”for dust thou art, and unto dust shalt thou return”115
Idén om Dust är centralt genom hela His Dark Materials och som tidigare nämnt har också mycket av den tidigare forskningen fokuserat på den betydelse Dust har för trilogin. Jag vill påstå att Dust är kärnan för Pullmans teologiska projekt och det blir således också betydande utifrån den här uppsatsens frågeställningar. Men vad är Dust egentligen och hur relaterar det till de frågeställningar jag formulerar i uppsatsens inledning? Det är inte en lätt fråga att besvara och inte blir den lättare av att Dust beskrivs och tolkas på olika sätt av olika personer genom trilogin. The Magisterium tolkar till exempel Dust som ”physical proof that something happened when innocence turned to experience.”116 Det är också på grund av detta som Mrs Coulter med anhang rationaliserar de övergrepp som de begår på de tillfångatagna barnen.
Hon beskriver Dust som:
114 Pullman, The Amber Spyglass 2017, s. 42.
115 Pullman, Northen Lights 2017, s. 371.
116 Pullman, Northen Lights 2017, s. 371.
45 something bad, something wrong, something evil and wicked. Grownups
and their dæmons are infected with Dust so deeply that it’s too late for them.
But a quick operation on children means they’re safe from it. Dust won’t stick to them ever again. They’re safe and happy[.]117
Dust attraheras till vuxna, mogna medvetande, men inte till barn på samma sätt. The
Magisterium ser således Dust som en fysisk representation till arvsynden. De ser således Dust som något ondskefullt, medan andra, som Lord Asriel, inser att det hos Dust finns en stor potential som han skörda i sin jakt på the republic of heaven. Andra kallar Dust för ”dark matter” och det associeras också med medvetande av vissa.
I den tredje boken får vi reda på Dust ligger bakom His Dark Materials version av både gud och änglar. Det är dock inte änglar i traditionell mening, utan dessa varelser skapas när det koncentreras tillräckligt mycket Dust. Den första och äldsta ängeln kallas the
Authority och är också den som dyrkas som Gud. Ängeln Balthamos förklarar dock för Will att the Authority aldrig var någon skapare:
He was an angel like ourselves – the first angel, true, the most powerful, but he was formed of Dust as we are, and Dust is only a name for what happens when matter begins to understand itself. Matter loves matter. It seeks to know more about itself, and Dust is formed.118
Detta antyder att Dust både har materiella och metafysiska aspekter, vilket i sin tur föreslår att ingen av dem skulle vara hierarkiskt överlägsen eller ens kunnat existera utan den andra.
Ann Marie Bird skriver att en av de roller som Dust spelar i trilogin är “to disturb traditional Christian hierarchies - namely, the value-laden binaries of innocence-experience, good-evil, and spirit-matter.”119 Hsu skriver samtidigt: ”By making Dust into “uncountable billions,” Pullman challenges the basic theistic idea and political status of Christianity and deconstructs its foundation, which for so long had been that of one of the leading
117 Pullman, Northen Lights 2017, s. 282–283.
118 Pullman, The Amber Spyglass 2017, s. 31.
119 Anne-Marie Bird “Circumventing the Grand Narrative. Dust as an Alternative Theological Vision in Pullman’s His Dark Materials”, i His Dark Materials Illuminated. Critical Essays on Philip Pullmans Trilogi, red. Millicent Lenz & Carole Scott (Detroit: Wayne State University Press, 2005), s. 189.
46 monotheistic religions.”120 Dust är alltså en utmaning och dekonstruktion av kristendomen.
Men problematiserar den också den antropocentrism som är så central för det kristna paradigmet?
Det finns belägg för att Dust har betydelse för mer än de mänskliga karaktärerna i trilogin. Gry Ullstein har till exempel tolkat Dust som något som finns överallt och att det sedermera är källan till allt medvetande. Hon poängterar dock att det inte bara är mänskligt medvetande det handlar om och att Dust således underminerar mänsklighetens betydelse. Hon skriver att Pullmans “fantasy exposes, trivializes, and ridicules anthropocentrism through spiritual, conscious Dark Matter that was there long before humankind.”121
Det största exemplet på detta I Pullmans trilogy är mulefa och de frökapslar som de lever i ett symbiotiskt förhållande med. His Dark Materials innehåller en mängd fantasifulla och märkliga varelser. Men märkligast är kanske mulefas. Mary Malone stöter på dessa varelser i trilogins tredje del. De är beskrivna som elefantliknande varelser, med en kort snabel och ”about the size of deer or antelopes, and similarly coloured, but what made her stop still and rub her eyes was the arrangement of their legs. They grew in a diamond formation: two in the centre, one at the front, and one under the tail, so that the animals moved with a curious rocking formation.”122 Mary inser också att vissa av dem har “on their fore and rear single legs, a wheel.”123 Hjulen visar sig vara stora frökapslar från de stora träden från samma värld. Tillsammans bildar de ett symbiotiskt förhållande: Mulefa använder frökapslarna som hjul och på så sätt knäcks kapslerns hårda yta och fröna får en chans att spridas.
Mulefa och deras värld är kanske det bästa exemplet på ett underminerande av antropocentriska normer. Här lever alla varelser i harmoni med varandra utan att påverkas mänskligt inflytande. De utvecklades också separat från människan. Det är således intressant att det främst är Mary Malone som får uppleva denna värld: hon är en högutbildad fysiker och har också en religiös bakgrund som en före detta nunna och har således ett unikt perspektiv.
Detta är också intressant eftersom hon i profetian där Lyra är den nya Eva, tilldelas ormens roll. När hon är i mulefavärlden studerar hon också deras historia och livsstil. Hon lär sig
120 Hsu 2017, s. 117.
121 Ullstein 2015, s. 14.
122 Pullman, The Amber Spyglass 2017, s. 85.
123 Pullman, The Amber Spyglass 2017, s. 88.
47 kommunicera med dem och den som hon får bäst kontakt med, Atal, berättar hur de blev mulefa:
Ever since we have had the sraf, we have had memory and wakefulness.
Before that, we knew nothing.
What happened to give you the sraf?
We discovered how to use the wheel. One day a creature with no name discovered a seed-pod and began to play, and as she played […]
She saw a snake coiling itself through the hole in a seed-pod, and the snake said […] What do you know? What do you remember? What do you see ahead? And she said Nothing, nothing, nothing. So the snake said Put your foot through the hole int the seed-pod where I was playing, and you will become wise. So she put her foot in where the snake had been. […] and the first thing she saw was the sraf. It was so strange and pleasant that she wanted to share it at once with all her kindred. So she and her mate took the first one, and they discovered they knew who they were, they knew they were mulefa and not grazers. They gave each other names. They named
themselves mulefa. They named the seed-tree, and all the creatures and plants.124 (Pullmans kursivering)
Sraf är mulefas ord för Dust. Det är intressant att jämföra Atals berättelse med bibeln, särskilt den version som lord Asriel läser upp för Lyra i slutet på Northern Lights. Sraf, eller Dust, spelar här samma roll som den förbjudna frukten och för mulefa innebär kontakten att
”memory and wakefulness” kunde nås.125 Notera ormens roll här, som målas upp som raka motsatsen till den traditionellt spelar i Bibeln. Här är den inte någon som korrumperar och leder mulefa fel, utan istället någon som hjälper dem nå självinsikt. Viktigt är dock att förstå, som Hsu också skriver, att mulefa lever i en ateistisk värld. Hsu skriver också att Atars berättelse “demonstrates the very core of Pullman’s theological perspectives through techniques of storytelling. Pullman’s intention to parody the myth of Garden of Eden is obvious and ironical”126 Detta förstärks också ytterligare eftersom det är i mulefas värld som
124 Pullman, The Amber Spyglass 2017, s. 224.
125 Pullman, The Amber Spyglass 2017, s. 224.
126 Hsu 2017, s. 123.
48 Lyra och Will har sex för första gången och på så vis införlivar profetian om att Lyra är den nya Eva.
Men mulefas värld är inte bara Pullmans version av Edens Lustgård, utan Mary inser snart att allt inte är som det ska. De stora frökapselträden har de senaste 300 åren långsamt minskat och de är på väg att utrotas helt. Hon har en bärnstensfärgad kikare med vilken hon kan se Dust och med denna klättrar hon upp i ett av träden. Där inser hon att ”the longer she looked, the more she began to see another kind of motion. Underlying the random drifting was a deeper, slower, universal movement, out from the land towards the sea.”127 Dust är alltså på väg bort, vilket har fått katastrofala följder för hela ekosystemet i mulefas värld. Om inte Mary kan hjälpa dem att fixa detta så menar Atar att ”we shall all die”.128 Migrationen av Dust visar sig vara en konsekvens av alla portaler som öppnas mellan världar. Det är också därför som Lyra och Will bestämmer sig för att skiljas åt för gott i slutet av The Amber Spyglass: ingen av dem skulle överleva länge i den andras värld och resandet mellan världar har en alltför negativ påverkan på Dust för att det ska vara värt det.
Det är dock inte bara mulefa som står inför en miljömässig katastrof orsakat av de mänskliga karaktärernas oaktsamma resande mellan världar. I slutet av den första boken öppnar som tidigare nämnt Lord Asriel en portal efter att ha mördat Lyras vän Roger.
Konsekvenserna av detta är att isarna på Svalbard börjar smälta vilket också blir ödesdigert för björnarna som bor där. I kaptitlet från Ioreks perspektiv blir detta tydligt:
[Iorek] and his people lives on the ice; ice was their home; ice was their citadel. Since the vast disturbances of the arctic, the ice had begun to disappear, and Iorek knew that he had to find an ice-bound fastness for his kin, or they would perish.129
Isen smälter och björnarna riskerar att utplånas. Även om Dust inte nämns här i samband med björnarnas situation, är det inte allt för långsökt att dra slutsatsen att Lord Asriels portal upprört balansen mellan Dust och den övriga världen även på Svalbard. Här går det också att läsa in en kommentar på den riktiga klimatkris vi står inför och där isbjörnsbeståndet minskar allt mer på grund av de smältande isarna. Båda är ett resultat av människans vårdslöshet.
127 Pullman, The Amber Spyglass 2017, s. 274.
128 Pullman, The Amber Spyglass 2017, s. 234.
129 Pullman, The Amber Spyglass 2017, s. 42.
49 Sarah K. Cantrell skriver: “we destroy this world at our material and ethical peril. Pullman’s task is to use fantasy to return readers to reality and the necessity of limits.”130 Trots att His Dark Materials är ett fantasyverk så är det uppenbart att den, åtminstone i situationen med björnarna, problematiserar den antropocentrism som lett till den kris vi står inför idag.
Sammanfattning
Syftet med denna uppsats var att undersöka gestaltningen av de icke-mänskliga karaktärerna i Philip Pullmans fantasytrilogi His Dark Materials. Utifrån mina frågeställningar har jag också undersökt vilka effekter dessa gestaltningar får och hur de sammanfaller med eventuella undergrävande och reproduktioner av antropocentriska maktordningar och normer.
Det figurerar flera typer av icke-mänskliga karaktärer i Pullmans trilogi och alla av dem är tekniskt sett inte djur. Dæmonen antar till exempel formen av ett djur, men egentligen är den en yttre manifestation av en mänsklig karaktärs själ. Med detta sagt så har jag i
undersökningen ändå kommit fram till att det är mycket hos människa-deamon förhållandet som ändå påminner om det mellan människa och djur. Det mest framträdande av dessa är relationen mellan trilogins protagonist Lyra och hennes dæmon Pantalaimon. Även om det här finns en subtil hierarki, där texten är tydlig med att fastställa att det är Pantalaimon som är Lyras dæmon, och inte Lyra som är Pantalaimons människa, så präglas ändå förhållandet av en kommunikation påminnandes om den hos vad Donna Haraway kallar companion species.
Det är uppenbart att det är två individer det handlar om och Pantalaimon är inte rädd för att ifrågasätta Lyra om situationen kräver det. De två karaktärerna befinner sig således i ett ständigt förhandlande som visar den betydelse som båda deltagarna har för den andres utveckling. En dæmon njuter dock inte alltid av samma frihet som Pantalaimon. Eftersom Lyra är ett barn genom majoriteten av trilogin har Pantalaimon privilegiet att byta form när han känner för det. Detta är något som förändras när en människa når puberteten. I denna uppsats har jag också diskuterat korrelationen mellan den form som dæmonen slutligen får och var någonstans i samhällsordningen som den mänskliga karaktären står. Många av
trilogins mer privilegade karaktärer, som lord Asriel och mrs Coulter har en dæmon vars form är den av ett exotiskt djur, som lord Asriels snöleopard, medan dæmonerna i andra änden av
130 Cantrell 2014, s. 244
50 samhällshierarkin har mer vanliga former. Ett exempel är Jordans College förvaltare vars dæmon är en hund, precis som hos alla de som innehar en yrkesroll som går ut på att tjäna.
Eftersom denna grupp också är en av dem som drabbas hårdast av the Magisteriums, det vill säga Pullmans svar på katolska kyrkan, förtryck, visar det också hur antropocentrismen i Lyras värld samverkar med andra maktordningar.
Vidare i uppsatsen har jag också undersökt Pullmans gestaltning av de stora
isbjörnarna som lever på Svalbard i Lyras värld. Här är de dock kallade panserbjørne och har förmågan att tala samma språk som de mänskliga karaktärerna. De är framför allt två björnar som är betydande för trilogins handling, Iorek Byrnison och Iofur Raknison. Den förra blir snart vän med Lyra, men karaktäriseras annars av ett allmänt ointresse för mänskliga affärer.
Han är också en av de enda av de icke-mänskliga karaktärerna som får ett helt kapitel dedikerat till hans perspektiv. Detsamma gäller inte för Iofur, som på många sätt är Ioreks motsats. Iofur präglas av en stor längtan att bli en del av mänskligheten, vilket gör honom lätt att manipulera av de mänskliga karaktärerna. Detta synliggör också en stor brist i Pullmans universum och det är att endast människorna har en dæmon. Eftersom en dæmon i det här fallet är detsamma som själen, skapar det stora implikationer om vem som överhuvudtaget är värd en själ. Iorek verkar visserligen inte lida några men trots att han inte har någon dæmon, men för Iofur leder begäret efter en bokstavligen till hans död. Detta skapar en paradox hos Pullman. Han gör det tydligt att Iorek är en kännande och tänkande individ med egna mål och stor agens, samtidigt som han i fallet med Iofur också faller tillbaka på den antropocentrism som genomsyrar det kristna paradigm, där endast människor anses vara värda en själ, som han är ökänd för att kritisera.
Det finns alltså en dubbelhet hos Pullman som blir ännu tydligare i gestaltandet av trilogins övriga djur. Även om dæmonerna och panserbjørnerne är de varelser som His Dark Materials är mest känd för, så innebär det inte att inte andra djur figurerar i de tre böckerna. I uppsatsens tredje del tar jag upp flera av dessa djur. Här diskuterar jag bland annat de två katthonor som associeras med Will, trilogins deuteragonist. Jag menar att dessa katter visar exempel på det som Susan McHugh kallar literary animal agency. Katterna kan inte prata som de ovan nämnda dæmonerna och björnarna, men i de korta stunder som de är närvarande i texten visar de ändå hur viktiga de är för att driva berättelsens framåt. Om katten Moxie inte hade stoppat de män som bröt sig in i Wills hus och om Will sedan inte hade följt efter den andra okända katthonan in i en annan värld, hade Will aldrig heller träffat Lyra. Då hade inte heller profetian där Lyra är den nya Eva kunnat införlivas, eftersom den är beroende av förhållandet mellan henne och Will. Läsningen av katterna som agenter vars handlingar
51 påverkar berättelsens narrativ underminerar inte bara de mänskliga karaktärerna i texten, utan de blir även viktiga eftersom en sådan läsning problematiserar hela det antropocentriska paradigm som länge genomsyrat akademin.
Samtidigt finns det djur i texten som inte tilldelas någon agens alls. Flera av de mänskliga karaktärerna springer runt med pälskappor och vid ett tillfälle äter Lyra till och med en rå säl. Istället för att erkänna denna säl som en individ, talas den bokstavligt om i termer av mat. Jag menar att detta visar hur språket är en del av det antropocentriska
förtrycket som framför allt präglar stora delar av Lyras värld. Det är ett exempel på vad Carol J. Adams kallar absent referent, det vill säga frånvarande referent, där vi med hjälp av språket förvägrar djuret dess existens. På samma sätt som vi gärna reducerar djur till metaforer inom skönlitteraturen, försvinner djuret i diskursen om kött. I His Dark Materials blir sälen reducerad till ”food”, utanfær bokens ramar säger vi skinka istället för en död gris.
Den sista delen av denna uppsats analys har behandlat det som kallas Dust. Mycket har skrivits om dessa partiklar och vad som framför allt är tydligt är att de är en viktig del av Pullmans alternativa teologi. Vad Dust är beror på vilken karaktär som beskriver det, men utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar är Dust framför allt intressant eftersom det finns stora implikationer att det är något som berör allt liv, och att det på så vis kan förstås som ett undergrävande av det antropocentriska paradigmet. Detta är framför tydligt med de
elefantliknande varelserna mulefa i vars värld allt biologiskt liv lever i symbios med varandra.
Dust är en stor del av detta ekosystem och när de mänskliga karaktärerna börjar öppna portaler mellan olika världar är det uppenbart att detta påverkar mulefas värld negativt.
Hoppandet mellan världar får Dust att försvinna, vilket bokstavligen får träden som är så viktiga för mulefa att dö. Det antyds också att försvinnandet av Dust är en av anledningarna till isarna på Svalbard börjar smälta, vilket innebär att björnarna som bor där måste hitta ett nytt hem för att överleva.
Vad analysen visar är att vissa av trilogins icke-mänskliga karaktärer gestaltas som subjekt eller åtminstone agenter, medan andra bara är objekt för de mänskliga karaktärernas intressen. Pantalaimon och Iorek är uppenbara subjekt, vars tankar läsaren till och med får bekanta sig med vid några tillfällen. Även om denna gestaltning stundtals blir något
antropomorfisk, så skapas ändå en förståelse hos läsaren som gör det lättare att sympatisera med karaktärerna, trots att de inte är mänskliga. Sedermera har vi de två katthonorna, som den korta tid de spenderar i läsarens sällskap till trots har stor påverkan på texten. Inte bara det, de öppnar också upp för nya sätt att läsa texten som decentraliserar den roll människan
52 traditionellt har spelat. Alla av trilogins icke-mänskliga karaktärer har inte samma tur och reduceras endast till den betydelse de har för de mänskliga karaktärernas resa.
Pullman är känd för att vara kritisk till organiserad religion och det är ett vedertaget faktum att His Dark Materials är ett försök att skriva fram en alternativ teologi. Idén om Dust som är så styrande för trilogins narrativ är också intressant utifrån Pullmans teologiska
ambition och hur denna relaterar till uppsatsens frågeställningar, eftersom det hos Dust finns en stor potential att underminera den antropocentrism som bland annat det kristna paradigmet är känt för. Samtidigt så faller han tillbaka på denna när han gör det uppenbart att det bara är
ambition och hur denna relaterar till uppsatsens frågeställningar, eftersom det hos Dust finns en stor potential att underminera den antropocentrism som bland annat det kristna paradigmet är känt för. Samtidigt så faller han tillbaka på denna när han gör det uppenbart att det bara är