Abstract: Mikael Blomkvist är en grävande reporter som nyss till böter för förtal. I
hopp om att återfå sin trovärdighet tar han sig an ett fyrtio år gammalt mysterium med en försvunnen flicka. Till sin hjälp har han en ung och komplicerad hacker.
Orientering: Filmen utspelar sig i Sverige under 2000-talet i och kring Stockholm samt
i den fiktiva staden Hedestad. Huvudfokus ligger på journalisten Mikael Blomkvist, hackern Lisbeth Salander och den mystiska företagssläkten Vanger. Familjen Vanger bor i Hedestad och rekryterar Salander och Blomkvist för att ta reda på vad som hände med Harriet, som försvann från familjen 40 år tidigare.
Lisbeth Salander är inte är journalist, men likväl har hon ett journalistiskt förhållningssätt till sin vardag och genomför kvasijournalistiska uppdrag. Innan Blomkvist blir erbjuden att leta efter Harriet Vanger genomför hon till exempel
bakgrundsresearch på honom åt familjen Vanger. Bakgrundskollen är både omfattande och olaglig, eftersom hon hackat sig in på Blomkvists dator och vet en hel del om hans privata liv, vilket både upprör och imponerar Blomkvist när han får reda på detta. När han i sitt arbete efterfrågar en researchassistent finns det givetvis ett alternativ som sticker ut lite extra och deras vägar möts i fallet.
I sin jakt på vad som hände med den försvunna flickan dras Blomkvist och Salander in i en trasslig familjemordshistoria med sadistiska, nazistiska och sexistiska undertoner. Här kommer Blomkvists journalistiska metoder till nytta, det är trots allt tack vare sin rennomé som grävande reporter Blomkvist får uppdraget. Han går igenom gammal dokumentation, gör researchintervjuer och försöker I sitt huvud rekonstruera vad som har hänt. Eftersom hans trovärdighet som skrivande journalist är körd i botten och förhållandet till ex-frun och dottern är minst sagt naggat i kanterna har han i det här läget inget att förlora – förutom förstås sitt eget liv, men som machoman och hungrig murvel gör det detsamma.
Komplicerande handling: Mikael Blomkvist kämpar mot ett kantstött självförtroende
och anseende då han nyligen dömts till böter för förtal mot en mäktig finansman, Hans-Erik Wennerström.
Lisbeth Salander har stora personliga bekymmer och ett otroligt trassligt förflutet. Hon är omyndigförklarad och har hela sitt liv utnyttjats av diverse myndigheter och hon sexuellt utnyttjas av sin förmyndare för att få ekonomisk frihet.
Delar av familjen Vanger är hjälpsam men både Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander vet att det i närheten av dem sannolikt finns en mördare som inte vill bli avslöjad.
Millennium är en tidning i kris. Erika Berger, chefredaktör, berättar det själv efter att Henrik Vanger har erbjudit att köpa in sig i tidningen. Branschen är tuff och med Blomkvists senaste nederlag i åtanke har de tre månader kvar att leva, vilket betyder att de behöver finansiärer. De saknar också trovärdigheten efter den förhastade
Utvärdering: Till en början får vi ta del av Blomkvists nederlag; en rättsprocess som
han nyligen förlorat mot företagsledaren Hans-Erik Wennerström. Han döms därför till böter för förtal. Inte för att nödvändigtvis haft fel, utan för att han brustit i sin bevisning. Blomkvist, liksom övriga medier som rapporterar om rättegången är ense om att han gjort fel. Han har inte varit tillräckligt noga med att kolla sina källor, och blir därför lurad till att skriva om osanningar, något som är mänskligt, men slarvigt. Flera reportrar spär på berättelsen om hur Blomkvist förtalat Wennerström. De står utanför domstolen som gamar och väntar på att Blomkvist kommer ut ur salen, skriker frågor mot honom och trycker upp mikrofonen i ansiktet på honom. De andra medierna, däribland SVT, är i det läget vad Saltzman (2005) kallar anonyma reportrar, sådana som inte vet vad de gör eller varför, utan opererar i grupp på ren medieinstinkt. De är drevet mot Blomkvist och han är symbolen för de fria medierna som har klantat till det.
Händelsen poängterar vikten av publicistisk säkerhet – vi bör inte rapportera om sådant som vi inte kan bekräfta är sant, hur frestande det än kan vara. Även om Blomkvist får visst stöd av sin redaktion, så inser han att hans trovärdighet som journalist nu är låg, liksom tidningens. Likt Megan Carter i Absence of Malice så är Blomkvist inte en dålig människa – inte ens en dålig journalist – utan har bara brustit i sitt arbete, vilket är ett tecken på hur svårnavigerat det kan vara i havet av information som journalister färdas i. I och med att Blomkvist blir erbjuden jobbet att ta reda på vad som hänt med den försvunna flickan så får han en chans att återfå sin och sin tidnings journalistiska trovärdighet.
Rent journalistiskt kompletterar Blomkvist och Salander varandra bra. Hon som en hacker, som inte skyr några medel. Han som rutinerad och rationell journalist. Han föreslår vad hon ska leta efter, hon hittar det. Hon som ung kvinna, han som
medelålders man. Det finns en dualitet i deras dynamik, som gör att de tillsammans bildar en superhjärna. Själva fallet blir närmast av polisiär natur där allt bit-för-bit faller på plats. De är smarta, eventuellt klassiskt vänsterintellektuella och kohandlar till sig diverse information.
Salander är på många sätt normbrytande. Rent utseendemässigt har hon hårt sminkade ögon, kolsvart kort hår, piercingar i ansiktet och kläder av nitar och läder.
respektlös mot de som inte förtjänat hennes respekt, vilket visas till exempel genom att hon inte skakar hand med de hon träffar för första gången. Hon äter till synes endast snabbmat och röker jämt och ständigt. Hon är inte heterosexuell och visar upp närmast aspbergianska drag. Det är inte direkt den typiska bilden av en kvinnlig protagonist, dock är gestaltningen av Salander logisk ur filmteorisk synpunkt. Salanders ständiga brott mot konventionerna är ytterliggare ett sätt att manifestera hennes roll som
samhällsrebell. Hon står utanför samhället och har till synes inget intresse av att vara en del av det, eftersom det uppenbarligen svikit henne förut. Hon är närmast en
förkroppsligad kliché av myndighets- och normkritik.
I takt med att Blomkvist och Salander börjar arbeta nära varandra uppstår ett tycke dem emellan och de har sex. Salander kräver närmast sex från Blomkvist som till en början spelar oberörd inför hennes plötsliga närmande. Relationen mellan dem blir dock emellertid en viktig komponent i filmen – de är båda två vilsna själar som arbetar mot ett gemensamt mål och skulle riskera livet för varandra och sanningen. De båda tar inte heller särskilt väl om sig själva och är svåra att leva med. Salander lever på
mikrotillagade nudlar, röker inomhus och pratar inte särskilt mycket med någon. Blomkvist röker, dricker gärna och förstår sig inte på sin dotter. De är dekadenta på det sättet och liknar till viss del journalistkaraktärerna som var vanliga i
Screwballkomedier. Blomkvists drickande sker i situationer av solidaritet mellan män, för att fira saker och för att dämpa ångest. Mot filmens slut når deras relation klimax, när Lisbeth köper en present åt Mikael i hopp om att det ska bli något mer av deras njutning- och yrkesmässiga relation. När hon då ser honom med Erika Berger som han tidigare haft ett förhållande med, förstår hon att det aldrig kan bli de två.
I filmen meddelar också familjen Vanger att de går in som delägare i Millennium eftersom deras “fienders fiender är våra vänner”. Detta går att tolka som att deras ägandeskap ytterliggare sätter press på tidningen att skriva negativt om Wennerström, vilket ifrågasätter Millenniums självständighet och självpåtagna image som
sanningssägare. Ett möjligt beroende som delvis går emot den journalistiska ideologin (Deuze, 2005).
tidning återfår sitt anseende. Blomkvist får också sin revansch på Wennerström genom en väl planerad kupp som han genomför med Salanders hjälp.
Familjen Vanger går in som delägare i Millennium och säkrar därmed tidningens ekonomiska framtid.
Coda:
Filmen påstår indirekt att det finns hemligheter begravda överallt, framförallt bakom den slipade fasaden i finansvärlden. Sexistiska, sadistiska och rasistiska personer finns i alla skrån och saker är inte alltid vad de ser ut att vara.
Filmen visar också att det mycket väl att möjligt att hämta sig från ett nederlag. Även om man som journalist befinner sig på trovärdighetens botten så är det inte omöjligt att resa sig igen. Det bekräftar den journalistsiska filmmyten som Ehrlich (2004) skriver om – även om medierna förlorar sig för stunden, så är de i slutändan folket beskyddare.
Blomkvist får också sin revansch på Wennerström, med hjälp av Salander. Det är går att ifrågasätta huruvida det är särskilt sunt att i sin publicistiska gärning drivas så hårt av hämnd. Personliga vendettan ska inte påverka bevakningen per se, men samtidigt bidrog den slutgiltiga artikeln om Wennerström till att avslöja ett maktmissbruk och till att åter ge Millennium trovärdighet och legitimitet som folkets tjänare. I filmen följer även andra medier den slutgiltiga artikeln, så som de följde rättegången, vilket visar på att även deras agenda påverkas av Blomkvists verk. Att den skrevs av tveksamma motiv eller byggde på information som inhämtats illegalt får inga konsekvenser för Blomkvist, vilket gör honom till filmens moraliska segrare. Än en gång är sensmoralen att
ändåmålen helgar medlen – något som kanske inte fullt ut skulle vara sant i den verkliga journalistiken.