Kraven på legitimt syfte, nödvändighet, godtagbart ändamål och

Det övergripande syftet med både PL 19 § 2 st. 1 p. och PL 20a § är enligt förarbetena att vara brottsförebyggande.¹⁴⁵ Enligt EKMR artikel 8 (2) är förebyggande av brott ett legitimt syfte för att inskränka skyddet för privat- och familjeliv i artikel 8. Kravet på legitimt syfte enligt Europakonventionen är därför uppfyllt. I RF 2 kap. 21 § finns det ingen uppräkning av ändamål

144 Helmius, Polis, ur Makt, myndighet, människa, 2016, s. 73–75 145 Prop. 1986/87:115 s. 1 och prop. 2005/06:113 s. 1

44

som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Att förebyggande av brott och skydd av medborgarna är en av statens viktigaste uppgifter torde dock vara oomstritt. Att förebygga brott är därför i sig ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.

För att avgöra om Europakonventionens krav på nödvändighet i ett demokratiskt samhälle är uppfyllt måste först ett så kallat angeläget samhällsbehov som relaterar till det legitima syftet identifieras. I uppsatsen har det tidigare framkommit att ett tungt vägande skäl till att införa PL 19 § 2 st. 1 p. var att våldsbrottsligheten med kniv hade ökat. Vid införandet av PL 20a § framkom det att polisen upplevde att kriminella i allt högre utsträckning lämnade vapen i bilar i syfte att undvika upptäckt. Det verkar således åtminstone vid införandet av de två bestämmelserna ha funnits ett angeläget samhällsbehov att komma till rätta med. Det tydlighetskrav rörande lagstiftarens intentioner som följer av kravet på godtagbarhet i ett demokratiskt samhälle enligt RF 2 kap. 21 § är i och med att skälen för bestämmelserna är tydligt angivna i förarbetena uppfyllt. För att kravet på nödvändighet i ett demokratiskt samhälle enligt Europakonventionen ska vara uppfyllt krävs dock att det angelägna samhällsbehov som ligger till grund för regleringen överväger det ingrepp som inskränkningen innebär för den enskilde. Ingreppet ska annorlunda uttryckt vara proportionerligt. Detta följer även av den konstitutionella proportionalitetsprincip som innebär att begränsningar av fri- och rättigheter aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de ändamål som har föranlett dem enligt RF 2 kap. 21 §.

Är då de ändamål som ligger till grund för bestämmelserna proportionerliga i förhållande till de ingrepp i de enskildas fri- och rättigheter de utgör? Ändamålen är som tidigare redovisats att förebygga brott, mer specifikt våldsbrott med vapen eller andra farliga föremål. Bestämmelsernas konstruktion innebär att varje polisman har möjlighet att besluta om kroppsvisitation eller genomsökning av fordon under förutsättning att det kan antas att vapen eller andra farliga föremål kan påträffas och förklaras förverkade. Med tanke på vilket lågt beviskrav ”kan antas” är så är detta en mycket långtgående rätt att ge varje enskild polisman. Det krävs inte att någon annan än den beslutande polismannen anser att vapen eller andra farliga föremål kan påträffas eller att förhållandena är sådana att dessa kan förverkas.

Ett sätt att avgöra bestämmelsernas proportionalitet är att se på hur de används i praktiken och hur effektiva de är. I en tidigare studentuppsats har antalet påträffade föremål i samband med kroppsvisitationer enligt PL 19 § 2 st. 1 p. i ett dåvarande polismästardistrikt undersökts genom de beslutsprotokoll som upprättats i samband med åtgärderna. Det framkom då att vid de 82 kroppsvisitationer som genomfördes med stöd av PL 19 § 2 st. 1 p. i Söderorts

45

polismästardistrikt år 2014 så påträffades föremål av intresse vid fem tillfällen.146 Eftersom endast ett polismästardistrikt undersöktes och då det inte säkert kan fastslås att samtliga kroppsvisitationer resulterat i beslutsprotokoll så går det naturligtvis inte att fastslå att detta resultat är representativt. Att poliserna i distriktet under den undersökta perioden endast haft rätt i sina antaganden om förekomsten av vapen och andra farliga föremål i drygt 6 % av fallen ger dock en tydlig signal om att PL 19 § 2 st. 1 p. ger polisen en väl vidlyftig rätt att kroppsvisitera. En liknande undersökning rörande PL 20a § har även genomförts i en annan studentuppsats. Av 338 genomsökningar av fordon genomförda av Polismyndigheten i Uppsala län och Polismyndigheten i Gävleborgs län under 2011 och 2012 påträffades vapen eller andra farliga föremål i 53 fall.¹⁴⁷ Samma metodologiska problem som för undersökningen av kroppsvisitationer kan även påpekas för undersökningen av genomsökningar av fordon även om urvalet är större. Undersökningen om PL 20a § är vidare behäftad med ytterligare problem då antalet redovisade genomsökningar inte motsvarar de som anges på andra håll i uppsatsen. Trots att träffsäkerheten för de undersökta genomsökningarna av fordon är högre, knapp 16 %, måste den ändå anses låg i förhållande till det ingrepp genomsökningen innebär. Av båda studentuppsatserna framgår det dessutom att de i protokollen redovisade skälen för åtgärderna påfallande ofta inte är tillräckliga för att åtgärderna ska vara tillåtna.148

Resultaten i dessa studentuppsatser talar starkt för att poliserna själva upplever att de har fått en mer vidsträckt rätt att kroppsvisitera och genomsöka fordon än vad som egentligen är för handen. Att stoppas av polisen och kroppsvisiteras eller få sitt fordon genomsök lär innebära känslor av stigmatisering och skam, eller ännu värre, en konsolidering av en redan kriminell identitet hos den som är föremål för åtgärden. Att tvångsmedlen trots detta tycks användas så lättvindigt som studentuppsatserna visar tyder på att de åtminstone i praktiken tillämpas på ett sätt som inte är proportionerligt sett till det ingrepp de innebär.

Det låga beviskravet, den stora makt som tilldelas enskilda poliser vid beslutsfattandet, den lättvindighet och låga träffsäkerhet som präglar bestämmelsernas praktiska tillämpning samt det ingrepp i den personliga integriteten alternativt äganderätten som varje åtgärd innebär för den enskilde kan inte anses godtagbart eller nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Att förebygga våldsbrott är förvisso ett tungt vägande ändamål. Det ändamålet skulle dock kunna uppnås med mindre ingripande åtgärder, exempelvis genom att använda sig av

146 Eriksson, Kroppsvisitation enligt 19 § 2 st. polislagen, 2015, s. 34 147 Baltzer, Husrannsakan enligt 20 a § PL, 2014, s. 46

148 Baltzer, Husrannsakan enligt 20 a § PL, 2014, s. 50 och Eriksson, Kroppsvisitation enligt 19 § 2 st.

46

straffprocessuella tvångsmedel då misstankegraden tillåter det eller genom att införa en reglering som tydligare anger vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att få använda sig av brottsförebyggande tvångsåtgärder och inte bygger på det låga beviskravet ”kan antas”. Sammantaget leder detta till slutsatsen att bestämmelserna i PL 19 § 2 st. 1 p. och PL 20a § på ett oproportionerligt sätt inskränker de grundläggande fri- och rättigheterna. I enlighet med behovsprincipen finns det dessutom mindre ingripande tvång att tillgå. Bestämmelserna står således i strid med kravet på nödvändighet och proportionalitet i regeringsformen och Europakonventionen.

I detta sammanhang aktualiseras även ändamålsprincipen. Vid lagstiftning om tvångsmedel måste enligt ändamålsprincipen det ändamål som ett visst tvångsmedel är ägnat att uppnå framgå av den föreskrift som reglerar tvångsmedlet. Av paragraferna framgår det att en polisman får kroppsvisitera eller genomsöka ett fordon i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen och andra farliga föremål om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan [påträffas och]149 förklaras förverkat enligt BrB 36 kap. 3 §. Det enda uttryckliga ändamål som anges i paragrafen är alltså att polisen får söka efter vapen och andra farliga föremål och en hänvisning till ett annat lagrum. Lejonparten av de förutsättningar som ska vara uppfyllda och de ändamål som paragrafen är till för att uppfylla saknas i lagtexten. För att få en tillräcklig förståelse för var, när och hur paragrafen faktiskt är tillämplig krävs först en läsning av BrB 36 kap. 3 §. Eftersom denna paragraf inte heller innehåller någon tydlig föreskrift om när, var och hur paragrafen är tillämplig så fordras i sin tur en närläsning av förarbetena till både bestämmelsen i polislagen och BrB 36 kap. 3 §. Först då kan den som står inför att fatta ett beslut om kroppsvisitation till fullo förstå att ändamålet med bestämmelsen är brottsförebyggande och att den ska tillämpas i situationer då det med stöd av objektiva omständigheter eller erfarenhetsmässigt finns fog för att det kan uppstå våldsamma konfrontationer mellan personer som tros bära vapen.¹⁵⁰ Att föreskrifter som reglerar tvångsmedel är konstruerade på så vis att väsentliga ändamål inte framgår utan en läsning av förarbeten och en förståelse av den lagtekniska konstruktionen kan inte sägas vara förenligt med krav som ändamålsprincipen uppställer.

149 Se avsnitt 6.2. 150 Se avsnitt 5.3.

47 10.4. Sammanfattning

För att en inskränkning av grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen eller Europakonventionen ska vara tillåten krävs det att de har författningsstöd, har ett godtagbart ändamål och är proportionerliga. I kapitlet har det framkommit att de undersökta bestämmelserna förvisso har författningsstöd men inte lever upp till de krav på kvalitet och det obestämbarhetsförbud som rättighetslagstiftningarna innebär. Legalitetsprincipens krav är därmed inte heller uppfyllda. Bestämmelserna innebär vidare ett oproportionerligt ingrepp i den enskildes rättigheter sett till nyttan av det ändamål de är till för att uppnå och uppfyller därmed inte kravet på proportionalitet i inskränkande lagstiftning eller proportionalitetsprincipen. Då ändamålet med bestämmelserna inte till fullo framgår av dem är de i strid med ändamålsprincipen. Eftersom mindre ingripande åtgärder för att uppnå syftet med bestämmelserna står att finna är inte heller behovsprincipen uppfylld.