Den administrativa vägen mot nya projekt intervju med socialarbetare

Att hitta stödfamiljer till barnen utgör en stor del av arbetet på kontoret som Sara, Rebecka och Paula arbetar vid. Sara berättar att hon samordnar barn med lämpliga stödfamiljer. Projektet med att placera ensamkommande barn i stödfamiljer är relativt nytt och därför är det ännu få barn som fått komma till en familj istället för ett center säger hon. Sara menar att de i så stor utsträckning som möjligt försöker matcha barn med familjer som kommer från samma land eller som talar barnets modersmål. Hon är väldigt positiv till projektet, men menar att det finns mycket kvar att önska. Mestadels behöver Sara på egen hand söka upp familjer, men i vissa fall anmäler sig familjer frivilligt. Sara säger att de har ett nätverk av familjer som brukar delta i projektet.

Svårigheterna med projektet är att hitta de rätta familjerna menar Sara, då många av familjerna som anmäler sig frivilligt lider av stora problem eller att kommunikationen fungerar dåligt. Sara betonar också att stödfamiljerna får en symbolisk summa pengar varje månad för arbetet de uträttar, cirka 300 euro. Att summan är så låg tror Sara bidrar till att många lämpliga familjer väljer att inte bistå då de räknar med att månadskostnaden för ett barn ligger på ungefär 500 euro.

Trots att kontoret arbetar mot att försöka utveckla fler förebyggande insatser menar Sara att flyktingsituationen fortfarande är så akut i hela Italien att de flesta resurserna läggs på det akuta ärendena. Hon säger att arbetet inte fungerar tillräckligt bra även om kommunen arbetat hårt för att hjälpa ensamkommande barn. Sara berättar att de har stora problem med trafficking, vilket de har bättre fungerande projekt för än mottagandet av ensamkommande. Det är synd säger Sara, att det inte fungerar som det borde göra.

Sara berättar för oss om ett projekt de hade 2010 vilket varade under 15 månader. Hon säger att det var ett bra projekt för att de kunde arbeta mer långsiktigt med barnen och då fungerade det som det skulle. Eftersom detta var ett specialprojekt fick de bara finansiellt stöd för 15 månader. Sara menar

31 att det i dagsläget är omöjligt att genomföra liknande projekt, både för att resurserna saknas, men också för att situationen är mer akut idag till följd av den enorma flyktingvåg som kommer. Vidare berättar Sara att eftersom de flesta som kommer till kontoret är 17 år eller äldre, blir det svårt att arbeta med barnen under en längre tid då de inte kvalificeras som minderåriga efter att de fyllt 18 år.

6.3.2 Socialarbetarnas beskrivning av asylprocessen

Rebecka förklarar översiktligt hennes bild av asylprocessen och säger att det i Italien saknas en specifik lag för ensamkommande barn och hur de ska bli omhändertagna. Dock har alla minderåriga i Italien många rättigheter och ska bli omhändertagna om de föreligger behov för det säger hon. Vidare säger hon att lagen även garanterar många rättigheter för ensamkommande barn, å andra sidan saknas det restriktioner, eller tillvägagångssätt för vuxna flyktingar som anländer till Italien vilket gör att det uppstår ett glapp i lagstiftningen då barnen fyllt 18 år. Rebecka säger att de ofta befinner sig mittemellan detta glapp, eller dessa två situationerna. Staten tar inte ansvar för personerna som hamnar i detta glapp, utan det är dem på kontoret som måste göra något åt saken, säger hon.

”Vi kan inte bara överge ungdomarna när de blivit myndiga eftersom många vänder sig till oss efter hjälp. Problemet hamnar därför i våra knän” - Rebecka

Vi frågar Rebecka och Sara hur de hanterar problemet i praktiken, då skrattar de och säger att de bara klagar. Rebecka berättar sedan att de tar det steg för steg och att de sedan 2010 har en rättslig rådgivare vilket underlättat en hel del. Förutom detta svarar de inte riktigt på frågan utan säger bara att de dag för dag försöker komma på lösningar, men att det är väldigt svårt.

Sara och Rebecka fortsätter med att beskriva asylprocessen för ensamkommande barn. De berättar att polisen skickar barnen till kontoret när de fastställt att de är minderåriga, de har med andra ord inget annat val än att ta emot barnen. Rebecka säger att när de påbörjar arbetet med barnen får barnet kontakt med en socialarbetare, de har en särskild person som sköter denna inledande kontakt. Vidare berättar hon att denna kontakt håller samtal med barnet för att samla ihop all information och mötena utförs alltid tillsammans med en tolk. Rebecka berättar vidare att efter att de samlat in all information om barnet placeras det på ett tillfälligt uppehälle vilket är ett särskilt nödcenter där barnen får stanna i maximalt två veckor.

6.3.3 Relationen till ensamkommande barn och integrationsarbetet

Paula säger att det många gånger är svårt att bygga upp en relation till barnen eftersom de inte säger hela sanningen till dem. Hon berättar vidare att nästan alla som kommer till centret har samma utsagor, att de lämnat sina hemländer för dem varit fattiga. Även berättelser om själva resan beskrivs på samma sätt av nästan alla, säger Paula. Hon menar att det är omöjligt att alla har gjort samma resa och varit med om samma situationer. Därför tror Paula att detta är historier påhittade av de personer som smugglar barnen till Italien.. Detta anser hon vara ett av de största problemen, eftersom om de inte kan lita på barnen, har de ingenting att bygga relationen på. Paula menar att hon förstår att barnen inledningsvis inte vågar eller kan berätta sanningen för dem, men när dem har arbetat ihop en längre tid och barnen fortfarande inte kan tala sanning, är det svårt att utföra ett bra jobb.

Gällande integrationen svarar Rebecka att de enligt lag är skyldiga att ta hand om barn upp till 18 årsåldern. Vidare berättar hon att de kan förlänga insatsen med sex månader i vissa fall, men efter detta räknas de till vuxna asylsökande och då gäller inte lagen. Det största problemet är därför att integrera dessa individer in i det italienska samhället, eftersom de ofta faller mellan stolarna, menar Rebecka. Hon anser att förutsättningarna såg annorlunda ut för tio år sedan eftersom det då fanns fler arbetsmöjligheter. Idag står de flesta myndiga asylsökande utan både bostad och jobb när de

32 avslutar projekten vilket gör att de tvingas söka skydd på samma väg som hemlösa, berättar

Rebecka. Rebecka mår inte bra av tanken, men säger att det är så verkligenheten ser ut för många asylsökande.

”Situationen ser betydligt bättre ut för minderåriga eftersom minderåriga är garanterade uppehälle, skolgång eller annan social träning, men när barnen fyllt 18 går alla dessa rättigheter

förlorade.” – Rebecka

Alla tre socialarbetare är överens om att de gillar sina jobb, eftersom de får chansen att hjälpa utsatta barn, men som situationen ser ut just nu, med bristen på resurser och fungerande verktyg har det blivit en tuffare arbetsbörda. Nackdelen säger Sara är att de aldrig har tid att stanna upp och tänkta efter på vad det är dem gör. Vi arbetar alltid under akuta, stressiga omständigheter utan handledning av någon. Ute i projekten, på centren får socialarbetare handledning av någon utomstående där de kan tala om problemen som uppstår berättar Sara.

”Vi på kontoret blir inte erbjudna någon handledning, vi har ingen som tar hand om oss, så det är synd, eftersom vi aldrig får någon bekräftelse på att vi utför ett bra jobb. Vi har ingen överordnad

chef som kan ge oss feedback vilket är ett stort problem” - Sara

6.4 Intervju med ungdomarna vid centret i Verazze

Nedan följer en presentation av vad vi fick fram under vårt besök vid ett center för

ensamkommande barn i Verazze. Intervjuerna är rubricerade efter varje enskild informant eftersom intervjuerna inte hölls i grupp utan är oberoende av varandra. Namnen på informanterna är fiktiva.

6.4.1 Intervju med Yohannes

Yohannes börjar med att beskriva sin långa resa från Senegal till centret i Verazze där han bor nu. Yohannes berättar att han först reste tillsammans med sin familj till Spanien, men tillsammans med sin bror valde han att fortsätta sin resa mot Italien i hopp om en bättre tillvaro. Vidare berättar han att när de anlände till Italien, hamnade de först på tågstationen i Milano där de träffade en landsman som erbjöd dem plats att bo på. Yohannes fortsätter med att berätta hur de bodde hos denna man ett tag men att de slutligen bestämde sig för att fortsätta sin resa. Nästa ställe de hamnade på var hos ännu en landsman i Milano som de bodde hos i två veckor säger han och när två veckor passerat föreslog mannen att de skulle söka upp LaComunita, vilket är en organisation som erbjuder olika former av stöd till ungdomar. Efter detta råd berättar Yohannes att han och hans bror begav sig till polisstationen för att få hjälp med vart de skulle ta vägen. Efter att polisen gjort några samtal, med ändamålet att finna en plats att bo på, säger Yohannes att polisen fann en plats på ett boende för ensamkommande barn i Verazze.

Yohannes fortsätter med att beskriva sitt liv nu när han bor på centret i Verazze. Han säger att han blir väldigt bra omhändertagen av personalen och att människorna på centret är som hans familj. Han säger att han fortfarande har sina föräldrar i sitt liv men att han anser att han är i väldigt bra händer. Han nämner även att han blir väldigt bra bemött i skolan och i samhället i allmänhet. Enligt Yohannes har han aldrig haft några problem med några av de socialarbetare han kommit i kontakt med eftersom de alltid har behandlat honom väl.

33

”Socialarbetarna som arbetar här är underbara.” – Yohannes

Slutligen berättar Yohannes om sina förväntningar inför framtiden. Han berättar att han mer än allt annat vill skaffa sig en bra utbildning för att kunna få ett arbete som kan vara användbart i

hemlandet Senegal. En dag skulle han vilja kunna återvända och ta hjälp av sin utbildning för att få ett arbete där.

6.4.2 Intervju med Pontus

Pontus inleder intervjun med att berätta att han ursprungligen kommer från Marocko och att han är 16 år gammal. Han anlände till centret i Verazze för fyra år sedan och han beskriver sin resa dit som problemfri. När han först anlände hamnade han i staden Turin där han fann boende hos några

släktingar. Efter en tid kände han dock att han inte längre kunde bo där och då tog han kontakt med polismyndigheterna i staden. Polisen hjälpte honom, precis som Yohannes, att hitta en plats att bo på. Först hamnade han i staden Savona som är belägen i närheten av Genua. Från Savona blev förflyttad till centret i Verazze där han i dagsläget bor. Han berättar att han fortfarande har kontakt med sina släktingar på grund av att socialarbetare han varit i kontakt med betonar vikten av att behålla kontakten med personer som han känner sedan tidigare som en form av säkerhet. Pontus berättar att så fort han anlände till centret lyckades han skaffa sig väldigt många vänner eftersom - som han beskriver det - alla har väldigt många hobbys och håller på med idrott. Vidare berättar han att idrott är ett underbart sätt att träffa nya människor och skaffa nya vänner. Dock berättar han om en situation som sårat honom. Det skedde i skolan när han spelade fotboll, då en av spelarna från motståndarlaget förolämpade honom på ett rasistiskt sätt. Pontus säger dock att detta är den enda gången något liknande inträffat i skolan.

Pontus avslutar intervjun med att berätta att hans dröm är att en dag återvända till Marocko. Innan dess vill han skaffa sig en anständig utbildning och ett ordentligt jobb för att kunna arbeta några år innan han återvänder. Han förklarar att anledningen till att han vill återvända är faktumet att han vill återförenas med sina föräldrar igen.

”Så fort jag anlände hit skaffade jag mig många vänner eftersom alla har många fritidsaktiviteter och håller på med mycket idrott. Idrott är ett fantastiskt sätt att möta nya människor på och att

skaffa nya vänner.” – Pontus

6.4.3 Intervju med Niklas

Niklas berättar att han är 17 år gammal och att han ursprungligen kommer från Egypten. Vidare berättar han att när han anlände till Italien, från Egypten, tillsammans med en vän, var Rom den första stad som de anlände till. Efter stoppet i Rom fortsatte resan mot Milano, varpå de kom i kontakt med socialarbetare. Han säger att han med hjälp av dessa socialarbetare fick hjälp att få en plats vid centret i Verazze där han bor än idag.

Niklas säger att livet i Italien inte är dåligt, men att finanskrisen gjort det svårt att hitta en

sysselsättning. Livet i skolan är underbart säger Niklas och hans mål är att arbeta som bilmekaniker. Han säger att han inte håller på med någon idrott och att detta beror på att han inte är den ”sportiga typen”.

Niklas berättar att han kom till Italien för att förändra sitt liv vilket för honom innebar att börja studera. Han fortsätter med att berätta om hans önskan att stanna kvar och arbeta i Italien istället för att återvända till hemlandet Egypten. Detta är på grund av att han finner Italien som ett bättre land,

34 både på grund av skolan och den utbildning han får samt landet i dess helhet.

”Jag kom hit för att förändra mitt liv, för att utbilda mig. Jag vill stanna och arbeta här i Italien och inte återvända till Egypten. Livet i Italien är mycket bättre.” – Niklas

6.4.4 Intervju med Ezikiel

Under intervjun med Ezikiel berättar han att han är 17 år gammal och att han ursprungligen kommer från Senegal. Han berättar att när han bodde i Senegal arbetade han som säljare men han gjorde ändå valet att flytta till Italien. Under resan, reste Ezikiel genom Marocko och sedan vidare mot Spanien med båt. Från Spanien reste han till Italien och hamnade i Genua. Väl framme i Genua fick han hjälp av en Senegalesisk vän som hjälpte honom komma i kontakt med polismyndigheterna. Efter en kort tid fick han med hjälp av polisen en plats vid centret i Verazze. I dagsläget har han bott på centret i två månader. Han anser att hans liv har blivit mycket bättre nu när han lever i Italien än vad det var i Senegal.

”Mitt liv är mycket bättre här än vad det var borta i Senegal” - Ezikiel

Enligt Ezikiel har det aldrig uppstått några problem i hans möten med olika myndigheter. Vidare berättar han att han har det väldigt svårt i skolan och svårt för att skaffa vänner i Italien. Han menar att detta främst beror på att han inte kan det italienska språket. Vidare förklarar han att han tror att detta problem kommer att lösas så fort han har lärt sig språket.

Avslutningsvis berättar Ezikiel att hans framtidsplaner är att bli juvelerare och därefter hitta ett arbete i Italien. Gällande framtiden har han en önskan om att återvända till Senegal och där fortsätta med sitt arbete som juvelerare.

6.4.5 Sammanfattning av barnens upplevelser av skola & utbildning

Alla fyra barnen som vi intervjuade betonade vikten av skolan och att den är en stor del av barnens liv och av deras anpassning till det italienska samhället. De betonade även att den italienska skolan är av bra kvalité och att den är det primära fokus i dagsläget. Dock nämnde barnen att skolgången kan bli väldigt svår på grund av den rådande språkbarriären då de delar klass med reguljära italienska elever.

Ett av barnen betonade vilken betydelse möjligheten till idrott har haft för hans sociala liv och hans möjligheter till att skaffa sig nya vänner. Han uttryckte att ”sport är ett fantastiskt sätt att träffa nya människor på och att skaffa sig nya vänner”. Idrotten var en stor del av barnens sociala liv och den hjälpte dem mycket med att socialisera sig med andra ensamkommande barn men även med

italienska barn. Var man inte intresserad av idrott så var gemenskapen på hemmet något som ökade välbefinnandet beskrev barnen.

Alla fyra barn utryckte en stor vilja för att hitta ett arbete efter sina studier och att påbörja sina liv som vuxna och försörja sig själva. Tre av barnen utryckte en stor önskan att kunna återvända till sina ursprungsländer efter att de hade utbildat sig och att leva sina liv där med den kunskapen som de hade samlat på sig i Italien. Ett av barnen utryckte dock att han inte ville återvända till sitt ursprungsland utan att han kom till Italien med en önskan att ändra sitt liv till det bättre genom utbildning och senare jobb. Samma barn utryckte dock en sorts oro för arbetet då den rådande finanskrisen gör det väldigt svårt att finna arbete över lag, men det svåraste för honom var problemet med språket. Trots detta ansåg han att Italien var ett väldigt bra land att bo i.

35

7. AVSLUTANDE DISKUSSION

I detta avsnitt presenteras studiens resultatdiskussion och metoddiskussion. Resultatdiskussionen innehåller reflektioner kring resultatet samt kopplingar mellan empiri och teoretiska

utgångspunkter. I metoddiskussionen redogörs återspeglingar av studiens valda metod.