Övergripande analys 1 T-test

T-testet visar som tidigare nämnt att familjeföretagen är mer lönsamma än icke- familjeföretagen enligt ROE, men i stort sett lika lönsamma enligt ROA. Mer specifikt har familjeföretagen ungefär en procentenhet högre ROA och ungefär 26,6 procentenheter högre ROE. På grund av att resultaten inte är statistiskt signifikanta innebär det att skillnaderna inte kunde säkerställas statistiskt.

Att familjeföretagen skulle vara mer lönsamma enligt ROE, men inte enligt ROA är förvånande. Anledningen till att det är inte är förväntat är att Andersson et al. (2018) finner att familjeföretag i Sverige har högre soliditet samt mer tillgångar i jämförelse med icke- familjeföretagen. Även Minichilli, Corbetta och MacMillan (2010) menar att familjeföretag är tillgångssnåla, vilket medför att ROA förstärks för familjeföretagen. I och med att ROA beräknas som nettoresultatet dividerat med tillgångarna och ROE beräknas som nettoresultatet dividerat med det justerade egna kapitalet, talar mindre tillgångar och högre soliditet hos familjeföretagen för att de ska få ett högre ROA, men lägre ROE relativt icke-familjeföretagen. Denna studie fann alltså det omvända; högre ROE, men i princip samma ROA. I och med att båda lönsamhetsmåtten tar hänsyn till nettoresultatet i täljaren beror inte skillnaden i måtten på den faktorn. Förklaringen till skillnaderna ligger alltså i nämnaren. Hur en skillnad i soliditet bland företagen skulle kunna förklara utfallet kan vi inte uttala oss om, då vi inte mäter soliditeten. Men tillgångarna mäts och studien finner att familjeföretagen har mer tillgångar än icke-familjeföretagen, vilket alltså ligger i strid med tidigare forskning. Högre tillgångar sänker alltså ROA, men inte ROE då ROE inte tar hänsyn till tillgångarna, vilket alltså an vara en förklaring till att ROE blev högre än ROA i familjeföretagen.

58

5.1.2 Regressionsanalyser

I och med att t-testet inte uppvisar några statistiskt signifikanta skillnader i varken ROA eller ROE är det inte oväntat att familjeföretagsformen uppvisar svaga och icke-signifikanta samband med respektive lönsamhetsmått. Även om sambanden mellan familjeföretagsformen och ROA/ROE är väldigt svaga visar regressionerna intressant nog att familjeföretag, trots kontroll för tillgångar, anställda, omsättning och företagsålder uppvisar högre ROA och ROE än icke-familjeföretagen. En annan intressant observation är att familjeföretagsformen uppvisar en mer positiv påverkan på ROA och ROE än vad företagsålder respektive anställda gör.

T-testet visar inte heller någon statistiskt signifikant skillnad mellan familje- och icke- familjeföretagen i AU. Det är därför inte heller förvånande att sambandet mellan familjeföretagsformen och AU är negativt, dvs. positivt mellan familjeföretagsformen och agentkostnaderna. En intressant observation är att anställda har ett negativt samband med AU, vilket därmed ligger i linje med att antagandet att agentkostnaderna ökar med de anställda. Företagsålderns negativa samband med AU är däremot förvånande, då det går emot antagandet att agentkostnaderna minskar med tiden, till följd av att principalen blir bättre på att utvärdera agenten.

Att sambanden mellan AU och ROE är statistiskt signifikanta för familjeföretagen respektive icke-familjeföretagen är inte konstigt, då variablerna har en gemensam komponent i form av omsättningen. Som tidigare nämnt beräknas AU genom att dividera omsättningen med tillgångarna och ROE beräknas genom att nettoresultatet (inkluderar omsättning) divideras med det justerade egna kapitalet. Omsättningen ingår alltså i båda variablerna och en ökning i omsättningen innebär således, allt annat lika, att både AU och ROE ökar.

Att det föreligger ett negativt samband mellan agentkostnader och lönsamhet, dvs. företag med lägre agentkostnader förväntas vara mer lönsamma, är inte märkligt. Företag med lägre agentkostnader enligt AU nämligen bättre på att generera omsättning med sina tillgångar. De är troligtvis också mer resurseffektiva sett till att de exempelvis behöver förbruka mindre resurser på att förena olika intressen och/eller på att övervaka parter som det saknas förtroende för. Mindre agentproblematik tyder även på mer samstämmighet mellan ledningen (agenten) och ägaren (principalen), vilket därmed skapar bättre förutsättningar för att nå de mål som eftersträvas.

59

När det istället gäller hur stort förklaringsvärde agentkostnaderna har på lönsamheten (ROE), vid kontroll för anställda och företagsålder kan R Square vara till hjälp. R Square har ett värde mellan 0 och 1 och talar om hur stor andel av variationen i den beroende variabeln som förklaras av den oberoende variabeln/de oberoende variablerna (Djurfeldt, Larsson & Stjärnhagen 2018). Som tidigare nämnt uppgår R Square till 12,6 procent för familjeföretagen i avsnitt 4.2.4 respektive 12,4 procent för icke-familjeföretagen i avsnitt 4.2.5. Det innebär alltså att resterande 87,4 respektive 87,6 procent av variationen i ROE förklaras av andra variabler än regressionernas oberoende variabler, det vill säga; agentkostnader, anställda och företagsålder. Med andra ord har agentkostnaderna enligt AU en relativt liten betydelse för lönsamheten. Men i och med att AU dock inte fångar in alla agentkostnader, är det möjligt att förklaringsvärdet hade varit högre om man använde flera mått för att estimera agentkostnaderna.

5.2 Lönsamhet

I och med att familjeföretagen i denna studie endast uppvisar tendenser till att vara något mer lönsamma än icke-familjeföretagen och alltså inte är signifikant mer lönsamma, innebär det att studiens resultat inte är helt förenligt med det nuvarande forskningsläget. Inom forskningsfältet råder det nämligen en viss konsensus om att familjeföretag är mer lönsamma än icke- familjeföretagen, något som denna studie alltså inte helt kunde styrka. Det finns en del skillnader mellan denna studie och tidigare studier, vilket skulle kunna förklara de olika resultaten.

Inledningsvis är en tänkbar förklaring till att resultatet inte är helt i linje med forskningsläget är att en annan företagsstorlek och typ av företag (privata/börsnoterade företag) studerats. Familjeföretag är en heterogen grupp av företag (Andersson et al. 2018; Carney et al. 2015), och tidigare forskning har främst studerat börsnoterade företag och resultaten funna om dessa företag är inte nödvändigtvis applicerbart på privata företag (Carney et al. 2015). Företagsstorleken har också betydelse då Miller et al. (2007) menar att de resultat som erhållits vid studier av större företag inte med säkerhet kan generaliseras till mindre företag. Detta överensstämmer med Andersson et al. (2018) studie där författarna finner att skillnaderna mellan familje- och icke-familjeföretagen minskade med företagsstorleken. Privata familjeföretag skiljer sig från börsnoterade företag för att de exempelvis är isolerade från kapitalmarknadens påtryckningar (Carney et al. 2015). Detta medför att ägar-chefer i privata

60

företag blir mer fria när det gäller att sätta strategiska mål, vilket därmed kan medföra att privata företag gör andra strategiska vägval och presterar annorlunda (Carney et al. 2015).

En annan tänkbar skillnad mellan privata och börsnoterade företag som kan ha betydelse, är att börsnoterade företag förmodligen är mer präglade av en aktieägarlogik än vad privata företag är. Aktieägarlogiken präglar vanligtvis ägare på börsen och har ett kortsiktigt fokus (kvartalsperspektiv) på lönsamhet, tillväxt och avkastning (Melin 2012). Olika företags betoning på olika logiker kan alltså eventuellt förklara hur de presterar och när de presterar. Sammantaget innebär detta att de resultat som denna studie funnit möjligen kan vara ett bevis på att resultat erhållna vid studier av större och/eller börsnoterade företag inte också nödvändigtvis också gäller mindre privata företag.

En ytterligare tänkbar förklaring till att denna studie inte ligger helt i linje med majoriteten av forskningen som uppmärksammats är att den avgränsat sig till en specifik bransch. De flesta studier som observerats har istället studerat företag från ett flertal olika branscher och därmed presenterat ett resultat som är genomsnittligt för alla företag i urvalet och alltså inte för respektive bransch. Andersson et al. (2018) finner signifikanta skillnader bland familjeföretagen i sin studie och betonar därför vikten av att inte endast beakta om företaget är familjekontrollerat utan även vilken bransch familjeföretagen är verksamma inom samt deras storlek och bolagsform. Författarna menar även att detta kan vara en förklaring till varför litteraturen innehåller motstridiga slutsatser avseende familjeföretags särdrag. Singapurwoko (2013), som studerat företag från nio olika branscher, resonerar liknande då författaren drar slutsatsen att framtida forskning bör jämföra familje- och icke-familjeföretag från samma bransch, men även av samma storlek, för att undvika att jämförelsen mellan företagen blir missvisande. Eftersom företags egenskaper sannolikt ser olika ut i olika branscher (Andersson et al. 2018) och för att tidigare forskning betonar branschens betydelse, kan valet att studera just byggbranschen potentiellt ha påverkat resultatet.

Bortsett från en studie har alla studier som uppmärksammats studerat fenomenet under en längre tidsperiod och alltså inte under enbart ett specifikt år, vilket denna studie har gjort. Nackdelen med detta är att familjeföretagens tendenser till att vara mer långsiktiga inte tas hänsyn till. Lumpkin, Brigham och Moss (2010, s. 241) hävdar att familjeföretag generellt kännetecknas av att vara långsiktigt orienterade och definierar långsiktig orientering som: “the tendency to prioritize the long-range implications and impact of decisions and actions that

61

come to fruition after an extended time period”. I jämförelse med icke-familjeföretagens högre chefer är familjeföretagens högre chefer vanligtvis verksamma i sina företag under en längre tid och även mer intresserade av hur företaget presterar i det långa loppet (Walsh & Seward 1990; Zellweger 2007 se Lumpkin, Brigham & Moss 2010). Familjeägar-chefer har också vanligtvis större anställningstrygghet och mindre press på sig att generera kortsiktig avkastning (Miller & Le Breton-Miller 2005 se Lumpkin, Brigham och Moss 2010), vilket Lumpkin, Brigham och Moss (2010) menar medför att familjeägar-chefer istället kan fokusera på långsiktiga ekonomiska resultat. Det kan tänkas att denna långsiktighet också präglar hur familjeföretag ser på exempelvis investeringar och således gör att familjeföretag blir mer benägna att genomföra investeringar som förväntas vara lönsamma först på lång sikt, vilket alltså inte hinner fångas upp genom att endast studera ett år. Att familjeföretagen skulle vara sämre på att använda sina tillgångar för att generera omsättning, i alla fall på kort sikt, stärks av att familjeföretagen i denna studie var mindre effektiva enligt AU-måttet. Sammantaget tyder detta på att familjeföretagens tendens till att vara långsiktigt orienterade även kan ha betydelse för vilket ekonomiskt resultat de levererar och när de levererar detta. Att familjeföretagen skulle vara mer lönsamma på längre sikt anses alltså inte osannolikt.

Resultatet i denna studie är inte helt oförenligt med forskningsläget eftersom familjeföretagen som tidigare nämnt visar tendenser till att vara något mer lönsamma än icke-familjeföretagen, även om denna skillnad inte kan säkerställas statistiskt. Av den anledningen är det intressant att diskutera vad som kan tänkas förklara att det pekar åt just det hållet.

Till att börja med kan en förklaring till resultatet kopplas till de skillnader i omsättning som kan utläsas mellan företagen. Omsättningen, som har en signifikant påverkan på både ROA och ROE, var signifikant större för familjeföretagen. Mer specifikt hade familjeföretagen i denna studie i genomsnitt ungefär 16 miljoner kr högre omsättning än icke-familjeföretagen, vilket motsvarar en skillnad på cirka 22 procent, och därmed lägger grunden för en högre lönsamhet.

Andra mer teoretiska förklaringar till att familjeföretagen i denna studie uppvisar tendenser till att vara något mer lönsamma, kan kopplas till den grad av familjekontroll som föreligger i familjeföretagen och vilka effekter denna kontroll kan ha på hur företaget presterar. Familjeföretagen i denna studie har en hög grad av familjekontroll då familjen innehar vd- posten samt innehar mer än 50 procent, dvs. majoriteten, av aktierna i företaget.

62

Inledningsvis skulle en något högre lönsamhet kunna signalera mindre agentteoretiska problem. Maury (2006) finner i sin studie att aktiv familjekontroll påverkar lönsamheten positivt och menar att resultatet i studien indikerar att familjeledning kan öka företagets effektivitet signifikant samt att familjekontroll minskar agent-principal-problematiken mellan ägare och chefer. Detta ligger i linje med Anderson och Reeb (2003) som menar att familjeägarskap minskar problematiken med att ledningen agerar opportunistiskt. Varken Maury (2006) eller Anderson och Reeb (2003) har alltså mätt agentkostnader, utan poängterar enbart att deras respektive resultat indikerar mindre agent-principal-problem. Familjeföretagen i denna studie är mer ägarledda än icke-familjeföretagen. Detta innebär att principal och agent nästan är samma person, vilket minskar sannolikheten för att sådan problematik förekommer. Även om familjeföretagen i denna studie har högre agentkostnader enligt AU-måttet, skulle den något högre lönsamheten i familjeföretagen kunna indikera att familjeföretagen har mindre agent-principal-problem och därmed mindre agentkostnader (enligt lönsamhetsmåtten alltså). Som tidigare nämnt fångar AU-måttet inte upp alla agentkostnader. Bokföringsmässiga kostnader är ett exempel på sådana kostnader som inte inkluderas i AU, men dessa kostnader ingår alltså istället i lönsamhetsmåtten (nettoresultatet).

Familjekontroll i form av att vd:n tillhör ägarfamiljen kan vara fördelaktig för företagens prestation eftersom familjemedlemmar förstår hur verksamheten fungerar (Anderson & Reeb 2003) och har en starkare känslomässig anknytning till företaget. Att familjemedlemmar känner denna särskilda anknytning och identifierar sig själv med företaget, medför att de känner större engagemang och delaktighet i företaget (Sharma & Irving 2005 se Minichilli, Corbetta & MacMillan 2010. Detta ligger i linje med Gibb Dyer (2006) som menar att familjemedlemmar har en unik typ av motivation som bidrar till högre prestationer. Vidare menar Minichilli, Corbetta och MacMillan (2010) att den känslomässiga anknytningen som familjemedlemmar känner gentemot företaget inte finns hos utomstående chefer, då de istället till viss del istället sig exkluderade från kontrollfamiljen.

Att familjemedlemmar genom familjekontrollen inte minst har tillräckligt med handlingsutrymme för att kunna styra företaget i den riktning som önskas, men även har en bättre förståelse och insikt i hur den egna verksamheten fungerar och dessutom har en annan typ av drivkraft till att föra företaget framåt skapar alltså bättre förutsättningar för högre prestationer i företaget. Den högre graden av ägarledning gör det även lättare att nå en

63

samstämmighet i styrningen av företaget eftersom ägandet är fördelat på färre personer, vilket innebär att färre intressen behöver tas hänsyn till. I och med att vd:n även innehar aktier i familjeföretagen är det troligt att detta också skapar incitament till att agera på ett visst sätt eftersom personens handlingar påverkar den framtida avkastning han/hon får.

5.3 Agentkostnader

I och med att familjeföretagen i denna studie uppvisar tendenser till att ha lite högre agentkostnader än icke-familjeföretagen, även om skillnaden inte kunde säkerställas statistiskt, innebär det att resultatet inte är förenligt med det nuvarande kunskapsläget. Det finns nämligen en viss konsensus om att familjeföretag har lägre agentkostnader än icke-familjeföretag, vilket resultatet från denna studie alltså inte kunde bekräfta. Nu kommer således en diskussion föras kring möjliga förklaringar till det funna resultatet.

Inledningsvis kan en förklaring vara att familjeföretagen har fler anställda i genomsnitt. De anställda kan betraktas som agenter i en principal-agent-relation och kan därför ge upphov till intressekonflikter och informationsassymetri, vilka ökar agentkostnaderna. Detta kan även styrkas av en regressionsanalyserna som gjordes (se avsnitt 4.2.3), vilken indikerar att anställda har ett positivt samband med agentkostnader, dvs. när anställda ökar så ökar även agentkostnaderna. De anställdas påverkan på agentkostnaderna och skillnaden i antal anställda mellan företagen är visserligen liten, men skillnaden i AU är även den liten. Av den anledningen kan skillnaden i antalet anställda ha en viss teoretisk betydelse för resultatet. På samma spår avseende de anställda, förekommer det också fallstudier som visar på att vissa familjer agerar amoralistiskt gentemot sina anställda (Christensen 2002 se Gibb Dyer 2006), vilket innebär att anställda som inte hör till familjen särbehandlas och utnyttjas av familjen. En vanlig följd av att en sådan relation föreligger mellan ägarfamiljen och de icke-familjeanställda medför vanligtvis en lägre arbetsmoral hos de anställda samt en lägre produktivitet (Gibb Dyer 2006). Om det då skulle finnas icke-familjeanställda i familjeföretagen skulle en följd av tidigare nämnd särbehandling och lägre arbetsmoral, kunna vara att icke-familjemedlemmar blir mer opportunistiska i sitt arbete och därför agerar i strid med principalens (familjens) intresse, vilket skulle ge upphov till agentkostnader.

En agentteoretisk förklaring till de högre agentkostnaderna i familjeföretagen är att intressekonflikten/erna och informationsassymmetrin/erna är större i familjeföretagen. Dessa

64

två agentteoretiska problem behöver nämligen alltså inte nödvändigtvis vara större i familjeföretagen, då icke-familjeföretagen exempelvis kan drivas av vänner som känner stark tillit gentemot varandra, vilket skulle kunna minska intressekonflikter och därmed behovet av att förena olika intressen. Det skulle också kunna minska informationsasymmetrin och därmed behovet av exempelvis övervakning. I och med att det dessutom är små företag med relativt få anställda (10-49 personer) är det möjligt att även icke-familjeföretagen i studien kan bli som en familj (utan biologiska relationer alltså) och därmed minska agentproblematiken till följd av det. Även relationer som byggs upp över tid kan möjligen minska agentproblematiken och därmed även agentkostnaderna. Eisenhardt (1989) förklarar nämligen att agentproblematiken är mindre i långsiktiga agent-principal-relationer jämfört med i kortsiktiga, eftersom principalen blir bättre på att utvärdera agentens beteende i företaget. Eftersom både familje- och icke-familjeföretagen då har ungefär samma genomsnittsålder, cirka 25 respektive 23 år, indikerar detta att de är ungefär lika bra på att utvärdera agentens beteende och därmed hantera agentproblematiken.

Högre agentkostnader kan potentiellt också hänföras till skillnader i hur mycket tillgångar företagen har och eventuella skillnader i likvida tillgångar. Familjeföretagen i denna studie har ett signifikant högre värde på tillgångarna än icke-familjeföretagen. Mer specifikt är värdet på tillgångarna i familjeföretagen i genomsnitt är 8 miljoner högre än i icke-familjeföretagen (en skillnad på cirka 32 procent) och det är således sannolikt att familjeföretagen även har en större andel likvida tillgångar. Siddiqui et al. (2013) menar att om likvida tillgångar utgör en större andel av de totala tillgångarna i företaget, ökar sannolikheten för att ledningen nyttjar företagets medel och investerar dem i oproduktiva tillgångar. Författarna hävdar då att företag med en högre likviditetskvot kommer ha högre agentkostnader. En annan ytterligare förklaring kan hänföras till att familjeföretagen i denna studie är något mer lönsamma, vilket likt resonemanget kring likvida medel, i större utsträckning möjliggör anskaffning av oproduktiva tillgångar och därmed lägre effektivitet och högre agentkostnader.

Något annat som också ökar sannolikheten för familjeföretagen att investera i oproduktiva tillgångar, dvs. tillgångar som inte ökar omsättningen, är att de i större utsträckning än icke- familjeföretagen har icke-finansiella mål med verksamheten (Davis & Stern 1988; Littunen & Hyrsky 2000; Riordan & Riordan 1993; Samuelsson 1999; Sharma, Chrisman & Chua 1997 se Brundin, Florin Samuelsson & Melin 2008). Detta kan påverka utfallet i AU-måttet negativt för familjeföretagen. AU beräknas genom att omsättningen i företaget divideras med företagets

65

tillgångar (Ang, Cole & Lin 2000). Detta innebär att en ökning av oproduktiva tillgångar, medför en lägre kvot, vilket således indikerar lägre effektivitet och högre agentkostnader. AU- måttet visar alltså att familjeföretagen relativt sett är mindre effektiva på att använda sina tillgångar för att generera omsättning. Detta ligger i linje med resultatet i Singapurwokos (2013) studie som indikerar att icke-familjeföretag är betydligt bättre än familjeföretagen på att använda sina tillgångar för att generera vinst.

5.3.1 Mätproblematik

Det är möjligt att AU som enda mått inte estimerar agentkostnaderna tillräckligt bra för de studerade företagen och därmed inte gett en rättvisande bild av verkligheten. Eftersom valet gjordes att inte använda Ang, Cole och Lins (2000) kostnadskvot (expense ratio), på grund av svårigheter att använda måttet på företagen i studien, är det möjligt att inte alla agentkostnader har fångats upp. Både asset utilization och expense ratio är två effektivitetsmått (Ang, Cole & Lin 2000), men mäter olika agentkostnader, vilket kan förklara varför exempelvis Ang, Cole och Lin (2000) använder båda som komplement till varandra. Expense ratio mäter hur effektivt ledningen hanterar de operativa kostnaderna, medan asset utilization ratio istället mäter hur effektivt ledningen använder tillgångarna i företaget. Expense ratio mäter alltså de direkta agentkostnaderna (Ang, Cole & Lin 2000), vilket innebär att det enbart är de mer indirekta