9.1.Inledning
Eftersom det finns många exempel på lagstiftning som på något vis har att göra med innehav av vapen uppstår vissa gränsdragningsproblem avseende i vilka situationer det är aktuellt med brottsförebyggande tvångsmedel enligt polislagen respektive straffprocessuella sådana enligt rättegångsbalken. Detta kapitel innehåller en genomgång av hur bestämmelserna i PL 19 § 2 st. 1 p. och PL 20a § relaterar till andra bestämmelser och vilka gränsdragningar som bör göras. De lagstiftningar som aktualiseras är främst vapenlagen (VL)127 och den så kallade knivlagen128. Kapitlet avslutas med en sammanfattning.
127 Vapenlag (1966:67)
36 9.2. Knivlagen
År 1988 infördes genom den så kallade knivlagen ett förbud att bära kniv och andra föremål ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa på allmän plats, inom skolområde eller i fordon på allmän plats. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet döms till böter eller fängelse i högst sex månader enligt lagens 4 § 1 st. Om brottet anses grovt döms till fängelse i högst ett år enligt andra stycket. I ringa fall döms inte till ansvar. Enligt 5 § ska knivar och andra föremål som innehafts i strid med förbudet förklaras förverkade om det inte är uppenbart oskäligt.
Hur förhåller sig då dessa regler till polisens rätt att kroppsvisitera och genomsöka fordon i brottsförebyggande syfte? Eftersom fängelse finns i straffskalan för brott mot knivlagen och vapenbrott har polisen enligt RB 28 kap. 1 § 1 st. och 11 § 1 st. rätt att företa både kroppsvisitation och husrannsakan mot den som är skäligen misstänkt för brottet. Den typen av tvångsmedel är straffprocessuella och syftar till att hitta föremål som antingen kan tas i beslag, förvar eller för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brotten. Vid införandet av knivlagen underströk departementschefen att lagen inte avsågs grunda någon ytterligare befogenhet för polisen att kroppsvisitera utan brottsmisstanke, utöver vad som redan gällde enligt PL 19 § 2 st.129
Ponera att en polis beslutar att utföra en kroppsvisitation eller genomsökning av fordon mot någon enligt polislagen eftersom förutsättningarna för det är uppfyllda. Denne finner genom åtgärden exempelvis en kniv. Om åtgärden har företagits på allmän plats bör personen som innehade kniven från den tidpunkten att kniven anträffades anses vara skäligen misstänkt för brott mot knivlagen. Den från början brottsförebyggande åtgärden har därmed upphört och en brottsutredning bör istället inledas. Kniven kan då förklaras förverkad enligt bestämmelsen i 5 § knivlagen och därmed tas i beslag med stöd av RB 27 kap. 1 § 1 st. Om åtgärden inte har företagits på allmän plats eller någon av de platser som räknas upp i knivlagen blir personen som bar kniven inte misstänkt för något brott om det inte kan styrkas att det är fråga om exempelvis förberedelse till misshandel, vilket kan vara fallet eftersom det för åtgärden krävs att risken för våldsbrott ska vara kvalificerad. Om kniven inte renderat någon brottsmisstanke tas den i beslag med stöd av RB 27 kap. 14a § och förklaras förverkad med stöd av BrB 36 kap. 3 § 2 p. eftersom de omständigheter som krävs för förverkande enligt den bestämmelsen var
37
tvungna att föreligga för att sökandet efter kniven ens skulle påbörjas, förutsatt att omständigheterna inte förändrats.
9.3. Vapenlagen och frågan om brottsförebyggande tvångsmedel för att söka efter skjutvapen
Vapenlagen omfattar enligt 1 kap. 1 § skjutvapen, ammunition samt vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen. Vad dessa övriga föremål är beskrivs i VL 1 kap. 3 och 4 §§. För att inneha vapen och ammunition krävs enligt VL 2 kap. 1 § tillstånd. Den som uppsåtligen innehar vapen utan tillstånd döms för vapenbrott till fängelse i högst två år enligt VL 9 kap. 1 § 1 st. För oaktsamhetsbrott och ringa brott döms till böter eller fängelse i högst sex månader. För grovt vapenbrott döms till fängelse i ett till fyra år enligt VL 9 kap. 1a § 1 st. och för synnerligen grovt vapenbrott tre till sex år enligt andra stycket. Enligt VL 9 kap. 5 § ska vapen som varit föremål för brott förverkas.
Om ett skjutvapen av en händelse påträffas vid ett ingripande enligt PL 19 § 2 st. 1 p. eller PL 20a § uppstår en liknande situation som ifall en kniv påträffas på allmän plats. Eftersom innehavet av skjutvapnet är ett självständigt brott bör personen misstänkas för vapenbrott förutsatt att något tillstånd för innehavet inte finns. Skjutvapnet tas då i beslag enligt RB 27 kap. 1 § 1 st. och förverkas enligt VL 5 §. I dessa fall spelar det ingen roll var innehavet skedde eftersom innehav av vapen utan tillstånd är straffbart oavsett var det sker.
En annorlunda situation kan också tänkas. Ponera att polisen har en vag misstanke om att ett möte ska äga rum mellan två gäng på en viss plats. Polisen har även en vag misstanke om att det finns personer som kan ha skjutvapen på sig i något eller båda av gängen och att dessa kan komma till användning. Misstanken är inte tillräckligt konkret och robust för att nå upp till skälig misstanke om vapenbrott eller förberedelse till exempelvis mord eller grov misshandel. De är därmed förhindrade att med stöd av rättegångsbalkens regler använda sig av straffprocessuella tvångsmedel. Kan polisen då, med vetskap om att det de letar efter i själva verket är sådana föremål vars innehav innebär att grova brott begås, använda sig av brottsförebyggande tvångsmedel enligt polislagen för att söka efter föremålen? Det bakomliggande syftet är ju att få tag på vapnen och lagföra personerna för vapenbrott eller förberedelse till andra brott. Å ena sidan har polisen till uppgift att enligt PL 2 § 1 p. förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet. Å andra sidan ska ett tvångsmedel enligt ändamålsprincipen inte användas till något annat än vad det är avsett att användas till. Kroppsvisitation och genomsökning av fordon enligt polislagen är inte avsedda att användas
38
som ”genväg” då polisen är förhindrad att använda sig av straffprocessuella tvångsmedel när det inte föreligger skälig misstanke om brott.
Därtill fordras det för brottsförebyggande kroppsvisitation eller genomsökning av fordon att det föremål som eftersöks kan förklaras förverkat enligt BrB 36 kap. 3 §. I samtliga förarbeten till de aktuella bestämmelserna har det enbart varit fråga om förverkande enligt andra punkten i paragrafen, vilken rör föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. I förarbetena till andra punkten i den bestämmelsen resonerade departementschefen om förhållandet mellan förverkande enligt 36 kap. 3 § 2 p. och förverkande enligt specialstraffrättsliga regler i gamla vapenlagen130 och konstaterade att ordalydelsen i BrB 36 kap. 3 § 2 p. även täcker in skjutvapen, som omfattas av specialregleringen i vapenlagen.131 Han uttalade då att även om förverkanderegeln i BrB 36 kap. 3 § 2 p. formellt blir tillämplig på skjutvapen så talar övervägande skäl för att man i den praktiska tillämpningen i allmänhet väljer att använda vapenlagens regelsystem i sådana situationer.132 Det ska noteras att när den nya förverkanderegeln i brottsbalken infördes så var polislagen ännu inte i kraft. I propositionen diskuterades dock möjligheten att införa brottsförebyggande kroppsvisitation kopplad till den nya förverkanderegeln och det konstaterades att denna fråga behandlades inom ramen för det pågående arbetet med den nya polislagen och därför fick vila.133 Det går alltså inte att påstå att gränsdragningsproblemet mellan de olika förverkandegrunderna för skjutvapen var okänt vid tillkomsten av BrB 36 kap. 3 § 2 p.
När PL 19 § 2 st. infördes nämndes inte skjutvapen över huvud taget i förarbetena utan fokus låg där på knivar och olika typer av gatustridsvapen. Under den utredning som gjordes vid beredningen av PL 20a § var det dock just polisens uppfattning av att kriminella allt oftare förvarade skjutvapen i bilar som låg till grund för lagstiftningsinitiativet i frågan.134 Reglerna om genomsökning av fordon i PL 20a § är enligt propositionen avsedda att vara tillämpliga i samma situationer som kroppsvisitation enligt PL 19 § 2 st. 1 p., det vill säga då vapen och andra farliga föremål typiskt sett kan förväntas komma till användning.135 I samma propositions presentation av gällande rätt rörande kroppsvisitation enligt PL 19 § 2 st. 1 p. står det att ”I de
fall förverkande kan ske såväl enligt någon specialstraffrättslig bestämmelse som enligt brottsbalken torde allmänt sett gälla att den specialstraffrättsliga bestämmelsen i första hand
130 Vapenlag (1973:1176), upphävd genom vapenlag (1996:67) 131 Prop. 1982/83:89 s. 14
132 Prop. 1982/83:89 s. 18 133 Prop. 1982/83:89 s. 19 134 Prop. 2005/06:113 s. 20 135 Prop. 2005/06:113 s. 63
39
skall tillämpas.”. Därefter refereras dock departementschefens konstaterande från införandet av
förverkanderegeln i BrB 36 kap. 3 § 2 p. att skjutvapen formellt sett omfattas.136 I propositionens egen författningskommentar till PL 20a § nämns inte skjutvapen alls.137 Regeringen verkar således vid införandet av PL 20a § vilja antyda att det går att använda sig av PL 19 § 2 st. 1 p. med det uttryckliga syftet att söka efter skjutvapen. Detta trots att ordet skjutvapen inte nämns en enda gång i förarbetena till PL 19 § 2 st. 1 p. och det i förarbetena till förverkanderegeln som ligger till grund för båda bestämmelserna uttryckligen sägs att förverkande i första hand ska ske enligt specialstraffrättsliga bestämmelser, vilket också upprepas i förarbetena till PL 20a §.
Åter till situationen med gängen och skjutvapnen. Polislagens brottsförebyggande tvångsmedel kroppsvisitation och genomsökning av fordon enligt PL 19 § 2 st. 1 p. och PL 20a § är som sagt inte avsedda att användas som ”genväg” för att polisen inte har en tillräckligt stark misstanke för användning av straffprocessuella tvångsmedel. Att ändå använda dem på det sättet strider mot ändamålsprincipen. Får de brottsförebyggande tvångsmedlen då användas om polisens syfte mera allmänt är att söka efter skjutvapen för att förhindra våldsbrott?
För att få använda sig av de brottsförebyggande tvångsmedlen krävs det att de föremål som eftersöks kan förklaras förverkade enligt BrB 36 kap. 3 § 2 p. Rent formellt kan skjutvapen förklaras förverkade enligt bestämmelsen men allmänt bör man använda sig av den specialstraffrättsliga förverkanderegeln i vapenlagen i dessa fall. Att något kan förverkas enligt vapenlagens regler leder inte till att brottsförebyggande tvångsmedel enligt polislagen får användas. Eftersom varje användning av tvångsmedel innebär ett ingrepp i den enskildes grundläggande fri- och rättigheter ska ändamålet med tvångsmedlet vara noggrant definierat i den lagtext som reglerar tvångsmedlet.138 I det aktuella fallet ger inte lagtexten någon ledning till hur tvångsmedlet får användas i situationer där det eftersökta föremålet är ett skjutvapen. Eftersom det råder sådan osäkerhet rörande huruvida de brottsförebyggande tvångsmedlen i PL 19 § 2 st. 1 p. och PL 20a § ska användas för att söka efter skjutvapen bör dessa av ändamåls- och legalitetsskäl inte användas i detta syfte. Polisen får således spana på de personer i gängen som de anar har skjutvapen till dess att en skälig misstanke om exempelvis vapenbrott uppnåtts
136 Prop. 2005/06:113 s. 20 (Notera dock att hänvisningen däri är felskriven, prop. 1982/83:24 med förslag till följdlagstiftning till den nya försäkringsrörelselagen m.m. torde ha inget eller mycket lite att göra med brottsförebyggande tvångsmedel.)
137 Prop. 2005/06:113 s. 62–63 138 Ekelöf, Rättegång III, s. 47
40
och därefter använda sig av rättegångsbalkens straffprocessuella tvångsmedel för att få tag i skjutvapnen.
9.4. Sammanfattning
Det kan hända att polisen vid brottsförebyggande kroppsvisitationer eller genomsökningar av fordon påträffar knivar. Sker detta på allmän plats eller vid exempelvis en skola utan att innehavet är försvarligt bör personen som innehade kniven misstänkas för brott mot knivlagen. Kniven förverkas då enligt knivlagens regler. Om skjutvapen påträffas och den som innehade skjutvapnet inte hade tillstånd till innehavet bör personen misstänkas för vapenbrott. Skjutvapnet förverkas då enligt vapenlagens regler. Om polisen vill genomföra en kroppsvisitation eller genomsöka ett fordon för att söka efter skjutvapen måste det finnas en skälig misstanke om vapenbrott. Om polisen som en ”genväg” använder sig av brottsförebyggande tvångsmedel i syfte att söka efter skjutvapen bryter detta mot ändamåls- och legalitetsprinciperna. Det ska därför inte ske.