Andra frågor som vi tog upp i intervjun med socialtjänstemannen var bl a orsaken till att gruppen med barn till föräldrar med psykisk ohälsa inte kommit igång, samarbetet med socialtjänstens medarbetare, psykiatrin, förskola och skola i kommunen.
I svaret på orsaken till att gruppverksamheten inte kommit igång svarade han att det fanns ett underlag för att starta en tonårsgrupp. Diskussionen tillsammans med psykmottagningen ledde fram till att målgruppen i verksamheten var barn upp till tolv år. Däremot tog de kontakt med fältassistenterna som är motsvarigheten till familjerådgivningen men med inriktning på ungdomar. De hade inte haft utrymme till detta just vid intervjutillfället men han hoppades att det så småningom skulle gå att starta. Det fanns ett underlag för barn till missbrukande föräldrar som de hade startat.
Orsaken till att det varit svårt att komma igång med gruppen barn till föräldrar med psykisk ohälsa säger han kan bero på synen på psykisk ohälsa att det är tabubelagt. Andra orsaker kan vara att detta påverkar patienten själv genom att deras benägenhet till att låta sitt barn gå i en grupp och han upplever det som stigmatiserande. Det kan som han säger vidare i intervjun handla om rädsla, att bli stämplad och att patienten själv inte är klar med sig själv och med det menar han att de inte tagit till sig att de har problem. En annan orsak tror han kan handla om personalen inom psykiatrin och primärvården som möter de här patienterna och att det då handlar om deras kunskap om vad det kan innebära för barnen. Han menar att det gäller att ha perspektivet att tänka på att patienten har barn. Hur blir det? Där säger han också att inom psykiatrin och primärvården ser de kanske mer på att deras uppgift är avgränsad till att behandla patienten för att så ser sjukvården ut idag. Den är upplagd att identifiera symptom och ge den en lämplig behandling och är ofta medicinsk och som han säger det finns inte riktigt det tänket bland personal och patient att det kan finnas sociala aspekter på psykisk ohälsa. Tänker vi så menar han så tänker vi inte på barnen. Det kan även finnas oklarheter inom psykiatrin om synen på vad psykisk ohälsa är säger han.
På frågan om samarbetet med socialtjänsten svarar han att han tillhör socialtjänsten och ingår i samma organisation som övriga socialsekreterare fast med olika uppdrag. Hans uppdrag riktar sig inte till att ha ett myndighetsuppdrag utan mer till familjebehandling där han ger råd och stöd. Den form av samarbete som han har är att tillsammans med handläggarna som arbetar i socialtjänsten och hemterapeuterna bildar ett team där de tillsammans diskuterar olika dilemman eller möjligheter som de upplevt.
När det gäller hans samarbete med psykiatrin så har han tillsammans med en sjuksköterska och en skötare inventerat hur många barn de indirekt har kontakt med via sina patienter. Det fanns då drygt ett 80-tal barn mellan noll och arton år. Han säger vidare att det finns ett stort mörkertal och att det största antalet patienter finns inom primärvården. Inom primärvården blir de behandlade med antidepressiva eller ångestdämpande läkemedel. En del går vidare till psykiatrin men att det stora antalet patienter stannar kvar där. Psykiatrin är som han säger en specialistmottagning och där tar de inte emot de enklare fallen som exempelvis depression och sociala fobier. Han har försökt att nå primärvårdens personal men det har varit svårt att få kontakt.
Vi tog upp frågan om det fanns något samarbete med förskolan och skolan i kommunen. Nej svarar han och berättar vidare att han varit ute och informerat i förskolan och i skolan om den verksamhet han arbetar i men inte specifikt om barn till föräldrar med psykisk ohälsa.
Analys
Det vi kan se i svaren är att det troligtvis kan uppfattas som ett känsligt ämne fortfarande och att det inte är självklart inom psykiatrin och primärvården att barn till föräldrar med psykisk ohälsa finns. Vården ser fortfarande till att behandla symtomen hos patienten och glömmer att det finns sociala aspekter på psykisk ohälsa. Vi ser att det finns ett stort mörkertal. En förklaring till detta kan troligtvis vara att det största antalet med psykisk ohälsa vänder sig till primärvården. Där blir de behandlade med antidepressiva läkemedel och fokus läggs därmed enbart på patienten. Vi ser att det finns en vilja från vår respondent att nå primärvården men han får inte respons. Psykiatrin är en specialistmottagning och tar endast emot patienter som är remitterade av primärvården eller vid akuta behov. I och med det stannar många kvar som patienter inom primärvården och där blir barnen förmodligen inte uppmärksammade.
Det förvånar oss att socialtjänsten och vården inte har något samarbete med förskola och skola eftersom vi träffar barnen som är kartlagda dagligen. Vi tror det kan grunda sig på olika sekretess och att det funnits
för liten kunskap tidigare. I skolan ser vi att i elevhälsoarbetet har frågor om barn som inte mår bra lyfts och där tror vi att ett samarbete med socialtjänsten skulle underlätta att barn till föräldrar med psykisk ohälsa uppmärksammas och då kommer förmodligen kunskapen att öka.
6.2 Sammanställning av intervjufrågor och analys
Innan vi inledde intervjuerna gav vi en definition på vad begreppet psykisk