Brandlagen förutsätter att kommunerna skall kunna samverka i räddnings-tjänsten. Länsstyrelsen får således enligt 6 § brandlagen helt eller delvis 'befria kommun från skyldighet att hålla brandkår med därtill hörande materiel. byggnader och anordningar. om kommunen har träffat avtal om betryggande hjälp för räddningstjänst från kommunal brandkår i annan kommun. Kommunen kan också träffa avtal om hjälp från annan brandkår än kommunal brandkår eller från annat räddningsorgan än brandkår. I så fall får länsstyrelsen delvis befria kommunen från skyldigheten att hålla brandkår. Detsamma gäller om kommunen har beslutat att annat kommu-nalt 'verk än brandförsvaret skall lämna sådan hjälp. Även om avtal inte har träffats med en annan kommun, är denna enligt 8 §andra stycket brandlagen skyldig att lämna hjälp i den utsträckning som brandchefen i kommunen bedömer det möjligt. En förutsättning för denna skyldighet är att omfattande eller särskilda räddningsåtgärder är nödvändiga eller att den kommunala brandkåren tillfälligt inte kan ingripa. Kommunerna samverkar inom räddningstjänsten i betydligt högre grad än vad de nu redovisade bestäm-melserna i brandlagen antyder.
Räddningstjänstkommitten anser att en samverkan mellan kommunerna i större geografiska områden är avgörande för möjligheterna att med ett oförändrat huvudmannaskap reducera de nuvarande olikheterna inom räddningstjänsten och höja effektiviteten. Det krävs enligt kommitten en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som föreligger på olika håll, vilket måste vara en uppgift för de enskilda kommunerna. Statliga och andra organ kan bidra till en utveckling för ökad effektivitet genom att visa på vägar till ett ökat samarbete. Genom ett samarbete i lämpligt avgränsade områden bör det enligt kommitten vara möjligt att få till stånd en betydligt mera enhetlig utrustning än den som för närvarande används inom räddningstjänsten. Detta har ekonomisk men också operativ betydelse eftersom samverkan underlättas.
Enligt räddningstjänstkommitten fordrar en tillfredsställande utveckling av samarbetet mellan kommunerna att det efter statsmakternas beslut om huvudmannaskapet bildas fasta samarbetsorgan och att överväganden om konkreta samverkansåtgärder påbörjas i dessa organ. Kommitten anser att utvecklingen av samarbetet i räddningstjänsten bäst gagnas om åtgärderna är frivilliga. Enligt kommittens mening bör det inte heller finnas något krav på att överenskommelser om den samverkan som kommer till stånd skall underställas ett statligt organ för godkännande. Kommitten räknar med att kommunerna själva i de flesta fallen kommer att ta initiativ till det samarbete som fordras. En sådan utveckling utesluter enligt kommitten inte att statliga centrala och regionala organ samt kommuneras egen organisation följer vad som sker och aktualiserar frågor om samverkan där detta framstår som angeläget. Enligt kommittens mening skulle information och rådgivning från
detta håll i hög grad kunna driva på utvecklingen mot ökat samarbete mellan kommunerna i räddningstjänsten.
Räddningstjänstkommitten anser att samarbetet mellan kommunerna bör ske i vissa regioner. Dessa bör anpassas till de samverkansmöjligheter som föreligger inom olika geogrnfiska områden. Grundläggande för räddnings-tjänstregionernas avgränsning måste enligt kommitten vara dels omfattning-en av de olycksrisker som föreligger, dels avståndomfattning-en från lämpliga stationeringar för räddningstjänsten till riskobjekten. Kommitten framhåller att samarbetet inte bör få en sådan omfattning och inte heller en sådan form att den kommunala självstyrelsen får svårt att göra sig gällande. Det är enligt kommittens mening lämpligt att överväganden om regionindelning i allt väsentligt utförs på regional och lokal nivå hos kommuner och länsstyrelser som har tillgång till alla de detalj uppgifter som fordras. Kommitten anser att kommunerna och länsstyrelserna bör ges i uppdrag att i samråd utarbeta ett , förslag till indelning i räddningstjänstregioner för de olika länen. Förslagen skall inges till det centrala räddningstjänstverk som kommitten föreslår skall inrättas. Räddningstjänstverket avses få i uppdrag att efter en avvägning mellan olika intressen fastställa gränser för regionerna. Om en kommun eller en länsstyrelse är oenig med verket, skall regeringen enligt kommittens förslag pröva ärendet. Kommitten har utarbetet exempel på en indelning i regioner i olika delar av landet. Kommitten har härvid ansett att det för fredsräddningstjänstens behov är angeläget att en samverkan mellan kommuner i en del fall kan organiseras över länsgränser.
Remissinstanserna är nästan alla positiva till räddningstjänstkommittens förslag om ökad samverkan mellan kommunerna inom lämpliga regioner.
Samarbetet mellan kommunerna anses både önskvärt och behövligt för att den allmänna räddningstjänsten skall fungera så effektivt som möjligt inom ramen för tillgängliga resurser. Flertalet instanser påpekar att ökad samverkan bör åstadkommas på frivillig väg. Svenska kommunförbundet framhåller att förbundet är berett att via förbundets länsavdelningar ta initiativ till överläggningar mellan kommunerna i syfte att få till stånd ett utvidgat samarbete inom lämpliga regioner. Däremot är förbundet tveksamt till effekterna av en för hela riket fastställd indelning av kommunerna i samarbetsregioner. Förbundet har den erfarenheten att samarbetet fungerar bäst om det har vuxit fram helt på frivillig väg som uttryck för ett behov att samordna resurserna till kommuninvånarnas nytta. Att ovanifrån trycka på kommunerna en viss organisatorisk ram för samarbetet kan enligt kommun-förbundets mening komma att snarare försvåra än stimulera samarbetet.
Enligt förbundet ligger det en motsättning i kommittens ställningstagande att samarbetet och formerna för detta skall vara frivilligt medan indelningen i samarbetsregioner skall vara obligatorisk och fastställd av statlig myndighet.
Förbundet anser att en frivillig samverkan bör prövas innan några beslut om en obligatorisk indelning i samarbetsregioner fattas. Liknande synpunkter framförs från andra håll. Några, remissinstanser anser att en uppbyggnad av
räddningstjänstregioner baserad på frivilliga åtgärder skulle ta orimligt lång tid och att en styrning från statsmakternas sida därför är nödvändig om den föreslagna samverkan skall ge önskvärda positiva effekter inom överskådlig tid.
Flera remissinstanser framför önskemål om att vissa allmänna principer skall fastställas för uppbyggnaden av regionerna. I vissa fall anses ett helt län böra bilda en region. Betydelsen av anknytningen av regionerna till annan områdesindelning understryks av många remissinstanser. Härvid avses civilförsvarsområden. sjukvårdsregioner och polisdistrikt. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att de nuvarande civilförsvarsområdena är en lämplig grund eftersom väsentliga investeringar för ledning. samband och alarmering av allmänheten är gjorda inom ramen för dessa områden. Vidare skulle enligt länsstyrelsen övergången från freds- till krigsorganisation väsentligt underlättas. Länsstyrelsen pekar på att nästan fullständig geogra-fisk överensstämmelse föreligger mellan dessa områden samt polis- och sjukvårdsdistrikten. Flera remissinstanser tar upp frågan om regionerna skall få bryta länsgränser, men avstyrker detta. En remissinstans anser att det skall få ske endast i undantagsfall. Ett antal remissinstanser påpekar att en regionindelning inte får hindra samarbete utanför regionen i enskilda frågor.
Jag har tidigare uttalat mig för ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten. De resurser som skall finnas för räddningstjänstinsatser inom en kommun bör enligt min mening dimensio-neras med hänsyn till de vanligast förekommande nödlägena inom den aktuella kommunen. Om det sedan inträffar ett mera omfattande eller extraordinärt nödläge. som kräver större eller andra resurser än vad som finns att tillgå inom kommunen, är det naturligt att dessa resurser kan disponeras från närbelägna kommuner. Det kan också bli aktuellt att få hjälp från annat håll där resurser kan finnas. Den samverkan som jag nu har berört är en gammal princip inom svensk räddningstjänst. Enligt min mening talar alla skäl för att den behålls i framtiden och utvecklas så att man uppnår största möjliga effektivitet.
Samverkan förekommer inte bara vid räddningsinsatser utan även i andra former. Sådan samverkan kan sträcka sig från anskaffning av utrustning för särskilda ändamål till att avse en gemensam räddningstjänstorganisation för flera kommuner. Räddningstjänstkommitten har kartlagt den samverkan som nu förekommer och föreslagit en utveckling av denna. Som kommitten föreslår bör kommunerna gå igenom och pröva de möjligheter till samverkan som finns på olika håll. Jag ser detta som något som i högsta grad ligger i kommunernas eget intresse. En ökad samverkan kan enligt min mening leda både till en effektivare räddningstjänst och till rationaliseringsvinster.
Länsstyrelserna och statens brandnämnd bör i all möjlig utsträckning biträda kommunerna i detta arbete med rådgivning. Jag räknar med att, om ett nytt räddningstjänstverk bildas, en av verkets huvuduppgifter kommer att vara
att i samarbete med Svenska kommunförbundet utveckla ny effektiv utrustning och att verka för standardisering av utrustningen. Uppenbarligen har det stor betydelse att räddningstjänstutrustningen är så enhetlig som möjligt. Detta bör enligt min mening kunna medföra ett förbilligande av kommunernas anskaffning. Även i andra avseenden bör statens verksamhet på området kunna medverka till besparingar för kommunerna. Som . räddningstjänstkommitten framhåller måste samarbetets innehåll liksom hittills varieras med hänsyn till de lokala förutsättningarna i de samverkande kommunerna. Det får enligt min mening ankomma på .de berörda kommunerna att avgöra innehållet.
Jag kan ansluta mig till räddningstjänstkommittens och flertalet remissin-stansers uppfattning att den ökade samverkan mellan kommunerna bör ske inom lämpliga regioner. Uppenbarligen bör regionerna få bildas på frivillig väg. Den närmare utformningen av kommuneras samverkan. måste enligt min mening grundas på de lokala behoven och förutsättningarna. Som kommunförbundet framhåller kan en viss organisatorisk ram för samarbete som ovanifrån trycks på kommunerna komma att snarare försvåra än stimulera samarbetet. Jag tar fasta på förbundets erbjudande att via förbundets länsavdelningar ta initiativ till överläggningar mellan kommun-erna i syfte att få till stånd ett utvidgat samarbete inom lämpliga regioner. Jag anser att detta arbete bör komma igång så snabbt som möjligt. Överlägg-ningarna bör ske i samarbete med länsstyrelserna och berörda statliga centrala myndigheter. Jag delar sålunda helt kommunförbundets mening att en frivillig samverkan bör prövas innan några beslut oi:n en obligatorisk indelning i samarbetsregioner fattas. Formerna för samarbetet bör enligt min mening bestämmas av de berörda kommunerna.
I fråga om indelningen i regioner bör enligt min mening befintlig indelning vara en utgångspunkt. Detta innebär till en början att länsgränserna inte bör brytas. I något fall kan det vara lämpligt att ett helt län bildar en region.
Enligt min mening är det som många remissinstanser framhåller angeläget att regionerna knyts an till indelningen i civilförsvarsområden, sjukvårdsregio-ner och polisdistrikt. Räddningstjänsten skall vid framför allt större nödlägen samverka med sjukvården och polisen vilket underlättas om den regionala indelningen är enhetlig. Som länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller har väsentliga investeringar gjorts inom civilförsvarsområdena för ledning, samband och alarmering vilket har betydelse vid en samordning av civilförsvarsverksamheten med den kommunala verksamheten. Jag har tidigare uttalat att samverkan mellan kommunerna skall komma till stånd på frivillig väg under medverkan av kommunförbundet. I det sammanhanget bör beaktas intresset av en enhetlig indelning liksom de andra omständig-heter som har betydelse för indelningen. Jag vill tillägga att den samverkan i räddningstjänstregioner som nu kan beräknas växa fram inte bör hindra samarbete utanför regionen i enskilda frågor. Detta kan enligt min mening
gälla andra kommuner eller regioner men också samarbete över riksgrän-serna.