Jag kan instämma i räddningstjänstkommittens och remissinstansernas uppfattning att det är angeläget att få· en bättre samordning av de olika grenarna av samhällets räddningstjänst. En enhetlig räddningslagstiftning skulle enligt min mening vara en åtgärd i den riktningen. Som har framkommit under remissbehandlingen kan den splittrade författnings bilden motverka en naturlig samverkan och medföra oklarhet om vem som skall ingripa vid en olyckshändelse. Enligt min mening måste i framtiden alla möjligheter att utnyttja befintliga samhällsresurser vid räddningsingripan-den tas till vara. Det gäller som jag ser det att motverka ett revirtänkande och ta bort de formella hinder som kan finnas. Detta. förutsätter förutom en enhetlig lagstiftning att det skapas former för en aktiv samverkan på räddningstjänstområdet mellan i första hand kommunerna och de berörda statliga myndigheterna. Samverkan måste enligt min mening också ske med frivilliga organisationer samt företag och enskilda. Det arbete som har satts i
gång för att behandla frågor som har samband med genomförandet av 1982 års totalförsvarsbeslut angående kommunernas övertagande av ansvaret för ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och det planläggningsansvar i fred som hänger samman härmed utgör enligt min mening ett betydelsefullt steg mot en bättre samverkan. Detsamma gäller arbetet med frågan om en samordning av den centrala ledningen av räddningstjänsten i fred och civilförsvarsverksamheten.
I detta sammanhang vill jag erinra om att jag redan i propositionen (prop.
1980/81: 119 bil. 3) om miljösäkrare sjötransporter framhöll att en förbättrad samordning av räddningstjänsten är utomordentligt angelägen och att uppgiften att utarbeta förslag till en förbättrad samordning i första hand ankommer på räddningstjänstkommitten. Som en praktisk lösning som kan fungera fram till dess resultatet av räddningstjänstkommittens arbete föreligger föreslog jag att det till statens brandnämnd knutna rådet för räddningstjänst skulle ombildas så att det mera aktivt kan verka för en samordning mellan ansvariga myndigheter. Riksdagen (Cu 1980/81:38, rskr 1980/81:376) godkände detta förslag. Regeringen har därefter beslutat att ombilda rådet.
Jag kan för egen del ansluta mig till räddningstjänstkommittens stånd-punkt att räddningsorganens nuvarande uppgifter och skyldigheter att ingripa vid nödlägen skall utgöra basen även i en framtida verksamhet.
Liksom remissinstanserna anser jag att frågorna om utvidgning av skyldig-heterna måste övervägas ytterligare. En allmän utgångspunkt bör enligt min mening vara att räddningsorganen skall ha en skyldighet att ingripa vid hot om skada på människor eller egendom eller i miljön som inte kan klaras av utan ett ingripande från samhällets sida. Däremot skall någon sådan skyldighet inte föreligga när den skadeavvärjande eller skadebegränsande insatsen rimligen bör och kan vidtas av den enskilde eller den som svarar för egendomen eller miljöskyddet. Den uppgift som bör ankomma på samhällets räddningstjänst är att se till att resurser finns i beredskap eller kan sammankallas för de lägen då en skyldighet att ingripa kan anses föreligga.
Självfallet hindrar detta enligt min mening inte att den kommunala räddningstjänsten påtar sig uppgifter utöver dem som man har skyldighet att vidta.
Som har påpekats under remissbehandlingen mf1ste man belysa de ekonomiska konsekvenserna av att ledningsansvaret för räddningsinsatser vid störningar i viktiga samhällsfunktioner läggs på den allmänna räddnings-tjänstcn. Samtidigt är det angeläget att det finns ett system för ledning och samordning av insatserna vid sådana störningar så att insatserna kan genomföras effektivt. Hur ett sådant system bör utformas behöver klarläg-gas. Jag utgår från att detta kommer att ske i det fortsatta utredningsarbetet.
Enligt min mening måste i sammanhanget ställning också tas till formerna för medverkan av enskilda och samhällsorgan som normalt har att ge viktig service av olika slag.
Tveksamhet har i praktiken i vissa fall förelegat om räddningsorganen skall ingripa innan ett nödläge har inträffat. Enligt min mening är det rimligt om räddningsorganen har till uppgift att ingripa redan niir en mera påtaglig fara föreligger för att ett nödläge eller liknande händelse skall inträffa. Det är som jag ser det väsentligt bättre om den ansvarige räddningsbcfälhavaren i ett tveksamt fall gör en räddningsinsats och därmed förhindrar att ett nödläge med dess konsekvenser uppkommer iin att befälhavaren underlåter att ingripa. Samtidigt måste självfallet de krav som skall föreligga för att den allmänna räddningstjänsten skall ha en skyldighet att ingripa vara uppfyllda.
Som jag ser det är det inte så mycket fråga om att nu göra någon ändring i sak.
För att underlätta den praktiska verksamheten är det enligt min mening angeläget att bestämmelsen om när skyldighet att ingripa föreligger får en klarare utformning. Det finns anledning att utgå ifrån att denna fråga kommer att övervägas inom ramen för arbetet med den nya lagen.
Vad gäller frågan om att utföra eller övervaka återställnings- eller saneringsarbeten samt kommittens förslag att införa en skyldighet att överlämna ansvaret till någon som har till uppgift att se till att åtgärder för restvärdesskydd blir utförda, instämmer jag i kommittens och flertalet remissinstansers uppfattning att det väsentliga är att fä till stånd en ordning för ett effektivt rcstvärdesskydd. Basen för en sådan ordning måste som kommunförbundet framhåller vara den överenskommelse som har träffats mellan. förbundet och försäkringsgivarna. Jag kan också instämma i uppfattningen att man så långt möjligt bör undvika att formalisera ordningen genom en lagreglering.
Räddningstjänstkommitten och en samstämmig remissopinion motsätter sig att det införs en skyldighet för räddningstjänstorganen att svara för förebyggande åtgärder mot också andra nödlägen än brand. Jag delar denna uppfattning. Som kommitten och remissinstanserna framhåller är det angeläget att missförhållanden som bedöms kunna orsaka olyckor och som upptäcks i samband med den ordinarie räddningstjänstverksamheten blir påtalade. Enligt min mening behöver formerna för en sådan uppgift öwrvägas ytterligare.
När det gäller frågan om skyldighet för företag och enskilda att hålla beredskap mot olyckor och att förebygga brand och andra nödlägen. är det värt att påminna om att en sådan skyldighet redan fullgörs i betydande utsträckning som regel på frivillig väg. Vad det nu gäller är som jag ser det att utveckla detta i syfte att minska antalet olyckor eller dessas konsekvenser.
Jag delar i princip kommittens och remissinstansernas uppfattning att skyldigheten inte bara bör gälla miljöfarlig verksamhet utan också annan riskfylld verksamhet. Omfattningen och den närmare utformningen av bercdskapsorganisationen och de förebyggande åtgärderna bör som rädd-ningstjänstkommitten har föreslagit i första hand bestämmas på frivillig väg av företaget eller den enskilde i samarbete med den allmiinna räddnings-tjänstens organ. Det är enligt min mening en viktig uppgift för kommitten att
överväga de närmare formerna för företagens och de enskildas skyldigheter.
Det är också angeläget att försöka finna former för företagens industrivärns medverkan vid större räddningsinsatser utanför företaget. Enligt min mening innehåller de nu behandlade frågorna praktiska och juridiska problem som · bör behandlas i samband med utformningen av den nya lagen.
Räddningstjänstkommittcn har ansett att informationen, sjiilvskyddsut-bildningen, forskningen och utvecklingen samt alarmeringen och sambandet bör förbättras. Flera remissinstanser understryker angelägenheten av detta.
Även jag anser att detta är viktiga och angelägna frågor. Enligt min mening är det dock nu för tidigt att ta slutlig ställning till dem. Frågorna kommer att behandlas av räddningstjänstkommitten i kommittens fortsatta arbete.
Detsamma gäller frågorna om den konkreta samordningen av den allmänna räddningstjänsten och verksamheten inom de olika formerna av särskild räddningstjänst samt sjuktransporter och ambulansverksamheten.
7 Hemställan