Dæmoner, katter och talande björnar

(1)

Dæmoner, katter och talande björnar

Icke-mänskliga karaktärer i Philip Pullmans His Dark Materials

Av: Mikaela Ehn Svensson

Handledare: Ann-Sofie Lönngren

Södertörns högskola | Institutionen för kultur och lärande Magisteruppsats 30 hp

Litteraturvetenskap | Höstterminen 2019

(2)

Abstract

Fantasy literature has a long history of including a wide array of non-human characters, each more fantastical than the other. But can these characters also be used to question

anthropocentric beliefs or are their portrayal just a way to reinforce those ideas? Because fantasy literature, especially earlier examples in the fantasy canon, tend to include a lot of allusions to religion in general and Christianity in particular, is the question more complex than it first might seem. This thesis therefore aims to examine the portrayal of non-human characters in the works of one of the last 25 years most bestselling fantasy authors, Philip Pullman. It’s a well-known fact that Pullman isn’t a fan of organized religion, which sometimes is very noticeable in his trilogy His Dark Materials (1995-2000). The trilogy includes several kinds of non-human characters and one of the most central aims of the thesis is to examine how these portrayals relate to the undermining or reproduction of

anthropocentric ideas. Because Pullmans alternative theology is so central to the trilogy’s narrative, it will also play a part in my examination.

Full English title: Dæmons, cats and talking bears: Non-human characters in Philip Pullman’s His Dark Materials

Keywords: Philip Pullman, His Dark Materials, fantasy literature, posthumanism, animal studies, anthropocentrism

(3)

Populärvetenskaplig sammanfattning

Denna uppsats är en undersökning av de icke-mänskliga karaktärer som figurerar i Philip Pullmans fantasytrilogi His Dark Materials (1995–2000). Litteratur inom fantasygenren har en lång historia av att inkludera en stor mängd av icke-mänskliga karaktärer, den ena mer fantastisk än den andra. Kan dessa karaktärer användas för att problematisera den

antropocentrism som genomsyrar det västerländska samhället eller är deras gestaltande endast exempel på hur dessa föreställningar reproduceras? Eftersom fantasy, speciellt äldre exempel, ofta har allusioner till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet, är frågan mer komplex än den först verkar. Pullman är känd för sin kritik av organiserad religion och i His Dark Materials skriver han fram en alternativ teologi. Denna uppsats undersöker således inte bara gestaltningen av de icke-mänskliga karaktärerna och hur de relaterar till eventuell

problematisering och/eller återskapande av antropocentriska normer, utan också den roll Pullmans teologi spelar i relation till detta. I slutändan är också förhoppningen att denna uppsats kan visa hur litteratur, och framför allt den som faller inom fantasygenren, kan vara ett verktyg för att diskutera och problematisera antropocentriska föreställningar.

Nyckelord: Philip Pullman, His Dark Materials, fantasy, posthumanism, djurstudier, antropocentrism

(4)

Innehåll

Inledning ... 1

Syfte och frågeställningar ... 3

Teori och metod ... 4

Teori ... 4

Metod och upplägg ... 8

Tidigare forskning ... 9

Sammanfattning av His Dark Materials ... 13

Analys ... 14

Dæmon ... 14

Lyra och Pantalaimon: companion species ... 15

När bandet slits itu... 19

Fixeringen av dæmonens form ... 24

Panserbjørn ... 28

Lyra och björnen, Lyra och fadern ... 28

Längtan efter det mänskliga ... 30

De övriga icke-mänskliga karaktärerna ... 36

Kattagenter ... 38

De osynliga djuren ... 41

Dust: ett alternativ till antropocentrism? ... 44

Sammanfattning ... 49

Litteraturförteckning ... 53

(5)

1

Inledning

Så länge som det har funnits människor så har det också funnits djur. I själva verket så har djuren till och med funnits på vår jord längre än människan. Djuren är en livsviktig del för att mänskliga samhällen ska fungera och precis som Garry Marvin och Susan McHugh också skriver i introduktionen till Routledge Handbook of Human-Animal Studies (2014), så skulle vår värld se mycket annorlunda ut om vi inte exploaterat djuren på det sätt vi gjort genom historien.¹ Den västerländska kulturen genomsyras av antropocentrism, det vill säga ett förhållningssätt som utgår från att människan är alltings centrum och att naturen finns här för henne att nyttja. Djur har varit föremål för vetenskaplig forskning tidigare, men det är först de senaste decennierna som vi har tittat på och lyft fram djuren som en del av ett ifrågasättande av en antropocentrisk världsbild. McHugh skriver till exempel i Animal Stories (2011) att även om skönlitteraturen kryllar av djur, så är det bara i ett fåtal fall som de varit i fokus för systematiska litterära undersökningar. Djur har ofta förståtts som metaforer för att förstå den mänskliga tillvaron.² Men vad händer om vi väljer att läsa djuret som ett verkligt djur istället för en metafor?

En litterär genre som är intressant utifrån en sådan frågeställning är fantasygenren.

Förhållandet mellan människa och djur är mycket komplext, och i fantasygenren finns potentialen att ifrågasätta de metaforiska och bokstavliga kvaliteter som ofta tilldelats djuren inom skönlitteraturen. Fantasy är en intressant genre, eftersom den, med några få undantag, länge ignorerades av såväl den stora massan som av akademin. Idag, med tanke på den omåttligt stora populariteten hos titlar som Harry Potter (1997–2007) och Game of Thrones (2011–2019), är det svårt att kalla genren för marginaliserad. Detta till trots är det dock betydligt vanligare att hitta en läsning som ifrågasätter det antropocentriska i till exempel en science fiction roman. Men även hos fantasy finns det en stor potential för att lyfta fram det icke-mänskliga och på så sätt decentralisera människan. Ursula K. Le Guin skriver att

[a]nimals were once more to us than meat, pests, or pets: they were fellow- creatures, colleagues, dangerous equals. […] What fantasy generally does

1 Garry Marvin & Susan McHugh, ”In it together. An introduction to human-animal studies”, Routledge Handbook of Human-Animal Studies, red. Garry Marvin & Susan McHugh (London: Routledge, 2014), s. 1.

2 Susan McHugh, Animal Stories. Narrating across species lines (Minneapolis: University of Minnesota Press, 2011), s. 6.

(6)

2 that the realistic novel generally cannot do is include the nonhuman as

essential.³

Jag håller inte nödvändigtvis med Le Guin gällande den realistiska romanen, men hon lyckas ändå ringa in något som jag anser är typiskt för just fantasy. Här är det inte alls ovanligt för läsaren att introduceras till karaktärer som är allt annat än mänskliga. Det kan handla om talande träd eller gigantiska spindlar som i J. R. R. Tolkiens The Lord of the Rings (1954–

1955), lejon och bävrar som i C. S. Lewis The Chronicles of Narnia (1950–1956) eller varför

inte drakar. Gemensamt har de att alla är en naturlig del av den värld som de befolkar och hjälper således också läsaren att öppna ögonen för en värld som inte är antropocentrisk.

Fantasygenren torde följaktligen också lämpa sig ypperligt för den som är intresserad att tillämpa ett djurstudieperspektiv i sin läsning.

Philip Pullman är en författare som är intressant utifrån ett sådant perspektiv. Hans fantasytrilogi His Dark Materials, bestående av Northen Lights (1995), The Subtle Knife (1997) och The Amber Spyglass (2000), utspelar sig i flera parallella världar där läsaren får stifta bekantskap med icke-mänskliga karaktärer i både små och stora roller. Det handlar om faktiska djur såväl som om varelser vars fysiska kropp är den hos ett djur, men som egentligen är något annat. Många av djuren har dessutom förmågan att förstå och tala samma språk som de mänskliga karaktärerna. Pullman är också intressant på grund av sin kritiska inställning till religion, där framför allt kristendomen står ut, något som också får stort utrymme i His Dark Materials.

Det är ett välkänt faktum att Philip Pullman inte hyser några varma känslor för vad han kallar ”theocratic absolutism”⁴ och det finns en tydlig kritik av organiserad religion som jag tror det är viktigt att förhålla sig till i en läsning av His Dark Materials. Den moderna, västerländska fantasygenren har nämligen ett speciellt förhållande till religion. Många av verken utspelar sig till exempel i en värld som är en tydlig parallell till ett europeiskt, medeltida samhälle och allt vad det innebär gällande religiösa institutioner. Två av de mest kanoniserade författarna inom fantasy, J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis var dessutom båda kristna och det går i deras verk att hitta flera fall av kristen symbolik. Men även i fall där

3 Ursula K. Le Guin, "The Critics, the Monsters, and the Fantasists", The Wordsworth Circle 38:1–2 (2007), s.

87.

4 Philip Pullman, citerad i Rachel Falconer, “Recasting John Milton’s Paradise Lost. Intertextuality, Storytelling, and Music”, Critical Perspectives on Philip Pullman’s His Dark Materials. Essays on the Novels, the Film and the Stage Production, red. Steven Barfield och Katherine Cox (Jefferson, NC: McFarland, 2011), s. 12.

(7)

3 författaren själv inte är religiös så betyder en berättelse som tar plats i en värld som har en religiös institution som innehar en stor makt och som, även om religionen i fråga inte är monoteistisk, är en uppenbar anspelning på kristendomen, att samma strukturer och

föreställningar återskapas. Det finns såklart många fantasyverk, särskilt på senare tid, som inte följer dessa mönster, men är His Dark Materials ett av dem? Det är en vedertagen sanning att trilogin kritiserar kristendomen, och framför allt kristna institutioner som katolska kyrkan, men samtidigt så finns det de som menar, däribland Carole Scott, att Pullman använder sig av kristendomens många humanistiska traditioner och värderingar. Det finns tre tydliga litterära influenser, Milton, Blake och Bibeln, vars ontologi enligt Scott omtolkas för att skriva fram nya definitioner av mänsklighetens sökande efter ett meningsfullt liv och individens plikt i definitionen av gott och ont.⁵ Betyder detta att den antropocentrism som kristendomen är känd för också upprätthålls? Och vad innebär i såfall detta för skildringen av förhållandet mellan mänskliga och icke-mänskliga djur?

Syfte och frågeställningar

Ett övergripande syfte med den här uppsatsen är att visa hur skönlitteratur, framför allt den som faller inom fantasygenren, kan vara ett verktyg för att diskutera och problematisera antropocentriska föreställningar. Mer specifikt är dock syftet att undersöka hur de icke- mänskliga karaktärerna i Philip Pullmans trilogi gestaltas och hur denna gestaltning kan förstås som ett ifrågasättande av en antropocentrisk världsbild. Men eftersom delar av den tidigare forskningen menar att det hos Pullman finns en paradox, där han både kritiserar och använder sig av en typisk kristen humanism, vilket således också betyder att vissa av de icke- mänskliga karaktärerna tilldelas en stor agens medan andra inte får någon alls, så kommer uppsatsen också att undersöka hur antropocentrismen upprätthålls. Följaktligen är de

frågeställningar som jag utgår från och framför allt förhåller mig till i denna uppsats följande:

5Carole Scott, ”Pullman’s Enigmatic Ontology. Revamping Old Traditions in His Dark Materials” i His Dark Materials Illuminated. Critical Essays on Philip Pullmans Trilogi, red. Millicent Lenz & Carole Scott (Detroit:

Wayne State University Press, 2005), s. 95–96.

(8)

4

• Hur skildras de icke-mänskliga karaktärerna i Philip Pullmans fantasytrilogi His Dark Materials? Hur relaterar dessa gestaltningar till att problematisera respektive

reproducera antropocentriska normer? Och vilka effekter skapar dessa gestaltningar i berättelsen?

Teori och metod

Teori

Eftersom att jag i denna uppsats kommer undersöka hur de icke-mänskliga karaktärerna gestaltas och hur denna gestaltning relaterar till underminerandet och upprätthållandet av antropocentriska normer anser jag att posthumanismen är en lämplig teoribildning att använda mig av. Marie Öhman skriver att begreppet posthumanism är bildat utifrån begreppet

humanism, där prefixet post antyder att det handlar om något som utvecklas ur det vi kallar humanism. Hon vill däremot inte kalla det för ”anti-humanism”, eftersom man fortfarande måste kunna prata om människan och humanismen för att förstå vad posthumanism är.⁶ Under paraplyet posthumanism samlas sålunda en heterogen blandning av studier, från artificiell intelligens och utomjordingar till medicinsk kroppsmodifiering. Här till hör också frågor om djur och natur och innebär således en omprövning av deras rättigheter och värden.⁷

Eftersom denna uppsats främst behandlar de icke-mänskliga karaktärer som figurerar i His Dark Materials kommer jag mer specifikt att luta mig mot det som kallas djurstudier, som är en del av posthumanismen. Det är tvärvetenskapligt och rör sig genom en mångfald av områden, däribland litteraturvetenskap. Forskare inom fältet lyfter fram en mängd olika frågor rörande förhållandet mellan människor och djur. Varför representerar vi djuren som vi gör i olika kulturer runt om i världen, hur ger vi dem betydelse och vad säger det om att vara människa? Men också frågor om hur vi kan förbättra dessa förhållanden, både på individ- och samhällsnivå. Det är ett stort projekt och kräver således att uppmärksamhet riktas mot både

6 Marie Öhman, Det mänskligas natur. Posthumanistiska perspektiv hos Lars Jakobson, Peter Høeg och Kerstin Ekman (Möklinta: Gidlunds Förlag, 2015), s. 21–22.

7 Öhman 2015, 18–19.

(9)

5 den levda erfarenheten och den imaginära naturen i relationen mellan djur och människa.⁸ Cary Wolfe skriver att djurstudier fokuserar både på det materiella, det vill säga själva djuren, och den diskurs om skillnaden mellan arter som inte nödvändigtvis är begränsad till hur den kan appliceras på det som faller utanför det mänskliga.⁹ Samtidigt menar ocskå Marvin och McHugh att ett av fältets uppgifter är “to study animals with humans, and humans with

animals, never forgetting that we are both animals in general, and humans in particular.”¹⁰ Det är alltså viktigt att förstå att vi aldrig helt kan bortse från att vi är människor och alltid

kommer att färgas av det. Men vi kan ifrågasätta och problematisera den centrala roll som människan har tilldelat sig själv. Precis som Wolfe skriver är således djurstudier ett sätt att bland annat utmana “the schema of the knowing subject and its anthropocentric underpinnings sustained and reproduced in the current disciplinary protocols of cultural studies.”¹¹

En problematisering av det det antropocentriska paradigmet är alltså centralt inom det som vi kallar djurstudier. Enligt Greg Garrard kan begreppet antropocentrism definieras som ett ”system of belief and practices that favors humans over other organisms.”¹² Som jag nämnde i uppsatsens inledning, innebär detta att människan och hennes intressen alltid kommer först och att allt annat, som djur och natur, finns där för henne att exploatera. Men hur kritiserar man detta paradigm utan att själv falla tillbaka till ett antropocentriskt

förhållningssätt?

I sin bok Zoographics. The question of the animal from Heidegger to Derrida (2008) diskuterar Matthew Calarco ett flertal tänkare inom det som brukar kallas den kontinentala filosofin och hur de resonerar kring icke-mänskliga djur. Det finns ett problem i vår samtid, skriver han, där diskursen kring bland annat djurrätt är begränsad av att använda sig av antropocentriska normer och ideal för att definiera djuriskhet och icke-mänsklig identitet som leder till att samma normer i slutändan reproduceras. Calarco konstaterar att det bland annat beror på att filosofin på det stora hela fungerar inom en implicit antropocentrisk, subjekt- centrerad modell som kräver att man använder ett visst språk. Problemet är att det är samma språk som genom tiderna har används för att förneka att icke-mänskliga djur också har en plats i frågor om till exempel moral. Calarco menar att det därför blir paradoxalt och lite problematiskt när djurrättsteoretiker och aktivister använder sig av samma antropocentriska

8 Marvin & McHugh 2014, s. 2.

9 Cary Wolfe, “Human, All Too Human. `Animal Studies´ and the Humanities”, PMLA 124:2 (2009), s. 567.

10 Marvin & McHugh 2014, s. 2.

11 Wolfe 2009, s. 569.

12 Greg Garrard, Ecocritism, 2 ed. (London: Routledge, 2012), s. 206.

(10)

6 kriterier, eftersom det endast kommer att resultera i samma gamla antropocentrism. Detta, skriver Calarco, är ett bevis för att den antropocentrism som genomsyrar olika diskurser och institutioner är så pass ingrodd att den är svår att rubba och det är något vi måste inse innan vi kan göra något åt det.¹³

Calarco börjar med att titta på en av filosofins kanske viktigaste koncept, subjektet.

Han skriver att ”[t]he subject is never simply a neutral subject of experience but is almost always a human subject, and metaphysics is founded just as primordially, if not more so, on a meditation on specifically human modes of subjectivity.”¹⁴ Det är alltså svårt att komma ifrån att subjektet nästan alltid är ett mänskligt subjekt. Det finns alternativa förståelser av

subjektivitet, där det blir något annat än modernismens autonoma, dominerande subjekt. Vad händer när ens subjekthet också innebär att man är ett ”sub-ject”, det vill säga underordnad någon? Calarco skriver att utifrån en sådan förståelse har idén om subjektivitet potentialen att användas som ett radikalt etiskt och politiskt koncept. Om subjektet förstås på detta sättet, som någon som är en bärare av en händelse, som också överskrider och skapar det singulära subjektet, så öppnar det upp för något annat än metafysisk humanism. Calarco är dock inte säker om detta koncept kan komma undan metafysisk antropocentrism. Han skriver att även när subjektet diskuteras som någon som skapas som ett svar på en händelse, så är det ändå alltid ett mänskligt subjekt som beskrivs och det är alltid en antropogen händelse som är utlösande. Djur och andra icke-mänskliga livsformer beskrivs aldrig i termer av subjekt som skapas av någon typ av händelse, och inte heller ses de som förmögna att utforma en

händelse, där svaret är födseln av ett nytt subjekt. Calarco menar att den samtida kontinentala filosofin på många sätt är blind inför denna typ av implicit antropocentrism och vi behöver därför titta på de tänkare vars verk kan vara till hjälp för att avslöja och aktivt utmana denna blindhet. Tänkare som Jaques Derrida eller Gilles Delueze hjälper oss inte bara med att se länken mellan metafysisk humanism och metafysisk antropocentrism, utan leder också vägen mot ett icke-antropocentriskt förhållningsätt.¹⁵

Antropocentrism är ett viktigt, återkommande begrepp i denna uppsats för precis som Calarco menar att det genomsyrar den västerländska, filosofiska traditionen, så är det också centralt för det kristna paradigmet som Pullmans framskrivande av en alternativ teologi

13 Matthew Calarco, Zoographies. The question of the animal from Heidegger to Derrida (New York: Columbia University Press, 2008), s. 8–10.

14 Calarco 2008, s. 12.

15 Calarco 2008, s. 12–13.

(11)

7 kritiserar. Utifrån ett djurstudieperspektiv blir också antropocentrismen en av His Dark

Materials mest bestående maktordningar, och som inledningens frågeställningar visar, är det följaktligen också en av denna uppsats uppgifter att undersöka huruvida Pullman lyckas undergräva dessa.

Det antropocentriska paradigmet utmanas alltså på olika sätt av olika forskare som är verksamma inom den posthumanistiska teoribildningen. Flera av dem figurerar också på ett eller annat vis i denna uppsats. Donna Haraway problematiserar till exempel det faktum att det skulle finnas en tydlig gräns mellan människa och djur. Det är till exempel bara 10 procent av våra celler som innehåller mänskliga genomer, resten består av genomer från bakterier, svamp och liknande. Vi befinner oss alltså i en dynamisk symbios med en mängd andra arter där ”[t]o be one is always to become one with many.”¹⁶ Det finns således inte någon gräns, vi har alltid varit intrasslade, eller för att använda Harayways begrepp, entangled, i en komplex väv där vårt blivande ständigt sker i relation till andra arter. Vi är companion species, ett begrepp Haraway använder för att beskriva hur människor och andra arter relaterar till varandra. Detta betyder att förhållandet mellan människa och det som vi kallar djur är ett ömsesidigt sådant, där både parterna utvecklas i takt med varandra.¹⁷

Haraway är ett viktigt namn som bidragit mycket till posthumanismen och ger följaktligen en bra utgångspunkt för en litterär djurstudie. Hon är dock inte litteraturvetare, även om hon ofta använder sig av författare som Ursula K. Le Guin för att visa hur

litteraturen kan arbeta spekulativt för att driva tänkandet framåt. Ett annat exempel har vi i Sherryl Vint, som applicerar djurstudier på ett antal litterära verk inom science fiction-genren.

Hon menar att det finns många anledningar att kombinera de två, inte minst för att båda rör subjekt som ofta blir positionerade som den Andre och således också hanterar frågor om vad detta utanförskap innebär. Djurstudier och science fiction har därför också mycket att lära av varandra: science fiction har en lång historia av att behandla frågor om bland annat

subjektivitet, utanförskap och var gränsen till att vara människa kan dras, medan djurstudier erbjuder nya sätt att ta sig an dessa frågor genom att placera dem i den materiella verklighet där vi redan på många sätt lever med något som på många sätt är oss främmande.¹⁸

16 Haraway 2008, s. 4.

17 Haraway 2008, 15–16.

18 Sherryl Vint, Animal Alterity. Science fiction and the question of the animal (Liverpool: Liverpool University Press, 2010), s. 1–2.

(12)

8 Sedermera har vi Susan McHugh som menar att vi istället för att försöka placera djuret under en i slutändan antropocentrisk idé om subjektivitet, bör titta på vad det faktiskt gör i texten. McHugh skriver att det har ett skett ett skifte, där djur blir rekonceptualiserade som nyckelspelare i en mängd olika kulturella produktioner. Med begreppet literary animal agency menar hon alltså att det går att läsa fram icke-mänsklig agens utan att för den skull falla tillbaka på den antropocentrism som länge präglat den skönlitterära kanon. Således menar hon också att litterära djurstudier leder till en bredare förståelse till hur narrativ kan modellera mer porösa former av agens kopplat till andra arter. Det är dock viktigt att

ifrågasätta vilka former av kunskap som människan någonsin kan få av andra arter och att vi i våra studier åtminstone försöker se bortom den kunskap som föds ur exkluderande

discipliner.¹⁹

Metod och upplägg

Metoden jag har valt för denna uppsats är en närläsning. Jag har valt detta eftersom jag anser att det är det bästa tillvägagångssättet utifrån denna uppsats syfte, frågeställningar och de teoretiska utgångspunkter jag nämnt i stycket ovan. Jag har också delat in uppsatsen i flera delar utifrån de typer av icke-mänskliga karaktärer som finns representerade. Dessa karaktärer sammanfaller också olika teman som jag anser relevanta att diskutera utifrån mina

frågeställningar.

Första delen behandlar dæmonerna, som kort kan beskrivas som en yttre

manifestation av själen i formen av ett djur. Dessa varelser är inte djur i traditionell mening, men är ändå intressanta utifrån ett djurstudieperspektiv. Människa/daemon förhållandet och hur de relaterar till varandra påminner på flera sätt om det mellan människa och husdjur. Jag anser således att Haraways begrepp companion species är ett användbart verktyg i denna analys. Eftersom dæmonen har förmågan att prata samma språk som människan kommer jag i denna del även ta upp språket och hur det färgar människa-dæmon förhållandet. I del två tittar jag på de stora isbjörnarna, här kallade panserbjørne²⁰, som bor på His Dark Materials version av Svalbard. Här kommer jag bland annat titta på frågan om själen, som har en lång historia av att bara tilldelas människor och således blir intressant utifrån uppsatsens frågeställningar.

19 McHugh 2011, s. 23.

20 Den svenska översättningen kallar dem pansarbjörnar, men jag följer originalets exempel och använder den danska/norska termen.

(13)

9 Uppsatsens tredje del behandlar de resterande icke-mänskliga karaktärerna som dyker upp i trilogin. Dessa djur kanske inte figurerar lika ofta som dæmonerna och panserbjørnerne, men det betyder inte att de inte lämnar spår i texten. Här kommer jag använda mig av McHugh och hennes koncept av icke-mänsklig agens, men också av Carol J. Adams för att visa att hur vissa djur osynliggörs. Slutligen kommer uppsatsens analysdel avslutas med en diskussion av Pullmans Dust.²¹ Dust är mycket komplext, men kan kort sammanfattas som en typ av

självmedvetna partiklar med både materiella och metafysiska egenskaper som är absolut nödvändiga för den alternativa teologi som Pullman försöker skriva fram och följaktligen eventuellt också kan förstås som ett alternativ till en antropocentrisk värld.

Tidigare forskning

Med flera utmärkelser till sitt namn och även mer än en adaption går det inte att förneka att His Dark Materials har varit ett av de senaste 25 årens mest betydelsefulla verk inom både fantastiken och litteratur marknadsförd till unga vuxna. Trilogin har adapterats både till film och pjäs och under hösten 2019 kommer det även en tv-produktion. Det finns således en gedigen mängd akademiskt material publicerat om trilogin, så pass mycket att jag vill påstå det nästan är oöverskådligt, i alla fall inom ramen för denna uppsats. Bland detta material finns det åtminstone två stycken antologier: His Dark Materials Illuminated: Critical Essays on Philip Pullman’s Trilogy (2005) och Critical Perspectives on Philip Pullman’s His Dark Materials: Essays on the Novels, the Film and the Stage Production (2011).

I dessa antologier bidrar olika forskare med en mängd olika perspektiv och läsningar av trilogin. Bland annat diskuteras trilogin i relation till andra litterära verk. Inte bara det vedertagna faktum att His Dark Materials är en omskrivning av Miltons Paradise Lost utan också hur den både inspirerats av och utmanar andra kanoniserade fantasyverk som J. R. R.

Tolkiens The Lord of the Rings och C. S. Lewis The Chronicles of Narnia. Men även frågor om kön och sexualitet finns representerade och åtminstone en artikel har anammat ett postkolonialt perspektiv.²²

21 Svenska översättningen kallar det för Stoft, men jag kommer att använda den engelska termen Dust för att vara så nära källtexten som möjligt.

22 Se till exempel Sara Gamble, ”Becoming Human. Desire and the Gendered Subject” och Laura Peters

“Revisiting the Colonial. Victorian Orphans and Postcolonial Perspectives”, båda i Critical Perspectives on His

(14)

10 Majoriteten av den tidigare forskningen är dock centrerad på trilogins kritik av kristendomen. Fokus ligger också på Dust, som är absolut centralt för Pullmans teologi och vars mening är en av de största drivkrafterna för trilogins narrativ. Dust är således även intressant från ett djurstudieperspektiv, särskilt eftersom tanken är att det är något som omsluter allt liv, inte bara människor. Katherine Cox diskuterar till exempel Dust ekologiska implikationer. Hon skriver att Dust är ”the psysical manifestation of Pantheism” och att sättet som Pullman använder det på påminner om Wordsworth.²³ Det är också genom Dust, menar hon, som vi blir förbundna både till varandra och till planeten vi bor på, vilket återigen höjer upp Dust ekologiska betydelse och det kollektiva och individuella ansvar vi har inför den planet vi lever på.²⁴

Cox snuddar här vid ekokritiken, men annars är det ändå förhållandevis lite av den tidigare forskningen som utgår från posthumanismen, även om sådana läsningar inte är helt obefintliga. Sarah K. Cantrells ekokritiska artikel ” Letting Specters in: Environmental Catastrophe and the Limits of Space in Philip Pullman’s His Dark Materials” (2014) diskuterar till exempel den funktion som miljömässiga katastrofer har i Pullmans trilogi och hur den speglar vår egna globala klimatkris. Hon argumenterar för hur den bro mellan världar som Lyras far, Lord Asriel, skapar i slutet av den första romanen, innebär ödesdigra

konsekvenser för habitatet hos flera av trilogins många varelser, däribland panserbjørnarna på Svalbard.²⁵

I ”Hobbits, Ents, and Daemons: Ecocritical thought embodied in the fantastic”

(2015) undersöker Gry Ulstein ekokritiska tankegångar i bland annat His Dark Materials.

Hon argumenterar för att fantasy, mer än andra litterära genrer, har en inneboende potential för undersökande av ekokritiska ideér. Eftersom genren har sådana kvaliteter som lockar läsaren att försvinna in i en annan värld, menar Ulstein att läsaren också uppmuntras till att anamma en mindre antropocentrisk världsbild. Hon syftar på Pullmans Dust, som hon menar

Dark Materials. Essays on the Novels, The Film, and the Stage Production, red. Steven Barfield och Katherine Cox (Jefferson, NC: MacFarland, 2011)

23 Katherine Cox, ”’Imagine Dust with a Capital Letter’. Interpreting the Social and Cultural Contexts for Philip Pullman’s Transformation of Dust”, Critical Perspectives on Philip Pullman’s His Dark Materials. Essays on the Novels, the Film and the Stage Production, red. Steven Barfield och Katherine Cox (Jefferson, NC:

McFarland, 2011), s. 139.

24 Cox 2011, s. 140.

25 Sarah K. Cantrell ”Letting Specters In. Environmental Catastrophe and the Limits of Space in Philip Pullman’s His Dark Materials” Children’s Literature Association Quarterly 39:2 (2014), s. 234.

(15)

11 både omfamnar och omfamnas av trilogins alla karaktärer, även de icke-mänskliga, och som också visar att världarna som vi möter i trilogin kan förstås som allt annat än

antropocentriska.²⁶

Hsiao Hsien Hsu avhandling In between Materality and Meaning. World, Dust and Daemon in Philip Pullman’s His Dark Materials Trilogy (2017) behandlar materialitet och mening i Pullmans trilogi. Hsu ser trilogin som genomsyrad av nyateistiska idéer och menar att de tre romanerna också representerar Pullmans oro över religiös fundamentalism och berättande som baseras på kristen tro. I avhandlingens tredje del undersöks dæmonernas roll utifrån flera olika vinklar. Även om inga av perspektiven som applicerades är en djurstudie, så finns här ändå intressanta observationer. Hsu skriver till exempel att människa-daemon

relationen på ytan påminner om den mellan herre och slav, där dæmonen följer människan inte på grund av ett medvetet val, utan av plikt. Om människan dör, försvinner också

dæmonen. Men enligt Hsu blir ”this master-slave relation […] overturned when we observe it in society.”²⁷ Det är sålunda snarare dæmonens form som bestämmer vilken roll människan kommer få på samhällsstegen vilket skapar intressanta implikationer för en djurstudie.

Det har varit svårare att hitta läsningar av triologin som utgår från ett rent djurstudieperspektiv. Men i en djurstudie som utgår från Haraway diskuterar Zoe Jaques förhållandet mellan människa och dæmon i His Dark Materials, med fokus främst på Lyra och Pantalaimon. Hon skriver att relationen mellan barn och dæmon påminner om den mellan människa och husdjur, men konstaterar också att Pullman problematiserar detta. Med detta sagt så skriver hon ändå att unga läsare antagligen kommer att titta på Lyra och Pantalaimon och jämföra dem med den relation de har till de djur som figurerar i deras eget liv. Eftersom, som Jaques skriver, ”[t]he dæmon-child […] invites ’some multispecies semiotic process’ via a compassionate contemplation of the animal other” kan denna igenkännelse också ses som ett första steg för en djupare förståelse mellan människa och djur.²⁸

Även Elizabeth Ezra tittar närmare på dæmonerna och deras förhållande till

människan. I artikeln ”Becoming Familiar: Witches and Companion Animals in Harry Potter

26 Gry Ulstein, ”Hobbits, Ents, and Daemons. Ecocritical thought embodied in the fantastic”, Fafnir – Nordic Journal of Science Fiction and Fantasy Research 2:4 (2015), s. 14.

27 Hsiao Hsien Hsu, In between Materality and Meaning. World, Dust and Daemon in Philip Pullman’s His Dark Materials Trilogy, doktorsavhandling (Colchester: University of Essex, 2017), s. 31.

28 Jaques, Zoe, “Pullman, Pets, and Posthuman Animals”, i Childhood and Pethood in Literature and Culture.

New Perspectives in Childhood Studies and Animal Studies, red. Anna Feuerstein och Carmen Nolte-Odhiambo (New York: Routledge, 2017), s. 12.

(16)

12 and His Dark Materials”(2019) undersöker hon, precis som artikelns titel antyder, häxor och de djur som följer dem. Artikeln diskuterar vilka möjligheter och begränsningar som finns i Harry Potter och His Dark Materials för att skapa en etisk modell som både erkänner skillnaden mellan mänskliga och icke-mänskliga subjekt och vad som kan göras för att motarbeta denna skillnad.²⁹

Även om mängden forskning som utgår från posthumanismen är liten så är den som tidigare sagt inte obefintlig. Vad kan då denna uppsats bidra med som inte redan har gjorts?

Det skulle kunna gå att hävda, som delar av den tidigare forskningen bevisligen också gör, att Pullmans text redan är genomsyrad av ett ifrågasättande av antropocentriska normer. Jag skulle inte heller vilja påstå att detta är fel, för redan detta att inkludera talande djur och behandla dessa som subjekt vars röst är lika mycket värd att höras som de mänskliga karaktärernas är ju att underminera människans centrala roll. Som ovan visar verkar den tidigare forskningen som explicit använder sig av ett djurstudieperspektiv dock endast

fokusera på deamonerna och deras förhållande till de mänskliga karaktärerna. Det är självklart något som även jag kommer att göra i denna uppsats, men jag kommer också att diskutera hur de övriga icke-mänskliga karaktärerna porträtteras, något som jag tycker mig sakna i den tidigare forskningen. Inte heller har jag hittat något material som för en djupare diskussion om vilka implikationer Pullmans teologiska projekt får i relation till gestaltandet av icke-

mänskliga karaktärer och hur det bidrar till ifrågasättandet och upprätthållandet av antroprocentriska föreställningar.

29 Elizabeth Ezra, ” ”Becoming Familiar. Witches and Companion Animals in Harry Potter and His Dark Materials”, Children’s Literature 47 (2019), s. 175–196.

(17)

13

Sammanfattning av His Dark Materials

His Dark Material handlar om Lyra Belaqua, en 12-årig flicka som lever i en parallell värld där vetenskap, teologi och magi är sammanflätade. I sitt sökande efter en kidnappad vän stöter hon på en komplott med stulna barn som sedan förvandlas till en strävan att förstå det

mystiska fenomen kallat Dust. Genom berättelsens gång stöter hon på ett flertal färgstarka karaktärer. Några exempel är Iorek Byrnisson, en panserbjørn från Svalbard, och hans vän auronauten Lee Scoresby. I trilogins andra del träffar Lyra Will, en pojke från vår värld.

Medan Lyra lär sig sanningen om sina föräldrar och den del hon förutspått spela i en profetia, fångas de två barnen också upp i en kamp mot himmelska krafter som leder dem genom en mängd olika världar. I slutändan har Lyra inte bara lärt känna sig själv, utan också skapat ett starkt band till många av dem som hon mött under resans gång, där långt ifrån alla är

mänskliga.

(18)

14

Analys

Dæmon

His eyes widened. Then he saw

something extraordinary happen to the cat: it leapt into her arms, and when it got there, it had changed shape. Now it was a red-brown stoat with a cream throat and belly, and it glared at him as ferociously as the girl herself.³⁰

I Lyras värld har varje människa (eller häxa) en dæmon. En dæmon kan kanske bäst förstås som en extern, fysisk manifestation av en persons själ eller inre jag. De är dock kapabla till självständiga handlingar, även om de aldrig kan gå alltför långt från den person de tillhör utan att känna ett stort fysiskt obehag. Trots att den alltid har formen av ett djur, så är det först när pubertet nås som en dæmon får sin slutgiltiga form. Ett barns dæmon kan alltså skifta mellan olika typer av djur, vilket vi ser tydligast med Pantalaimon, som inte får sin slutgiltiga form förrän i slutet av den tredje boken, The Amber Spyglass. Förhållandet mellan människa och dæmon är således färgat av en stor komplexitet.

Hur kan man då förstå förhållandet mellan människa och dæmon utifrån ett

djurstudieperspektiv? Det har ju redan konstaterats att även om en dæmon ser ut som ett djur, så handlar det egentligen om något helt annat. Hsu skriver till exempel att ”by examining animacy and animality of the daemon, it is found that daemon is placed in an awkward position; it is not a living being, nor an entity.”³¹ En dæmon är en djurlik varelse, men den saknar många av djurets biologiska egenskaper. Den behöver till exempel inte äta eller dricka och känner varken utmattning eller sexuellt begär. Men handlar det ändå på inte många sätt om en levande varelse vars förhållande till människan liknar det vi har till andra djur? Att som Hsu helt bortse från detta genom att läsa dæmonens ”djuriskhet” som endast en fysisk

representation av människans själ är att återigen falla tillbaka till det antropocentriska.

Härnäst kommer jag således, i ett försök att visa att en annan läsning av deamonen också är

30 Philip Pullman, The Subtle Knife (London: Scholastic, 2017), s. 20.

31 Hsu 2017, s. 30.

(19)

15 möjlig, undersöka det människa-deamon förhållande som får mest plats i His Dark Materials, nämligen det mellan trilogins protagonist Lyra och hennes deamon Pantalaimon.

Lyra och Pantalaimon: companion species

I His Dark Materials är texten noga med att vid upprepande tillfällen etablera att Pantalaimon, eller Pan som han också kallas, inte är ett husdjur. Termen husdjur ses i själva verket som något nästan kränkande i Lyras värld, inte minst när det appliceras på en deamon. När mrs Coulter diskuterar intercision, det vill säga en påtvingad separation mellan människa och dæmon, med Lyra i Northern Lights menar hon att dæmonen fortfarande kommer vara kvar hos människan, men utan att vara sammankopplad. Istället kommer den att vara som ”a wonderful pet if you like. The best pet in the world. Wouldn’t you like that?”³² Mrs Coulter försöker här sälja idén om denna separation som något relativt harmlöst, endast ”a little cut”.³³ Det är dock uppenbart på hennes nedlåtande tonfall att så inte är fallet och att en dæmon förpassad till rollen som ett husdjur inte är önskvärt. Lyra bekräftar detta i sin reaktion några rader senare: ”Her dear soul, the daring companion of her heart, to be cut away and reduced to a little trotting pet?”³⁴ Även senare, i den andra boken The Subtle Knife, när Will fascinerat ifrågasätter Pantalaimons förmåga att tala och huruvida det är något som alla dæmoner är kapabla till är Lyras svar ett bestämt: ”Course they do. […] Did you think he was a simple pet?”³⁵

Karaktärernas avfärdande av husdjur är intressant, inte minst för att det föreslår att det aldrig skulle gå att ha ett lika meningsfullt förhållande till ett djur som det mellan människa och dæmon. Detta är intressant, för det finns en tradition där filosofer gärna demoniserar husdjuret. Delueze och Gauttari menar till exempel att husdjuret inte är mer än en oidipal projektion.³⁶ Men tittar man på människa-dæmon förhållandet från en annan vinkel är det ändå mycket som tyder på att det finns likheter mellan det och människa-husdjurs förhållandet. Zoe Jaques skriver:

32 Philip Pullman, Northern Lights (London: Scholastic, 2017), s. 283.

33 Pullman, Northern Lights 2017, s. 283.

35 Pullman, The Subtle Knife 2017, s. 61.

36 Jaques 2017, s. 110.

(20)

16 Pullman’s dæmons embody a creative response to human-animal symbiosis

that is perhaps most conspicuously found in the human-pet relationship, at least in terms of the everyday, real world contact between humans and animals with which readers themselves can connect.³⁷

Det finns alltså något i människa-dæmon förhållandet som vi som läsare kan relatera till, även om texten är tydlig med att dæmonen absolut inte är något husdjur. Lyras fram och tillbaka med Pantalaimon påminner till exempel om hur jag själv gärna pratar med min hund Jackson.

Även om Jackson inte kan använda mänskligt tal på samma sätt som dæmonerna i His Dark Materials så finns där ett tydligt band som också visar hur vi relaterar till varandra på ett icke- hierarkiskt sätt. Vi är companion species, för att koppla till Donna Haraway. Det är dock ett mycket komplext begrepp och Haraway skriver i The Companion Species Manifesto (2003) att det också är mycket större och mer heterogent än den liknande klingade termen

sällskapsdjur.³⁸ Samtidigt skriver hon om sitt förhållande till hunden Cayenne:

We have forbidden conversation; we have had oral intercourse; we are bound in telling story on story with nothing but the facts. We are training each other in acts of communication we barely understand. We are, constitutively, companion species. We make each other up, in the flesh a nasty developmental infection called love.³⁹

Haraway pratar här om en hund, men det är uppenbart i hennes diskussion av companion species att det är en ömsesidighet som gäller alla arter, inte bara sällskapsdjur. I själva verket, det behöver inte ens handla om djur alla gånger, eftersom companion species inkluderar en mängd av olika former av organiskt liv, där ris, blommor och bakterier bara är några exempel.

Gemensamt har de dock alla att de gör mänskligt liv till vad det är, på samma sätt som människan gör dessa organismer liv till vad det är.⁴⁰

Det går alltså inte att förneka att bandet mellan Lyra och Pantalaimon är starkt. Det fastställs redan tidigt i första boken vars första mening till och med startar med ”Lyra and her

37 Jaques 2017, s. 111.

38 Donna Haraway, The Companion Species Manifesto. Dogs, people and significant otherness (Chicago: Prickly Paradigm, 2003), s. 14.

39 Haraway 2008, s. 16.

40 Haraway 2003, s. 14.

(21)

17 dæmon”.⁴¹ Intressant är dock att detta, trots ett annat jämlikt förhållande dem emellan,

antyder en subtil hierarki. Pan är Lyras dæmon, inte tvärtom, vilket åter igen påminner om hur vi ofta pratar om relationen mellan människor och de djur vi brukar kalla husdjur. Men His Dark Materials etablerar ändå att det är två individer det handlar om, trots att de är bundna till varandra, och att Pan inte har några problem med att ifrågasätta Lyra om situationen kräver det. Tidigt i första boken är Lyra och Pan också vittnen till hur rektorn på Jordan College hällt något slags gift i Lord Asriels vin. Lyra vill således stanna och försöka förhindra att han dricker vinet, men Pan vill inte att de ska lägga sig i saker som han anser inte berör dem:

”No, he said. ”I think it is, like you do. And I think it’s none of our business.

And I think it would be the silliest thing you’ve ever done in a lifetime of silly things to interfere. It’s nothing to do with us.

“Don’t be stupid”, Lyra said. “I can’t sit here and watch them give him the poison!”

“Come somewhere else, then”

“You’re a coward, Pan.”⁴²

Detta är något som återkommer genom trilogin: Lyra och Pan befinner sig i ett ständigt förhandlande som etablerar både deras individualitet och det familjära förhållandet dem emellan.

Det är intressant att den första karaktären som säger något i His Dark Material inte är en människa, utan Pantalaimon. Lyra smyger runt bland de många rum på Oxford som hon inte har tillgång till och Pan, här i formen av en mal, försöker få henne att ta situationen på lite mer allvar: ”You’re not taking this seriously, […] Behave yourself.”⁴³ Detta etablerar inte bara att Pan pratar samma språk som Lyra utan också att han kan använda språket till att kritisera henne. Det visar att lika mycket som hon ser honom, ser han tillbaka på henne.

Pantalaimon är den första som pratar, men läsaren inser snart att det är normen i Lyra värld är att människor och deamoner pratar med varandra. Det är inte förrän vi möter Will i trilogins andra del som detta faktum egentligen ifrågasätts:

42 Pullman, Northern Lights 2017, s. 8–9.

(22)

18

”It was the first time Will had heard [Pantalaimon] speak, and he was almost more startled by that than anything else he’d seen so far. Lyra laughed at his astonishment.

“He – but he spoke – do all deamons talk?” Will said.⁴⁴

Ludwig Wittgenstein skrev en gång: ”If a lion could speak, we could not understand him.”⁴⁵ Detta antyder att problemet inte är om djuren pratar eller inte, utan att de gör det på ett språk som är så främmande för oss människor att vi omöjligt kan förstå det. Enligt Sherryl Vint beror detta på att språk är så pass integrerat med olika former av liv, där det också produceras och förkroppsligas av erfarenheter som har en stor variation mellan olika arter. Detta behöver dock inte vara en dålig sak, ”because truly communicating with an animal other is about facing a consciousness beyond ours.”⁴⁶ Vidare ser även Cary Wolfe ett löfte i Wittgensteins sätt att se på språk, eftersom det stör den ontologiska skillnaden mellan människa och djur som den västerländska filosofiska traditionens föreställning av språk gett uttryck för. Enligt Wolfe är Wittgensteins teorier värdiga att studera, inte minst för att de visar att frågan om vad som är skillnaden mellan människa och djur är mycket komplex och att den således inte kan lösas genom att dra ett streck och placera människor på ena sidan och djur på den andra.

Wolfe skriver att Wittgensteins teorier möjliggör en förståelse av en dynamisk delad värld, där byggandet inte behöver vara knytet till någon typ av artdistinktion överhuvudtaget.

Således är det inte ”the world but simply a world [that] emerges from building a shared form of life through participation in a language game.”⁴⁷ Det är dock viktigt, som Vint också noterar, att vi i byggandet av en gemensam värld där människa och djur delar ett språk också rör oss bort från en romantiserad bild av människa-djur relationen, eftersom ”[p]erfect knowledge does not immediatly and without struggle lead to perfect harmony.”⁴⁸

Vad betyder då detta i relation till porträtterandet av förhållandet mellan Lyra och Pantalaimon? Vint skriver att språk är viktigt i skärningspunkten mellan människa-djur

44 Pullman, The Subtle Knife 2017, s. 61.

45 Ludwig Wittgenstein, citerad i Cary Wolfe, Animal Rites. American Culture, the Discourse of Species and Posthumanist Theory (Chicago: University of Chicago Press, 2003), s. 44.

46 Vint 2010, s. 68.

47 Wolfe 2003, s. 47–48.

48 Vint 2010, s. 69.

(23)

19 studier och science fiction på tre sätt:⁴⁹ för det första så är språket något som vår filosofiska tradition länge förnekat djuren, och detta har i sin tur lett att språket också blivit en av de största rationella argumenten för att uppehålla gränsen mellan människa och djur; för det andra så har språket makten att skapa världen på specifika sätt, där strukturer som är

genomsyrade av maktrelationer träder fram i skillnaden mellan de som har makten att namnge saker och de som är tvungna att prata i termer av någon annans diskurs; och för det tredje så är språket och erkännandet av en kommunikationsförmåga hos andra en av nycklarna till hur vi kan förändra och omdefiniera vårt förhållande till andra arter och så sätt också skapa en mer etisk värld.⁵⁰ Sättet som Pantalaimon och Lyra pratar med varandra visar på många sätt hur en ideal tvåvägskommunikation mellan människa och icke-människa skulle kunna se ut.

Här finns en uppenbar kärlek till varandra, men ingen av dem är rädd för att ifrågasätta den andre när detta behövs. Det är således inte ett romantiserat förhållande där djuret endast pratar för att fastställa sin lojalitet gentemot människan, utan det visar snarare hur var och en är en viktig del i den andres utveckling. Pullman visar således med His Dark Materials att gränsen mellan människa och djur, som Haraway också konstaterar, är långt ifrån så tydlig som vi traditionellt vill få den till.

När bandet slits itu

Men vad händer om människan separeras från dæmonen? Haraway berättar om när hon plötsligt tappar kontakten med hunden Cayenne under en agilityträning i ett brev som passande nog har titeln ”Dæmon Tear”: ”In a nanosecond, we came apart, literally, and each went a different way. […] I swear a heard a sound like Velcro ripping when we came apart.

We where no longer “whole”.⁵¹ Haraway refererar även till Pullman och His Dark Materials och noterar att den tillfälliga förlusten av kontakt med Cayenne och de känslor som detta framkallar påminner om hur en separation mellan människa och dæmon beskrivs. Hon är medveten om att hon överdriver, men även om hon ”dramatiz[es] the rip”⁵² så belyser det

49 Vint skriver om science fiction, men mycket av det som kan appliceras på science fiction vill jag hävda är relevant även för fantasygenren.

50 Vint 2010, s. 71.

51 Haraway 2008, s. 230.

52 Haraway 2008, s. 231.

(24)

20 ändå hur companion species tillsammans fungerar som mer än individ. Detsamma är sant hos människa-dæmon förhållandet i His Dark Materials.

Jag har redan snuddat vid ”intercision”, det vill säga när dæmonen separeras från sin människa på ett konstgjort sätt som inte går att återkalla. I Northern Lights får Lyra veta att det är detta som är syftet för forskningsstationen Bolvangar och att det är dit som alla försvunna barn har tagits. The Generel Oblation Board, även kallade ”Gobblers” av barnen som de kidnappat, är en del av the Magisterium, och lett av mrs Coulter. I sin strävan att utrota det inflytande som Dust har på människan i tron om att detta skulle vara en hjälp i upphävandet av arvsynden, så utför alltså mrs Coulter och anhang ett stort övergrepp på de tillfångatagna barnen och deras dæmoner. Här är det viktigt att förstå kontexten att i Lyras värld hände det aldrig någon reformation. Calvin blev påve och det religiösa maktcentrumet flyttades till Geneve. Det har inte heller skett någon sekularisering, så the Magisteriums makt är total och kontrollerar alla delar av det [mänskliga] samhället. Arvsynden har följaktligen en stor betydelse.

Lyra möter en pojke, Tony Makarious, som separerats från sin dæmon, Ratter.

Hennes första reaktion är avsky: ”A human being with no dæmon was like someone without a face […] something unnatural and uncanny that belonged to the world of nightghasts, not the waking world of sense.”⁵³ Hon märker alltså direkt att något inte är som det ska med Tony.

Detta blir också tydligt när hon sedan försöker prata med honom: han beter sig oroligt och kan inte fokusera, utan frågar bara vart Ratter är. Han har hittat en torkad fisk som han kramar i ett desperat försök att trösta dig själv. Men det är en så blek kopia av dæmonen att det nästan blir en parodi. Utan sin dæmon är Tony inte längre hel, vilket texten också uppmärksammar genom att kalla honom ”half-boy”.⁵⁴ Lyra försöker hjälpa Tony genom att ta med honom till gyptierna, men det är för sent. Han dör inom kort. Detta antyder att trots mrs Coulters

försäkringar, så kommer en påtvingad separation av människa och dæmon alltid få ödesdigra konsekvenser.

Mötet med Tony är dock inte den enda gången som Lyra konfronteras med

konsekvenserna av en sådan separation. När hon blir tillfångatagen av the General Oblation Board förs hon till Bolvangar. Där utsätts hon, precis som de andra barnen för ett antal tester som avser att undersöka hennes koppling till Dust. Trots att de är fångar verkar dock barnen på stationen ha en relativt stor rörelsefrihet. Lyra, som vill därifrån och som genom trilogin

(25)

21 också visar sig besitta en stor nyfikenhet kan således inte låta bli att utforska sin omgivning.

En dörr med texten ”ENTRY STRICTLY FORBIDDEN” blir en för stor frestelse att motstå.⁵⁵ Med hjälp av en gås-dæmon tillhörandes en av häxorna lyckas hon ta sig genom dörren. Det hon finner därinne ger henne dock en smärre chock:

In a series of glass cases on shelves around the walls were all the dæmons of the severed children: ghostlike forms of cats, or birds, or rats, or other creatures, each bewildered and frightened and pale as smoke. […] Lyra could hear faint cries of pain and misery.⁵⁶

Lyra har hittat dæmonerna som genom intercision har separerats från sina människor och precis som med Tony Makarious verkar de vara en skugga av sina forna jag. Talande är att Lyra hittar en tom bur med namnskylten Tony Makarious. Detta antyder att även om de separerats, så innebar Tonys död att även Ratter slutat existera. Som trilogin visar vid flera tillfällen så dör en daemon nämligen aldrig i vanlig mening, den bleknar snarare bort utan att lämna någon kropp efter sig. Men som Lyras möte med de fängslade daemonerna visar så är detta inte något som hindrar dem att falla offer för antropocentriskt förtryck.

Enligt Jaques finns det mycket hos forskningsstationen Bolvangar som också kännetecknar anläggningar för djurförsök: ”[I]t is a place geographically removed from easy access, but also conceptually and ideological distanced.”⁵⁷ Inte nog med det, bilden av dæmonerna instängda i glasburar väcker onekligen också tankar om hur djur ofta lever i försökslaboratorier. Detta blir extra tydligt eftersom texten explicit nämner att flera av

dæmonerna har formen av en råtta, ett djur som ofta utnyttjas i djurförsök. Jaques konstaterar att Lyras och dæmonernas position som offer för the Oblation Boards experiment är något som återigen skapar en länk dem emellan. Hon menar att Pullman här på ett nästan

provokativt sätt kopplar samman barn och djurs oskuldsfullhet för att öppna upp för kritisk tänkande kring lidandets subjektivitet. ”To cause suffering is also to suffer” skriver hon och menar att Lyra här antar en dubbel roll.⁵⁸ Hon har, precis som de fängslade dæmonerna, utsatts för the Oblations Boards övergrepp. Men genom att öppna burarna och släppa dem fria

57 Jaques 2017, s. 117.

58 Jaques 2017, s. 117.

(26)

22 blir hon också en aktivist, en frigörare. Jaques hävdar att detta är ytterligare exempel på hur barn och dæmon är positionerade som companion species och hur detta belyser det komplexa förhållandet mellan till exempel försöksdjur och forskare och även vilka implikationer som den dualistiska behandlingen av djur ofta får.⁵⁹

The Magisteriums övergrepp på Bolvangar får ytterligare implikationer när en tar i åtanke att majoriteten av de tillfångatagna barnen är gyptier, en folkgrupp påminnandes om vår världs romer. Bilden av barn från en minoritetsgrupp, instängda i ett sterilt laboratorium och tvingade att bli utsatta för experiment leder onekligen tankarna i en obekväm,

rasbiologisk riktning. Det är således flera maktordningar som är aktiva i rummet med de fängslade dæmonerna, något som förstärks ytterligare genom att Lyra, dottern till två av trilogins kanske mäktigaste personer, är den enda som kan öppna dörrarna till burarna. Därför vill jag också påstå att Lyra antar en tredje roll, en roll som är starkt knuten till hennes

identitet. Lyra begår själv inte några övergrepp och texten är också tydlig med att explicit säga att hon inte sympatiserar med någon av mrs Coulter och the Oblations Boards

handlingar. Men det går inte heller att förneka att hon besitter en unik, privilegierad position.

Hennes föräldrar är mrs Coulter, som är högt uppsatt inom sin världs svar på Katolska kyrkan, och lord Asriel, som förutom sin titel, bokstavligen koloniserar andra världar i sitt sökande efter det han kallar ”the republic of heaven”. Det är dock uppenbart genom stora delar

trilogin att Lyra själv är omedveten om det privilegium som hon innehar, men som blir tydligt för läsaren i bland annat hennes interaktioner med gyptierna. Detta är något som Ma Costa, en av de mer betydande gyptiska karaktärerna också påminner henne om: ”You en’t a gyptian Lyra. You might pass for gyptian with practise, but there’s more to us than the gyptian language.”⁶⁰ Lyra sticker också ut under sin tid i Bolvangar, inte bara genom sin

handlingskraftighet utan också på grund av sin privilegierade bakgrund. I rummet med de fängslade dæmonerna är hon inte bara en människa, utan också en vit människa från den övre medelklassen. Detta blir också tydligt i Lyras relation till hennes bästa vän, Roger, som är en enkel kökspojke.

I slutet på Northern Lights öppnar lord Asriel en portal till en annan värld. Men för att lyckas med detta måste han utföra intercision, för att endast då frigörs tillräckligt med energi för att skapa en portal. Han behöver således ett barn. När Lyra dyker upp på Svalbard inser han dock att han aldrig skulle kunna begå ett sådant övergrepp på sin egen dotter: ”his

59 Jaques 2017, s. 117.

(27)

23 eyes widened, in horror, as he recognized his daughter.”⁶¹ Han försöker nästan desperat få henne att återvända till London: ”Get out! [..] Turn around, get out, go! I did not send for you!”⁶² När han ser att Lyras bästa vän Roger följt med lugnar han sig dock och det är uppenbart att lord Asriel inte har samma kval gällande användandet av andra barn, framför allt inte en kökspojke som ingen av betydelse kommer att sakna. Roger blir således ett

oskyldigt offer i lord Asriels krig mot the Magisterium. Det finns alltid risker med att jämföra olika typer av förtryck, men samtidigt har Cary Wolfe en poäng när han skriver:

as long as this humanist and speciesist structure of subjectivisation remains intact, and as long as it is institutionally taken for granted that is all right to systematically exploit and kill nonhuman animals simply because of their species, then the humanist discourse of species will always be available for us by some humans against other humans as well, to countenance violence against the social other of whatever species – or gender, or race, or class, or sexual difference.⁶³

Det finns en anledning till att majoriteten av de bortrövande barnen tillhör gyptierna, eller är från en lägre klass som Roger, och det är att de inte blir saknade på samma sätt som om fler barn av Lyras status hade försvunnit. Och även om de är saknade, så har deras anhöriga inte samma möjligheter att göra något åt det. Övergreppen på dessa barn är också ett övergrepp på deras dæmoner, vilket visar på hur det antropocentriska förtrycket samverkar med det utifrån klass och etnisk tillhörighet.

Förhållandet mellan barn och dæmon karaktäriseras som tidigare nämnt av en fri, icke-hierarkisk kommunikation i linje med Haraways companion species, vilket på många sätt kan läsas som ett undergrävande av antropocentriska normer. Men scenen med de fängslade dæmonerna komplicerar detta och visar att Lyras värld ändå på många sätt opererar enligt en antropocentriska paradigmet. Detta är intressant med tanke på de frågeställningar som jag ställer i uppsatsen inledning, eftersom det visar att det finns en dubbelhet hos Pullman där han både ifrågasätter och reproducerar antropocentristiska normer. Eftersom Lyra är His Dark Materials primära protagonist så är det också henne läsaren får följa genom stora delar av

62 Pullman, Northern Lights, s. 362.

63 Wolfe 2003, s. 8.

(28)

24 trilogin. Detta gör att relationen mellan Lyra och Pantalaimon också är det som främst formar läsaren idé om hur människa-dæmon förhållandet kan se ut. Men Lyra är också ett barn och kan njuta av en frihet som få av de vuxna karaktärerna kan, med tanke på att deras dæmoner inte längre kan byta form.

Fixeringen av dæmonens form

I slutet på Northern Lights, innan han öppnar portalen, diskuterar Lord Asriel Dust med sin dotter. Han frågar om hon vet vad arvsynden är. När Lyra tvekar tar han fram en bibel och läser högt från förste moseboken:

And when the woman saw that the tree was for food, and that it was

pleasant to the eyes, and a tree to be desired to reveal the true form of one’s dæmon, she took of the fruit thereof, and did eat, and also gave unto her husband with her; and he did eat.

And the eyes of them both were opened, and they saw the true form of their dæmons, and spoke with them.

But when the man and the women knew their dæmons, they knew that a great change had come upon them, for until that moment it had seemed that they were at one with all the creatures of the earth and the air, and there was no difference between them:

And they saw the difference, and they knew good and evil; and they were ashamed, and they sewed fig leaves together to cover their nakedness[.]⁶⁴ (Pullmans kursivering)

Pullman utgår från den engelska översättningen av bibeln, ofta kallad King James version eller King James Bible, men som citatet visar har han gjort vissa ändringar. Dæmonens betydelse blir till exempel tydlig. När Eva och Adam äter av den förbjudna frukten, får de också se sin dæmons sanna form och förmågan att kommunicera med denne. Men de inser också att de inte alls är ”one with all the creatures of the earth and the air”.⁶⁵ De blir således upplysta och når en form av självmedvetenhet. De inser att de är subjekt. Men här föds också

(29)

25 det antropocentriska paradigmet och det är intressant att det korrelerar med fixeringen av dæmonens form. Lord Asriel berättar också för Lyra att detta var hur ”sin came into the world […] sin and shame, and death.”⁶⁶ Framför allt skammen står ut som något karakteristiskt mänskligt. Skillnaden mellan människa och djur, och implikationen att människan är

överlägsen, bestäms i Lyras värld, precis som i vår, således redan i Bibeln. Intressant är också att utdraget från Lord Asriels bibel föreslår att innan syndafallet så samexisterade människa och djur tillsammans på ett sätt som inte var möjligt senare, när människan insett sin

överlägsenhet. Eftersom en del av Pullmans teologiska projekt är att ge syndafallet nya implikationer, betyder det också att antropocentrismen också är något att sträva efter? Detta får intressanta implikationer med tanke på att Dust, som jag kommer diskutera senare i uppsatsen, antyds ha egenskaper som omfattar allt liv, även det icke-mänskliga, och således kan läsas som något som motarbetar antropocentriska normer. Detta är följaktligen ytterligare ett exempel på den dubbelhet som finns hos Pullman och som blir betydande utifrån mina frågeställningar.

Vad är det då som bestämmer en dæmons slutgiltiga form? Lyra diskuterar just detta vid ett tillfälle med en sjöman i trilogins första del, Northern Lights. Lyra vill inte att

Pantalaimon ska förlora förmågan att byta form, eftersom hon är rädd för den förlust av frihet som detta skulle innebära, både för henne och Pantalaimon. Sjömannen försöker trösta henne och berättar om sin egen daemon:

Take old Belisaria. She’s a seagull, and that means I’m a kind of seagull too.

I’m not grand and splendid nor beautiful, but I’m a tough old thing and I can survive anywhere and always find a bit of food and company. That’s worth knowing, that is. And when your daemon settles, you’ll know the sort of person you are.⁶⁷

Detta föreslår att det finns korrelation mellan en människas personlighet och den slutgiltiga formen som dennes dæmon tar, något som också är intressant i relation till den rigida

samhällsordningen som Lyras värld har. Till exempel så har alla som innehar en yrkesroll som på något sätt går ut på att tjäna alltid en dæmon i hundform. Tidigt i Northern Lights beskrivs förvaltaren på Jordan College och dennes dæmon såhär: ”He was a servant, so she was a dog;