Övriga frågor och diskussion

Samtliga intervjuade började svara på frågan om vad som generellt krävs för att kroppsvisitation och genomsökning av fordon ska få genomföras med att konstatera att det behövs något konkret. En av de intervjuade uttryckte det så här: ”Konkreta och objektivt underbyggda

omständigheter som med viss styrka talar för att det kan finnas vapen i det här fordonet eller i den här gruppen.”. Med konkret menade personen att ”…det ska gå att ta på det på ett eller annat sätt.” och med objektivt att ”…det är inte min magkänsla som säger att jag har en känsla av att det kan komma till att bli på något sånt sätt.”. Personen gick sedan vidare till att resonera

kring proportionalitet och vägde intrånget i den personliga integriteten mot det som ligger till grund för ingripandet: ”…den här åtgärden, den är integritetskränkande för de här personerna

som i grund och botten är skyddade utifrån grundlagen vad gäller ett skydd gentemot det allmänna att inte utsättas för inskränkningar i den personliga integriteten och så vidare.”. Hen

fortsatte med att säga: ”Och då måste jag ha tillräckligt stöd, att den här lagen är tillräckligt

stöd och applicerbar här borta, det har byggts upp tillräckligt mycket…”.

Samtliga intervjuade ansåg att de aktuella bestämmelserna kan upplevas som otydliga. De beskrev att det utifrån lagtexten är svårt att förstå i vilka situationer bestämmelserna kan komma

55

till användning. En av de intervjuade sade inledningsvis att hen ansåg att bestämmelserna är tydliga eftersom de är korta och koncisa. Hen ändrade sig mot slutet av intervjun och sade då: ”Paragraferna kan tyvärr användas godtyckligt ibland, de kan göras mer lättförståeliga.” En annan sade att ”…hur tydliga är de här? Det lämnar ju väldigt mycket över på den enskilda

polismannen att ha djupare kunskaper än vad som egentligen bara… lagtexten ger en indikation på vad som krävs.” Hen menade också att polismän generellt inte lägger stor vikt vid

juridisk metod och att ta till sig information från olika rättskällor och sade: ”Lag, förarbete,

praxis och doktrin och hela vägen ner. Så tänker inte den enskilde polismannen vågar jag påstå generellt. Utan det som läggs fokus på där, det är lagen. Och sen förarbetena det är någonting man inte är inne och grottar i och tittar djupare på.” Den tredje beskrev hur det även kan vara

svårt för lärarna att förstå bestämmelserna: ”Då skulle jag vilja säga att det kan bli tydligare,

det kan bli mycket bättre. Både [namn på lärare] och jag har inför seminarierna, under seminarierna och efter seminarierna suttit och läst och läst och ’menar man såhär eller skulle man också kunna tänka såhär?’ och så drar vi olika exempel för varandra och har faktiskt fastnat i saker ibland som liksom ’det här vet jag inte riktigt’ så att det kan absolut bli tydligare.”

Trots att alla tre ansåg att PL 19 § 2 st. 1 p. och PL 20a § är otydliga var de skeptiska till att bestämmelserna skrivs om och tydligare reglerar när de kan användas. När de fick frågor om detta gav samtliga självmant förslag på hur tydligheten kan förbättras utan att lagen skrivs om. En lärare sade: ”Lagstiftningen behöver inte ändras, däremot bör det finnas mer lättåtkomligt

en förklaring vad det här faktiskt betyder.” En annan av de intervjuade sade: ”Att börja specificera det mer, risken är att måla in sig i någonting som, en tro om att kunna detaljreglera saker och ting. Då skulle den här paragrafen bli väldigt lång och det skulle bli mycket text …”.

Hen föreslog istället andra sätt att få ut information om hur bestämmelserna bör tillämpas bland poliser: ”… jag tror inte på det här med superdetaljerat i lagen och samtidigt så gillar jag inte

det här som det är idag heller. Men kan man istället behålla det som är idag och komplettera det på något sätt, till exempel med föreskrifter och i det här fallet gärna lite utbildningsinsatser också …”. Hen fortsatte med ett exempel på en utbildningsinsats: ”Men bygg upp en webbutbildning och klicka dig fram, när du blir lite osäker på PL 19 § så klicka på den och sen är det lite text och lite någon som bryter ner den här texten till något som är förståeligt på den enskilde polismannens nivå.” Den tredje läraren föreslog också vidareutbildningsinsatser inom

Polismyndigheten: ”Det skulle kunna vara bra som det är idag om man kanske fick mer

56

repetition, det räcker inte med att man gått polisutbildningen och sen börjar man jobba och får ingen vidareutbildning och det saknas inom polisen, det gör det.” Hen ansåg att den löpande

fortbildningen ensidigt fokuserar på vapen, taktik och självskydd och tillade: ”Men när det

gäller juridiken så finns det ju inte någonting som är kontinuerligt, ingenting som säger att det här ska man ha och det här ska man få och det tycker jag är katastrof, det borde vara lika viktigt att få in de bitarna för vi jobbar ju med det varje dag inom olika områden oavsett om det är utredningsmässigt eller om det är att man jobbar som ingripandepolis.”

11.4. Sammanfattning

Tre lärare på polisutbildningen vid Södertörns högskola intervjuades. Intervjuerna bestod dels av två fiktiva scenarion där lärarna fick ta ställning till om det var aktuellt att använda sig av kroppsvisitation eller genomsökning av fordon enligt polislagen. Scenarierna var utformade för att ställa intervjupersonerna inför situationer där de var tvungna att göra avvägningar mellan å ena sidan behovet och nyttan av en eventuell åtgärd och å andra sidan det ingrepp som åtgärderna innebär. Vid båda scenarierna ansåg två av tre intervjuade att en åtgärd enligt antingen PL 19 § 2 st. 1 p. eller PL 20a § var aktuell. Vissa svar var av reflekterande slag medan andra svar gav intryck av tvärsäkerhet. Angående undervisningen i de aktuella bestämmelserna på polisutbildningen vid Södertörns högskola framkom det att den äger rum främst under den första och tredje terminen på polisutbildningen. Undervisningen består av föreläsningar, seminarier och övningar. Studenterna får lära sig de olika paragraferna i polislagen, ta ställning till olika scenarier och även öva på att hantera dessa scenarier. En av de intervjuade upplever att polislagen tidigare har kommit i skymundan under polisutbildningen. Samtliga lärare anser att det behövs någon form av konkreta omständigheter för att beviskravet ”kan antas” ska vara uppfyllt och någon åtgärd enligt de aktuella bestämmelserna ska bli aktuell. Samtliga lärare anser också att de aktuella bestämmelserna kan uppfattas som otydliga, en av dem sade även att de kan användas godtyckligt. Ingen av dem var dock av åsikten att någon lagändring bör ske. Meddelande av föreskrifter, mer juridisk vidareutbildning och mer lättåtkomliga förklaringar av vad de olika paragraferna innebär fördes fram som förslag på lösningar av problemet med otydlighet.

57