8.5.1. Beviskrav som staplas på varandra
För att en polisman ska få kroppsvisitera eller genomsöka fordon för att söka efter vapen och andra farliga föremål enligt PL 19 § 2 st. 1 p. och PL 20a § krävs det som bekant att ”det med
hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan [påträffas och]126 förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken”. I RB 27 kap. 14a § står det att läsa att ”Kan föremål skäligen antagas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, må det tagas i beslag.”. För att
ett vapen och farliga föremål ska få förverkas enligt BrB 36 kap. 3 § krävs det enligt 2 p. att det är fråga om föremål som ”… är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa och som har
påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning”.
125 JO dnr. 3691- och 4084-1995
126 Orden ”påträffas och” finns med i lagtexten till PL 20a § men inte till PL 19 § 2 st. 1 p. PL 20a § skrevs med PL 19 § 2 st. 1 p. som förlaga och skillnaden i ordalydelse är inte avsedd att innebära någon skillnad i
33
Föreställ er följande situation: En polisman vill kroppsvisitera någon som inte är misstänkt för brott eller genomsöka en bil i syfte att söka efter ett farligt föremål. Vid denna tidpunkt är det farliga föremålets existens inte fastslagen utan det rör sig om ett hypotetiskt föremål. Först måste polismannen bedöma om omständigheterna är sådana att det kan antas att det hypotetiska föremål polismannen letar efter ens kan påträffas. Därefter ska polismannen bedöma om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att föremålet även kan förklaras förverkat enligt BrB 36 kap. 3 §. Eftersom det är fråga om ett presumtivt farligt föremål är det paragrafens andra punkt som aktualiseras. Enligt denna måste det ännu hypotetiska föremålet för att kunna förverkas påträffas under omständigheter som ger anledning att befara att det kommer till användning som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Om polismannen kommer fram till att PL 19 § 2 st. 1 p. eller PL 20a § är tillämplig, genomför eftersökningen och därigenom påträffar ett föremål denne bedömer som farligt uppstår ytterligare en situation som måste beaktas. Om föremålet inte ska återlämnas måste det nämligen tas i beslag. För att polisen ska ha rätt att beslagta föremålet krävs det enligt RB 27 kap. 14a § att det ”skäligen kan antagas vara
förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken”. En bedömning av vissheten om omständigheterna på
platsen, föremålets art och risken för att föremålet kommer till brottslig användning ska därför göras ännu en gång, situationen kan ju ha förändrats om viss tid förflutit sedan ingripandet påbörjades.
Polismannens uppgift då denne ska besluta om kroppsvisitation eller genomsökning av fordon är således att avgöra huruvida det kan antas att ett ännu okänt men farligt föremål påträffas vid eftersökningen och om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att omständigheterna vid ett möjligt framtida påträffande av ett sådant föremål leder till att det finns anledning att
befara att föremålet kommer till användning vid brott mot liv eller hälsa. Vid genomförd
eftersökning och ”träff” ska för att beslag av föremålet ska kunna ske det sista ledet i bedömningen upprepas, med beaktande av att beviskravet rörande sannolikheten för ett eventuellt förverkande nu är skäligen kan antagas.
Med tanke på att en av förutsättningarna för att få göra en eftersökning av vapen och farliga föremål är att det finns en förhöjd risk för våldsamheter ligger det i farans riktning att de förhållanden som råder när polismannen ska göra ovanstående bedömning inte är särdeles gynnsamma för eftertanke och reflektion rörande varje steg. I vissa situationer kan det tänkas att förutsättningarna är sådana att det står klart att en kroppsvisitation eller genomsökning av fordon får genomföras. Det torde dock vara vanligt att bestämmelserna aktualiseras i situationer med flera olika gentemot varandra antagonistiska aktörer som rör sig snabbt och anstränger sig
34
för att undvika polisens uppmärksamhet. Under sådana förhållanden är det inte osannolikt att det finns bristande utrymme att göra den fullödiga och individualiserade bedömning av förutsättningarna för att få genomföra en kroppsvisitation eller genomsökning av fordon som i regel ska ske för varje person eller fordon polisen vill undersöka.
8.5.2. Den praktiska bedömningen
Det är i regel en enskild polisman som ska göra bedömningen av huruvida en kroppsvisitation eller genomsökning av fordon kan göras. De förutsättningar som ska vara uppfyllda kan av pedagogiska skäl med fördel konverteras till två frågor, som har att göra med sannolikhet. Frågorna polismannen ska ställa sig är:
”Hur stor är sannolikheten att jag vid en framtida kroppsvisitation av en viss person
eller genomsökning av ett visst fordon kommer påträffa ett vapen eller annat farligt föremål?”
”Hur stor är sannolikheten att det jag kan komma att påträffa kan förklaras
förverkat enligt BrB 36 kap. 3 § 2 p.?”.
Den andra frågan innebär att polismannen ska göra två bedömningar. Inom ramen för den frågan ska polismannen:
Förvissa sig om att omständigheterna på platsen är sådana att det finns en generellt
förhöjd risk för att någon typ av konfrontation ska äga rum.
Bedöma om dessa omständigheter tillsammans med sannolikheten för att ett vapen
eller annat farligt föremål kan påträffas innebär att kravet på att det föremål som eftersöks faktiskt kan befaras komma till användning som vapen vid brott mot liv eller hälsa är uppfyllt.
Om svaret på de två frågorna är ”Det är åtminstone antagligt” får en kroppsvisitation eller genomsökning av fordon enligt de aktuella bestämmelserna genomföras.
När kroppsvisitationen eller genomsökningen av fordonet är genomförd ska polismannen för att kunna ta ett eventuellt påträffat föremål i beslag ställa sig frågan:
”Hur stor är sannolikheten att det jag påträffat kan förklaras förverkat enligt BrB
36 kap. 3 § 2 st. 2 p.?”
Inom ramen för den frågan ska de två bedömningarna ovan upprepas. Om bedömningarna leder till att svaret på frågan är ”Det kan åtminstone skäligen antagas” får föremålet tas i beslag.
35
Om situationen efter att föremålet påträffats förändrats till den grad att det inte finns någon risk att föremålet kommer till användning och våldsrisken inte längre är kvalificerad föreligger inte längre förutsättningar för förverkande. Föremålet kan då inte tas i beslag och ska återlämnas förutsatt att innehavet av föremålet inte i sig är brottsligt, till exempel ett oförsvarligt innehav av kniv på allmän plats.
8.6. Sammanfattning
För att få genomföra kroppsvisitation eller genomsökning av fordon enligt polislagen krävs det att det kan antas att ett vapen eller annat farligt föremål påträffas, kommer till användning och kan förverkas. Beviskravet ”kan antas” används på olika sätt i olika lagstiftningar och det är oklart vilken visshet som ska vara uppnådd för att beviskravet ska anses uppfyllt. Det finns ingen konsensus kring vad beviskravet faktiskt innebär i doktrinen, utöver att det är ett lågt beviskrav. Vid bedömningar enligt PL 19 § 2 st. 1 p. och PL 20a § får ”kan antas” karaktär av ett prognostiskt beviskrav där sannolikheten för att något ska komma att ske ska uppskattas. För att kunna söka efter, beslagta och förverka ett föremål krävs det att polismannen gör en bedömning, som kan tyckas väl komplicerad, i flera steg under omständigheter som kan antas vara ogynnsamma för eftertanke.