Metoddiskussion

Studien syftade till att undersöka det sociala arbetets funktion utifrån hur socialarbetare förhåller sig till arbetet med ensamkommande barns mottagnings- och anpassningsprocess, samt hur barnen själva beskriver dessa processer. Eftersom målet var att finna nya infallsvinklar kring hur en internationell socialpolitik kan underlätta mottagningsprocessen för ensamkommande barn ansågs det explorativa forskningsintresset mest lämpligt i utförandet av denna studie. Kvale (1997) beskriver tekniken som fördelaktig för forskare som vill hitta ny information eftersom hon med hjälp av explorativa, öppna frågor enklare kan följa upp undersökningspersonens svar under intervjun.

Så tidigt som vid litteraturgenomgången inför studien framkom det hur många begrepp med olika definitioner det fanns för att beskriva mottagande. En entydig definition av begreppet saknades emellertid, varpå en sammanslagning av forskningens förklaringar ledde fram till en avgränsning av studien. Då studien utgick ifrån det explorativa forskningsintresset hölls en öppen hållning till området som inte syftade till att belysa enbart en definition av begreppet mottagande. Istället har flera infallsvinklar av begreppet genom litteraturgenomgång lyfts fram för att visa på den mångfald mottagningsprocessen omfattas av och vilken betydelse den får för ensamkommande barn. Inom

39 teorin fanns det varierande definitioner av mottagnings- och anpassningsprocess samtidigt som det under intervjuerna inte verkade skilja sig så mycket i tolkningen av begreppens innebörd. De flesta informanterna fokuserade på asyl- och integrationsprocessen på frågor rörande mottagande och anpassning, vilket i huvudsak resulterade i beskrivningar av dessa begrepp. Ingen av studiens informanter har ställt sig frågande till begreppen mottagande och anpassning. Att ingen av

informanterna ifrågasatte frågeställningarna kan bero på att begreppen mottagande och anpassning används i vardagsspråket på de olika arbetsplatserna. Innebörden av begreppen kan dock variera beroende på om den intervjuade arbetade administrativt eller vid fältet.

Studien utgår från teorier och begrepp om mottagande, ensamkommande barn, samt risk- och skyddsfaktorer ur ett ekologiskt perspektiv. Flera begrepp har gått att implementera i hur

socialarbetare förhåller sig till arbetet med ensamkommande barn och deras livssituation i Italien, vilket blir relevant i förståelsen av vilken funktion det sociala arbetet har i Genua. Studiens teoretiska utgångspunkter har i stor utsträckning legat till grund för intervjuguiden, trots att teorin om risk- och skyddsfaktorer främst gick att tillämpa under intervjun med socialarbetaren vid fältet eftersom han hade direkt kontakt med barnen i integrationsstadiet. Hade andra teoretiska begrepp valts som utgångspunkt hade med stor sannolikhet intervjuerna och därmed insamlad data sett ut på ett annat sätt. De teoretiska utgångspunkterna och den tidigare forskningen har främst använts i syfte att tolka det empiriska materialet.

Studiens urval var något begränsat eftersom studien utfördes utomlands och kontakter därmed var svårare att finna. Avgränsningen har anpassats efter det att studien inleddes då det visade sig vara mer problematiskt än vad som väntats att göra en djupa undersökning på området. Eventuellt hade informanter med mer varierande ansvarsområden resulterat i omväxlande svar eftersom de

genomförda intervjuerna varit relativt entydiga då de flesta arbetat på administrativ nivå. Vid större språkkunnighet och mer tid hade en fortsatt undersökning kring hur socialarbetare beskriver sin funktion i mottagnings- och anpassningsprocessen med ensamkommande barn kunnat möjliggöras. En djupare kontakt med de ensamkommande barnen hade också varit möjligt eftersom det bjöds in till ytterligare ett besök vid hemmet i Verazze efter vår avfärd. Detta hade kunnat öppna upp för en bredare diskussion och resultatdel.

Vid de öppna, explorativa intervjuerna användes en tematiserad intervjuguide, där varje tema bestått av föga strukturerade, öppna frågor vilka informanterna har fått besvara. Genom att använda denna metod utvecklades informanternas svar i olika riktningar. Huruvida informanterna arbetat

administrativt eller på fältet har påverkat svarens utformning och gett ett varierat resultat, trots att det varit ofrånkomligt att majoriteten av informanterna fastnat vid problematiken kring

asylprocessen då detta främst ansetts förhindra utvecklandet av mottagande- och

anpassningsprocessen. Att informanternas svar vinklats utifrån de varierade ansvarsområdena har inte betraktats som ett bekymmer, men bör tas i beaktande vid förståelsen av resultatet.

Svårigheterna med transkriberingen bör också betonas i denna diskussion. Då språkbarriären varit ett återkommande dilemma under studien har det funnits tillfällen då mer utarbetade frågor hade krävts för att skapa en djupare förståelse för informanternas svar. Såväl intervjuguide som informanternas svar har i viss utsträckning begränsats av språket. För att reducera detta problem användes en pålitlig tolk vid alla intervjutillfällen där informanterna inte behärskade det engelska språket. Transkriberingen har sedan översatts från italienska till engelska och till sist svenska. I efterhand har det uppmärksammats att fler kritiska frågor hade kunnat utformas om vi talat samma språk. Informanterna hade stundom svårigheter i att utförligt beskriva anpassningsprocessen för ensamkommande barn, vilket gjorde att asylprocessen i allmänhet, främst hamnade i fokus. Under intervjuerna där kommunikationen fungerade bättre kunde dock djupare frågor och svar utformas och informanternas personliga beskrivningar utvinnas, vilket bidragit till ett rikare resultat. Informanternas inställning till mottagnings- och anpassningsprocessen kunde erhållas, men

40 föregående resonemang är trots allt viktig att betona eftersom en större språkrikedom hade kunnat leda till bredare infallsvinklar i insamlad data och berika diskussionen.