Alla filmer vi analyserat grundar sig i böcker eller manus delvis eller helt skrivna av journalister. Det är därmed journalister som fått skriva sin egen historia, vilket är få förunnat. Vi vill därför tillskriva både glorifieringen av journalistiken och nidbilden av densamma till de personer som kommit med historien. Vi redogjorde tidigare i den här uppsatsen för Jenkins (2008) teorier kring sociala grupper och vi menar att överdrivna tillskrivningar av den egna gruppens egenskaper, som i de här filmerna, beror på de processer som spelar med inom journalistskrået. Yrket framstår som viktigt, medierna som mäktiga och journalisterna överlag som goda (eller i alla fall med goda motiv). Det är en upphöjd självbild som journalisterna själva har skapat. Porträttet av pressen är aldrig neutralt utan alltid extremt; oavsett om de gör något bra eller dåligt är
journalisterna i sig färgstarka och prominenta karaktärer. I och med att journalistyrket är nära sammanknutet i kreativa processer med författar- och manusskrivaryrket är det kanske ofrånkomligt att en och annan journalist får göra film. Men det är relevant att veta varifrån dessa berättelser kommer. Kritiken som finns i filmerna mot medier är snarare riktad mot mediernas strukturer, ledning och vinstintressen än mot de enskilda journalisterna. Kanske är detta ett uttryck för att de som skrivit historien själva har känt sig hindrade av redaktionschefer, branschnormer och ägare.
De två filmerna som är extra intressanta i den här diskussionen anser vi är All the
President’s Men och Absence of Malice. Den första filmen är baserad på Bob
Woodward och Carl Bernsteins egna berättelse om vad som hände i Watergateaffärens linda. Som vi nämnt tidigare så har omfattningen av deras del i skeendena diskuterats (Good, 2000). Möjligen är boken och i förlängningen filmen ett enda stort argument för legitimera journalistikens särställning. Även om flera av filmerna kritiserar
mediebranschen anser vi att Absence of Malice är den enda som på allvar kan få förtroendet för medierna att sjunka. Att journalistikens största synd är en för ivrig reporter vittnar dock om att medierna i sig inte är onda, utan att de har begått misstag. Det finns trots allt en känsla i filmen om att de kan resa sig på nytt och göra gott, göra bättre och därmed lever fortfarande myten om pressen som samhällsnyttig, som Ehrlich (2004) talar om. Vi säger definitivt inte att den inte är det, men det är intressant att se hur även ett negativt porträtt av medierna på sätt och viss försvarar deras ställning. Att journalister skriver filmer om journalister är på gott och ont. De har erfarenhet av branschen på ett sätt som utomstående saknar. De riskerar dock att ge en falsk bild av vad medierna egentligen gör för samhället. Med andra ord bör man ta deras historier med en nypa salt – det är ju trots allt bara på film.
8. Sammanfattning
Vi har gjort en narrativ analys av hur journalister porträtteras i fyra enskilda spelfilmer från åren 1976 till 2011. Sedan har vi presenterat resultatet och analysen kring det och fört en diskussion kring det vi funnit. Vi sammanfattar våra slutsatser så här:
Journalisten i våra analyserade filmer är för det mesta en ensamstående man med samhällsförändrande visioner, men tveksamma metoder. Han är karriärist, dricker alkohol, jobbar på tidning, men skriver sällan själv. Hans viktigaste egenskap är att kunna röra sig i sociala kretsar. Personlighetsmässigt är han ihärdig och kanske för ivrig ibland, vilket kan leda till problem. Hans största fiende är sig själv, men även
myndigheter och redaktionsledningen är ofta emot honom. Den viktigaste drivkraften är jakten på storyn och efter det kommer jakten på kärleken. Ofta handlar han i
händelsernas centrum av en slump, händelser som är mångt mycket mer spännande än livet för gemene tidningsman. Han får ofta som han vill, till exempel storyn publicerad eller folklig upprättelse. Samtidigt måste han riskera något – sin trovärdighet, sitt liv eller sina relationer. Den journalistiska hjärnan och munnen är de viktigaste redskapen I arbetet. Det är ungefär samma journalistiska ideal som råder i filmerna. Journalistiken bedrivs utifrån vad medierna anser är intressant för folket. De stora mediebolagen vill framförallt säkra sin egen överlevnad och i andra hand trycka sanningen. Om
journalisten riskerar tidningens anseende, riskerar han också jobbet. Myten om medierna som allmänhetens tjänare bekräftas i filmerna, även om de stundtals begår misstag. Bilden av dem är glorifierad, sannolikt eftersom filmerna är skrivna av journalister.
9. Referenser
9.1 Tryckta källor
Allern, Sigurd. (2012) Journalistiken och Kommersialiseringen. I Nord, Lars & Strömbäck, Jesper (red.) Medierna och Demokratin. Lund: Studentlitteratur.
Allport, G. W. (1954). The nature of prejudice. Cambridge, MA: Addison-Wesley Pub. Barris, Alex (1976). Stop the presses!: The newspaperman in American films. Cranbury, NJ: A.S. Barnes & co. inc.
Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber
Deuze, M. (2005). What is journalism?: Professional identity and ideology of journalists
reconsidered. Journalism, 6 (4). Thousand Oaks: SAGE Publications.
Ehrlich, M. C. (2004). Journalism in the movies. Urbana: University of Illinois Press. Ehrlich, M. C. (2005). Hollywood and journalistic truthtelling. Urbana: University of Illinois Press.
Elliot, M. (1997). Förtroendet för medierna. Göteborg: Institutionen för journalistik och masskommunikation
Good, Howard (2000). The Drunken Journalist. Lanham, Maryland: Scarecrow Press, Inc. Good, Howard (2007). Journalism Ethics Goes to the Movies. Lanham, Maryland: Rowman & Littlefield Publishers.
Jarlbrink, Johan (2009). Det våras för journalisten. Stockholm: Kungliga Biblioteket Jenkins, Richard (2008). Social Identity. London: Routledge.
Kovach, Bill & Rosenstiel, Tom (2001). The Elements of Journalism. New York: The Crown Publishing Group.
Lincoln, Yvonna S., Guba, Egon G (1985) Naturalistic Inquiry, Newbury Park, CA: Sage Publications
Merritt, Davis (1998). Public Journalism and Public Life. Mahwah: Lawrence Erlbaum and Associates.
Pickering, Matthew (2001). Stereotyping: The politics of representation. Houndmills, Basingstoke, Hampshire: Palgrave.
Pressens Samarbetsnämnd (2010). Spelregler för Press, TV, Radio. Stockholm: Tidningsutgivarna.
Reeves, Stephen D, Gandy, Oscar H & Grant, August E (ed.) (2001). Framing Public Life. Mahwah: Lawrence Erlbaum and Associates
Robertson, Alexa. (2014) Narrativanalys i Bergström, Göran & Boréus, Kristina Red.
Textens mening och makt. Lund: Studentlitteratur
Saltzman, Joe. (2005). Analyzing the Images of the Journalist in Popular Culture: a Unique
Method of Studying the Public’s Perception of Its Journalists and the News Media. Los
Angeles: University of Southern California.
Schweinitz, Jörg. (2011). Film and Stereotype: A Challenge for Cinema and Theory. New York: Columbia University Press.
Thurén, Torsten (2007) Vetenskapsteori för nybörjare. Malmö: Liber.
Ward, Stephen J. A. (2005). Invention of Journalism Ethics. Montréal: McGill-Queen’s University Press.
Weaver, David Hugh (1998). The Global Journalist: News People Around the World. New York: Hampton Press.
Woodstock, Louise (2002). Public Journalism’s Talking Cure. Journalism, 3 (1). Thousand Oaks: SAGE Publications.
9.2 Digitala källor
LeCompte, Margret D, Goetz, Judith Preissle (1982) Problem with Reliability and Validity in Etnographic Research, Review of Educational Research 1 (52), Thousand Oaks: SAGE Publications, via
http://www.colorado.edu/education/sites/default/files/attached-files/LeCompte_Goetz_Problems_of_Reliability_Validity_in_Ed_Re.pdf, hämtad 150103
Medieakademien (2014). Förtroendebarometern 2014. Via:
http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/03/2014_MedieAkedemins_Fortroendebarometer_140228.pdf, hämtat 20141226
Vetenskapsrådet (2014). Forskningsetiska Principer. Via: