För barnens del var kroppsagan, ibland jämförbar med misshandel, en nästan lika ofrånkomlig del av vardagen som hungern under svältperioderna. Det be-rodde på den syn man hade på barnuppfostran. Lisa Johansson har beskrivit, hur hon och hennes syskon i Idvattnet blev misshandlade av sin styvfar. Även deras mor var hetsig till humöret och snar att slå barnen. Det hände dessutom sällan att hon ingrep och förhindrade makens hårdhänta barnaga (Johansson s.
20, 22).
Föräldrarna fordrade att barnen skulle lyda deras minsta vink. Även små för-seelser skulle bestraffas med kroppsaga. Den som anförtrotts att vara barnvakt fick t.ex. gå och bära och vyssja den lilla. Om det då hände att barnet gled ur famnen och föll i golvet, vankades det hårlugg och stryk. Tanken var att det skulle motarbeta liknande slarv framöver. Likaså om husbonden kom på att hans getare hade drivit korna i onödan eller hållit dem på samma myrfläck dag efter dag och därmed hindrat dem att söka nytt bete, kunde det leda till omild behandling. Husbonden kunde slita kläderna av getaren och slå honom med ris, tills blodet trängde fram. Det var alltså inte bara föräldrarna som utdelade agan;
husbondefolket hade också oinskränkt rätt att aga sina tjänare. Dem som var fattiga och måste ut och tjäna sitt uppehälle, ansåg man sig ha rätt att behandla hur som helst.
Lisa Johansson berättar om en sjuårig flicka, Maria, som hade för vana att prata när hon var tillsammans med vuxna, något som var strängt förbjudet. Det försökte man en gång ta ur henne genom att smälla till henne på munnen, så att några tänder lossnade. Då fick hon klart för sig att hon skulle tiga när hon blev tillrättavisad och inte försöka komma med några förklaringar till försvar.
För att en risbastu skulle bli så verkningsfull som möjligt brukade man koka eller blöta riset i varmt vatten. Därav uppstod enligt Nils Eriksson benämning-en »ett kok stryk». Det var också brukligt att dbenämning-en som skulle få stryk själv fick
gå till skogen och hämta hem det ris han sedan skulle få »smaka» på. Hade man varit med om det förut, visste man nog, hur ett björkris skulle vara beskaffat, för att det skulle svida så lite som möjligt. Man försökte alltså välja sådana kvistar som skulle göra minst ont. Det var pappa, mamma eller husbonden, som utdelade bestraffningen. Man fick klä av sig, eller också blev man avklädd, och fick lägga sig framstupa över en säng, en stol eller liknande. Ibland lades man över knäet på den som skulle verkställa agan. Bästa stället att bli slagen ansågs vara över stussen eller ryggslutet.
Hur mycket man ansåg sig behöva slå, berodde på hur grov förseelsen var men också i hög grad på humöret hos den som hanterade riset. Så länge »syn-daren» snyftade, ansågs bestraffningen inte ha haft tillräcklig verkan, och då fortsatte agan tills han slutade snyfta. Det egendomliga var, påstod Rickard Edman, att snyftningarna upphörde om man fick tillräckligt med stryk. Det hade han själv erfarit en gång, då han fick stryk, för att han inte kunnat lära sig några psalmverser. Egendomligt nog kunde han lära sig dem efter denna behandling.
Ett liknande exempel återger Nils Eriksson. Den allmänna uppfattningen var att aga var ett bra medel när det gällde att lära barnen läsa. En gammal man be-rättade för Nils Eriksson, som tidigt blev faderlös:
De var sju syskon. Fadern omkom genom drunkning uppe i Dojnan. Det var fattigt i hemmet. Mannen blev omhändertagen av en morbror. De var förmögna men barnlö-sa. Det var meningen att de skulle adoptera honom. För den skull ville de enligt ti-dens sed fostra honom på bästa sätt. Men det gick nog i fel riktning. Den lärdom, man då skulle inhämta, skedde i hemmet. Då fanns inga skolor. De enda läroböcker, som fanns i hemmet, var ABC-boken, Olov Svebelii katekes, psalmboken och Nya Tes-tamentet. Han fick sitta i det oändliga och plugga för att lära sig katekesen utantill.
Han tyckte att han hade fötterna i taket. En sådan gång höll han på stava och kom fram till ordet »Jerusalem». Men det var stört omöjligt för honom att uttala ordet rätt.
Det blev i stället »Rejusalem». Men då blev morbrodern arg och gav honom en or-dentlig risbastu. Och egendomligt nog, när han genomgått den kuren, kunde han säga »Jerusalem». Nu var detta icke något enstaka och sällsynt fall, utan det var all-mänt att man tog till riset vid undervisningen. Hade man svårt för att lära läsa eller annars var ohågad, ansågs björkriset vara ett bra botemedel (ULMA16828 s. 2 f., 21019:18 s.32–36).
Det allra värsta var nog att man skulle tacka för stryket. Man skulle ta den som utdelat agan i hand och tacka. Ansåg man sig ha lidit oförrätt och att saken var illa utredd, tyckte man att man inte hade så mycket att tacka för. Men i de flesta fall fick man ju stryk, tills man var villig att ta i hand och tacka för bestraffning-en, vanligen i följande ordalag: »Tackar mjukast för stryk.» Sedan kunde
»syndaren» stående få lyssna till Bibelns ord om vördnad och tacksamhet för straffet, ty agan var en kärleksakt.
Om man inte hade tillgång till björkris, luggade man barnet i stället. Då grep man tag i kalufsen och skakade med all kraft. Den som luggade hade ofta hän-derna fulla med hår efteråt. En annan straffmetod var att vrida om örat. Denna form av uppfostran tog enligt Lisa Johansson, hårt på barnens hälsa och
sinne-lag. Men när föräldrar eller målsmän märkte att barnet föll omkull i kramp, tog de björkris och piskade tills det vaknade och reste sig. Föräldrarna trodde att det var av »storsinne», som barnen kastade sig på marken. »På så sätt kunde ett friskt och livligt barn förlora all sin glättighet och tron på sig själv», skriver hon.
Lisa Johansson kom själv att hamna i en del situationer som blev henne över-mäktiga. Hennes styvfar gjorde som vanligt gällande att det var stryk som fat-tades henne och beslöt att nästa gång Lisa hamnade i vanmakt, så skulle hon få stryk av björkriset, tills hon steg upp och uppförde sig som folk igen. Denna behandling utsattes hon för vid upprepade tillfällen (Johansson 1968 s. 19;
ULMA 16828 s.5 f., 17912 s.4, 21019:16 s.22 ff., 21019:18 s.31 f.).
Stryk förekom också i skolan. En viss magister Sundqvist från Skansholm var känd för att dela ut stryk. I Vilhelmina museum ligger en avbruten skolrot-ting instucken i en läderslida. Det var en skolelev som bröt av den, eftersom han tyckte att han hade fått nog med stryk. Han steg upp och vände sig till läraren och tog tag i rottingen och sa: »Nää du gubbdjävel, nu är den här rottingen nog använd», och så bröt han den mitt itu (ULMA 18046 s.34–37).
Den rottingen – till hälften sliten av allt spö den utdelat men med slidan i be-håll – skänktes till museet av Yngve Yngvesson. Slidan är av tjockt läder, med en krok så att läraren kunde fästa den vid livremmen eller rockfickan. På så sätt var rottingen tillgänglig när han gick mellan bänkraderna och kontrollerade att skolbarnen gjorde sitt bästa. Om läraren då blev missnöjd över någons uppträ-dande, fick syndaren ta av sig kläderna och visa sin blanka bak, vilket bara det var ett fasansfullt straff. Sedan måste han lägga sig på magen över en skolbänk och ligga stilla tills läraren hade slagit färdigt (ULMA 18045 s.40 f.).
Läraren hade rätt att slå barnen om de inte kunde sin läxa eller om de t.ex.
inte förstod ett räknesätt. Man trodde att barnet av rädsla för stryk skulle göra sitt allra bästa. Lisa Johansson beskriver hur en flicka, som inte förstod sig på en karta och inte kunde räkna upp landskapen eller visa Sveriges gränser, blev av lärarinnan framkallad till kartan. Där fick hon slag på slag av en klubblik-nande käpp, så att hon knappt förmådde gå tillbaka och sätta sig i bänken. Hen-nes kropp svällde av slagen, som tog var som helst över rygg och axlar och
ar-Rotting med fodral. (Vilhelmina museum inv.nr VIHM 375.) Foto Laila Eliasson.
mar. Den flickan kunde aldrig lära sig förstå Sveriges geografi, för när hon senare kallades fram till kartan, blev hon stum och kunde inte säga ett ord (ULMA 18046 s.38 f.).
Lisa Johansson redogör också för ett fall, där en flicka fick stryk för att hon hade, som man sade, orsakat en eldsvåda i skogen. Det värsta var att hon neka-de. Många år efteråt erkände en man på sin dödsbädd att det var han som var den skyldige. Vad den flickan i åratal hade fått lida är svårt att föreställa sig (ULMA 18234 s.30 f.)
Sängvätning betraktades som en sjukdom som skulle agas bort. Den ansågs bero på lättja hos barn, som inte gitte gå upp på natten. De måste därför agas med ris, och bestraffningen skulle vara hård, så att de lärde sig att stiga upp.
Men, skriver Lisa Johansson, ju mer de pryglades, desto värre blev det, och det tolkades som att ungarna var hämndgiriga. Somliga blev efter sådan behand-ling »rakt från vettet», som man sade. I vissa fall rörde det sig om barnmisshan-del, och det förekom att någon välbärgad familj tog hand om ett sådant miss-handlat barn (ULMA 17185 s.15, 18751 s.14).