The cat stepped forwad, and vanished.100
98 Vint 2010, s. 62–63, 65.
99 Pullman, Northen Lights 2017, s. 352.
100 Pullman, The Subtle Knife 2017, s. 14.
37 Den idén om subjektet som dominerar den västerländska filosofiska traditionen och
skönlitterära kanon och som jag med hjälp av bland annat Calarco redogjort för i uppsatsens teoretiska del är i grund och botten antropocentrisk. Detta betyder inte att det inte finns icke-mänskliga subjekt i His Dark Materials. Den bästa kandidaten är kanske Iorek, som trots Lyras tillfälliga tvivel, gång på gång visar att han är en tänkande och kännande individ. I kapitlet som är från hans perspektiv tydliggör texten också att han har egna mål, som inte alltid är sammansvetsade med de hos de mänskliga karaktärerna. Trots att Iorek på många sätt är väldigt främmande, så finns det också egenskaper hos honom som vi ofta kopplar till människan. Några exempel är hans motsatta tummar som möjliggör hans skicklighet med metallarbete, samt det faktum att han talar samma språk som de mänskliga karaktärerna. Det blir således svårt att undvika frågan om antropomorfism. Garrard definierar begreppet som en representation av icke-mänskliga karaktärer med mänskliga karaktärsdrag.101 Traditionellt har det också setts som något förnedrande och sentimentalt. Garrard skriver att den oro som finns över antropomorfism är berättigad. Övriga typer av representation av djur må vara kulturell kontingent, men han menar att det finns en universal tendens att tillskriva mänskliga
egenskaper och agens på djur. Ett exempel är delfinens leende, som i själva verket inte alls är ett leende, utan snarare hur delfinens mun är formad. Men det vanligaste exemplet av denna form av antropomorfism kan hittas i litteratur och film riktade till barn. Det största, men långt från enda exemplet, är kanske de tecknade Disneyfilmerna.102
Antropomorfism måste dock inte nödvändigtvis vara en dålig sak. Gordon Burghardt myntade begreppet crtitical antropomorphism i sin artikel ”Animal Awereness: Current perceptions and historical perspective” (1985). Han menar att om antropomorfism används på ett ansvarsfullt sätt så kan det också skapa en bättre förståelse för icke-mänskliga djur och deras beteende.103 Det går inte heller att förneka att Ioreks förmåga att tala med Lyra och de andra människorna i trilogin, också gör det lättare för läsaren att sympatisera med honom.
Panserbjörnarna och deamonerna är dock inte de enda icke-mänskliga karaktärerna i Pullmans trilogi, utan det figurerar även en mängd andra djur i de tre böckerna. Trots att dessa djur inte kan prata och inte heller tilldelas en subjektivitet på samma sätt som de mer fantastiska
101 Garrard 2012, s. 206.
102 Garrard 2012, s. 155.
103 Gordon M. Burghardt, ”Animal Awereness. Current perceptions and historical perspective”, American Psychologist 40:8 (1985), s. 917.
38 versionerna av icke-mänskliga karaktärer, betyder det inte att de inte har agens och lämnar spår i texten på olika sätt.
Kattagenter
De bästa exemplen på denna typ av litterär agens är de olika katter som associeras med Will genom berättelsens gång. När Will introduceras i trilogins andra del bor han med sin psykisk sjuka mor och katten Moxie i ett hus i Winchester. Hans far är försvunnen för länge sedan, men Will hoppas att en resväska fylld med brev som hans mor sparat ska vara nyckel till var fadern tagit vägen. Problemet är att Will inte är den enda som är ute efter väskan. I The Subtle Knife bryter sig ett par män, antydda att vara någon typ av statligt anställda agenter, in i Wills hus. Om det inte vore för Moxie hade männen också troligtvis fått tag på väskan. Will märker när männen är utanför huset och är redo när de öppnar dörren. Men han är också bara en pojke i en kamp mot två vuxna män, så oddsen är inte till hans fördel. Det är här Moxie kommer in:
As the man reached the top step, Moxie had come silently out of the bedroom and stood with raised tail just behind the man’s legs, ready to rub herself against them. The man could have dealt with Will, because he was trained and fit and hard, but the cat was in the way, and as he tried to move back he tripped over her. With a sharp gasp he fell backwards down the stairs, crashing his head brutally against the hall table.104
Mannen överlever inte fallet, vilket gör det möjligt för Will att fly med väskan. Hade det inte varit för Moxie så hade Will antagligen aldrig träffat Lyra, vilket i sin tur hade förändrat berättelsens hela narrativ. Moxie är bara med på ett fåtal sidor i The Subtle Knife, men det går inte att förneka att hon har en viktig roll att spela. Det intressanta är att hon här också
bokstavligen blir en mördare. Om det var ett medvetet val i ett försök att rädda Will, eller endast ett typiskt kattbeteende där de gärna stryker sig mot människors ben, är svårt att veta.
Och kanske spelar det inte så stor roll när slutresultatet blir detsamma.
I inledningen till Animal Stories berättar Susan McHugh att hon först stötte på frågan om icke-mänsklig agens när hon som en ung collegestudent diskuterade William Wordsworth korta dikt ”Nutting” i en översikts-kurs. McHugh föreslog att dikten kanske reflekterar en
104 Pullman, The Subtle Knife 2017, s. 7.
39 ekorres tankar över årstidernas ständiga förändringar. Men hon blev snabbt motbevisad av sin lärare, som hävdade att denna läsning var helt tokig. Djur kan inte tänka ”and they certainly don’t write poetry.”105 McHugh medger att hennes läsning misslyckades med att ta hänsyn till saker som diktens ursprungliga kontext, men att lärarens svar ändå säger mycket om djurens plats inom akademin. Traditionellt skulle Wordsworths ekorre endast fått värde utifrån det sätt som den kan läsas som en metafor den mänskliga erfarenhetens begränsningar. McHugh menar dock att det finns stora möjligheter i återhämtningen och rannsakningen av material som Wordworths dikt och liknande, där djur befolkar texten på en mängd metaforiska sätt, utan att för den delen aldrig själva bli representerade. Det öppnar upp för en djupgående, epistemisk kritik, kopplat till en annan typ av agens.106 Detta eftersom att det inom metaforens estetiska strukturer inte finns rum för icke-mänsklig agens. Moxie visar prov på icke-mänsklig agens med sina handlingar. Hon underminerar inte bara de främmande männen, utan
möjliggör också Wills fortsatta deltagande i handlingen. Moxie är således inte en metaforisk katt, utan en agent bland andra i texten.
Läsaren träffar inte Moxie igen, även om Will vid flertalet tillfällen genom trilogin tänker på henne. Men han stöter snart också på en ny katt. Efter att han flytt sin hem hamnar han i en park i Oxford, där han får syn på en katt: ”She was a tabby, like Moxie.”107 Will tycker uppenbarligen om katter, men den nya kattens likhet med Moxie gör att han lockas extra mycket till henne. Kanske är det också därför som han är extra uppmärksam när hon börjar bete sig udda. Hon intresserar sig plötsligt för en fläck i parken, men vad som lockat henne är osynligt för Will. Det är först när katten försvinner i tomma intet som Will inser att det är en portal till en annan värld. Han följer efter henne och det är så han hamnar i
Cittagazze, där han sedan träffar Lyra. Återigen är det en katt som gör Wills resa möjlig.
Will och den randiga katter går snart separata vägar, i alla fall tillfälligt. Längre fram i The Subtle Knife korsas deras vägar igen. Katthonan har här blivit inträngd i ett hörn av några av barnen från Cittagazze. De verkar inte tycka om katter av någon anledning, och behandlar henne således väldigt illa. Trilogin går aldrig in på varför Cittagazzes medborgare tycker så illa om katter, men det är troligtvis grundat i någon typ av vidskeplighet. Här resulterar det i alla fall i katten blir attackerad med stenar och pinnar. Will är dock snabb med rädda henne innan hon blir allvarligt skadad. Det som är intressant här är att parallellt med
105 McHugh 2011, s. 5.
106 McHugh 2011, s. 6.
107 Pullman, The Subtle Knife 2017, s. 14.
40 huvudberättelsen så finns det alltså en annan berättelse. Läsaren får aldrig veta exakt vad katthonan har haft för sig under tiden som hon varit separerad från Will, men det är också uppenbart att hon inte bara suttit och väntat på att han ska återvända. Precis som Will har hon blivit strandad i en helt ny värld med helt nya villkor för att överleva. Det är dessutom en värld där det inte är en fördel att tillhöra kattsläktet, vilket innebär en extra fara för henne. Vi vet som sagt inte hur hon har gjort för att överleva, men genom att fokusera på henne antyds en berättelse där människan endast har en marginell roll att spela. Det är inte heller så att hennes berättelse slutar när hon blir räddad av Will, utan det finns ytterligare exempel på hur hennes agens leder texten i en viss riktning.
Will och Lyra lyckas ta sig tillbaka till Wills värld och katthonan följer med dem på eget bevåg. Lyras alethiometer har blivit stulen av sir Charles och de två barnen har bestämt sig för att ta tillbaka den. Problemet är att samtidigt som de bryter sig in hos sir Charles, har han också besök av mrs Coulter. Lyra och Will lyckas få tag på sanningsökaren, men inte utan att riskera bli upptäcka av mrs Coulters daemon, den gyllene apan. Precis när de är på väg att bli upptäckta är det dock något annat som fångar apans uppmärksamhet. Det visar sig att det är den randiga katthonan:
And at that moment the tabby cat sprang out of the shrubbery and on to the grass and hissed.
The monkey heard, and twisted in mid-air as if with astonishment […]
The monkey fell on his paws, facing the cat, and the cat arched her back, tail raised high, and stood sideways on, hissing, challenging, spitting.
And the monkey leapt for her. The cat reared up, slashing with needle paws left and right too quick to se […] And the cat screamed and the
monkey screamed too as the cat’s claws raked his face; and then the monkey turned and leapt into Mrs Coulter’s arms, and the cat shot away into the bushes in her own world, and vanished.108
Om inte katthonan hade dykt upp hade de två barnen garanterat blivit upptäckta, vilket i sin tur hade lett till att mrs Coulter och the General Oblation Board hade kunnat lägga vantarna på både alethiometern och den subtila kniven som just valt Will till sin bärare. Detta hade
108 Pullman, The Subtle Knife 2017, s. 204–205.
41 kunnat få katastrofala följder, inte bara för de två barnen, utan allt liv som påverkas av the Magisteriums förtryck.
Precis som i fallet med Moxie dyker dock denna katt inte upp igen förutom som objektet för Wills tankar. Vilken betydelse har då dessa två katter i relation till uppsatsens frågeställningar? En traditionell läsning av katterna skulle antagligen endast notera dem och deras association till Will som en första hint till att hans dæmon kommer anta formen av en katt och inte så mycket mer. Men genom att titta på katternas handlingar och genom att läsa dem som verkliga katter med en verklig agens med potentialen att förändra det som händer i texten, öppnar vi också upp för en annan förståelse av texten.
McHugh skriver att det länge har antagits att romanens framväxt bland den läsande offentligheten kan sammankopplas med framväxten av identitetspolitik. Romanen ger röst till representationens individuella subjekt och på så sätt berättar den också något om vad det innebär att vara en full människa. Men i inledningen på Animal Stories föreslår McHugh att romanens framgång snarare kommer från hur den experimenterar med olika perspektiv och processer, som stödjer en modell som centreras på agens snarare än subjektivitet.109 McHughs läsning av ”Nutting” ställer således hela idén om det humanistiska (mänskliga) subjektet på spel. På samma sätt underminerar katterna i His Dark Material inte bara en inomtextlig mänsklig ordning genom att ställa sig i vägen för antagonister som mrs Coulter, utan de problematiserar också det traditionella, antropocentriska sättet att läsa litteratur som endast tilldelar mänskliga karaktärer agens.