Första fasen: inledning
Bildandet av Fulufjällets nationalpark utgår från Naturvårdsverkets nationalparksplan från år 1989. I denna var Fulufjället en av 20 föreslagna nya nationalparker. År 1990 beviljade verket medel åt länsstyrelsen i Dalarna att göra en översyn för att avgränsa en ny nationalpark i Fulufjället. Arbetet gjordes under åren 1991-1992. Idredeklarationen, överenskommelsen mellan Naturvårdverket, Idre Sameby, Älvdalens kommun och Domän AB om skydd m.m. av Dalarnas Fjällvärld, undertecknades den 17 juni 1993. Där stadgades bland annat att ”arbetet med att förbereda nationalpark i Fulufjället fortsätter”.
En arbetsgrupp för skötselplanearbetet inrättades och hade sitt första möte den 1 december 1993. I gruppen som leddes av Naturvårdsverket deltog bl.a. representanter för Länsstyrelsen och Älvdalens och Malungs kommuner. Parallellt hölls
informationsmöten för allmänheten. Under denna tid påbörjades också arbetet med att successivt förvärva den mark som ska ingå i parken. Dock var huvuddelen av den blivande nationalparken redan innan ägd av staten.
Andra fasen: kompromisser och protester
Under planarbetets gång blev innehållet i nationalparken mer preciserat. Inskränkningar blev tydliga, samtidigt som zoneringstanken angav möjligheter att tillåta lokalt
nyttjande för fiske, skoterkörning och jakt. Successivt hördes allt mer av en negativ opinion. Protestlistor togs fram, mediadebatten tog fart. Motståndet utgick dock ofta från uppfattningen att ”allt blir förbjudet”. Fokus var på det negativa, få tog fasta på de fördelar för bygden som en nationalpark med ökad turism skulle kunna innebära. I skriftväxlingar mellan kommunerna och Naturvårdsverket avhandlades krav på att fjället i princip skulle nyttjas som förut. Under planarbetet modifierade verket förslaget till nationalpark för att bättre tillgodose ortsbornas önskemål. Stämningsläget blev likväl allt mer spänt. Kommunledningarna uppvaktade Naturvårdsverket och upprepade sina krav. De två kommunala representanterna i arbetsgruppen valde slutligen att lämna gruppen med motiveringen att det inte var meningsfullt att fortsätta.
Tredje fasen: vändning
I det läget tog Naturvårdsverket och Länsstyrelsen 1997 initiativ till projektet
”Fulufjällets Omland”. Syftet var att tydliggöra den potential för Fulufjällsbygden som en nationalpark kan utgöra, för att därmed leda fram till en bättre förankring av
nationalparksidén. Projektet fick bidrag från EU och en projektledare anställdes av länsstyrelsen. Efter omfattande samverkan med ortsborna togs ett visionsdokument fram som redovisade vilka möjligheter man såg lokalt. Många byalag ställde sig bakom visionen, som benämndes Fulufjällsringen och var ett sätt att se nationalparken och omlandet som en helhet. (Rapporterna 1998:11 och 1999:14 från Länsstyrelsen i Dalarna, författade av Agneta Arnesson-Westerdahl.)
Omlandsprojektet bidrog till att informera ortsborna, ge en nyanserad syn på nationalparksbildandet samt att bygga nätverk bland dem som såg möjligheter till arbetstillfällen och andra förbättringar. Parallellt med detta beviljades Naturvårdsverket 1999 medel från EU som bidrag till satsningar för besökare i nationalparken, bl.a. för att bygga ett naturum med utställning. En arkitekttävling ordnades och ett förslag till naturum och andra åtgärder togs fram.
En fortsättning av Omlandsprojektet, ett starkt lokalt önskemål, samt genomförande av investeringarna i EU-projektet, förutsatte dock att det var klarlagt att nationalparken genomfördes. Därför hemställde Naturvårdsverket att de båda berörda kommunerna skulle ta ställning till huruvida de tillstyrker att det bildas en nationalpark för Fulufjället. Frågan om nationalpark eller inte ställdes därmed på sin spets. I den mediadebatt och de informationsmöten som föregick fullmäktigebesluten blev det för första gången
uppenbart att stödet för en negativ hållning var begränsat bland ortsborna. Opinionen höll på att svänga.
Fjärde fasen: stöd och möjligheter
Älvdalens kommun, inom vilken hela Fulufjället ligger, tillstyrkte
nationalparksbildandet i juni 1999. Däremot avstyrkte grannkommunen Malung. Älvdalens positiva inställning gjorde att Naturvårdsverket beslöt att gå vidare med att genomföra nationalparken. Projektering, detaljplaneläggning samt upprustning av stugor och leder tog fart. Nya beviljade medel från EU: s strukturfonder bidrog till att investeringen i Fulufjället kom att uppgå till ca 30 miljoner kronor. År 2000 bildades en ny arbetsgrupp för att arbeta med skötselplan m.m. Utifrån beslutsunderlaget från 1999 fanns nu förutsättningar att utforma nationalparken på ett sätt som var godtagbart för alla parter.
Den positiva synen på nationalpark och kringsatsningar ökade allteftersom det blev påtagligt att ord omsattes i handling. Ortsbor fick arbete i samband med byggnationerna. Lokala arrendatorer tog hand om serveringen. Det fortsatta Omlandsprojektet bidrog till att närboende bildade Fulufjällsringens ekonomiska förening för att arbeta vidare med konkreta satsningar. Den nya aktören PAN Parks gav Fulufjället en tydlig internationell dimension.
Flera av de högst prioriterade åtgärderna i ortsbornas framtidvision för Fulufjällsområdet har nu förverkligats: Förutom byggandet av naturum har
nationalparksarbetet medfört förbättrad infrastruktur genom att väg 1056 från Mörkret till Gördalen rustas upp med stöd från EU och mobiltelefonnätet byggs ut.
Nationalparksprocessen har till slut mynnat i att parken är förankrad lokalt. Ökad
framtidstro och lokala nätverk har genererats. Nationalparken ger nya förutsättningar för en socialt och ekonomiskt hållbar utveckling i Fulufjällets omland. Det återstår nu för kommuner och enskilda att ta vara på och utveckla de möjligheter som skapats.
75
B1. Zonindelning
B1.1 Principer
Bestämmelser och åtgärder i skötselplanen utgår från en indelning av Fulufjällets nationalpark i zoner. Det är första gången som Naturvårdsverket tillämpar en strikt zonering i detta syfte. Liknande används bland annat i Canada, USA och Norge. Respektive zon har olika riktlinjer för vad som är tillåtet, vilka aktiviteter som är lämpliga, hur den fysiska miljön ser ut samt vad det är sannolikt att en besökare kan uppleva. Det övergripande syftet för Fulufjällets nationalpark gäller för samtliga zoner. Det är hur syftet uppnås och hur föreskrifter används som varierar mellan zonerna. Zoneringen är ett underlag för planering och förvaltning av nationalparken, men kan även användas av besökare för att se vad man kan förvänta sig att få ut av sitt besök inom olika delar av Fulufjället.
För zoneringen används fyra zoner längs en skala från opåverkade områden till mer anläggningspräglade. De är från den ”orörda” polen räknat, Orörd zon (I),
Lågaktivitetszon (II), Högaktivitetszon (III) och Anläggningszon (IV). Zonerna
definieras utifrån grad av mänsklig påverkan, fysisk miljö, sannolika upplevelser samt lämpliga aktivi-teter. Detta motsvarar det internationellt tillämpade ”spektrum av rekreationsmöjligheter” (från engelskans Recreation Opportunity Spectrum, förkortat ROS). Zonerna sammanfattas nedan.
Faktorer Zon I Zon II Zon III Zon IV
Orörd Lågaktivitet Högaktivitet Anläggning
Grad av mänsklig påverkan låg --- hög Servicegrad låg --- hög Spår av andra besökare få --- flera Möten m. andra besökare få --- många Sannolikhet att uppleva
* Avskildhet hög --- måttlig/låg * Stillhet hög --- måttlig/låg * Orörd natur hög --- måttlig/låg Figur. Schematisk fördelning av zonerna längs en kontinuerlig skala.
Fördelningen av bruket till olika zoner gör det möjligt att inom ramen för det övergripande bevarandesyftet kunna tillgodose olika anspråk inom
nationalparksgränsen. Detta har varit en förutsättning för att uppnå lokal förankring av parken.
77
Utgångspunkten för zonindelningen av Fulufjället och påföljande regleringar av bruket, har varit att så långt möjligt renodla karaktärerna efter de naturliga förutsättningarna. Det innebär att:
• Söka koncentrera jakt, fiske och skoterkörning till de partier som är mest lämpade, brukade och som innebär minsta konflikterna med strikta bevarande- och upplevelseintressen.
• Utveckla en hög servicegrad för lättillgängliga målpunkter som Njupeskärsområdet, Göljåområdet och Rösjöstugorna.
• Utveckla led- och stugsystemet i de idag välanvända norra delarna av kalfjället.
• Behålla huvuddelen av kalfjället i övrigt så opåverkat och ostört som möjligt.