Jag har tidigare nämnt att Pullman är känd för sin kritik av organiserad religion. I His Dark Materials är en av de största antagonisterna, the Magisterium också uppenbart modellerad efter katolska kyrkan. Pullmans underminerande av kristendomen tydliggörs även av hans version av Gud, som inte är inte mycket att hurra för: här kallad ”the authority” och gestaltad som en impotent gammal man.
Allt detta är såklart intressant i en posthumanistisk läsning av trilogin med tanke på att antropocentrism är själva grunden för det kristna paradigmet. Tidigare har jag nämnt att den version av Bibeln som finns i Lyras värld genomsyras av en uppenbar antropocentrism.
Men detsamma är sant även i vår värld, där människans herravälde över andra levande varelser beskrivs redan i skapelseberättelsen:
Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”82
Detta betyder såklart inte att djur inte har figurerat i texter skrivna av människan, för det har de, men nästan alltid i en roll som är underordnad denne. Medeltida litteratur visar också att gestaltningen av djur i många fall var negativa, där de ofta representerade människans laster
82 Bibeln, Första Mosebok vers 26–28, http://www.bibeln.se/las/2k/1_mos [hämtad 2020-01-09].
31 eller olika former av ondska.83 Paul Steiner skriver också att Thomas av Aquino, som var influerad av bland annat Aristoteles, konstaterar att människan har en rationell själ som styr deras val, något som han menar inte alls stämmer in på djuret.84
Några hundra år senare hävdar Descartes att djur endast är maskiner och att vi således inte har några skyldigheter gentemot dem, vilket visar att antropocentriska
föreställningar länge även genomsyrat det vetenskapliga paradigmet.85 Garrard kallar denna representation av djur för mechanomorphism, som till skillnad från antropomorfism där djur representeras med mänskliga egenskaper, istället liknar djur vid maskiner. Enligt vissa vetenskapskritiker är också detta sättet att se på djur och natur en av grunderna till den klimatkris vi står inför idag.86
I Lyras värld har som bekant alla människor och häxor en dæmon.87 Trilogin antyder att så även är fallet med människor från andra världar, men att den där är intern istället för extern. Detta blir text under berättelsens gång när både Will och Mary Malone, båda invånare från ”vår” värld eller en version av den, lär sig att se sin dæmoner. Innehavandet av en
deamon är således inte exklusivt för de som lever i Lyras värld. Fortfarande är det dock bara de mänskliga karaktärerna som får den äran.
Lyra, vars nyfikenhet är en av hennes stora drivkrafter, funderar över detta vid åtminstone ett tillfälle genom trilogins gång:
”Why do people have dæmons, Serafina Pekkala?”
“Everyone asks that, and no one knows the answer. As long as there have been human beings, they have had dæmons. It’s what makes us different from animals.”
83 Beverly Kienzle, ”The Bestiary of Heretics. Imagining Medieval Heresy with Insect and Animals”, i A Communion of Subject. Animals in Religion, Science, and Ethics, red. Paul Waldau & Kimberly Patton (New York: Columbia University Press, 2006), s. 107.
84 Paul Steiner, ”Descartes, Christianity, and contemporary Speciecism” i A Communion of Subject. Animals in Religion, Science, and Ethics, red. Paul Waldau & Kimberly Patton (New York: Columbia University Press, 2006), s. 118.
85 Steiner 2006, s. 121.
86 Garrard 2012, s. 208.
87 Häxor är tekniskt sett inte människor, eftersom de endast är kvinnor och lever betydligt mycket längre, men de är ändå tillräckligt ”människo-lika” att de innehar samma privilegier, som en dæmon.
32
”Yeah! We’re different from them all right…Like bears. They’re strange, en’t they, bears? You think they’re like a person, and then suddenly they do something so strange or ferocious you think you’ll never understand
them…88
I Lyras diskussion med Serafina Pekkala blir skillnaden mellan de mänskliga och icke-mänskliga karaktärerna i His Dark Materials mycket tydlig. Inte bara för läsaren, utan Serafina och Lyra dialog antyder också att de är medvetna om att denna skillnad är till
människans fördel. Det är uppenbart att Lyra är mycket förtjust i Iorek och att hon respekterar honom, men också att hon egentligen inte förstår honom. Det är därför, som Plung också skriver, lätt för Lyra att se honom som ett objekt, men svårare för henne att erkänna honom som ett autonomt subjekt. Enligt Plung är en stor del av Lyras karaktärsutveckling också kopplad till hur hon ser på de icke-mänskliga karaktärerna. Hennes insikt att Iorek är en individ är således ett tecken på att hon nått en annan emotionell mognadsnivå.89
Men Iorek har alltid varit mer än ett objekt, kapabel till att fatta sina egna beslut och med egna intressen som driver honom. Han är också den enda icke-mänskliga karaktären, utöver Pantalaimon, i hela trilogin som har ett helt kapitel där han är fokalisator. När Lyra först träffar honom i Trollesund, är han en alkoholiserad underhuggare vars dagar består av att laga trasiga metallobjekt. Detta är ett straff för att han dödat två människor, resultatet av ett raserianfall efter att han blivit avlurad sin rustning. Läsaren får veta att rustningen är mycket betydelsefull för en panserbjørn: ”A bear’s armour is his soul, just as your dæmon is your soul.”90 Iorek jämför sin rustning med Lyras dæmon och menar att rustningen är hans själ.
Detta skulle kunna antyda att Pullman, trots indikationer på det motsatta, lyckas undvika att falla i en mechanomorphisk fälla. Problemet är dock att en rustning, hur avancerad metall den än må vara gjord av, inte går att jämföra med en dæmon. Så även om björnen associeras med något som kan definieras som en själ, så är har denna själ inte samma kriterier som hos de mänskliga karaktärerna. Och de övriga icke-mänskliga karaktärerna som befolkar trilogin har inte ens tillgång till en rustning. Detta är intressant för det osäkrar den kritik av kristendomen som annars genomsyrar trilogin. Om endast de mänskliga karaktärerna tilldelas en själ, betyder inte det att den antropocentriska hierarki som präglar det kristna paradigmet
88 Pullman, Northern Lights 2017, s. 313–314.
89 Plung 2017, s. 17–18.
90 Pullman, Northern Lights 2017, s. 196.
33 reproduceras? Om vi bara utgår från Iorek skulle det kanske inte vara en sådan komplex fråga.
Iorek har ingen dæmon, men samtidigt verkar han dock inte vara särskilt bekymrad över denna avsaknad och han grubblar inte heller över de mänskliga intressen och frågor som driver trilogins narrativ.
Men Iorek är inte den enda pansaebjørne som har en viktig roll att spela i His dark Materials. I början av Northern Lights tjuvlyssnar Lyra på hur akademikerna på Oxford pratar om en annan björn. Iorek må vara Svalbards rättmätiga konung, men det är en annan björn Iofur Raknikson som innehar den positionen genom större delen av trilogins första bok. Iofur kan på många sätt förstås som Ioreks mörka dubbelgångare och i slutet av Northen Lights, när de två möts i en dödlig duell, beskriver till och med texten de två björnarna som varandras raka motsatser:
Iorek and Iofur were more than just two bears. There were two kinds of beardom opposed here, two futures, two destinies. Iofur had begun to take them in one direction, and Iorek would take them in another, and in the same moment, one future would close for ever as the other began to unfold.91
I slutändan är det Iorek som vinner duellen, vilket innebär en slags återgång till det normala för pansarbjörnarna. Björnarna har tidigare inte haft några som helst intressen av den mänskliga världens konflikter. Skulle de bli inblandade så är det för den sidan dom betalar bäst. Iofur har dock ändrat på detta genom att alliera sig med mrs Coulter i hopp om att det kan hjälpa honom att nå sina mål. Det han begär mest av allt framkommer redan
Oxfordakademikernas diskussion: ”Do you know what he wants above all else? Even more than an honorary degree? He wants a dæmon! Find a way to give him a dæmon, and he’d do anything for you.”92 Som citatet visar önskar han inget annat än att få en egen dæmon. Det är också en önskan som gör honom väldigt lätt att manipulera, både av Lyra och mrs Coulter.
Detta är intressant, för texten påtalar gång på gång att panserbjørnerne är kända för att inte kunna manipuleras. Iofurs längtan efter en dæmon har således förändrat honom på ett fundamentalt sätt.
91 Pullman, Northen Lights 2017, s. 347–348.
92 Pullman, Northen Lights 2017, s. 27.
34 Sherryl Vint skriver om spegeltestet, som är ett klassisk test inom forskning om djur:
medan djuret är medvetslöst appliceras färg på något sätt i dess ansiktet. Djuret placeras sedan framför en spegel. Om djuret sedan börjar undersöka stället med färg, som att tex röra vid det, anses det ha klarat testet, eftersom spegelbilden känns igen som jaget. Igenkännandet föreslår således idén om ett jag i en värld av andra varelser, och följaktligen också en kapacitet till abstrakt tänkande. Idén om spegeln visar att vi ofta ser djur som speglar av oss själva, där vi konstruerar bilder av djuren där de innehar egenskaper som vi både önskar att vi har, eller som är fallet med Iofur, egenskaper som vi anser vara dåliga. Vint menar att olika
representationer av djur ofta inte säger så mycket om själva djuren, utan snarare något om hur djuren blivit intrasslade i mänsklig ideologi.93
När Lyra först möter Iofur sitter han på en gigantisk tron av sten, som en parodi av en mänsklig kung:
Iofur Raknison was even bigger than Iorek, and his face was much more mobile and expressive, with a kind of humaness which she had never seen in Iorek’s. When Iofur looked at her she seemed to see a man looking out of his eyes, the sort of man she had met at Mrs Coulter’s, a subtle politician used to power. He was wearing a heavy gold chain around his neck, with a gaudy jewel hanging from it, and his claws – a good six inches long – were each covered in gold leaf.94
Ett jämförande med Lyras första möte med Iorek visar att hon erkänner en intelligens hos båda björnarna. Men medan Ioreks intelligens är en av indikatorerna till hur han är ”nothing like a human”95, ser Lyra hos Iofur istället tydliga mänskliga drag. Men det är inte mänskliga egenskaper att beundra, utan snarare sådana som brukar klassificeras som negativa, som maktlystnad. Detta hjälper till att fastställa Iofur som en av trilogins antagonister.
I sitt möte med Iofur är Lyra först osäker om hon verkligen kommer att lyckas med att manipulera honom dit hon vill, det vill säga till att utmana Iorek på en duell, där vinnaren erhar Svalbards tron. Men när hon tittar närmare på honom inser hon att han har något i knät.
Det är en docka, klädd som mrs Coulter. Han låtsats alltså att dockan är dæmon och Lyra
93 Vint 2010, s. 45–46.
94 Pullman, Northen Lights 2017, s. 334.
95 Pullman, Northen Lights 2017, s. 179.
35 inser att hon är säker, för det är något hon kan utnyttja. Hon hittar på en berättelse, där hon är Ioreks dæmon. Men hon är inte nöjd med detta och skulle hellre tillhöra Iofur. Med hjälp från sin alethiometer, ett verkyg som alltid berättar sanningen, får Lyra också reda på att mrs Coulter lovat Iofur att han skulle bli döpt om han hjälper henne. Hon har dock inte infriat det löftet ännu. Lyra spelar på detta: “But in any case when you’ve got me as your dæmon you could be baptised if you wanted to, because no one could argue then.”96 Hennes makt över björnen är nu total och det är en lätt sak att övertyga honom att gå med på duellen med Iorek.
Vinner han införlivas allt det han strävat efter. För Iofur Raknikson innebär innehavandet av dæmon att vara människa, vilket i sin tur ger honom tillgång till det som varit utom räckhåll för honom tidigare. Som kristendomen, som han försökt introducera till Svalbard, men som inte kan fullbordas förrän han blivit döpt.
Iofur är inte det enda djuret som gestaltas inom skönlitteraturen och andra medier som drivs av en önskan att bli mänsklig. Det mest kända exemplet är kanske Kung Louie i Disney’s adaption (1967) av Rydyard Kipling’s The Jungle Book (1894). Mångas barndom har säkert formats av musiken från filmen, där apkungens trallvänliga sång ”I wanna be like you” är en av de mest oförglömliga. Louie skjunger om hur han vill veta hemligheten bakom
”mans red flower”, det vill säga elden, och på så sätt bli som Mowgli, en människa.97 Liknande frågor tas upp Kirsten Bakis Lives of the Monster Dogs (1997). De eponyma monsterhundarna är resultatet av ett preussiskt forskningsprojekt från slutet på 1800-talet.
Framavlade med högre intelligens än vanliga hundar, med handproteser istället för tassar och förmågan att tala med hjälp av andra proteser, var hundarna först menade att vara soldater i en ostoppbar preussisk armé. Klädda i 1800-tals utstyrsel kommer de till New York 2008, där de också blir vänner med den unga kvinnan Cleo. Enligt Vint utforskar Bakis roman olika teman med hjälp av hundarna, däribland ensamhet och isolation. Hundarna har omfamnat ett
mänskligt sätt att förhålla sig till världen, men detta gör också att de har svårt att acceptera de icke-mänskliga aspekterna av sin natur, vilket är en stor del till varför de känner sig så
isolerade och ensamma. Vint menar att hundarna representerar en utmaning till mänsklig identitet och således också till den rådande sociala ordningen. Men det är en utmaning som är underminerande snarare än stimulerande. Samtidigt skriver Vint att tragedin som är
monsterhundarnas liv också möjliggör ett ifrågasättande av gränsen mellan människa och
96 Pullman, Northen Lights 2017, s. 340.
97 The Jungle Book [film] regissör Wolfgand Reiterman (USA: Walt Disney Productions, 1967).
36 andra arter och de metafysiska implikationer detta får för frågor om subjektivitet, bio-politik och etik.98
I His Dark Materials är det uppenbart att Iofur aldrig kommer att bli människa och inte heller kommer han få njuta av de privilegier som det skulle innebära. Det är dock bara han som är omedveten om detta, vilket texten tydliggör efter Ioreks vinst i duellen mellan dem: ”They were Iorek’s bears now, and true bears, not uncertain semi-humans, conscious only of a torturing inferiority.”99 Så länge de inte har en deamon kommer björnarna aldrig bli mer än semi-mänsklig. Björnarna vet det och de är också väl medvetna om hur de under Iofurs ledning underordnas de mänskliga karaktärerna. Iofur målas således upp som något som bokens protagonister, Lyra och Iorek, måste besegra. Men jag vill dock snarare läsa Iofur som ett offer för de antroprocentriska normer som genomsyrar Lyras värld. Precis som med Bakins monsterhundar representerar Iofur ett ifrågasättande av gränsen mellan människa och djur som på många sätt är så tydlig i Lyras värld. Detta väcker också frågor om vem som ses som ett subjekt och vad som krävs för att få den äran. Trots sina försök till det motsatta är det uppenbart att Iofur där han aldrig kommer att kunna vara något annat än ”den Andre” i relation till de mänskliga karaktärerna. För att åter koppla till mina frågeställningar så belyser Iofurs dilemma något som är intressant i Pullmans trilogi. Den kritik av kristendomen som genomsyrar His Dark Materials blir uppenbarligen något paradoxal, när något som är så centralt för det kristna paradigmet, det vill säga idén att endast människan har en själ och är en rationell varelse, reproduceras. Men samtidigt lyfter texten också fram problematiken i maktförhållandet mellan mänskliga och icke-mänskliga karaktärer. Pansebjørneres gestaltning är således ett bra exempel på en dubbelhet som finns i trilogin, där antropocentrismen både undermineras och återskapas.