Abstract: En kvinnlig reporter får nys om att sonen till en gangster är misstänkt i fallet
med en försvunnen fackpamp. Absence of Malice (1981) är en film där den
journalistiska moralen och etiken hamnar i centrum då protagonisten vill vara en bra och trovärdig journalist men samtidigt har känslor för den misstänkte. Något som får stora konsekvenser.
Orientering: Filmen utspelar sig i Miami på 80-talet och följer reportern Megan Carter
och den brottsmisstänkte Michael Gallagher. Megan Carter är en ung skrivande reporter på lokaltidningen Miami Herald. Trots att hon verkar vara en av de yngsta på
redaktionen (34 år) så har hon redan ett stort förtroende på redaktionen och hos chefredaktören.
Hon framställs inte som dekadent och självdestruktiv, men de karaktärstypiska brukardragen hos en journalist på film finns även här i cigaretterna och barbesöken. Hon verkar inte ha något problem med alkoholen men ska man se till Goods (2000) punkter så går det att koppla hennes drickande till solidaritet (dock i det här fallet inte mellan enbart män) och för att återfå mental stabilitet efter en förödade publicering. Hon har flera av de karaktäristiska dragen för en ung kvinna på film som gjort karriär. Hon lever till exempel ensam och lever till synes för sitt jobb. Hon får även frågan och varför hon inte är gift trots att hon är 34 år, något en man i samma ålder och på samma
redaktionen, men även med relationerna med andra män i filmen. Carter framstår som aningen blåögd, osäker, underlägsen och övertalbar, till skillnad mot manliga
journalister på film som ofta framställs med pondus, rättspatos och mod. Därmed stämmer Carter in på bilden av den kvinnliga reportern som Barris (1976) talar om, även om hon olikt Barris stereotyp inte skriver “anyftvinklar”.
Megan Carter får nys om att FBI undersöker Michael Gallagher, vars far var en central figur i Miamis organiserade brottslighet, då de misstänker att han har något att göra med försvinnandet av en fackpamp tio månader tidigare. Carter får bekräftat att Gallagher är misstänkt då hon under ett möte med en åklagare snokar i den mapp om Gallagher som åklagaren lämnat framme då han tillfälligt lämnar rummet. Detta är planerat för att svartmåla Gallagher i pressen. Carter och Gallagher inleder sedan snabbt en relation, efter att att Gallagher har konfronterat hon skrivit om honom.
Komplicerande handling: Megan Carters största svårighet ligger i att kunna rapportera
objektivt om Gallaghers eventuella inblandning i försvinnandet av fackpampen, samt de etiska och moraliska dilemman hon ställs inför. Hon behöver på grund av det även handskas med sitt samvete, då hon i sin iver av att rentvå Gallagher från alla misstankar publicerar namn och bild på kvinnan som är hans alibi trots att hon ber Carter att inte göra det, något som leder till att kvinnan tar sitt eget liv.
Utvärdering: I Absence of Malice är det ingen vacker bild av journalistiken som visas.
Medierna är känslokalla i sin jakt på avslöjanden. Det gör dem blinda inför vems ärenden de egentligen går. Carter blir lurad att skriva om Gallagher av polisen, som går fria eftersom de känner till hennes stenhårda hållning till källskyddet.
Rent etiskt så använder Carter tveksamma metoder för att få ut information från Gallagher. Bland annat en avlyssningsutrustning som hon vid ett tillfälle påstår att han borde förstått att hon hade på sig eftersom hon är journalist, och då hon publicerar känsliga uppgifter om en källan som sedan tar sitt liv.
Gallagher är fientligt inställd till medierna. Polisen litar inte på medierna. Anhöriga till kvinnan som begår självmord avskyr medierna mer än något annat. Medierna står inte
högt i status i Absence of Malice – de för endast ont med sig. De kan förstöra oskyldiga människors liv och filmen är tydlig med vad den vill ha sagt i det avseendet.
Vi tror det är viktigt att fundera över vad vi menar när vi talar om ”medierna”. En tidning, som till exempel är ett medium, består av en sin ägare, styrelse, admninistrativa avdelning, marknadsavdelning och redaktion. På den lägsta nivån står den enskilde journalisten. I Absence of Malice anser flera personer att medierna ljuger och skriver vad som helst för att sälja lösnummer. Kritiken riktas mot enskild journalist (Carter), vilket är helt rimligt i kritikernas position. Som extern betraktare är det dock tydligt att flera faktorer påverkar, som till exempel tävlan om redaktörens gunst på redaktionen, påtryckningar från myndigheter, ekonomiska krav och så vidare. Ur en publikmässig synvinkel är filmen snarare en kritik mot mediernas övre nivåer, att journalister pressas så pass hårt av branschen att de begår misstag. I filmen anses alltså Carter begå
personliga fel, medan budskapet till publiken är att hennes agerande beror på strukturella fel.
Filmen lyfter frågan om var gränsen för publicering går, men poängterar betydelsen av en fungerande press. Absence of Malice går att se som en motpol, eller reaktion, mot den glorifierade bilden av journalistiken som till exempel All the President’s Men visar. I grund och botten är journalister bara människor som begår misstag och hur eller vad man än väljer att publicera så är risken överhängande att någon kommer i kläm. Som chefredaktören på Miami Herald uttrycker det: ”I know how to print what’s true, and i
know how to not hurt people. I don’t know how to do both at the same time, and neither do you”.
Upplösning: Carter låter känslorna ta över och träffar Gallagher fler gånger, trots att
han frågat om det inte emot reglerna att de ses. Carter svarar att hon vill ses ändå men vad hon inte vet är att Gallagher har en plan att sätta dit både henne och FBI. Gallagher får distriktsåklagaren att fria honom från alla misstankar i utbyte mot att han ska försöka, via sin fars gamla kriminella kontakter, ta reda på vad som hänt med den försvunne fackpampen, men samtidigt får han det att se ut som att han betalat
distriktsåklagaren för tjänsten vilket är spåret FBI hoppar på direkt. Carter får nys om storyn via en kontakt på FBI som till synes har bevis för det han säger. Carter publicerar
övertrampen och i viss mån blåögdheten kommer att straffa sig. Att Gallagher betalat distriktsåklagaren går inte att bevisa och både FBI och Carter åker dit. Carters
förhållande med Gallagher uppdagas också vilket gör att all hennes trovärdighet raseras och Miami Herald tvingas dra tillbaka artikeln och publicera en ursäkt.
Coda: Man kan anse att Absence of Malice i stor mån är ett yrkesmässigt misslyckande
för Megan Carter. En gnista hopp tänds dock på slutet när Carter uttrycker att journalistiken behövs, men att hon gjort sitt jobb dåligt:
”I know you think that what I do for a living… is nothing. But it really isn’t nothing. I just did it badly.”
Vilket är ett exempel på ett vanligt förekommande budskap som Ehrlich (2004) tar upp; även om journalstikfilmer påvisar mediernas dåliga sidor så menar de att journalistik i grunden är god, men har tappat sina goda intentioner på vägen. Good (2007) påstår att filmer inte alltid avslutar den dialog om etik som de startar men i det här fallet är det solklart att Megan Carter gjort etiska övertramp och får betala priset för dem. Carter har drag av Barris (1976) mänskliga reporter då filmen tydligt visar att hon har brister och begår misstag. Därmed kan man anta att bilden av journalistiken som filmen förmedlar på det stora hela är negativa.
5.3 Salvador
Abstract: En luttrad krigsfotograf åker på eget bevåg till El Salvador för att
dokumentera det pågående inbördeskriget. Han fångas i ett drama mellan en totalitär militärregim och revolutionära rebeller och mitt i allt försöker han rädda sin
salvadorianska flickvän.
Orientering: Filmens handling utspelar sig under det tidiga 1980-talet i El Salvador.
Historien påbörjas och avslutas dock i USA, som är huvudpersonens hemland. Protagonist är fotografen Richard Boyle. På resan till El Salvador har han också sin vapendragare Doctor Rock, kallad Doc, Liksom Boyle har han inte längre en plats i 80-talets San Fransisco. Boyle eftersom han blivit pank, vräkt och lämnad av fru och barn, Doc eftersom han är pank, utkastad av sin fru och fått sin hund avlivad. Ett symtom på deras existensiella kris är att Docs fru vill få honom att börja sälja datorer i Silicon Valley och att stan är full av “fucking yuppies”.
Maria är Boyles salvadorianska flickvän. Bland övriga journalister finns fotografen John Cassady och tevereportern Pauline Axelrod. I Salvador är de stora
medieorganisationerna knappt närvarande överhuvudtaget. De amerikanska
journalisterna på plats är antingen där som frilansare eller utsända – inga scener skildrar redaktioner, slutprodukter eller medieledningar utan vi får bilda oss en uppfattning om medierna utifrån journalisterna i filmen.
Komplicerande handling: Richard Boyle är misslyckad. Han är pank, snart bostadslös
och har lämnats av fru och barn. När Boyle ringer en gammal arbetsgivare och ber att få åka till El Salvador för deras räkning får han ett tvärt nej. Det är svårt att avgöra om detta beror på honom som person eller om konflikten i landet är ointressant för bildbyrån. Vi skulle uppskatta att det är en kombination. Boyle, som fått sparken från flera mediebolag är svår att jobba med, men samtidigt är det tydligt att El Salvador inte är första prioritet för de amerikanska medierna. Därför åker han dit på eget bevåg.
I El Salvador är tillvaron hemsk. Boyle och Doc hamnar i en bisarrt triangeldrama mellan regeringens trupper, rebeller och amerikanska ambassadsmän, där de ena är värre än de andra. Regeringen är misstänksam mot Boyles rapportering i El Salvador och han riskerar döden flera gånger när han möter presidentens lakejer. Samtidigt vill inte den amerikanska ambassaden att Boyle går rebellernas ärenden, eftersom de anses vara kommunister. I slutändan behöver Boyle leverera bra foton från El Salvador och samtidigt rädda livet på Maria och hennes barn.
Utvärdering: Det går att göra poänger av hur karaktärerna i Salvador framställs. Boyle
porträtteras som en medioker fotograf. När han i början söker jobb vill bildbyrån inte veta av honom. Han anklagas genom filmen för att vara kommunist och usel på att behålla sitt jobb. Utöver det lyckas han heller inte hålla tillbaka sina drifter och behov. Han röker både tobak och marijuana, dricker stora mängder Tick Tack (inhemsk sprit) och har många kvinnor. Men de brister han uppvisar, tillsammans med en stor portion mod gör honom också macho. Drickandet sker i solidaritet med andra män, vilket bekräftar hans position. De många kvinnorna visar honom som attraktiv. De farorna han utsätter sig för visar på att han inte bryr sig särskilt mycket om han överlever. En
arbete och Cassady inser det viktiga uppdraget de har som fotografer. Vid en
fotografering av en massgrav talar han om att allmänheten förtjänar att få veta vad som egentligen händer i El Salvador, vilket är ett tecken på den yrkesetiken som både Boyle och Cassady känner och korresponderar väl med journalistiska ideologin (Deuze, 2005).
Personlighetsmässigt är de dock väldigt annorlunda – Cassady är välkammad,
framgångsrik och mycket mer sansad än Boyle. Han har annat i sina tankar än kvinnor och alkohol och framställs som mycket sund människa, som dock kanske skulle tjäna på brusa upp som Boyle ibland. Cassady dör martyrdöden i filmens slutskede och är
skapad som en mycket sympatisk, trevlig och duktig person. Han är vad Barris (1976) hade kallat folkets riddare.
En intressant passage i filmen är även när Boyle och Cassady talar sinsemellan om olika krig de har fotograferat vid. De talar till exempel nostalgiskt om hur hemskt
Kambodjakriget var – som om det var en bra sak. Det visar på hur medierna använder krig för sälja sina produkter. Ju hemskare krig, desto starkare bilder, desto bättre försäljningssiffror. Även om Boyle och Cassady – och säkerligen flera reportrar i El Salvador – vill skapa ett bättre samhälle så exploaterar de även andras olycka. Som mest nöjda är de kanske när de på nära håll får följa rebellerna på ett träningsläger i bergen, eftersom det är exklusivt, visar på uppror och involverar människor. Men det som går förlorat är tanken på vad som händer när väl inbördeskriget bryter ut, det hamnar i skymundan. Kommersialiseringen är därmed total hos medierna – Boyle skulle
sannolikt inte vara där om han inte kunde sälja bilder därifrån, hur mycket han än älskar Maria och landet El Salvador.
Med kameran i handen fotar Boyle mitt i eldstrider och upplopp. Han lyckas låna pengar och genom diplomati undgå att bli skjuten. Han gör det för att västvärlden ska uppmärksamma oroligheterna i landet, men också för att i slutändan rädda sin
älskarinna Maria och hennes barn. Han är på plats när saker händer, även om han inte direkt planerat det, och lyckas ta starka bilder från kriget. Tack vare sitt mod och framåtanda lyckas han också sälja in bilder till de amerikanska medierna, vilket sander budskapet att hårt arbete lönar sig i branschen. Axelrod får stå modell för den ytliga, intetsägande och partiska journalistiken i Salvador. Hon är en yuppie i dyra kläder som hellre rapporterar från den amerikanska ambassaden än ute på slagfältet. I sin
rapportering tar Pauline hellre fasta på hur den nationalistiska presidentkandidaten ska fånga kvinnornas röster än att han uppenbarligen gör sig skyldig till upprepade politiska mord. Boyle avskyr den ytliga och okritiska bevakningen hon bedriver och Pauline porträtteras som en allmänt dålig journalist. Hon är partisk, prestigefylld och ovillig att se sanningen och med det representerar hon den dåliga journalistiken, som går hem i stugorna hos den amerikanska högern och därmed också i det för tiden republikanska vita huset. Därmed finns olika typer av journalistik representerad i Salvador, som i sin tur visar på en dubiös bild av medierna.
Boyle som person besitter flera av de egenskaper som historiskt sett har tillskrivits journalister på film (Ehrlich, 2004). Han är på jakt efter sanningen. Han är en stor drickare. Han är också bra på att prata och gör det snabbt och ofta. Filmen ger en känsla av att journalisten kan snacka sig förbi alla hinder och byta sig till vad som helst.
Faktum är att Boyles främsta egenskap i journalistyrket inte verkar vara hans fotografering (inga bilder syns i bild överhuvudtaget) utan snarare hans förmåga att kunna få vad han vill med hjälp av ordets gåva och då gäller det både kärlek, liv och pengar. Han lånar pengar, får ut sin kompis ur fängelse och övertalar sin nya
salvadorianska fru Maria att följa med honom till USA. Boyle verkar överhuvudtaget inte ha någon struktur i sitt journalistiska arbete. Det mesta som händer, händer av slumpen och oppurtunisten Boyle är snabb att hoppa på minsta tillfälle att knäppa en bild som kan säljas till tidningarna.
När Boyle anländer till El Salvador och blir varse om hur situationen verkligen ser ut blir han förbannad. Det framgår att de amerikanska medierna har förmedlat
verklighetsavvikande bild av vad som pågår i landet. En bild som propagerar för det styrande nationalistiska partiet, eftersom amerikansk militär anser att det är ett bättre alternativ än ett kommunistiskt styre. Att Boyle och Cassady så villkorslöst offrar sina liv för att förse västmedier med bilder visar på att det måste ha funnits en stor
diskrepans mellan verkligheten och den tidigare rapporteringen. Andra amerikanska medier verkar gå myndighetens ärenden och beskriva konflikten som ett futtigt bondeuppror, när det i själva verket rör sig om ett påbörjande inbördeskrig och systematisk politisk avrättning av meningsmotståndare. Det går inte att missa för dem som besöker landet. Alltså är rapporterande medier på platsen korrupta, liksom
Cassady de enda undantagen. På den salvadorianska televisionen visas det rena propagandafilmerna för nationalisterna på ett vis som sätter fingret på sinnebilden av diktatur någonstans långt bort. Eftersom filmen är amerikanskproducerad kanske propagandainslagen vi får se är överdrivna, men det är tydligt att tv används som ett verktyg för att tämja den allmänna opinionen.
Upplösning: Boyle lyckas via den amerikanska ambassaden ta sig ut ur El Salvador
med ett par filmrullar som dokumenterar inbördeskriget. John Cassady dör när han fotar ett bombplan. Doc påbörjar ett nytt liv i El Salvador. Även Maria och hennes son smugglas ut ur landet, men på vägen till San Fransisco stoppas bussen de färdas med av det amerikanska migrationsverket och Maria och hennes barn tas med, medan Boyle blir arresterad när han gör motstånd.
Coda: Filmens diskurs kritiserar den västerländska egocentriska nyhetsrapporteringen.
Den kritiserar att vi inte bryr oss tillräckligt om vad som händer i länder långt bort och hur det drabbar lokalbefolkningen där. Samtidigt är det en känga mot det amerikanska etablissemangets slentrianmässiga stämpling av vänsterrörelser som kommunistiska och en tankeställare mot migrationspolitiken. Slutscenen där Maria och hennes son med stor sannolikhet skickas tillbaka till El Salvador framställer myndigheternas agerande som inhumant mot politiska flyktingar.