Familjehem blir efter en utredning godkända om de anses vara en lämplig och välfungerande familj. Familjehemssekreterarna i denna studie har stort förtroende för familjehemmen att de klarar av att själva diskutera med sina barn om familjehemsuppdraget. Enligt systemteorins (Öquist 2008) tankesätt är denna strategi att föredra om familjen känner sig kompetent att själva reda ut och bestämma över hur de ska ha det i deras familj. Det kan även tolkas som att familjehemssekreterarna har ett ointresse eller brist på resurser då de inte själva utreder om de biologiska barnens inställning till familjehemsuppdraget.
Det framkommer i studiens resultat att samtliga respondenter är överens om att biologiska barn är i allra högsta grad delaktiga i familjens aktiva uppdrag och att de har en mycket viktig och en betydelsefull roll. När det kommer till beslut och förberedelse är familjehemmen överens om att det är deras beslut som vuxna om familjehemmet ska bli uppdragstagare eller inte. Utifrån resultatet framkommer detta beslut vara till för att skydda de biologiska barnen från att ta ett för stort ansvar. Enligt affektteorin (Landerholm 2005) är detta ett naturligt sätt för föräldrar att handla när de upplever något som hotande eller skrämmande. Det kan å andra sidan vara så att föräldrar är rädda för att barnen ska ge uttryck för att de inte vill och därmed kan de inte uppfylla sin egen önskan om att få ta hand om utsatta barn. Detta är något som familjehemssekreterarna har en medvetenhet om och önskar i framtiden verktyg för att få föräldrar att reflektera kring detta. Att diskutera är om det önskade sättet att arbeta för att få fram barns inställning till uppdraget och därmed öka delaktigheten skulle få någon betydelse för beslutet i slutänden. Om föräldrarnas vilja och behov av att uppfylla sig själva och sin önskan är så stark kanske inte möjligheten till reflektionen spelar någon roll. Tanken om att barn ska komma till tals om sin vilka och inställning är grundläggande men deras vilja kanske inte spelar någon roll för beslutet i alla fall.
Eftersom informationen är av sekundär karaktär kan diskuteras på vilket sätt det egentligen upplevs att växa upp med bonus syskon och dess vinster och konsekvenser. När föräldrarna diskuterar om detta använder de sig av ”hoppas” och ”tror” att barnen får nyttiga kunskaper i framtiden och att dessa väger över den uppoffring som det innebär för dem att vara
familjehem. Mindre tid är en av de framträdande konsekvenserna som föräldrarna ser för sina egna barn. När man får se sina föräldrar lägga tid på ett annat barn som tidigare varit ens egen kan svartsjuka uppkomma. Eftersom föräldrarna nämner svartsjuka/konkurrens som en konsekvens av uppdraget bör det snarare kanske diskuteras som en konsekvens av mindre tid
43 som är den mer ”direkta” konsekvensen. I Höjer (2009) framkommer i hennes resultat att barnen i undersökningen ger uttryck för att avundsjuka uppstår genom förlorad tid och uppmärksamhet.
En av de beskrivna vinsterna är att deras egna barn får en större insikt i att det finns familjer som inte har det bra. Dessa ”vinster” kan ibland bara svåra för de biologiska barnen att förhålla sig till. Att få insikt i svår problematik och barns utsatthet kan vara skrämmande och ogynnsamt. Exempel på detta menar Höjer (2001) vara när barn har blivit utsatta för sexuella övergrepp. I denna undersökning beskriver familjehem 1 om en situation då modern i
familjehemmet blivit hotad om våld av bonusbarnet framför sitt egna barn. Denna händelse resulterade i att familjen frånsade sig uppdraget. Så vinsterna och konsekvenserna är i vissa fall närliggande varandra. Att få insikt i social problematik kommer inte i sig själv helt problemfritt utan kan även innefatta en tyngd att bära.
Ett av familjehemmen tvivlar ibland på sitt beslut om att vara familjehem med anledning av de konsekvenser som det inneburit för deras egna barn. Att ge upp är inget alternativ men uppdraget får samtidigt inte förstöra de egna barnens liv. När går gränsen? För båda
familjehemmen har det funnits sådana gränser då de tvingats avbryta placeringar. Det har då rört sig om barn i tonåren. Det tycks vara svårare att avbryta placeringar när det handlar om mindre barn men dessa resultat överensstämmer inte med resultat från undersökningar gjorda av socialstyrelsen då avbrott i placeringar av familjehemmen har alla åldrar representerade (Socialstyrelsen 2012). Höjer (2001) synliggjorde problematiken med sammanbrott i sin doktorsavhandling och de ambivalenta känslor som uppkommer. Höjer diskuterade detta som framförallt ett kvinnligt problem med att vara en god mor. Att vara en god mor är stärkande för självkänslan och ett viktigt uppdrag i livet. När det blir synligt att de egna barnen far illa av att ha bonus syskon känner modern ett misslyckande. Men det skulle även vara ett
misslyckande att avbryta placeringen eftersom detta innebär ett misslyckande som bonus mor.
En förälder kan få ambivalenta känslor när dessa problem ställs emot varandra vilket även blir synligt i denna studie. Ett av familjehemmen brottas med sina känslor kring hur det blir för deras egna barn, de vill inte förstöra deras liv men det ska samtidigt mycket till innan de ger upp bonusbarnen. De känslor och affekter som kommer upp är svåra att hantera då det handlar om att ett beslut kan få negativa konsekvenser för det andra barnet och tvärt om. Jag skulle vilja diskutera vad som händer med det biologiska barnet som får se sina föräldrar fatta beslut som gynnar dem på enligt dem ett negativt sätt. Vilket leder oss in på nästa frågeställning om biologiska barn i familjehem har ett behov av stöd och hjälp för egen del.
Att diskutera är vilket hjälp de biologiska barnen får och bör få i att hantera de situationer som kan uppstå inom familjens uppdrag. Hur blir det när man ser sin mamma bli hotad av ett barn som man öppnat sina armar för. Vilka känslor sätter igång? Och när barnet upplever att familjens beslut om att vara familjehem innebär negativa konsekvenser. Höjer (2001) beskriver att liknande konsekvenser inte blir uppmärksammade av familjehemssekreterarna.
Vilket samstämmer med fallet i denna studie då familjehemmet hade önskat stöttning och handledning vid särskilda situationer. Vikten av att socialtjänsten måste ta varningssignaler
44 från familjehem på allvar är betydelsefull för förhindrandet av sammanbrott (Socialstyrelsen 2012). Det framgår även av familjehemssekreterarnas resonemang att de biologiska barnen blir osynliga efter det att en placering startat. Det kan vara så att när det inträffar en sådan händelse så att familjehemmet väljer att avbryta en placering blir focus att finna nytt lämpligt hem till barnet/ungdomen och hur det blir för familjen glöms bort. Å ena sidan bör det placerade barnet naturligtvis prioriteras i en sådan situation men för den delen bör inte de biologiska barnen och dess familj glömmas bort.
Jag har valt att även diskutera ett ämne som uppkommit vid intervjuer av både familjehem samt familjehemssekreterare.
En av familjehemssekreterarna i denna studie uttrycker en oro för att familjehemsvården håller på att förändras på det sättet att familjehem i dag tar emot flera placeringar samtidigt.
Detta har även uppmärksammats i den rapport om trygg och säker vård som socialstyrelsen presenterat (Socialstyrelsen 2012). Där de likt familjehemssekreteraren i denna studie
beskriver att vissa familjehem eller jourhem har stora likheter med HVB hem men inte samma kontroll (Ibid). Det tenderar att bli ett yrke att vara familjehem. Detta aktualiserar flera frågor.
Hur det blir för biologiska barn att göra den förändring som det innebär att bli familjehem med exempelvis fyra bonussyskon. Att gå från att vara en familj med fyra medlemmar till åtta. Kan man utföra och lova en trygg och säker vård för de placerade barnen med ökat antal placeringar? Socialstyrelsen har idag inget direkt förslag på hur man i framtiden ska hantera detta förutom att göra noggrannare bedömningar och utredningar (Socialstyrelsen 2012).
Som många andra arbetar ett av familjehemmen i denna undersökning på det sättet där de har valt att gå ner med en tjänst och har för avsikt att sysselsätta sig heltid med familjehems vård.
I och med att familjehemmen har en avsikt att få en inkomst som täcker en heltidstjänst tillkommer ett krav att de måste ta emot ett antal placeringar i sin familj. Vi står inför en ny era med trygg och säker familjehemsvård men kan den förhålla sig till familjehemmens ändrade förutsättningar? En konsekvens av det kravet kan vara att familjen tackar ja till förfrågningar om placeringar som egentligen inte passar i familjen. Exempelvis kan det handla om att de biologiska och placerade barnen är närliggande i ålder.
Familjehemssekreterarna undviker så långt det är möjligt att göra sådana placeringar men eftersom det ser ut så att det är en brist på familjehem så använder man oftast redan aktiva familjehem till placering vilket medför att det inte blir en perfekt matchning.
Hur ska vi ha det i framtiden i våra familjehem? Hur blir klimatet för familjens alla
medlemmar när det flyttar in ett flertal bonus barn till familjen. Hur ska socialtjänsten kunna säkra en trygg och säker vård och dessutom ett bra klimat för familjens alla medlemmar. Det bör diskuteras vad de ändrade förutsättningarna i familjehemmen skapar med samtliga medlemmar och vad som behövs för att alla ska må bra i det och ha ett gott liv, en god vård och en bra uppväxt. Det offentliga och det privata måste samverka och finna lämpliga lösningar för att undvika att om tjugo år göra en ny vanvårdsutredning med tillhörande utredningar om ersättning. Var är familjehemsvården på väg? Och hur tar vi hand om den?
45