder med låg mättnad är mer subtila, mjuka och fridfulla och kan således skapa lugnare sinnesstämningar. Ju mer mättnad i en bild desto intensivare, djärvare och engagerande känslor uttrycks. Bilder med hög mättnad kan vara framfusiga och lekfulla men även ångestladdade. Då hög mättnad ofta förknippas känslomässig intensitet används hög mättnad ofta för att romantisera och exotifiera modeller eller produkter i exempelvis reklam (Machin, 2007 s.70–75). Detta medans låg mättnad och svartvita bilder i högre grad används för att skapa dysterhet och realism (Selby och Cowdery, 1995 s. 57)
7.5 Metodkritik
Nackdelen med både kritisk diskursanalys och semiotisk analys är subjektiviteten som kan förekomma. På samma sätt som att medieinnehåll styrs av producenternas intressen, styrs våra tolkningar av våra subjektiva erfarenheter. När vi analyserar medietexter gör vi det som unika individer med olika bakgrunder, förkunskaper och erfarenheter som påverkar våra tolkningar (Berglez, 2010 s.273). Det är därför viktigt att skapa en bra balans mellan teori, analys och empiri. För mycket subjektivitet i analysen kan göra att man missar viktiga tecken i texten. Att enbart plocka ut element som överensstämmer med studiens teoretiska
utgångspunkter kan således resultera i att studien förlorar sitt vetenskapliga värde. Å andra sidan kan en studie som enbart fokuserar på objektiv analys förlora sin kritiska ansats, och därmed inte bli mycket till kritisk diskursanalys (ibid, 285). Sammanfattningsvis är det viktigt att ha i åtanke att all medietext är en produkt av samhället det är konstruerat i och att de också är inbäddade i överordnade språk- och samhällsstrukturer (ibid, 273).
7.5.1 Reliabilitet och validitet
För att en studie ska ha vetenskapligt värde finns två huvudsakliga kriterier som måste uppfyllas; studien ska ha validitet och studien ska ha reliabilitet. Validitet innebär att argumenten i studien har med saken att göra. Om studien avser att analysera hur en viss diskurs tar sig uttryck i tv, så är det argumenten ska handla om (Ekström och Larsson, 2010 s.14). Validiteten ska vara god både internt och externt, vilket betyder att forskarens
observationer stämmer överens med de teoretiska idéerna som han eller hon utvecklar, och att studien i viss mån kan generaliseras (Bryman, 2011 s. 352). Reliabiliteten är ett mått på studiens tillförlitlighet, det vill säga att alla uppgifter som anges är riktiga. Argumenten kan exempelvis bygga på empiriska data som bevisar att uppgifterna är sanna (Ekström och Larsson, 2010 s.14–15). God extern reliabilitet innebär att studien kan replikeras av andra oberoende forskare och god intern reliabilitet innebär att medlemmarna i forskargruppen är överens om hur materialet ska tolkas (Bryman 2011, s.352)
När det kommer till kvalitativa studier är begreppen reliabilitet och validitet inte lika användbara som vid kvantitativa studier. Detta eftersom att kvalitativa studier är tolkande (Ekström och Larsson, 2010 s.15). Av den anledningen finns ett antal delkriterier för att tolkande studier ska kunna värderas som tillförlitliga och giltiga. (1) Koherens
(samstämmighet): att tolkningens alla delar hänger ihop och är konsekventa. (2) Omfattning: att tolkningen tar hänsyn till- och omfattar alla tillgängliga uppgifter. (3) Intersubjektivitet: att tolkningarna är så pass objektiva att andra oberoende forskare kan göra liknande
tolkningar av samma företeelse. (4) Öppenhet att forskaren håller sig öppen och självkritisk genom att erbjuda alternativa tolkningar. (5) Djup: en tolkning som gräver fram djupare betydelser är bättre än en ytlig tolkning. (6) Kontextualitet: att tolkningen tar hänsyn till att handlingar och språk får olika betydelser beroende på sammanhanget de förekommer i (ibid 16–17).
För att uppfylla samtliga kriterier för reliabilitet och validitet har jag först och främst
presenterat en tydlig och konkret analysmodell med tillhörande analysverktyg. Med hjälp av detta bör den externa reliabiliteten vara god, även om full extern reliabilitet är svårt att uppnå inom kvalitativ forskning. Kriterierna för intern reliabilitet uppnås genom att jag utför
undersökningen ensam, vilket minskar risken för interna missförstånd. För extern validitet har jag tydligt konkretiserat studiens teoretiska utgångspunkter i syfte att hålla
observationerna konsekventa och direkt kopplade till teorin. Jag har även presenterat gott om bakgrundsinformation för att kunna göra djupare och kontextuella tolkningar som hänger ihop och är följdriktiga.
7.5.2 Generaliserbarhet
Generaliserbarhet innebär att resultaten från en enskild studie kan säga något om generella förhållanden, och inte bara om fallet de studerar. Alla vetenskapliga studier har ett visst generaliserande anspråk (Ekström och Larsson, 2010 s.17) men det är viktigt att vara
medveten om att det finns vissa problem när det gäller generalisering, särskilt vid kvalitativa studier. Då kvalitativa studier undersöker enskilda fall eller små urval kan resultaten bli svåra att generalisera på andra miljöer eller situationer (Bryman, 2011 s. 368). Vetenskapliga studier kräver därför att forskaren är försiktig när det gäller generalisering (Ekström och Larsson, 2010 s.17). I detta arbete är jag medveten om att ett kroppsaktivistiskt tv-program inte är representativt för alla svenska kroppsaktivistiska tv-program. Då studien enbart analyserar ett avsnitt kan resultatet eventuellt generaliseras på övriga två avsnitt i serien, men inte mer än så. Vad resultaten kan göra är att ge en bild av hur kroppsaktivism har anammats i ett svenskt tv-program, och eftersom det finns ett begränsat antal svenska kroppsaktivistiska
tv-program kan resultatet eventuellt ge en någorlunda bild av hur det allmänna läget ser ut. Dock är inte resultatet statistiskt representativt, så för en bättre generaliserbarhet bör fler program analyseras och jämföras med varandra.
8. Material
Studiens material består av tre avsnitt av SVT:s dokumentärserie Kroppshets. Varje avsnitt är en timme långt och handlar om problemen som samhällets kroppshets medför. Anledningen till att just ett tv-program valdes ut som analysmaterial är att tv:n som medium har stora möjligheter att förmedla en världsbild som upprätthåller maktstrukturer och skadliga föreställningar om kropp och skönhet. Särskilt intressant är också SVT som avsändare eftersom de som public service-bolag har en maktposition som är viktig att synliggöra (Edin, 2000, s.68–69). Allt vi ser i dokumentärfilm representerar dock, utöver världen vi lever i, också vad filmskaparen vill att vi ska se. Serien kan således inte vara helt objektiv, utan måste tjäna någons intresse eller ha utgångspunkt i en viss diskurs (Nichols, 2010 s. 67).
8.1 Avgränsningar och urval
Denna uppsats tittar på hur analysmaterialet kan tolkas och hur diskurser om kropp och skönhet tar sig uttryck i programmet. Den tittar således inte på de bakomliggande
anledningarna till varför programmet är utformat som det är. Av utrymmesskäl begränsar sig denna studie också till endast ett av de tre avsnitt som finns publicerade på SVT play.
Avsnittet som ska analyseras har valts ut baserat på ett enda kriterium: det ska vara avsnittet som genererat högst tittarsiffror av alla tre. Kriteriet motiveras med att public services har så pass stora möjligheter att påverka publiken och skönhetsdiskursen att det mest inflytande avsnittet utgör det mest relevanta att analysera.
Att välja material baserat på uppsatta kriterier utgör ett målstyrt urval. I ett målstyrt urval väljs enheter ut som har direkt koppling till studiens inledande forskningsproblem (Bryman, 2011 s.350). Vid undersökning av ett målstyrt urval är det viktigt att forskaren är medveten om vilka kriterier som är relevanta för att välja eller utesluta ett fall (ibid, s.392). Då denna uppsats tar utgångspunkt i public services stora ansvar i förmedlingen av sunda kroppsideal anses det uppsatta kriteriet vara av relevans. Jag är också medveten om att urvalsprocessen gör att resultatet blir svårare att generalisera på resten av populationen (ibid). Men faktumet att urvalet utgör en tredjedel av hela populationen (de tre avsnitten) gör urvalet representativt (ibid, s.179). Dessutom följer programmet ett genomgående tema som gör att samtliga avsnitt har samma tematiska och estetiska uppbyggnad (Kroppshets, 2018).
