Reportrarna är människor även på jobbet
Journalistyrket är uppenbarligen något viktigt, ett kall snarare än ett jobb om man ska tro filmerna vi analyserat. Bernstein/Woodward vill dra ner byxorna på
Nixonadministrationen, Megan Carter vill rentvå en oskyldigt misstänkt man, Richard Boyle vill få västvärlden att inse hemskheterna som pågår i latinamerika och
Blomkvist/Salander vill hitta en mördare. Likaså tar journalisterna i filmerna vi analyserat sitt arbete på blodigt allvar. Bernstein/Woodward hinner knappt sova i sin minutsiösa kamp mot lögnaktiga myndighetspersoner, till exempel.
Rollfigurerna själva är heller inte sena med att påpeka att deras arbete gör skillnad och att det som de rapporterar om är saker som allmänheten förtjänar att veta, vilket är ett sätt att legitimera mediernas position.
På ett sätt är det sympatiskt att journalister porträtteras som så pass hårt kämpande individer, men i sin kamp för sanningen finns också risken för misstag för nederlag; som när Megan Carter publicerar namn på Gallaghers alibi, som leder till att hon begår självmord, eller när Blomkvist inte har torrt om fötterna på Wennerström och därför straffas i domstol. I sin yrkesroll är därför journalisterna samhällsnyttiga, men inte perfekta. De är att anse som vilka människor som helst egentligen, möjligen lite mer drivna och smarta.
Minglandet som journalistisk metod
Hur de arbetar rent konkret skiljer sig mellan filmerna. Bernstein/Woodward har ett metodiskt arbetssätt – de letar information på en plats, försöker få den verifierad, söker en kommentar på ärendet och går vidare därifrån. Boyle och Carter har mer en
slumpmässig metod för att komma underfund med sina stories. Boyle är kanske det mest extrema exemplet, han åker rent av på vinst och förlust ner till El Salvador i hopp om att hitta något att fotografera. Något som dock är gemensamt för så gott som alla journalistkaraktärer vi har identifierat i filmerna är deras förmåga att prata. Boyle pratar sig ur direkt livshotande situationer till exempel och Bernstein/Woodward fiskar fram information genom att få sina intervjupersoner förvirrade. Detta tyder på en hög social intelligens och för det mesta är det journalisternas sätt att föra sig som är avgörande för deras framgång, snarare än deras förmåga att skriva och söka information.
Etiska brister – ändamålen helgar medlen?
Filmjournalisterna vi har undersökt uppträder inte alltid etiskt korrekt. Det mest tydliga exemplet är Megan Carter, som använder dold mikrofon när det inte är fullt motiverat och publicerar namn på en utsatt kvinna utan att det egentligen var nödvändigt. Men fler karaktärer rör sig också i en etisk gråzon. Blomkvist/Salander ägnar sig åt olagliga digitala intrång och sätter dit Wennerström genom en listig plan. Bernstein/Woodward är påträngande mot personerna de intervjuar och respekterar inte när de säger att de inte vill prata med dem. Boyle exploaterar till viss del människorna i El Salvador och frossar i bilder av döda kroppar för egen ekonomisk vinning och för sina kärleksintressen. Ändå känner vi sympati för de olika karaktärerna. I viss mån – som i fallen med Bernstein/Woodward, Blomkvist/Salander och Boyle – för att ändamålen helgar medlen. Ingen kan i efterhand anklaga Bernstein/Woodward för att bedriva häxjakt när det i slutändan visar sig att några av de mäktigaste männen i USA har begått
fruktansvärda brott mot demokratin och även om Boyle åker till El Salvador för
personlig vinning så bidrar han till en mer nyanserad rapportering kring händelserna än den anti-kommunistiska historien som kablas ut via TV-nätverken på hemmaplan.
Filmporträtten av hur Carter arbetar ur en etisk synvinkel är dock mediekritik i sin renaste form. Vi vill mena att det inte är hennes metoder som utmålar henne som klandervärdig, utan snarare drifterna bakom att hon agerar som de gör. Carter har visserligen spår av ethos i sin personlighet – hon vill verkligen veta hur Diaz försvann och rentvå Gallagher – men hon är ung och sensationslysten. Hennes vilja att uppfattas som en god journalist är starkare än hennes vilja att faktiskt driva en kritisk, opartisk och väl balanserad journalistik.
Drifter och mindervärdeskomplex
Drivkraften att bli erkänd och framgångsrik är närvarande i alla filmer som vi
analyserat. Blomkvist vill få tillbaka sin trovärdighet, Bernstein/Woodward sitter inte säkert på sina jobb och behöver leverera och Richard Boyle vill bara bli anlitad över huvudtaget.
Närvarande är också en känsla av att allt står på spel. Journalisten kommer ofta underifrån, till exempel att Bernstein, Carter och Woodward som är unga och aspirerande, Blomkvist som precis har förlorat en rättslig kamp och saknar familj,
Salander som är omyndigförklarad och Boyle som är pank och nedgången. Journalisterna på film har oddsen emot sig, men är villiga att offra sitt rykte, sina tillgångar och ibland även sina relationer och liv för det de anser vara rätt. Det gör dem till modiga individer som tror på något och är dedikerade till att få sina visioner igenom – hjältar i sitt jobb helt enkelt.
Barris listade åtta stereotypa journalister på film. Vi anser att Bernstein och Woodward är en sorts hybrid av vad Barris (1976) kallade detektivreportern och folkets riddare. De utför sitt samhälleliga uppdrag, handlar å demokratins vägnar och gräver samtidigt djupt in i en mysterisk historia – karaktäristiker för de båda typerna. Megan Carter är
framförallt en mänsklig reporter, full av brister och en levande och känslig människa. Hon är inte en gud, utan begår sina misstag. Samtidigt har hon ett stänk av
skandalreportern i sig; hon gräver i det personliga som saknar allmänintresse och lyckas själv bli personligt involverad med sina intervjupersoner. Boyle är i mångt och mycket utlandskorrespondenten, det vill säga en journalist som med livet som insats kastar sig in i krigets fasor och hamnar i händelsernas centrum. Trots personliga skrupler har han en stark drivkraft att rapportera balanserat från El Salvador, en neutral bild som
kännetecknar utlandsreportern sträva efter rättvisa nyheter. Han är – liksom Carter, men i motsats till Bernstein/Woodward – även mänsklig. Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander är framförallt folkets riddare. De är rättfärdiga och kämpar för att sanningen ska fram, även om de inte heller är direkta änglar.
Vi kan därför påstå att Barris (1976) givna journalistroller fortfarande stämmer, även om karaktärerna i våra filmer inte är perfekta exempel på just dessa. Till listan över stereotypa journalistkaraktärer enligt Barris skulle vi vilja lägga till:
Karriäristen
Karriäristen är villig att kämpa med näbbar och klor för att nå status inom sitt gebit. Hen är driven, noggrann och väldigt mån om att lyckas med sitt jobb. Inte sällan får
karriäristen tunnelseende – jobbet är viktigare än relationer eller fritid. Även om karriäristen drivs delvis av ett samhällspatos är drivkraften att uppfattas som en duktig journalist och att klättra på karriärsstegen viktigare. Som mest tydlig är karriäristen i gestaltandet av Woodward och Bernstein, som inte umgås med någon utanför arbetet
något och i slutändan så är det deras förhöjda renommé som man minns från filmen. Karräristen är dock till viss del närvarande i flertalet andra filmer vi har analyserat. Blomkvist och Carter vill gärna bli porträtterade i historieböckerna som lyckade yrkesmänniskor och goda journalister, exempelvis.
Marionettdockan
Marionettdockan låter sig styras och vilseledas. Gör oftast det hen blir tillsagd och anstränger sig inte mer än vad som behövs i sitt dagliga arbete. Ett exempel är Pauline Axelrod i Salvador, som i stället för att objektivt försöka bilda sig en egen uppfattning om läget i landet rapporterar vad det amerikanska etablissemanget vill höra – att
rebellerna är kommunister, att regeringen har kontroll och att USA bidrar med stabilitet till regionen. Hon gör inte nödvändigtvis detta för att hon är inkompetent, utan eftersom hon pressas av ambassadsmän och medierna på hemmaplan att förmedla den bilden. Megan Carter tar sig an sin story både som detektivreporter (Barris 1976) och karriärist men låter sig, om än omedvetet, vilseledas och luras av både Michael Gallagher och FBI. Som journalist utnyttjas hon för andras vinning och även om hon tror att hon styr sitt eget arbete så är det egentligen andra som drar i trådarna.
Det finns visserligen ett värde att lista dessa arketyper, men vi menar att det är en förenkling att reducera karaktärerna i våra analyserade filmer till just dessa.
Karaktärerna är komplexa i sitt yrkesutövande och vi skulle vilja beskriva dem så här:
Journalisten på film har ett spännande och viktigt jobb. Journalisten på film vet om det här och är redo att göra allt för att sanningen ska komma fram. Deras främsta egenskap är den sociala intelligensen, som bidrar till deras framgångar i högre grad än de rent tekniska färdigheterna. Deras motiv är för det mesta goda, men ibland tappar de greppet och begår misstag, ofta etiska sådana. De befinner sig nämligen ofta i en etisk gråzon där man kan argumentera att de tar till metoder som inte är acceptabla för yrkeskårens normer. I slutändan är de ändå hjältar som vill göra gott och som i de flesta fall väcker patos. Även om de besitter en yrkesskicklighet så är det i slutändan slumpen som avgör att de kan lägga den sista pusselbiten till sin story eller inte.