Är familjeföretag mer lönsamma?
En kvantitativ studie av små privata familje- och icke-familjeföretag verksamma inom byggbranschen i Sverige
Författare: André Amin (971007)
Manil Hyldedahl (980210)
HT-20
Företagsekonomi, Självständigt arbete, avancerad nivå, 30 hp Företagsekonomi
Handelshögskolan vid Örebro universitet Handledare: Pia Lindell
Förord
Vi vill till en början rikta ett stort tack till vår handledare Pia Lindell som, med sina kloka tips, har varit till stor hjälp under uppsatsens gång. Vidare vill vi även tacka vår bisittare Tommy Borglund och alla kurskamrater som har kommit med värdefulla och hjälpsamma kommentarer. Slutligen vill vi även tacka de företagsledare som tog sig tiden att besvara vår enkät. Ni har alla bidragit till att utveckla denna uppsats, vilket vi är oerhört tacksamma för.
Handelshögskolan vid Örebro universitet, januari 2021
_____________________________ _____________________________ André Amin Manil Hyldedahl
Abstract
Title: Are family businesses more profitable?
Authors: André Amin & Manil Hyldedahl
Purpose: This study aims to compare profitability and agency costs between small private family- and non-family firms active in the construction industry in Sweden. Furthermore, the study intends to explain whether there is a connection between family firms as a company form and profitability and family firms as a company form and agent costs. Finally, the study also intends to explain whether there is a link between agency costs and profitability.
Theory: Agency theory with focus on agent costs, information asymmetry and self-interest
Method: Quantitative method with multiple regression analysis as analysis method.
Conclusions: The study's family firms are slightly more profitable than non-family firms, but shows lower efficiency and higher agency costs.
Sammanfattning
Titel: Är familjeföretag mer lönsamma?
Författare: André Amin & Manil Hyldedahl
Syfte: Denna uppsats studerar små privata familje- och icke-familjeföretag verksamma inom byggbranschen i Sverige och syftar inledningsvis till att jämföra lönsamheten och
agentkostnaderna mellan företagen. Fortsättningsvis avser studien att förklara om det finns ett samband mellan familjeföretag som företagsform och lönsamhet respektive familjeföretag som företagsform och agentkostnader. Slutligen ämnar studien även att förklara om det finns ett samband mellan agentkostnader och lönsamheten.
Teori: Agentteorin med fokus på agentkostnader, informationsasymmetri och egenintresse
Metod: Kvantitativ metod med multipel regressionsanalys som analysmetod.
Slutsatser: Studiens familjeföretag är något mer lönsamma än icke-familjeföretag, men uppvisar lägre effektivitet och högre agentkostnader.
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1 Problembakgrund 1
1.2 Litteraturgenomgång 3
1.3 Problematisering 9
1.4 Syfte och frågeställningar 12
2. Teoretisk referensram 13
2.1 Agentteori 13
2.1.1 Informationsasymmetri, egenintresse och agentkostnader 13
2.1.2.1 Val av mått på agentkostnader 19 2.2 Lönsamhet 20 2.2.1 ROA 21 2.2.2 ROE 22 2.2.3 Val av lönsamhetsmått 22 2.3 Teoretisk modell 24 2.3.1 Hypotesbildning 25 3. Metod 30 3.1 Forskningsmetod 30 3.2 Litteratursökning 30 3.3 Undersökningsobjekt 31
3.3.1 Vald definition på familjeföretag respektive icke-familjeföretag 31
3.3.1.1 Syskonrelationer 32
3.3.2 Vald företagsstorlek 33
3.3.3 Val av bransch 34
3.4 Urval och bortfall 35
3.5 Tillvägagångssätt 36 3.6 Tidshorisont 38 3.7 Operationalisering av variabler 39 3.8 Statistisk analysmetod 40 3.8.1 Deskriptiv statistik 40 3.8.2 Multipel regressionsanalys 40 3.8.3 Kontrollvariabler 40 3.8.4 Normalfördelning 41 3.8.5 Heteroskedasticitet 42 3.8.6 Multikollinearitet 42
3.9 Studiens validitet och reliabilitet 43 3.9.1 Validitet 43 3.9.2 Reliabilitet 44 4. Resultat 46 4.1 Deskriptiv statistik 46 4.1.1 Resultat av t-test 47 4.2 Justeringar 48 4.3 Korrelationsmatris 49 4.4 Regressionsanalyser 50
4.4.1 Multipel linjär regressionsanalys - ROA 50
4.4.2 Multipel linjär regressionsanalys - ROE 52
4.4.3 Multipel linjär regressionsanalys - AU 53
4.4.4 Multipel linjär regressionsanalys - ROE (familjeföretag) 54 4.4.5 Multipel linjär regressionsanalys - ROE (icke-familjeföretag) 55
5. Analys 57 5.1 Övergripande analys 57 5.1.1 T-test 57 5.1.2 Regressionsanalyser 58 5.2 Lönsamhet 59 5.3 Agentkostnader 63 5.3.1 Mätproblematik 65 6. Slutsatser 67 6.1 Bidrag 68 6.2 Begränsningar 69
6.3 Förslag på framtida forskning 70
Källförteckning 72
Bilagor 79
Bilaga 1 - Histogram för hela urvalet (innan respektive efter justeringar) 79
1
1. Inledning
____________________________________________________________
Detta kapitel utgörs inledningsvis av en problembakgrund där grundläggande information om familjeföretag och dess ställning i Sverige presenteras. Detta följs av en litteraturgenomgång av tidigare studier inom forskningsfältet samt en problematisering som visar på kunskapsluckor som råder i den tidigare forskningen. Kapitlet avslutas med studiens syftesformulering och frågeställningar.
___________________________________________________________________________
1.1 Problembakgrund
Under de två senaste decennierna kan det utläsas ett ökat intresse för familjeföretag och ett uppsving i forskningen kring denna typ av företag (Melin 2012). Melin (2012) förklarar att en förklaring till detta grundar sig i att familjeföretag är den företagsform som dominerar i världen. En till förklaring till det ökade intresset och den ökade forskningen kring familjeföretag är enligt honom att dessa företag bidrar till en stor andel av både sysselsättningen och bruttonationalprodukten (BNP) i flera länder. Family Business Network, som är en del av den världsledande organisationen FBN international för familjer som driver företag (FBN u.å), uppger att 50-70 procent av alla företag i Sverige är familjeföretag och att dessa företag står bakom ungefär hälften av de privata företagens bidrag till BNP. Vidare förklarar organisationen att familjeföretagen står för omkring 20-30 procent av Sveriges totala BNP samt cirka en tredjedel av Sveriges arbetstagare (Family Business Network u.å.). Några exempel på kända svenska familjeföretag är: Hennes & Mauritz (H&M), Tetra Laval, Lundbergs, Kinnevik, Investor, Ikea, Biltema, Persson Invest, Clas Ohlson och Indiska (Svenska Dagbladet 2006). Tre av dessa företag; Investor AB, H&M och Lundbergs är dessutom i år med på Forbes lista över världens 2000 största publika företag (Forbes 2020).
Avseende familjeföretagens historia förklarar Hans Sjögren (2018), professor vid Handelshögskolan i Stockholm, att familjeföretagen var med och förde länder in i marknadsekonomin under industrialiseringen. Familjeföretagen var drivande i att exporten uppnådde stora framgångar och att välståndet ökade efter industrialiseringen. Sjögren hävdar att familjeföretag alltid kommer att vara relevanta då det alltid kommer finnas familjeband mellan personer och således även möjlighet att tillsammans driva ett företag. Familjeföretagen
2
har stor betydelse i Sverige där enskilda familjer har varit grunden till Sveriges rikedom och framgångar. Sjögren hävdar att det bland annat är skogen, malmen och vattenkraften som bidragit till att Sverige blivit så framgångsrikt, men att detta inte hade varit möjligt utan familjeföretag som bryter ny mark och håller fast vid sina uppfattningar och tillvägagångssätt.
Family Business Network (u.å.) förklarar att förhållandet mellan företag och familj är ömsesidigt i ett familjeföretag. Beslut som fattas i företaget påverkar ofta familjen och vice versa. Genom detta ömsesidiga förhållande menar organisationen att ett företag kan erhålla konkurrensfördelar, då en bra kombination av familjen, ägandet och företaget enligt forskning kan medföra högre lönsamhet och en långsiktig överlevnad. Familjeföretagsägare har ofta starka känslomässiga kopplingar till sitt företag, vilket medför att familjen då förknippas med företaget och dess handlingar.
En utmärkande egenskap för familjeföretag är att bolagsstyrningen och den strategiska ledningen vanligtvis är integrerade med varandra i dessa företag. I detta avseende särskiljer de sig från företag som kännetecknas av ett mer spritt ägande, en styrelse som representeras av ett flertal olika intressenter och där ledningen och ägarna i stor mån är separerade (Melin, Nordqvist & Boers 2012). Melin, Nordqvist och Boers (2012) menar vidare att bolagsstyrningen även kan tänkas skilja sig åt mellan olika familjeföretag på grund av den heterogenitet som finns bland familjeföretag och skillnader i exempelvis storlek, livscykel, bransch, ålder, ägarstruktur och hur involverade familjen ifråga är. Familjeföretag kan till exempel ha olika typer av målsättningar och strategier, där vissa främst strävar efter vinstmaximering, medan många andra familjeföretag också har icke-finansiella mål. Tidigare forskning finner att medlemmar i familjeföretag i större utsträckning lägger tonvikt vid icke-finansiella mål (utöver icke-finansiella mål) än vad chefer i icke-familjeföretag gör (Davis & Stern 1988; Littunen & Hyrsky 2000; Riordan & Riordan 1993, Samuelsson 1999; Sharma, Chrisman & Chua 1997 se Brundin, Florin Samuelsson & Melin 2008). Icke-finansiella mål i familjeföretag är exempelvis att utveckla och bevara företaget i ett skick så att det ska kunna leva vidare i flera generationer, agera ansvarsfullt gentemot arbetstagare, såväl från familjen som utomstående, samt bidra till det lokala samhällets utveckling. Även status, position och prestige kan vara något familjeföretag eftersträvar (Melin, Nordqvist & Boers 2012).
3
1.2 Litteraturgenomgång
I detta avsnitt presenteras den litteraturgenomgång som genomförts för att erhålla en uppfattning om hur forskningsläget ser ut och de eventuella eventuella kunskapsluckor som finns inom familjeföretagsforskningen. Litteraturgenomgången sammanfattas och sammanställs även i en tabell (tabell 1), vilken följer efter den löpande redogörelsen.
Inledningsvis har Maury (2006) undersökt företag i 14 länder i västeuropa, inklusive Sverige, och finner att aktiv familjekontroll ökar lönsamheten i ett företag medan passiv familjekontroll inte påverkar lönsamheten. Författaren har definierat aktiv familjekontroll som där familjen innehar en av de två högsta ledarpositionerna i företaget. Passiv familjekontroll definieras istället som när den största kontrollerande aktieägaren, vilken äger minst 10 procent av företagets rösträtter, antingen är en familj, enskild person eller ett icke-noterat företag. Maury förklarar att lönsamheten ökar ju mer kontroll familjen har och menar att resultatet i studien kan ge uttryck för att familjekontroll minskar agent-principal-problematiken mellan ägare och chefer.
Kotey (2005) har studerat små och medelstora företag i Australien och finner att små familjeföretag är mer lönsamma än små icke-familjeföretag, men att skillnaden avtar vid jämförelsen av de medelstora företagen. Skillnader i lönsamhet mellan små familje- och icke-familjeföretag grundar sig i företagens sätt att hantera tillväxt. Kotey menar att icke-familjeföretag driver sin tillväxt med försiktighet så att de samtidigt kan uppnå de långsiktiga målen med familjeägandet och familjekontroll i företaget, medan icke-familjeföretag istället vill påskynda sin tillväxt och öka chefernas ersättningar. Anderson och Reeb (2003) undersöker också hur familjeföretag presterar jämfört med icke-familjeföretag och finner att det råder ett icke-linjärt samband mellan familjeägande och företagsprestation. Både Maury (2006) och Anderson och Reeb (2003) observerar att lönsamheten först påverkas positivt av familjeägande, men att högre nivåer av familjeägande påverkar lönsamheten negativt. Andersson och Reeb drar slutsatsen att ett företag med familje-vd presterar bättre än företag med extern vd och menar sammantaget att familjeägda företag presterar bättre än icke-familjeägda företag. Detta resultat ligger i linje med det resultat ett flertal andra forskare erhållit. Bland annat Barontini och Caprio (2006), Minichilli, Corbetta & MacMillan (2010) och Singla (2020) drar alla slutsatsen att om en familj styr företaget leder detta till bättre prestationer.
4
Barontini och Caprio (2006) undersöker sambandet mellan ägarstruktur och lönsamhet i 675 publika företag från elva olika länder och finner att familjeägda företag presterar bättre än icke-familjeföretag. Precis som Anderson och Reeb (2003) undersöker även Barontini och Caprio (2006) hur företag presterar beroende på om vd:n är från familjen eller inte. Till skillnad från Anderson och Reeb (2003) finner dock Barontini och Caprio (2006) ingen statistisk signifikant skillnad i prestation mellan en familje-vd och extern vd. Även Miller, Minichilli och Corbetta (2013) har studerat hur familjeföretag presterar beroende på om de har en familje-vd eller en utomstående vd och argumenterar för att familje-vd:ar presterar bättre i små företag som är mer ägarkoncentrerade, men att de istället presterar sämre i större företag med ett mer spritt ägande.
Minichilli, Corbetta & MacMillan (2010) undersöker hur familjemedlemmar i företagets högsta ledning kan påverka de finansiella prestationerna. Forskarna menar att en familjs delaktighet i den högsta ledningen kommer leda till förbättrade prestationer, där ett U-samband kunnat identifierats mellan familjemedlemmar i ledningen och företags prestation. Minichilli, Corbetta och MacMillan finner att företag med en familje-vd uppvisar högre lönsamhet, vilket kan bero på att familjemedlemmar ofta är mer fria i sina roller i arbetet. Familjeföretag med en extern-vd har däremot lägre lönsamhet, vilket istället kan bero på att vd:n kan känna press från sitt företag att leverera samtidigt som denne begränsas av familjens värderingar och makt.
De Massis, Kotlar, Campopiano och Cassia (2015), som har undersökt små- och medelstora företag i Italien, finner istället att familjeföretag har ett omvänt u-samband med finansiella prestationer, där en balans av familje- och icke-familjeägande är mest fördelaktigt för prestationerna. Forskarna menar att det inte bara är andelen familjeägande i ett företag som påverkar lönsamheten, utan även strukturen i ägandet, dvs. hur ägandet är fördelat mellan familjemedlemmarna. Vidare tillägger forskarna även att familjens delaktighet i företagets högsta ledning sannolikt beror på hur mycket av företaget som familjen äger. Vad gäller agentkostnader menar forskarna att dessa är lägre i familjeföretag eftersom familjen inte har lika mycket agentteoretiska problem, men att dessa ökar ju fler från familjen som äger aktier i företaget, då agentproblemen växer med antalet ägare. Detta är orsaken till de omvända U-sambandet; familjeägande är positivt för företaget tills det blir för många familjemedlemmar involverade.
Majumdar och Varadarajan (2013) drar, till skillnad från tidigare nämnda forskare, slutsatsen att det inte spelar någon roll om företaget styrs av en familj eftersom det inte föreligger någon
5
signifikant skillnad i lönsamhet mellan familje- och icke-familjeföretag. Det har visserligen visat sig föreligga en viss positiv inverkan från familjeföretag vad gäller lönsamheten, men detta är inget som forskarna statistiskt kan säkerställa. Singapurwoko (2013) undersöker skillnader i prestation mellan börsnoterade familje- och icke-familjeföretag i Indonesien. Han drar istället slutsatsen att familjeföretag presterar sämre än icke-familjeföretag och att familjeföretagen är mindre effektiva på använda sina tillgångar för att generera vinst.
Andersson, Johansson, Karlsson, Lodefalk och Poldahl (2018) använder i sin studie på inhemska svenska företag totalpopulationsdata för att studera familjeföretag och deras särdrag. Studien visar att familjeföretag är den dominerande organisationsformen i Sverige och att familjeföretag förekommer i majoriteten branscher samt kommer i alla storlekar, alltifrån i form av mikroföretag (mindre än 9 anställda) till stora multinationella företag. Utöver detta finner Andersson et al. (2018) att familjeföretag jämfört med privata icke-familjeföretag generellt är mindre beroende av formell utbildning, exporterar mindre och har en lägre arbetsproduktivitet. Studien visar också att familjeföretag är äldre, mindre till storleken, har lägre tillgångar, har färre anställda, lägre omsättning och är mer självfinansierade (högre soliditet). Forskarna menar att familjeföretag är mer lönsamma än icke-familjeföretag men att skillnaderna mest är framträdande för mikro- och småföretag och tenderar generellt således att minska när företagsstorleken ökar. En slutsats i studien är att “familjeföretags”-beteckningen omfattar företag med en stor variation sinsemellan och att det därför är viktigt att uppmärksamma den heterogenitet som finns bland dessa företag.
Som tidigare nämnt har ett flertal olika familjeföretagsdefinitioner uppmärksammats. Trots att forskningen kring familjeföretag har ökat kraftigt de senaste decennierna (Melin 2012), råder det alltså fortfarande vissa grundläggande definitionsproblem. Familjeföretag har ingen officiell definition, vilket leder till att forskare använder sig av olika definitioner (Singla 2020). Exempelvis definierar Minichilli, Corbetta & Miller (2010) ett företag som familjekontrollerat om en familj äger minst 50 procent av företagets aktier. Vidare definieras ett familjeföretag av Anderson och Reeb (2003) genom att grundarfamiljen fortfarande äger företaget samt att familjemedlemmar återfinns i företagets styrelse. Miller, Minichilli och Corbetta (2013) menar istället att en familj måste äga minst 51 procent av företaget för att det skall kunna klassificeras som ett familjeföretag. Även Singla (2020) är inne på samma linje och menar att en familj måste vara majoritetsägare i företaget för att det skall kunna anses vara ett familjeföretag. Majumdar och Varadarajan (2013) menar å andra sidan att det räcker med att familjen äger 20
6
procent av företagets aktier så länge familjen kan anses vara den ägare som kontrollerar företaget. Nedan i tabell 1 presenteras litteraturgenomgången i tabellformat.
Författare Definition Lönsamhetsmått Geografiskt område Tidsperiod Resultat Urval
Maury (2006) Passiv familjestyrning: när den största kontrollerande aktieägaren, vilken äger minst 10 procent av företagets rösträtter, antingen är en familj, enskild person eller ett icke-noterat företag.
Aktiv familjestyrning: familjemedlem innehar en av de två högsta
ledarpositionerna.
ROA Västeuropa: Österrike, Belgien, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Norge, Portugal, Spanien, Sverige, Schweiz och Storbritannien
1996-1999 Aktiv familjekontroll medför högre lönsamhet. Passiv familjekontroll medför däremot ingen påverkan på lönsamheten.
Publika företag
Anderson & Reeb (2003)
Familjeföretag: företag där familjen har en ägarandel i företaget eller där familjen har platser i företagets styrelse.
ROA, ROE USA 1992-1999 Familjeföretag presterar bättre än icke-familjeföretag.
Stora och publika företag
Barontini & Caprio (2006)
Familjeföretag: familjen är största aktieägaren, äger minst 10 procent av aktierna och antingen kontrollerar mer än 51 procent av de direkta rösträtterna eller kontrollerar mer än dubbelt så mycket direkta rösträtter som den andra största aktieägaren
ROA Kontinentaleuropa: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Norge, Spanien, Sverige och Schweiz
1999-2001 De finner ett positivt samband mellan familjekontroll och operativ prestation.
Större och publika företag
Miller, Minichilli & Corbetta (2013)
Familjekontrollerat företag: privata företag där en familj äger minst 50 procent av aktierna
ROA Italien 2000-2008 Familjeledarskap medför en positiv effekt på de finansiella siffrorna i små företag med koncentrerat ägande, men däremot negativ effekt på större företag med spritt ägande.
Större och mindre samt publika och privata företag
7 Minichilli, Corbetta & MacMillan (2010) Familjekontrollerat företag: samma familj äger minst 50 procent av företagets aktier. I börsnoterade företag räcker det med att 30 procent av aktierna ägs av samma familj
ROA Italien 2005 Resultatet visar att familjekontroll
är fördelaktig för företagets finansiella prestation.
Stora, publika och privata företag
Singla (2020) Familjeföretag: ägarfamiljen har minst 51 procent av aktierna och är således majoritetsägare i företaget
ROA, ROCE, P/B Indien 2006-2018 Resultatet som erhålls tyder på att familjeägda bygg- och
fastighetsföretag är mer lönsamma än icke-familjeägda företag.
Publika bygg- och fastighetsföretag Singapurwoko (2013) Familjeföretag: majoritetsägande från en enskild familj, familjemedlemmar i
ledningen, anses av ledningen vara ett familjeföretag samt att familjen har en efterträdare i företaget.
ROA, ROE, FATO, TATO, NPM, BEP
Indonesien 2006-2010 Familjeföretag presterar sämre än icke-familjeföretag. Publika företag Majumdar & Varadarajan (2013) Familjeföretag: företaget kontrolleras av en familj som innehar minst 20 procent av aktierna. Vidare skall familjen kunna identifieras som den aktieägare som kontrollerar företaget.
ROA, ROE Förenade arabemiraten
2005-2009 Det råder ingen signifikant skillnad i företagens lönsamhet. Publika företag Andersson, Johansson, Karlsson, Lodefalk & Poldahl (2018) Majoriteten av beslutsrätten tillhör den person som grundat företaget eller den person som förvärvat aktiekapitalet, eller någon av dennes makar, föräldrar, barn eller barnens direkta arvingar. Dessutom ska majoriteten av beslutsrösterna vara direkta eller indirekta samt att minst en från familjen är med i företagets ledning.
ROA Sverige 2004-2010 Familjeföretag är mer lönsamma än privata icke-familjeföretag. Detta gäller samtliga storlekar som undersöks.
Privata mikro, små, medelstora och stora företag
8 För publika företag räcker det
med att den person som har grundat företaget/förvärvat aktiekapitalet, eller dennes familj, äger minst 25 procent av beslutsfattandet via sina aktier. De Massis, Kotlar, Campopiano & Cassia (2015) Någon definition på familjeföretag kunde inte identifieras
ROA Italien 2008-2009 Råder ett omvänt u-samband mellan familjeägande och prestation. Menar att balans av
familjemedlemmar och icke-familjemedlemmar i ledningen är mest fördelaktigt. Små- och medelstora privata företag Kotey (2005) Familjeföretag: om respondenten i företaget betraktar företaget vara ett familjeföretag. För att validera svaret används fyra villkor om att familjemedlemmar är: 1. “working directors” i företaget;
2. anställda i företaget 3. inte arbetar i men bidrar till beslut; och
4. att företaget ärvdes från föräldrar
ROA, ROE, nettovinstmarginal, bruttovinstmarginal
Australien 1995, 1997, 1998 Små familjeföretag är en aning mer lönsamma än icke-familjeföretag, men detta gäller inte medelstora företag.
Små- och medelstora tillverkningsföretag
9
1.3 Problematisering
Utifrån litteraturgenomgången kan man utläsa att det råder en viss konsensus om att familjeföretag presterar bättre finansiellt än icke-familjeföretag, något som bland annat Maury (2006), Anderson och Reeb (2003), Miller, Minichilli och Corbetta (2013), Singla (2020) samt Minichilli, Corbetta och MacMillan (2010) finner i sina studier. Det förekommer dock även forskning som uppvisar mer motstridiga resultat gentemot det nuvarande forskningsläget. Majumdar och Varadarajan (2013) finner inte någon statistiskt signifikant skillnad i lönsamhet mellan familjeföretag och icke-familjeföretag, och Singapurwoko (2013) finner att familjeföretag presterar sämre än icke-familjeföretag.
När det kommer till forskningen utomlands på specifikt små och medelstora företag har enbart två studier observerats; Kotey (2005) och De Massis et al. (2015). Kotey (2005) undersöker små och medelstora familjeföretag inom tillverkningsbranschen i Australien och jämför deras prestationer med icke-familjeföretag. Resultatet som Kotey finner i studien är att små familjeföretag presterar bättre finansiellt och har större tillväxt än små icke-familjeföretag. Däremot menar Kotey att detta inte gäller för medelstora företag, eftersom tillväxten var lägre i medelstora familjeföretag jämfört med i icke-familjeföretag. Vidare undersöker De Massis et al. (2015) hur familjekontroll påverkar lönsamheten i små- och medelstora italienska familjeföretag. Forskarna kommer fram till en annan slutsats än Kotey (2005), eftersom deras resultat visar på att både små och medelstora familjeföretag presterar bättre finansiellt med hjälp av en kombinerad familje- och icke-familjeledning. De Massis et al. (2015) finner att det råder ett omvänt U-samband mellan familjeägande och finansiell prestation och förklarar det med att en jämn fördelning av familje- och icke-familjemedlemmar i ledningen är det mest optimala.
Avseende forskningen på svenska företag har tre studier uppmärksammats; Maury (2006), Barontini och Caprio (2006) samt Andersson et al. (2018). Maury (2006) undersöker hur familjekontrollerade företag presterar i jämförelse med företag som kontrolleras av ägare som inte är familj. Maury studerar Sverige och tio andra länder i västeuropa. Det resultat som erhölls var att aktiv familjekontroll medför högre lönsamhet än vad icke-familjeföretag gör. Passiv familjekontroll påverkar däremot inte lönsamheten. Studien undersöker dock inte länderna enskilt utan som en helhet, vilket således innebär att resultatet som erhålls inte nödvändigtvis
10
är detsamma för de enskilda länderna. Barontini och Caprio (2006) studerar sambandet mellan ägarstruktur och finansiell prestation hos börsnoterade företag i elva länder (Sverige ett av dem) i kontinentaleuropa och finner ett positivt samband mellan familjekontroll och operativ prestation, något som även visas för Sverige specifikt. Vidare undersöker Andersson et al. (2018) egenskaperna hos familjeföretag i Sverige och finner att familjeföretag är mer lönsamma än icke-familjeföretag, vilket är ett resultat som även gäller samtliga företagsstorlekar som studerats, dvs.; mikro, små, medelstora och stora företag.
Utifrån redogörelsen av tidigare forskning råder alltså en viss konsensus om att familjeföretag presterar bättre finansiellt än icke-familjeföretagen. Även om merparten av den uppmärksammade forskningen pekar åt liknande håll, har även forskning som visar mer motstridiga resultat observerats. Att olika forskare använder sig av olika definitioner på familjeföretag kan potentiellt bidra till olika forskningsresultat, då Miller, Le Breton-Miller, Lester och Cannella Jr (2007) finner att familjeföretagens överlägsenhet beror på vilken definition som används samt den källa som datan inhämtas från. Andersson et al. (2018) menar även att familjeföretags storlek, bransch och bolagsform är en möjlig förklaring till de olika slutsatser som dragits om familjeföretag i den tidigare forskningen, då de finner signifikanta skillnader mellan familjeföretagen i sin studie. Detta ligger i linje med Singapurwoko (2013), som menar att framtida studier bör utgå från samma företagsstorlek och bransch vid jämförelser mellan familje- och icke-familjeföretag, eftersom jämförelsen annars kan bli missvisande.
Litteraturgenomgången visar att de studier som genomförts inom forskningsfältet främst undersökt företag utomlands. Det anses dock finnas minst två motiv till att fortsätta studera fenomenet i Sverige. Till att börja med är forskningen på familjeföretag i Sverige relativt tunn, trots den antalsmässiga dominans som familjeföretagen har i näringslivet (Melin 2012) och den betydelse de har för sysselsättningen i landet. Fortsättningsvis är Sveriges sätt att redovisa räkenskaper ett ytterligare motiv. Gray (1988) menar att Sverige, som ingår under “nordic” i hans modell för kartläggning av redovisningskulturer, är mer öppna och optimistiska i sin redovisning. Detta kan jämföras med exempelvis Tyskland, Italien, och Indonesien, Frankrike och Belgien som istället har högre grad av sekretess och konservatism i sin redovisning. Detta medför att studier från exempelvis dessa länder kan skilja sig från studier i Sverige. En konsekvens av att vara optimistisk i redovisningen är enligt Gray (1988) att den som redovisar inte försöker undvika osäkerhet och konkurrens, vilket länder som är mer konservativa gärna gör. På grund av olikheter i ländernas sätt att redovisa kan det således inte säkerställas att
11
resultat som erhålls i en studie från ett land, vars redovisning karaktäriseras av en högre grad av sekretess och konservatism, också skulle återfås i ett land som Sverige, vars redovisning istället kännetecknas av en högre grad öppenhet och optimism.
När det gäller forskning på privata respektive publika företag tyder litteraturgenomgången på att forskningen på privata företag är jämförelsevis sparsam. Detta bekräftas av Carney, Van Essen, Gedajlovic & Heugens (2015). Carney et al. (2015) analyserar 48 tidigare studier på familjeföretag, genomförda i 9 olika länder, och menar att forskningen på privata familjeföretag är tunn relativt den forskning som finns på publika företag. Detta ligger i linje med Andersson et al. (2018) som menar att den mesta tidigare forskningen kring familjeföretag gjorts på listade företag. Carney et al. (2015) menar att vi vet jämförelsevis lite om hur privata familjeföretag presterar och att det saknas kunskap om konsekvenserna, strategiska såväl som ekonomiska, av att behålla privat ägarskarskap och kontroll inom familjen. Vidare hävdar Carney et al. (2015) att familjeföretag är en heterogen grupp av företag och att resultat som erhållits vid studier av börsnoterade familjeföretag kanske inte är applicerbart på privata familjeföretag. I och med att publika företag vanligtvis är större än privata företag (Marriott, Edwards & Mellett 2002) överensstämmer detta också med Miller et al. (2007), vilka menar att resultat från studier av större företag möjligtvis inte är applicerbara på mindre företag och att sådana resultat, om de generaliseras, i så fall ska generaliseras med försiktighet.
En annan kunskapslucka som observerats är huruvida agent-principal-problematiken tar sig uttryck empiriskt i familje- och icke-familjeföretagen. I familjeföretag är det familjen som både äger och driver företaget (pwc u.å.). Ägandet och ledningen är i dessa företag med andra ord integrerade med varandra. Chrisman, Chua och Litz (2004) hävdar att det i forskningen råder en viss konsensus kring idén om att separerandet av ledning och ägarskap medför kostnader som potentiellt inte skulle förekomma om dessa två istället var sammanflätade. En central idé inom agentteorin är att chefer som inte är ägare inte kommer agera lika ansvarsfullt å företagets vägnar som ägar-chefer skulle göra. Ross (1973 se Chrisman, Chua & Litz 2004) benämnde denna intressekonflikt mellan ledningen och ägarna som “principal-agent-problematiken” och Jensen och Meckling (1976 se Chrisman, Chua & Litz 2004) myntade begreppet “agentkostnader”, vilka avser kostnaderna som uppstår till följd av att förena chefers (agenters) intressen med ägarnas (principalernas).
12
Hoffmann (2011) menar att agentkostnader kan påverka ett företags lönsamhet negativt och därmed öka risken för konkurs. Tidigare studier som undersöker sambandet mellan familjekontroll och företagsprestation har resonerat kring agentkostnader (se Miller, Minichilli & Corbetta 2013; Anderson & Reeb 2003; Maury 2006), men kvantifierar dock inte dessa kostnader utan utgår enbart från det teoretiska resonemanget om att familjeföretag vanligtvis har lägre agentkostnader. Detta överensstämmer med Ang, Cole och Lin (2000), som menar att agentkostnader inte brukar mätas i den empiriska finansforskningen. Det föreligger alltså en avsaknad av prövning och mätning av agentteorins antaganden om agentkostnader i familje- och icke-familjeföretag, kostnader som i viss utsträckning skulle kunna förklara eventuella skillnader i finansiell prestation mellan familje- och icke-familjeföretag. Agentteorins antaganden om agentkostnader behöver alltså testas för att kunna förklara om de har bäring i praktiken. Den problematisering som redogjorts för i detta avsnitt har lagt grund för nedanstående syftesformulering.
1.4 Syfte och frågeställningar
Denna uppsats studerar små privata familje- och icke-familjeföretag verksamma inom byggbranschen i Sverige och syftar inledningsvis till att jämföra lönsamheten och agentkostnaderna mellan företagen. Fortsättningsvis avser studien att förklara om det finns ett samband mellan familjeföretag som företagsform och lönsamhet samt familjeföretag som företagsform och agentkostnader. Slutligen ämnar studien även att förklara om det finns ett samband mellan agentkostnader och lönsamheten. Utifrån syftesformuleringen har följande frågeställningar därmed formulerats:
1. Hur skiljer sig lönsamheten mellan familjeföretag och icke-familjeföretag? 2. Hur skiljer sig agentkostnaderna mellan familjeföretag och icke-familjeföretag? 3. Hur påverkar familjeägarskap och familjeledning företags lönsamhet?
4. Hur påverkar familjeägarskap och familjeledning företags agentkostnader? 5. Hur ser sambandet ut mellan agentkostnader och lönsamhet?
13
2. Teoretisk referensram
___________________________________________________________________________ Studiens andra kapitel utgörs av den teoretiska referensramen med fokus på agentteorin och dess centrala begrepp. Vidare redogörs för olika sätt att beräkna agentkostnader och lönsamhet på samt för vilka av dessa som tillämpas i studien. Kapitlet avslutas sedan med en redogörelse för studiens teoretiska modell samt en presentation av författarnas hypoteser. ___________________________________________________________________________
2.1 Agentteori
Agentteorin är en viktig teori inom den vetenskapliga forskningen på organisation, men kan även appliceras inom många andra områden, exempelvis revision, politik, sociologi och marknadsföring (Eisenhardt 1989). Teorin utgår från en tvåpartsrelation mellan principal och agent där det antas att agenten har anställts av principalen för att utföra vissa tjänster och därmed även erhållit en del av beslutsfattandet (Jensen & Meckling 1976). Agentteorin utgår från att båda parter kommer att maximera sitt egenintresse, vilket Jensen och Meckling (1976) menar skulle medföra att agenten inte alltid agerar utifrån principalens intressen. Till följd av det krävs implementeringar av incitamentsåtgärder från principalen för att motverka agentens egenintresse. En möjlig åtgärd är att principalen avsätter planerade kostnader för att övervaka agentens arbete och säkerställa att denne agerar utifrån principalens intressen (Jensen & Meckling 1976). Fenomenet att agenten vet mer om sitt intresse än principalen medför ett informationsgap i relationen och kallas för informationsassymmetri (Eisenhardt 1989). Agentteorins agent-principal-relation har använts flitigt inom forskningen kring familjeföretag. Anderson och Reeb (2003), Ang, Cole och Lin (2000), Maury (2006) samt Singla (2020) utgår alla från agentteorin i sina studier kring hur familjekontroll påverkar företags prestationer. I det följande avsnittet kommer en mer djupgående redogörelse göras av agentteorins centrala begrepp.
2.1.1 Informationsasymmetri, egenintresse och agentkostnader
Eisenhardt (1989) förklarar att det krävs åtgärder från principalen för att motverka intressekonflikten mellan parterna. Ett exempel på en sådan åtgärd är tecknandet av ett kontrakt där agentens ersättning höjs om denne utför ett bra arbete. Sådana kontrakt skulle enligt forskaren kunna vara resultat- eller beteendebaserade där agentens ersättning ökar i takt med
14
bra resultat eller bra beteende. Detta menar författaren skulle kunna vara ett sätt att öka agentens incitament till att genomföra ett bra arbete i principalens intresse. Eisenhardt (1989) förklarar även att skillnaden mellan långvariga och kortvariga principal-agent-relationer är att det troligen förekommer en högre grad av informationsasymmetri i en kortvarig relation än i en långvarig. Detta påstående grundar Eisenhardt i att principalen med tiden förmodligen kommer att identifiera beteenden och lättare kunna bedöma agentens intressen i företaget.
De kostnader som uppkommer till följd av åtgärder för säkerställandet att agenten följer det som avtalats mellan parterna benämns som agentkostnader (Eisenhardt 1986). Jensen och Meckling (1976) definierar agentkostnader som summan av:
1. Kostnaderna för övervakning av agenten; de kostnader som principalen avlägger för att övervaka agentens arbete
2. Kostnaderna för säkerställandet att agenten följer det som avtalats mellan parterna (“bonding costs”); kostnader som uppkommer till följd av att principalen säkerställer att agenten inte tar beslut som skulle skada principalen eller som skulle gynna agenten 3. Kostnaderna för residualförluster; residualförluster motsvarar skillnaden mellan de
beslut agenten tar och de beslut som skulle maximera principalens nytta
Jensen och Meckling (1976) förklarar vidare att separation av ägande och ledning i ett företag är ett agentteoretiskt problem. De menar detta eftersom när ägaren själv leder företaget möjliggör detta en nyttomaximering, där ägaren kan styra företaget utifrån de finansiella och icke-finansiella mål som krävs för att maximera ägarens nytta. Berger och Di Patti (2006) menar att företag som har en separation mellan ägande och ledning kommer att ha högre agentkostnader än företag med ett sammanflätat ägande och ledning. Detta menar de eftersom en vd som inte tillhör familjen och heller inte är ägare av företaget kan ha andra uppsåt med arbetet än att agera å företagets vägnar, alltså att det råder ett annat egenintresse. Resultatet av detta kan innebära att vd:n inte arbetar tillräckligt hårt eller spenderar resurser på sådant som gynnar denne istället för företaget. Jensen och Meckling (1976) förklarar att företag som leds av företagets ägare, dvs. inte har någon separation mellan ägande och ledning, kommer uppvisa noll agentkostnader eftersom ägaren då kommer kunna maximera sin egennytta. Sådana företag kallas enligt Ang, Cole och Lin (2000) för “no-agency-cost base case”-företag. Att sådana företag uppvisar lägre agentkostnader kan alltså förklaras av att det inte råder intressekonflikter mellan de två företagsdelarna.
15
Ang, Cole och Lin (2000) förklarar att agentkostnadernas storlek avgörs av hur väl principalen övervakar agenten. Om ägarna väljer att övervaka och styra det som den externa ledaren gör kan detta minska agentkostnaderna. Men om ägaren inte har tid att övervaka och ägna tid åt att öka ledningens incitament att uppfylla ägarnas intressen, kan detta istället medföra högre agentkostnader på grund av för lite kontroll. Även mindre företag kan ha det problematiskt med att minimera agentkostnaderna på grund av ekonomiska aspekter. Det krävs resurser för att upprätthålla övervakning och granskning av en agent vilket kan medföra problem för mindre företag som inte har de ekonomiska medel som krävs för att kunna utföra detta. Däremot menar Ang, Cole och Lin (2000) att agentkostnader kan antas vara lägre i företag som till en majoritet ägs av en enskild familj. De menar att ju färre antal ägare, desto lägre är agentkostnaderna i företaget, vilket kan förklaras med att agentproblematiken ökar ju fler ägare företaget har. Om en familj äger majoriteten av företaget minskar således antalet externa ägare.
Vidare hävdar Gibb Dyer (2006) att agentkostnaderna har en stor betydelse för ett företags prestation. Gibb Dyer förklarar att familjeföretag delar samma värderingar och har högt förtroende för varandra, vilket bidrar till lägre agentkostnader och bättre prestationer. Även Singapurwoko (2013) menar att det inom familjeföretag är vanligt att ägarna och cheferna förstår varandras intressen, vilket minskar informationsasymmetrin i relationen. Om familjemedlemmarna delar samma värderingar, har högt förtroende för varandra och är medvetna om varandras intressen minskar detta således agentproblematiken och därmed även agentkostnaderna, vilket enligt Gibb Dyer (2006) alltså kan förbättra familjeföretags prestationer. Ännu har inte en redogörelse gjorts för hur agentkostnader kan estimeras empiriskt, vilket nästa avsnitt avser att förklara.
2.1.2 Mätning av agentkostnader
Agentkostnader är en abstrakt kostnad, då det är en kostnad som inte är direkt mätbar. Till följd av detta blir agentkostnaderna svåra att analysera (Pearson, Roux-Dufort & Clair 2007). Trots detta har det observerats att forskare i andra forskningsfält än just familjeföretagslitteraturen, har försökt sig på att mäta agentkostnader och använt sig av så kallade proxyvariabler för detta ändamål. En proxyvariabel är en variabel som nyttjas för att estimera en annan variabel som inte går att mäta och förutsätts samvariera med den icke-mätbara variabeln (Riksrevisionen 2015). Dessa proxyvariabler används för att estimera agentkostnaderna utifrån ett
16
effektivitetsperspektiv, där företag med högre/lägre effektivitet antas ha lägre/högre agentkostnader.
Berger och Di Patti (2006) hävdar att forskare har mätt agentkostnader med ett flertal olika prestationsmått. Måtten inkluderar: (1) finansiella nyckeltal framtagna från balans- och resultaträkningen, (2) avkastning och volatilitet på aktiemarknaden samt (3) Tobin’s Q som är en mix av de två förstnämnda typerna. Mått av typ 2 och 3 är inte användbara för de företag som undersöks i denna studie då företagen är privata. Privata företag är med andra ord inte noterade på någon börs och erbjuder inte heller aktier på en öppen marknad (Bolagsverket 2019). Beräkning av Tobin’s Q förutsätter nämligen att företagen ifråga har ett marknadsvärde, vilket alltså inte icke-noterade företag har (Andersson et al. 2018). Till följd av detta kommer nu endast proxyvariabler på agentkostnader som kan beräknas utifrån företags balans- och resultaträkning redogöras för nedan.
Wang (2010) utreder bland annat vilken påverkan agentkostnader har på företags prestation. Wang hävdar att det inte finns något lämpligt mått på agentkostnader och använder sig därför av proxyvariabler för att mäta agentkostnader samt för att bland annat empiriskt pröva vilken som bäst estimerar agentkostnaderna. Wang (2010) konstaterar att det inom litteraturen finns sju proxyvariabler för att mäta agentkostnader, vilka är följande: total tillgångsomsättning, kvoten operativa kostnader/omsättningen, kvoten administrativa kostnader/omsättning, kvoten reklam- och FoU-kostnader/omsättning, nettoresultatets volatilitet, nettoinkomstens volatilitet samt flotationskostnadskvoten. Wang använder i sin studie enbart de sex förstnämnda måtten för mäta agentkostnader, då uppgifter om flotationskostnaden saknades i databasen som nyttjades. Total tillgångsomsättningsmåttet, hädanefter benämnt “asset utilization” (AU), särskiljer sig från de andra måtten på så vis att det är det enda måttet som är en så kallad omvänd proxy på agentkostnader, vilket innebär att agentkostnaderna ökar när tillgångsomsättningen minskar (Wang 2010). I studien finner Wang (2010) att ingen av proxyvariablerna varken stödjer eller förnekar agentteorin och menar därför att det är svårt att dra några slutsatser baserat på detta resultat. Han menar dock att om agentkostnader i själva verket påverkar företags prestation negativt, vilket Ang, Cole och Lin (2000 se Wang 2010) samt Singh och Davidson (2003 se Wang 2010) menar, är asset utilization och operativa kostnads-kvoten (hädanefter benämnt “expense ratio”) de två mått som bäst estimerar agentkostnaderna. Denna slutsats dras eftersom de andra måtten uppvisar icke-konsekventa, motsägelsefulla effekter på företags prestation (Wang 2010).
17
De två tidigare nämnda måtten; asset utilization och expense ratio, är två effektivitetsmått som Ang, Cole och Lin (2000) nyttjar för att beräkna företags agentkostnader. Operativ kostnadskvot beräknas genom att de operativa kostnaderna (=totala kostnader minus kostnad sålda varor, räntekostnader och ledningsersättning) divideras med den årliga försäljningen. Skillnaden mellan denna kvot (beräknat hos ett företag med agentkostnader) och kvoten hos ett företag med noll agentkostnader ska sedan multipliceras med tillgångarna hos företaget med agentkostnader, för att få ut detta företags agentkostnader i absoluta tal. Måttet används används med andra ord för att mäta hur effektivt företagsledningen hanterar de operativa kostnaderna, vilket inkluderar överdriven konsumtion av olika typer av förmåner, men även andra direkta agentkostnader.
Det andra måttet, asset utilization, som Ang, Cole och Lin (2000) använder sig av beräknas istället genom att den årliga försäljningen divideras med de totala tillgångarna. Måttet mäter hur effektivt företagsledningen nyttjar företagets tillgångar. Det innebär att företaget ifråga har positiva agentkostnader om företaget har en lägre, mindre kvot än referensföretaget med noll agentkostnader. Detta mått täcker alltså in både intäkts- och tillgångskomponenten i företaget. Lägre intäkter kan bero på att chefen tar icke-optimala investeringsbeslut och/eller inte anstränger sig tillräckligt. När det gäller tillgångarna så kan agentkostnaderna påverkas negativt av att chefen tar dåliga investeringsbeslut eller “lever” för förmånligt och således anskaffar icke-produktiva tillgångar i företagets räkning. Det kan t.ex. handla om inköp av alltför dyra kontorslokaler, möbler, bilar och semesterstugor (Ang, Cole & Lin 2000).
Ang, Cole och Lin (2000) menar vidare på att dessa effektivitetsmått inte är felfria. Möjliga orsaker till mätfel är skillnader i redovisningsmetoder, undermålig journalföring (vanligt hos små företag) samt att ägare av små företag tenderar vara flexibla när det gäller att hantera särskilda kostnadsposter. Med andra ord kan ägarna öka/minska kostnaderna (inklusive den egna lönen) beroende på hur vinsten i företaget ser ut. Ang, Cole och Lin (2000) menar dock att dessa slumpmässiga mätningsfel möjligen kan minskas genom att studera ett större urval av företag, där det finns en mix av olika branscher och företagsåldrar. Författarna till denna studie resonerar för att det verkar som att de nämnda bristerna verkar vara mest framträdande i expense ratio, då asset utilization inte innehåller någon kostnadskomponent.
18
Singh och Davidson (2003) följer Ang, Cole och Lin (2000) och mäter dels agentkostnader som årsomsättningen dividerat med de totala tillgångarna (asset utilization). Deras andra mått på agentkostnader skiljer sig däremot något från Ang, Cole och Lins (2000) expense ratio, då Singh och Davidson (2003) istället för att dividera de operativa kostnaderna med försäljningen dividerar administrations- och försäljningsomkostnaderna (AFFO) med försäljningen. AFFO utgör kostnader relaterade till ledningsfunktionen och till försäljningen, och inkluderar bland annat: löner till chefer, hyror, försäkringar och kostnader för marknadsföring (Singh & Davidson 2003). Singh och Davidson (2003) hävdar att högre AFFO-siffror indikerar på högre löner och mer löneförmåner samt exempelvis större kontorsanläggningar. Författarna menar vidare att dessa kostnader på ett bra sätt avspeglar de kostnader som ledningen godtyckligt ger upphov till och att AFFO därför möjligen bättre estimerar agentkostnaderna.
Det finns dock svårigheter med att använda såväl expense ratio som AFFO-kvoten i denna studie. Ett problem med att använda expense ratio är att det är svårt för en extern part, såsom författarna till denna studie, att fastställa ersättningen till ledningen. Andra svårigheter kommer av att denna studie studerar på små företag, vilka enligt Srf konsulterna (u.å.) vanligtvis använder sig av en kostnadsslagsindelad resultaträkning, något vi också har uppmärksammat. För att kunna beräkna särskilda kostnader krävs det nämligen att företagen har en funktionsindelad resultaträkning. Detta beror på att kostnaden för sålda varor som behövs för att beräkna den expense ratio (Ang, Cole & Lin 2000) samt AFFO-kostnaderna i AFFO-kvoten inte finns representerade som egna kostnadsposter i den kostnadsslagsindelade resultaträkningen (Vismaspcs 2020b). Dessa kostnader är med andra ord inräknade i flera kostnadsposter i den kostnadsslagsindelade resultaträkningen, vilket innebär att vi inte kan kan kvantifiera dessa kostnader.
Ett tredje mått på agentkostnader som observerats i den tidigare forskningen är “asset liquidity ratio” och det är ett mått som används av Siddiqui, Razzaq, Malik och Gul (2013). Detta mått tas fram från balansräkningen och kvoten beräknas som summan av kontanter samt omsättningsbara säkerheter dividerat med de totala tillgångarna (Prowse 1990 se Siddiqui et al. 2013). Siddiqui et al. (2013) menar att när denna kvot är högre, alltså när en större andel av tillgångarna utgörs av likvida tillgångar, ökar handlingsutrymmet och därmed sannolikheten för att ledningen ska använda sina medel och investera dem i oproduktiva tillgångar. Författarna hävdar då att företag med en högre asset liquidity ratio kommer ha högre agentkostnader. Det går dock att argumentera för att detta mått bygger på ett något starkt
19
antagande som inte behöver stämma överens med praktiken. Företag med mer likvida tillgångar behöver alltså inte nödvändigtvis ha högre agentkostnader. Sannolikheten för högre agentkostnader må vara större, men det innebär inte med säkerhet att så också är fallet. Om antagandet som ligger till grund för måttet då inte stämmer, får det konsekvensen att måttet inte mäter det som det avser att mäta och validiteten blir därmed lidande.
2.1.2.1 Val av mått på agentkostnader
Som tidigare nämnt används proxyvariabler för att kvantifiera agentkostnader utifrån ett effektivitetsperspektiv och sammantaget visar den tidigare redogörelsen att det inte enbart förekommer ett mått på agentkostnader. Det finns däremot mått som är vanligare än andra. En annan viktig observation är att samtliga mått på agentkostnader har sina brister och att ingen alltså är fulländad. Efter genomgången av använda mått verkar dock asset utilization och expense ratio vara de mest använda måtten för att estimera agentkostnader. Därutöver talar resultatet i Wangs (2010) studie, för valet av dessa mått då författarna finner att de potentiellt kan estimera agentkostnaderna bäst. Att Ang, Cole och Lin (2000) också använt dessa mått vid mätning av agentkostnader i små företag, stärker valet av måtten då denna studie ämnar studera just små företag. Att det också kan tänkas finnas skillnader i agentkostnader bland de företag som denna studie undersöker tycks troligt då Ang, Cole och Lin (2000) i sin studie av små företag finner att agentkostnaderna har ett negativt samband med ledningens aktieinnehav.
Expense ratio och asset utilization kompletterar varandra bra då de mäter olika agentkostnader. Ang, Cole och Lin (2000) menar att expense ratio täcker in ledningens omåttliga konsumtion, vilket inkluderar nyttjande av förmåner, medan asset utilization istället fångar in förlorade intäkter till följd av en icke-optimal användning av företagets tillgångar. Expense ratio är dock som tidigare nämnt svår att använda på denna studies företag, på grund av de svårigheter som finns med att kvantifiera samtliga kostnader som ingår i måttet. Detta föranleder att detta mått kommer exkluderas i denna studie, vilket innebär att vi i likhet med likhet med Yegon, Sang och Kirui (2014) enbart kommer mäta agentkostnader med asset utilization som proxyvariabel. Att enbart använda ett av de två måtten innebär alltså att man kan missa en del av agentkostnaderna, men asset utilization kan ändå ge en indikation på hur agentproblematiken skiljer sig mellan familje- och icke-familjeföretagen.
20
Då asset utilization som tidigare nämnt beräknas genom att omsättningen divideras med tillgångarna (Ang, Cole & Lin 2000) kan skillnader i omsättningen och/eller tillgångarna bland familje- och icke-familjeföretag påverka utfallen i måtten. Dock finner Andersson et al. (2018) att familjeföretag relativt icke-familjeföretag i Sverige (inklusive små företag) har både lägre omsättning och mindre tillgångar, vilket är positivt för valet av detta mått. Att alltså båda komponenter går i “samma riktning” minskar risken för snedvridning jämfört med om exempelvis enbart tillgångarna skulle vara mindre hos familjeföretagen och omsättningen skulle vara mer eller mindre desamma hos både familje- och icke-familjeföretagen. I detta fall hade måttet istället potentiellt förstärkts för familjeföretagen och alltså kunnat medföra ett vinklat resultat.
2.2 Lönsamhet
Päväloaia (2011) förklarar att det finns olika termer att beräkna lönsamhet i; relativa och absoluta. Han menar att mätning av ett företags resultat ger en överblick av hur väl företaget presterar finansiellt. Om företaget har högre intäkter än kostnader kommer detta innebära positiv lönsamhet. Nackdelen med att mäta resultatet i absoluta termer menar Päväloaia är att det inte visar de ansträngningar som företaget har gjort för att uppnå resultatet. Andra företag kan exempelvis uppnå samma resultat, men med andra ansträngningar, vilket alltså inte visas i resultatet. Därför menar Päväloaia (2011) att lönsamhet bör mätas i relativa termer, då det ger ett förklaringsvärde till företagets prestation utöver att enbart visa om intäkterna är högre än kostnaderna eller vice versa. Exempel på mått som beräknas i absoluta termer är bruttovinst, nettovinst och operativt resultat.
Mätning av lönsamhet i relativa termer, kan även detta göras på olika vis. Exempelvis kan avkastning mätas på investeringar, sysselsatt kapital, operativt kapital och investerat kapital (Vismapcs 2020a). Vismapcs (2020a) menar att avkastning på investeringar (ROI) handlar om att mäta en investerings lönsamhet. Detta beräknas genom att dividera nettovinsten med kostnaden för investeringen. Vidare beräknas avkastning på sysselsatt kapital (ROCE), genom att utgå från företags rörelseresultat, addera de finansiella intäkterna och sedan dividera denna summa med sysselsatt kapital. Detta mått ger en indikation på hur väl företaget förvaltar ägarnas och långivarnas kapital och således även hur lönsamma företaget är. Ett annat mått som är vanligt förekommande är avkastning på investerat kapital (ROOC). Detta mått visar hur
21
effektivt företaget utnyttjar aktieägarnas insatta kapital och beräknas genom att dividera rörelseresultat efter skatt med investerat kapital.
Rose (2016) hävdar att return on assets (ROA) och return on equity (ROE) är de vanligaste måtten för att mäta finansiell prestation, vilket föranleder att denna studie kommer använda dessa för att mäta lönsamheten i studiens företag. Att måtten är vanligt förekommande visas även i litteraturgenomgången (tabell 1), där vi har observerat att ROA är det absolut vanligaste måttet för mätning av lönsamhet inom familjeföretagsforskningen (se Anderson & Reeb 2003; Miller et al. 2007; Barontini & Caprio 2006; Miller, Minichilli & Corbetta 2013; Minichilli, Corbetta & MacMillan 2010; Singla 2020; Majumdar & Varadarajan 2013; De Massis et al. 2015; Kotey 2005) samt att det är vanligt att forskare kompletterar ROA med ROE (se Maury 2006; Singapuwoko 2013; Majumdar & Varadarajan 2013; Kotey 2005). I de två följande avsnitten kommer ROA respektive ROE förklaras mer ingående.
2.2.1 ROA
I litteraturgenomgången inför denna studie har det observerats ett flertal sätt att beräkna ROA på. Företaget Björn Lundén (2019b) menar att måttet mäter ett företags avkastning på det totala kapitalet, det vill säga hur mycket vinst tillgångarna genererar. Minichilli, Corbetta och MacMillan (2010) utgår från ROA-måttet i sin studie och menar att ROA är ett välkänt lönsamhetsmått samt relevant inom familjeföretagsforskningen, vilket även Miller, Minichilli och Corbetta (2013) antyder. Miller, Minichilli och Corbetta (2013) beräknar i likhet med Minichilli, Corbetta och MacMillan (2010) ROA som:
ROA = nettoresultat före extraordinära poster/totala tillgångar
Singla (2020) beräknar istället ROA genom att dividera nettoresultatet med de totala tillgångarna. Vidare beräknar Andersson et al. (2018) ROA på två vis; EBIT och EBITDA. EBIT beräknas som företagets resultat innan skatter och räntekostnader, medan EBITDA istället beräknas som resultat innan skatter, räntekostnader, amorteringar och avskrivningar. EBIT/EBITDA divideras sedan med de totala tillgångarna och formlerna blir således följande:
ROA (EBIT) = resultat innan skatter och räntekostnader/totala tillgångar ROA (EBITDA) = resultat innan skatter, räntekostnader, amorteringar och avskrivningar/totala tillgångar
22
Vismapcs (2020a) menar att ROA-måttet mäter en verksamhets effektivitet utan att ta hänsyn till hur företagets kapital är finansierat, vilket kan vara till en fördel för företag med högre belåningsgrad. Vismapcs (2020a) beräknar ROA i likhet med Björn Lundén (2019b) som:
ROA = (rörelseresultat + finansiella intäkter) / totala tillgångar
En intressant observation är att ingen av de uppmärksammade studierna som gjorts på utländska företag har beräknat ROA på samma sätt som de svenska företagen Vismapcs och Björn Lundén, vilket tyder på att ROA möjligen beräknas annorlunda i Sverige relativt andra länder.
2.2.2 ROE
Purnamasari (2015) förklarar att Return on equity (ROE) är ett vanligt lönsamhetsmått bland investerare och företagsägare för att mäta hur mycket vinst som genereras av deras insatta kapital i företaget. Purnamasari menar även att måttet kan hjälpa företag att locka till sig investerare, eftersom investerarna då kan se hur väl företaget förvaltar kapitalet. Även Majumdar och Varadarajan (2013) menar att ROE är intressant ur ett investerarperspektiv och definierar ROE som:
ROE = nettoresultat / eget kapital
Björn Lundén (2019a) menar att ROE minst bör motsvara den avkastning som investerarna hade fått av att investera i en lågriskplacering, samt ett tillägg för den risk ägarna tar genom att investera i företaget. Vidare väljer Björn Lundén till skillnad från Majumdar och Varadarajan (2013) att beakta företagets obeskattade reserver vid beräkningen av ROE. Enligt Björn Lundén (2019a) är formeln för ROE således:
ROE = nettoresultat / (eget kapital + (1 - skattesatsen) * obeskattade reserver)
2.2.3 Val av lönsamhetsmått
Denna studie kommer mäta lönsamhet med måtten ROA och ROE, då de är de mest använda måtten för att mäta finansiell prestation (Rose 2016). Måtten kompletterar varandra på ett bra sätt för att mäta och jämföra lönsamhet mellan familje- och icke-familjeföretag. Minichilli, Corbetta & MacMillan (2010) som studerar hur familjeledning påverkar företags prestation, (mätt som ROA), menar att deras val av mått är en begränsning i deras studie. De menar att andra beroende variabler potentiellt kan ge andra resultat och påstår att familjeföretag är
23
tillgångssnåla, vilket medför att ROA blir högre i familjeföretag än i andra företag. Vidare menar de att deras resultat kan vara vinklat av att ha ROA som mått samt att deras resultat inte innebär att familjeföretag presterar bättre än icke-familjeföretag generellt sett. Andersson et als. (2018) studie stärker Minichilli, Corbetta & MacMillans (2010) antydande, då Andersson et al. (2018) visar att familjeföretag relativt icke-familjeföretag har lägre tillgångar och högre lönsamhet. I studien mättes lönsamheten enbart med ROA, vilket alltså även i denna studie kan betraktas som en begränsning. Andersson et al. (2018) finner även att familjeföretagen har högre soliditet, alltså högre andel eget kapital av totalt kapital, vilket istället talar för att familjeföretagen skulle få lägre ROE. Som nämnt tidigare kompletterar ROE och ROA varandra bra och genom att alltså använda båda måtten vid en prestationsjämförelse mellan familje- och icke-familjeföretag minskar risken för ett vinklat resultat.
Vidare finns det som tidigare angivet olika sätt att konkret beräkna ROA och ROE på. ROA kommer i denna studie att beräknas som nettoresultat/tillgångar, det vill säga i linje med Singla (2020). Detta val grundar sig i att författarna till denna studie inte vill utesluta aspekter som skulle kunna visa på en skillnad mellan familje- och icke-familjeföretag. Andersson et al. (2018) menar att företagsgrupperna skiljer sig avseende soliditeten, då familjeföretag är mer självfinansierade, samt att familjeföretag har lägre tillgångar än icke-familjeföretag. Skillnader i soliditet respektive tillgångar har möjligtvis konsekvenser på exempelvis räntekostnaderna respektive avskrivningarna. Av den anledningen anser vi att nettoresultatet är mest rättvisande att använda, eftersom nettoresultatet påverkas av räntekostnader och avskrivningar. Vidare kommer ROE att beräknas i linje med Björn Lundén (2019a), eftersom detta sätt justerar det egna kapitalet med hänsyn till de obeskattade reserverna. Författarna till denna studie anser inte att det egna kapitalet som “skjuts upp” i och med de obeskattade reserverna bör bortses ifrån. Ett annat motiv till att göra enligt detta sätt undvika att företag som skjuter upp skatt i form av obeskattade reserver ska framstås vara mer lönsamma än vad de egentligen är.
24
2.3 Teoretisk modell
Figur 1 - egenkonstruerad teoretisk modell
“Företagsform” representeras antingen av familjeföretag eller icke-familjeföretag. I familjeföretagen är det en familj som både äger och leder företaget, medan i icke-familjeföretagen är det alltså ingen familj som varken äger eller leder företaget. Familjeföretagen är mer ägarledda än icke-familjeföretagen, vilket innebär att vd:n har ett större aktieinnehav i familjeföretagen än vad vd:n har i icke-familjeföretagen. Agentkostnadernas storlek förväntas skilja sig mellan familje- och icke-familjeföretagen eftersom företagen har olika karaktäristika samt olika ägar- och ledningsstruktur, där det senare är en följd av den valda familjeföretagsdefinitionen. Företagsformen har alltså betydelse för agentkostnaderna, därav pilen från “Företagsform” till “Agentkostnader”.
Eftersom agentkostnader är kostnader av olika slag förväntas det finnas ett samband mellan agentkostnader och lönsamhet, vilket således förklarar pilen från “Agentkostnader” till “Lönsamhet”. Agentproblematik uppstår när det finns en intressekonflikt mellan agent och principal, till följd av att parterna har motstridiga egenintressen samt när det föreligger informationsasymmetri i relationen. Agentkostnader uppstår således när agenten agerar på ett sätt som inte ligger i linje med principalens intresse och när principalen förbrukar resurser i syfte att kontrollera agentens beteende (Chrisman, Chua & Litz 2004). Principalen kan minska agentproblematiken och därmed agentkostnaderna genom att skapa incitament för agenten att handla i enlighet med principalens intressen samt genom att övervaka agenten (Jensen & Meckling 1976).
Företagsform
Agentkostnader
25
I ett företag kan ledningen agera agent och aktieägarna agera principal. Agentkostnader i företaget kan då mer konkret utgöras av exempelvis operativa kostnader som uppstår till följd av ledningens överkonsumtion av förmåner. Men agentkostnaderna kan också orsakas av att ledningen tar suboptimala investeringsbeslut och/eller inte anstränger sig fullt ut, vilket påverkar företagets omsättning negativt. Investeringsbeslut som kan betraktas som agentkostnader är anskaffningar av icke-produktiva tillgångar i form av exempelvis överdrivet lyxiga kontor, kontorsmöbler, bilar och semesteranläggningar (Ang, Cole & Lin 2000). Dessa handlingar hos ledningen (agenten) går alltså emot vad aktieägarna (principalen) vanligtvis vill uppnå, vilket är att maximera aktieägarvärdet. Företag som kännetecknas av mindre agentproblematik och därmed mindre agentkostnader förväntas därför också ha högre lönsamhet, då dessa företag antas vara mer effektiva och till exempel inte behöver förbruka lika mycket resurser på att samordna olika intressen och/eller på att övervaka andra parter till följd av informationsasymmetrier och brist på förtroende.
Slutligen är resonemanget bakom pilen från “Företagsform” direkt till “Lönsamhet” att det givetvis finns annat som påverkar företags lönsamhet utöver agentkostnaderna. Agentkostnaderna förväntas som tidigare nämnt skilja sig mellan familje- och icke-familjeföretag, men antas inte vara det enda som skiljer företagsformerna åt. Det finns med andra ord annat som specifikt kännetecknar företagsformerna och som därmed har betydelse för eventuella prestationsskillnader.
2.3.1 Hypotesbildning
Avseende den empiriska forskningen på familjeföretags och icke-familjeföretags finansiella prestationer har författarna till denna studie som tidigare nämnt uppmärksammat olika resultat. Även om det förekommer forskning som finner att familjeföretag presterar sämre än icke-familjeföretag (se Singapurwoko 2013) samt forskning som inte finner någon signifikant skillnad i prestation (se Majumdar & Varadarajan 2013), visar majoriteten av de studier som uppmärksammats att familjeföretag presterar bättre finansiellt än icke-familjeföretag. Exempelvis finner Singla (2020) i sin studie av börsnoterade bygg- och fastighetsföretag i Indien, att familjeägda företag har något högre lönsamhet än icke-familjeägda företag. Kotey (2005) i sin studie av små och medelstora tillverkningsföretag att små familjeföretag är mer lönsamma än små icke-familjeföretag, vilket dock inte gäller för medelstora företag eftersom skillnaden i lönsamhet visar sig avta med storleken.
