Huvudman för den allmänna räddningstjänstcn är enligt 2 § brandlagen varje kommun inom kommunens område. För detta ändamål skall kommu-nen hålla ett brandförsvar som tillfredsställer skäliga anspråk på effektivitet.
I brandförsvarets uppgifter ingår även att svara för förebyggande åtgärder mot brand. Brandförsvarets angelägenheter förvaltas enligt 3 § brandlagen av en brandstyrelse. Om kommunen inte har tillsatt en särskild brandstyrelse eller uppdragit åt en annan nämnd att vara brandstyrelse. är kommunsty~
relsen brandstyrelse. I kommunens brandförsvar skall enligt 4 § brandlagen ingå en brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Kommu-nen är vidare enligt 5 § brandlagen skyldig att anskaffa och underhålla materiel. byggnader och andra anordningar som behövs för brandförsva-ret.
Räddningstjänstkommitten har övervägt ett kom_munalt, landstingskom-munalt och statligt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten.
Kommitten anser att nackdelarna med ett statligt eller landstingskommunalt övertagande av huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten är större än fördelarna. Den lösning som enligt kommittens mening ligger närmast till hands för att det skall bli möjligt att förbättra räddningstjänsten är i stället att kommunerna i betydligt större utsträckning än f. n. själva organiserar en gemensam användning av resurserna. Enligt kommitten bör det genom en utökad kommunal samverkan vara möjligt att uppnå fördelar som skulle kunna vinnas med ett statligt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Kommitten framhåller att flera faktorer av annat slag än de som har med effektiviteten att göra också talar för ett kommunalt huvudmannaskap. Det har enligt kommittens uppfattning. visat ·sig att kommunens invånare i allmänhet slår vakt om sin räddningstjänst. Många företrädare för de kommunala politiska organen anser enligt kommitten det väsentligt att varje kommun får möjlighet att inom sitt eget område direkt påverka räddningstjänstens resurser och organisation. Räddningstjänstkom-mitten föreslår därför att kommunerna även i fortsättningen skall svara för den allmänna räddningstjänsten på lokal nivå.
De flesta remissinstanser är positiva till ett fortsatt kommunalt naskap. Av kommunerna förordar endast en kommun ett statligt huvudman-naskap. Svenska kommunförbundets yttrande samlar upp många av de synpunkter som framförs av övriga kommuner. Kommunförbundet instäm-mer i kommittens bedömning att ett ändrat huvudmannaskap skulle innebära en försämring jämfört med nuvarande organisation. Som kommittens egna undersökningar visar är allmänhetens engagemang en faktor av stor betydelse som i sin tur gör att kommunerna och deras politiska företrädare
slår vakt om räddningstjänsten. Det är enligt kommunförbundets mening väsentligt att varje kommun får möjlighet att inom sitt område direkt påverka räddningstjänstens resurser och organisation. Genom en organise-rad samverkan mellan kommunerna kan samhällsekonomiska och effektivi-tetsmässiga fördelar vinnas. En sådan samverkan som bevarar det lokala engagemanget och motverkar en ökad byråkratisering bör enligt kommun-förbundets mening vara den bästa garantin för en räddningstjänst som tillgodoser både samhällets och de enskilda medborgarnas behov. Svenska brandbefälets riksförbund framhåller att det inom förbundet inte finns någon uttalad önskan om ändrat huvudmannaskap. Medlemmarna hyser den uppfattningen att annan huvudman endast i ringa mån skulle kunna åstadkomma annat än marginella effektivitetsökningar. Eftersträvad ökning av effektivitete.n borde enligt förbundets mening kunna ske inom ramen för fortsatt kommunalt huvudmannaskap.
Av de remissinstanser som inte är odelat positiva till förslaget anser riksrevisionsverket att det mot bakgrund av att kommitten i betänkandet har pekat på flera tungt vägande fördelar med ett förändrat huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten borde ha varit möjligt att göra en mer ingående prövning av detta alternativ. Generaltullstyrelsen är tveksam till kommittens förslag att nuvarande huvudmannaskap bibehålls. Enligt styrelsens uppfattning har kommitten inte presenterat tillräckligt tungt vägande skäl som uppväger alla fördelarna med ett statligt huvudmannaskap.
Styrelsen anser dock att kommittens förslag beträffande inrättande av ett nytt centralt räddningstjänstverk borde kunna skapa förutsättningar för en viss central ledning från statens sida av den allmänna räddningstjänsten.
Enligt styrelsens mening bör konimitten i sitt fortsatta arbete förutsättnings-löst utreda ansvars- och ledningsfrågorna. Härvid bör enligt generaltullsty-relsen de totala kostnaderna för olika organisatoriska lösningar vägas mot varandra.
För egen del kan jag ansluta mig till räddningstjänstkommittens och flertalet remissinstansers uppfattning i huvudmannaskapsfrågan. Erfarenhe-ten visar att den nuvarande ordningen med ett kommunalt ansvar för verksamheten på det hela taget fungerar bra. De flesta nödlägen kan klaras av kommunens egen brandkår, ibland med hjälp av andra resurser inom kommunen. Dessa omständigheter har enligt min mening stor betydelse för bedömningen av frågan om huvudmannaskapet för samhällets räddnings-tjänst.
Förhållandena i de enskilda kommunerna i landet varierar högst väsent- . ligt. Jag avser då i första hand befolkningsmängden, avstånden samt riskobjektens mängd och lokalisering. Detta medför att verksamheten måste ha en organisation som är väl anpassad till det lokala behovet. Jag anser det uppenbart att kommunerna har de bästa förutsättningarna att bedöma behovet av resurser med hänsyn till de lokala förhållandena.
Räddningstjän-sten skiljer sig enligt min mening inte i detta avseende från andra viktiga samhällsuppgifter.
Räddningstjänsten kräver en starkt decentraliserad organisation. Erfaren-heten visar att kommunernas invånare slår vakt om sin räddningstjänst. Jag delar kommunförbundets uppfattning att allmänhetens engagemang är en faktor av stor betydelse och att det är väsentligt att varje kommun får möjlighet att inom sitt område påverka räddningstjänstens resurser och organisation. Jag vill också framhålla att den kommunala räddningstjänsten har stark anknytning till annan kommunal verksamhet. Detta kan gälla det förebyggande arbetet där samverkan med byggnadsnämndernas verksamhet har betydelse. Vid räddningstjänstingripanden medverkar andra kommu-nala organ. Det kan gälla gatukontoret. elverket och socialförvaltningen.
Påtagliga beröringspunkter finns också mellan räddningstjänsten samt hälso-och miljövårdsnämndernas verksamhet.
Som alternativ till ett kommunalt huvudmannaskap har diskuterats ett statligt eller landstingskommunalt hvuudmannaskap. Jag kan inte se att dessa alternativ skulle leda till en förbättring eller effektivisering av räddningstjänsten. Det är enligt min mening mycket svårt att inom ramen för ett statligt huvudmannaskap få fram ett system där de lokala intressena kan göra sig gällande på ett tillfredsställande sätt. Den smidiga anpassningen till de lokala förhållandena som följer av den nuvarande ordningen skulle gå förlorad. Det skulle också uppstå svårigheter att åstadkom·ma enkla samarbetsformer med annan kommunal verksamhet. Motsvarande argu-ment kan anföras mot ett landstingskommunalt huvudmannaskap. Jag är naturligtvis medveten om att det i framför allt Stockholms län kan finnas starkare skäl för ett landstingskommunalt huvudmannaskap, men detta får enligt min mening inte vara styrande för organisationen i övriga delar av landet.
Ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjän-sten ligger också i linje med samhällets strävan mot ökad decentralisering.
Samhällsekonomiska och effektivitetsmässiga skäl talar enligt min mening också för en sådan ordning. Samtidigt vill jag ansluta mig till kommittens och remissinstansernas uppfattning att fördelar bör kunna nås genom en ökad samverkan mellan kommunerna. Även staten bör kunna bidra till att åstadkomma rationaliseringsvinster inom räddningstjänsten. Det kan enligt min mening gälla t. ex. i fråga om materielanskaffning, forskning och utveckling samt utbildning. Staten har också en betydelsefull uppgift med att hjälpa till att förbättra verksamheten genom rådgivning till kommunerna.
Jag anser sålunda att man inte bör överväga ett statligt eller landstings-kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten. Enligt min mening bör det vara ett kommunalt huvudmannaskap för räddnings-tjänsten även i framtiden.