barn till föräldrar med psykisk ohälsa. En förälder med psykisk ohälsa har troligtvis en stor inverkan på spädbarnet när det gäller den tidiga anknytningen och att interagera med sitt barn. Barnet har rätt till trygghet och att utvecklas det första levnadsåret.
Den första relationen ett spädbarn möts av är förmodligen avgörande för hur deras förmåga som vuxna blir att etablera sociala relationer, knyta djupa band med och skapa varaktiga förhållanden till andra människor.
Under kvinnans graviditet kan olika faktorer av psykiska och sociala skäl påverka den känslomässiga förberedelsen inför mottagandet av barnet efter förlossningen. Den känslomässiga öppenheten påverkar troligtvis ett positivt mottagande. Själva anknytningstermen avser de band som utvecklas hos modern till barnet och hos barnet till modern under spädbarnsåret.
Det finns olika tankar kring begreppet anknytning. Vi har valt att ta upp från hur John Bowlby, Daniel N. Stern och D.W Winnicott ser på detta.
Bowlby kallas för spädbarnspsykologins fader. Han strävade efter att kunna visa hur och varför föräldrarnas beteende påverkar barnet och kom fram till att barnet normalt har en medfödd benägenhet till bindning. Under
första levnadsåret menade han att barnet utvecklade en känslomässig bindning till en central föräldragestalt som inte behövde vara biologisk.
Om barnet är tryggt beror det på en pålitlig vuxens gensvar och då utvecklas barnet optimalt. Däremot om den vuxne är opålitlig växer barnet upp med en ångest som stör dess relation och utveckling menar Bowlby. Är kontakten dålig kommer detta att påverka barnets nära kontakter och utveckling genom livet. Han menar att ta på sig ett föräldraskap är ett spel med höga insatser.
Bowlby hämtar sin grundsyn från etologin, läran om djurens beteende. Han anser att barnets bindning till modern är primär och biologiskt betingad och skiftar beteende beroende på ålder. Genom signaler är syftet att binda vuxna till sig och utlösa omvårdnadsbeteenden. På så sätt garanterar spädbarnet närhet till föräldrarna (Bowlby, 1994).
Daniel N. Stern är en amerikans psykiatriker och forskare som har sin bakgrund i modern spädbarnsforskning. Stern har ägnat sig åt frågor om hur spädbarn upplever sin värld, hur de uppfattar sig själva och andra människor. Daniel Stern beskriver ett begrepp som han kallar sense of self som handlar om hur vi upplever oss själva gentemot relationen till andra i vår närmsta omgivning. Sterns utvecklingstrappa i fem steg beskriver Hwang och Nilsson (1995):
• 0-2 månader, det uppvaknande självet. I denna period utvecklas aktivt barnets känsla av sig själv. Detta sker i samspel med omgivningen och denna känsla kommer enlig Stern att finnas kvar livet ut
• 2-6 månader, kärnsjälvet. Nu utvecklas barnet som en social varelse i två delar. Upplever sig själv och andra samt upplever sig själv i relation med andra
• 7-15 månader, det subjektiva självet. Barnet börjar få en social känsla genom att de börjar förstå att andra människor inte bara är ett objekt utan en person med liv. Därför börjar de redan nu att lära sig läsa av andra människors signaler
• 16-36 månader, det verbala självet. Språket utvecklas och barnet kan förmedla sig med ljud och ord. Nu blir relationen till andra i omgivningen mer varierad och betydelsefull
• 3 år och uppåt, det berättande självet. Att kunna berätta och beskriva känslor och upplevelser anser Stern vara av stor betydelse för identitetsbildningen – självet blir stabilt (s.133).
Ett barn utvecklar inte dessa förmågor ensam. Detta sker i ett samspel med omgivningen. För att barnet ska utvecklas måste de vuxna kunna tolka och
förstå deras känslotillstånd och möta barnet med samma känsla så det inte blir en ren imitation. Stern menar att en kortare stund av intoning eller avsaknad av denna ger barnet en känsla av att bli förstådd/ej förstådd. Alla dessa här situationer läggs ihop och bildar under uppväxten ett mönster som kan få betydelse för barnets fortsatta liv (Hwang & Nilsson, 1995).
Winnicott har betytt mycket för kunskapsutvecklingen inom spädbarnsområdet och beskriver det som ett beroende. Han säger bl a att barnet blir till i moderns inre från den stund hon kan föreställa sig det. Med det menar han att barnet inte blir till och kommer inte in i verkligheten om det inte möts av moderns omsorg. Om modern inte klarar av att ta hand om barnet tvingas barnet till att själv försvara sig mot störningar. Winnicott menar då att barnet utvecklar en mental anpassningsförmåga för tidigt som innebär ett falskt själv. Utvecklingen av detta leder till destruktiva processer som så småningom kan utvecklas till psykiska störningar. Han menar att det är nödvändigt att skilja barnet från modern när den är psykotisk eller svårt neurotisk (Winnicott, 1995).
4.3 Nätverksteorin
Ett barn som växer upp hos föräldrar med psykisk ohälsa behöver som vi tidigare nämnt skyddande faktorer för att klara sig. En skyddande faktor kan förmodligen vara ett socialt nätverk som stöd. Det finns primära och sekundära nätverk. I det primära och mest naturliga nätverket är familjen, släkt, vänner, grannar, förskola och skola. Till det sekundära nätverket kan professionella aktörer som finns i ett elevhälsoteam med rektor, kurator, psykolog, skolsköterska, specialpedagog och pedagog höra. När det gäller barn i de yngre åren finns BVC-psykolog, BVC-sköterska. Andra professionella nätverk kan vara socialtjänst, BUP och vuxenpsykiatrin.
I ett nätverksarbete kan barnet få hjälp med stödjande relationer vid kriser, en eventuell tillfällig placering eller ett omhändertagande i det närmaste nätverket. Däremot har troligtvis inte nätverket någon större funktion för en mer hållbar förbättring när det gäller familjens funktion.
Sociala nätverk kan studeras med hjälp av kartläggning av individens nätverk bestående av tre centrala begrepp som strukturella, interaktionella och funktionella egenskaper. Dessa begrepp kan användas i situationer när exempelvis barnet inte fungerar i en skolsituation. Hur kan då samarbetet se ut i ett socialt nätverk mellan omgivningen och barnet? Det måste då finnas en struktur i vad olika professioner i samarbete och i samspel med varandra kan göra för att hitta strategier som får barnet att fungera (Seikkula, 1996).
Bronfenbrenner har beskrivit och utvecklat det sociala nätverket som ett system som han studerar med hjälp av undergrupperna mikrosystem,
mesosystem, exosystem och makrosystem. Enligt honom är barnet inte bara ett objekt för uppfostran av sin omgivning utan påverkar även omgivningen som uppfostrar det med sitt beteende och sin utveckling. I ett nätverk är relationen ömsesidig och det finns en ömsesidig påverkan och på så sätt bildar nätverket ett system.
Mikrosystemet är en del av nätverket där individen är i ett direkt samspel. Individen tillhör fler mikrosystem där olika relationer möts och skapar ett system. Barnets första relationssystem är relationen till modern och senare till fadern. Föräldrarnas relation är ofta olika för varje barn precis som barnet har en annorlunda relation till sina syskon än de har till sina föräldrar. Barnet fortsätter att utveckla nya relationer i förskola, skola och bland kompisar och är med i flera system samtidigt. Detta ger barnet nya erfarenheter och ett eget språk dem emellan, ett språk som inte går att överföra till något annat språkområde. Dialogen blir särskilt viktig när det gäller betydelsen av saker som sker inom de olika språkområdena. Det måste finnas någonting som sammanbinder mikrosystemen annars är risken att de erfarenheter individen får blir mycket splittrad.
Den sammanbindande länken som håller kontakten mellan mikrosystemen kallar Bronfenbrenner för mesosystem. Mesosystem kan exempelvis vara kontakten mellan barnets förskola och familj. Nätverksmetodiken används framför allt i mesosystemet.
I exosystemet ingår inte barnet själv men påverkas indirekt. Exempel på detta kan vara föräldrarnas arbetsplats/arbetskamrater, skolförvaltning eller socialtjänsten. Nedskärningar inom något av de här områdena påverkar barnet indirekt.
När det gäller makrosystemet bildas det genom de värderingar som finns i samhället och förändrar och påverkar helheten hos individen. Därför kan förmodligen det sociala nätverket se annorlunda ut beroende på familjesituationen (Hwang & Nilsson, 1995; Klefbeck & Ogden, 2003).