Intervju med socialarbetarna som samordnar projektet Tangaram

Barbara inleder intervjun med att beskriva hur den nuvarande asyllagen tillkom år 2008 efter nya direktiv satta av Europeiska kommissionen. Hon berättar för oss att dessa direktiv omfattade riktlinjer för skydd av ensamkommande flyktingbarn eftersom det före 2008 saknades nationella direktiv för hur arbetet med ensamkommande flyktingbarn skulle utformas i Italien. Barbara säger att asyllagen i dagsläget består av tre stycken direktiv, vilka ensamkommande barn indirekt också innefattas av: Minimum standard för asylsökande, hur mottagningsprocessen skall utformas, samt vilka rättigheter asylsökande har. Den italienska asyllagen fungerar som en ramlag över hur asylprocessen bör utformas, vilket enligt Barbara bidrar till att lagen appliceras på olika sätt beroende på vilken kommun flyktingar anländer till. I mindre städer, där kunskapen kan antas vara mindre utbredd får de flyktingar som anländer ingen information gällande rättigheter och

skyldigheter säger Barbara.

Den andra informanten under intervjun – Mario - fyller i och bekräftar att det finns stora problem med den italienska asylproceduren, att den blir applicerad på olika sätt, beroende på vart du som flykting anländer. Han säger att det i mindre städer inte finns någon som informerar flyktingar om deras rättigheter och skyldigheter. Det är stor skillnad på om du anländer till en större stad som

26 Genua där informationen finns, jämfört med om du anländer till en mindre stad i södra Italien menar Mario. Vidare säger han att polisen i söder ofta saknar kunskap om lagen, vilket gör att människorna som anländer till södra Italien inte får någon information om deras rättigheter som asylsökande.

Ytterligare förklarar Mario att när flyktingar anländer med båt, når de oftast Lampedusa, vilket är en ö i medelhavet mellan Sicilien och Nordafrika där situationen är kaotisk. Mario menar att polisen bara säkrar situationen utan att ge någon information om vart människor ska vända sig, genom att de bara placerar människor i läger och tillgodoser de basala förnödenheterna. Han säger att Italien har en utvecklad procedur för att identifiera de flyktingar som anländer och att detta är en viktig aspekt i det inledande stadiet med tanke på att det är viktigt att fastställa om en person är minderårig eller vuxen. Mario säger att myndighetspersoner vid Lampedusa inte identifierar människorna som kommer dit. När flyktingarna når land blir de separerade och utspridda i olika städer. Varken polis eller militär bryr sig om identifikationen. Detta menar både Barbara och Mario är en orsak till att asylprocessen i Italien inte fungerar.

”Det är svårt att veta vem som är under 18 och när människor anländer med båt hämtar militären människor i båtar och placerar 500 personer i vardera, ingen tar hänsyn till om du är

ensamkommande eller inte.” – Mario

Barbara säger att när människor anländer till Genua har de ofta redan varit i södra Italien, oftast kommer de till Genua eftersom de vet att deras anhöriga finns här. Hon berättar att de har en välutvecklad asylprocedur men att den är svår att tillämpa och att en del av problemet är att det är dyrt att hjälpa minderåriga, framförallt för små kommuner i Italien. Barbara säger att varje kommun är skyldiga att ta hand om minderåriga, men att det ser annorlunda ut i praktiken. Många kommuner försöker undvika att hjälpa minderåriga och Barbara menar att när du har 200 minderåriga att ta hand om är det omöjligt för en kommun att ta hand om denna grupp. Barbara anser att vissa kommuner försöker undvika problemet, de blundar för problemet och låter de ta sig någon annanstans. Italiens största städer Rom, Milano, Venedig, Turin och Genua är de som ofta får ta hand om problemet säger hon.

Sammantaget framkom det med tydlighet under intervjun med Barbara och Mario att de regionala skillnaderna anses ligga i att majoriteten av alla flyktingar anländer till södra Italien och att detta skapar en skev fördelning av det italienska mottagandet. Det är omöjligt för polisen i söder att ta hand om den stora mängden flyktingar. Dessutom finns det -enligt Barbara och Mario- en stor kunskaps- och ansvarsbrist i de södra regionerna. De berättar att den italienska lagstiftningen innehåller en lag som säger att alla myndighetspersoner som kommer i kontakt med minderåriga som kan uppfattas som ett ensamkommande flyktingbarn, har skyldigheten att rapportera detta till de myndigheter som har hand om dessa ärenden. Detta är dock ett faktum som personer i allmänhet har föga kunskap om.

6.1.1 Beskrivning av projektet Tangaram

Mario berättar om projektet Tangaram vilket är ett center som ligger i centrala Genua och som tar hand om 14 minderåriga asylsökande. Projektet är till liten del sponsrat av kommunen och

socialarbetare med olika befattningar arbetar där säger Mario. Projektet bygger på att främja integration, hjälp med utförandet av asylansökan, vägleda barnen genom alla lagliga procedurer, bistå med uppehälle, samt kontakt med polisstationen berättar Mario och Barbara. Mario säger att socialarbetarna som är delaktiga i projektet främst stöttar barn i asylproceduren och i det dagliga livet - barnen går i skolan som alla andra barn. Under intervjun med Mario och Barbara framgår det

27 att skolgången anses vara viktig för barnens integration. Skolorna är vana vid att ta emot

ensamkommande barn och försöker ha tolk eller översättare med under lektionerna säger Mario. Vidare berättar dem att det finns specialprojekt anpassade för att hitta vägar att nå ut med

inlärningen till de barn som inte kan italienska. Centret jobbar även aktivt med att få tag på frivilliga som kan hjälpa barnen att lära sig italienska på eftermiddagarna och Barbara säger att det första steget för barnens integration och anpassning är att lära sig italienska. Projekten som centret utformar, ser olika ut för varje person och är anpassat efter barnens varierande historia och

bakgrund berättar Barbara. Vidare menar hon att säkerställandet av barns hälsa är en annan viktig del av arbetet som utförs på centret.

”Vi har välutformade kontroller första dagarna när barnen kommer då de får besöka sjukhuset för blodtest och intervju med psykolog” - Barbara

Normalt stannar barnen i projektet upp till dem blir 18 år, eller sex månader efter att de fyllt 18. Det beror på de olika situationerna för varje individ. Barbara säger att hon tror att dem är väldigt bra på att ge all information som barnen behöver; Barbara säger att hon är väldigt stolt över den lagliga processen och att det ser ut som att den fungerar.

6.1.3 Uppföljning av barnen efter avslutat projekt

Någon direkt uppföljning sker inte i samband med projektet berättar Barbara. Dock säger hon att många av barnen själva återvänder till centret om de fortsätter att leva i Genua efter

mottagandeprocessen. Anledningarna till att barnen kommer kan variera, allt från problematik med nya asylprövningar och andra myndigheter till att få information gällande jobbmöjligheter säger Barbara. Vidare fyller Mario i och berättar att många av barnen som deltagit i projekt gällande mottagning av ensamkommande flyktingbarn bestämmer sig för att flytta samman i kollektiv och försöker att skaffa jobb. En del av barnen bestämmer sig dock för att lämna Italien och bosätta sig i de nordligare delarna av Europa. Det finns en stor variation mellan vad barnen väljer att göra efter avslutat projekt, men en stor del påverkas av faktumet att jobbmöjligheterna är dåliga i Genua och Italien säger Mario. Han berättar att hela 25 procent av barnen väljer att hoppa av projektet redan innan det avslutats. Barbara säger att det inte är ovanligt att barn försvinner om de exempelvis får reda på att de har släkt i andra länder, eller om de inser att situationen i Italien inte är den som de hade förväntat sig. Dessa aspekter försvårar uppföljandearbetet menar hon.

”Det största problemet är att många av barnen undviker att berätta hela sanningen om deras situation och liv, vilket också försvårar arbetet med stöd och hjälp för dessa barn.” – Barbara

6.1.4 Hur socialarbetarna upplever att barnen känner inför centrets mottagande

Barbara säger att känslorna kring projektet kan variera mycket från barn till barn, men vanligt förekommande är reaktionerna gällande maten som dem får serverad, då de serverar traditionell italiensk mat. Allt eftersom tiden går börjar barnen dock få en större inblick i hur landet fungerar och hur vår kultur är uppbyggd säger Barbara, vilket i många fall gör att barnen börjar må bättre men även ger dem en större förståelse för hur samhället fungerar. Det största problemet menar Barbara, ligger i att när barnen anländer så är dem i Genua utan dokument och vet inte hur livet kommer att fortskrida. Efter 7-8 månader när alla dokument har fixats och de har fått en inblick i hur livet är i Genua börjar barnen känna större delaktighet i samhället och de börjar känna sig både psykisk och fysiskt bättre säger Mario.

28 Några av våra reflektioner kring intervjun med Mario och Barbara var vilka svårigheter de upplevde att de hade med att inge tillit till barnen. Ett stort problem verkade också ligga i det ojämnt

fördelade ansvaret mellan kommuner i Italien när det kommer till omhändertagandet av ensamkommande barn. Enligt Mario och Barbara var det ett ömsesidigt problem mellan socialarbetare och ensamkommande barn att de inte kan lita på varandra fullt ut. Detta skapar problem för skapandet av en djupare relation vilket hade kunna bidra till en mer fungerande anpassningsprocess för ensamkommande barn.