Efter hand ändrades nomadernas attityd till nybyggarna till det bättre. Rent ge-nerellt var förhållandet fr.o.m. senare delen av 1800-talet ofta mycket gott mel-lan renskötare och nybyggare – åtminstone i Klimpfjäll, Lövberg och Stornäs.
Renskötarna hade nu kommit underfund med att renarna inte var rädda för vare sig kor eller hästspillning. Farhågorna att nybyggarna skulle förstöra fisket för
dem hade varit överdrivna; man såg snart att fisken räckte till både samer och nybyggare. Dessutom var det en fördel att det fanns en nybyggare på platsen, som de kunde köpa mjölk, smör och ost av och annat som de kunde tänkas be-höva. Så småningom avtog också nybyggarnas intresse för att slå avlägsna my-rar, och då fanns det heller inte något foder där som kunde skadas av renarna (LA 1795:11 s. 69–73; ULMA18933 s. 3, 21019:8 s. 17, 21019:28 s. 3 f., 185 ff., 21019:34 s.43, 21019:38 s.9 f.).
Visst hände det ibland att renar fortfarande kom och trampade ned nybyg-garnas myrfoderhässjor, men det var mest längre ned i landet. Renarna från Lövberg- och Klimpfjällstrakten skadade sällan foder för dem som bodde där utan snarare för bönderna i Stornäs, Saxnäs och Bångnäs. Bönderna kunde då ställa krav på ersättning, vars storlek bedömdes av opartiska värderingsmän.
Vanligen var sådana krav rätt måttliga och det hände att nybyggarna t.o.m. av-sade sig alla anspråk på ersättning. Som exempel kan nämnas att renarna från Lövbergstrakten en höst hade trampat ned foder för stornäsbönderna. Vid sy-nen och värderingen av skadorna sade nybyggaren Nils Teolin Göransson att han inte ville ha någon ersättning för den skada renarna hade gjort på hans fo-der. Sådant uppträdande gentemot samerna bidrog i högsta grad till att utjämna motsättningarna mellan de båda folkgrupperna (Pettersson 1999 s. 73–77;
ULMA 21019:28 s.205208).
Ytterligare en orsak till att relationerna förbättrades var att antalet samer, som tog upp nybyggen, i början på 1900-talet påtagligt ökade, samtidigt som de försökte att behålla antalet renar. Så skedde bl.a. i Röberg, Kultsjölandet och Ransaren (ULMA 21019:34 s.34).
Det kanske bästa beviset på att det rådde ett gott förhållande mellan samer och nybyggare i byn är väl att det ingicks så många äktenskap mellan dem. To-mas Månssons dotter gifte sig redan 1832 med en nybyggare i Saxnäs. Den förste svensk, som i de här trakterna gifte sig med en samekvinna, var Karl Näs-ström från Dorotea. Han gifte sig 1889 med samen Kristoffer Anderssons och Lisa Sofias äldsta dotter Kristina. De bosatte sig i Lövberg. Sedan kom flera icke-samer att gifta sig med sameflickor både i i Lövberg och i andra byar (LA 1795:11 s.73; ULMA 21019:28 s.187f., 21019:45 s.12).
Ett annat exempel på att nybyggarna uppskattade sina renskötande grannar var att de ofta valde samer som faddrar, när ett barn skulle döpas. Rickard Ed-man berättar att en av hans faddrar var Kristoffer Andersson i Lövberg, som gav honom en ren i faddergåva. När Nils Eriksson döptes i Fatmomakke 1901 var samen Anders Tomasson fadder åt honom; han fick också en ren i gåva.
Nybyggaren Jonas Jonsson och hans hustru Gertrud, som kommit till Lövberg så sent som 1889, tog nästan endast samer till faddrar när de 1892 döpte sin son Nils Edvin, född 25 maj 1892. Från slutet av 1800-talet och början av 1900- talet finns flera exempel på att såväl nomader som nybyggare i allmänhet tog faddrar ur båda folkgrupperna, när de döpte sina barn (Campbell 1948 s. 104, 148; LA 1795:11 s.70a, 70b; ULMA 21019:16 s.15, 17, 21019:46 s.296).
När nybyggarna gifte sig hade de ofta samer i brudföljet. När Anders
Näs-ström, Lövberg, år 1917 gifte sig med Johanna Augusta Jonsson från Klimp-fjäll, hade de i sitt brudfölje fyra samer. För övrigt deltog nomaderna och ny-byggarna livligt i varandras fester vid högtidliga tillfällen såsom barndop, bröl-lop och begravningar. Dit bjöds alla utan åtskillnad (LA 1795:11 s. 70; ULMA 21019:28 s.195f.).
Ett annat bevis på det förtroende samerna hyste för sina grannar nybyggarna var att de, när de blev gamla och inte orkade följa med på flyttningarna, valde att under vintern inackorderas hos någon nybyggare. Det var inte ovanligt och ledde ofta till en orubblig vänskap mellan de berörda släkterna, vilken kom att fortleva generation efter generation. Renskötarna betalade med en ren, som kunde få leva och föröka sig; samerna åtog sig även tillsynen över nybyggarnas renar. När nomaderna på hösten eller våren drog förbi med sin hjord stannade de alltid några dagar i vännernas hem. Det var inte så noga hur de låg över nat-ten; de lade sig på golvet med kläderna på och med handen eller mössan som huvudgärd. Det finns exempel på att sex släktled samer brukade stanna hos samma familj i samband med sina flyttningar.
Lisa Pulpur hade blivit änka 1909 och kände att det skulle bli svårt för henne att följa med flytten ned till skogslandet. Hösten 1910 fick hon bo hos Erik Erikssons familj, som då hade flyttat in i sitt nya stora hus i Lövberg. Hon räk-nades som en i familjen och bodde under vintern i en kammare med sin hund, lagade sin egen mat och skötte sig själv. Mjölk, smör och bröd köpte hon av värdfamiljen. Barnen tyckte det var roligt att gå in till henne med ved och vat-ten. Ibland bjöd hon dem på torkat renkött och hon kunde också berätta sagor för dem. På hösten gav hon värdfamiljen en slaktren för besväret (LA 1795:11 s.
71 f.; ULMA 18046 s. 10–13, 18234 s. 53 f., 21019:28 s. 204f., 21019:34 s.
36).
Mor Lisa (Pulpur) läser sagor för familjen Erikssons barn i Lövberg (ULMA 30863 s.802d).
Trots att förhållandet mellan renskötare och nybyggare under senare hälften av 1800-talet blev allt bättre, förekom det inte att nybyggarna tog samiska fos-terbarn. Samerna tog heller inte nybyggarbarn som fosfos-terbarn. Däremot hade samerna ingenting emot att för en kortare tid lämna barnen för vård hos nybyg-garna, om det var obekvämt att ta dem med på flyttningarna. Samekvinnan Sti-na Nilsson från Marsfjäll lämSti-nade t.ex. en sommar sin son Bertel hos AnSti-na Magdalena Salmonsson; det skulle bli besvärligt att ta honom med sig, då hon skulle vakta renarna västerut i fjällen. För sådana tjänster betalades inga kon-tanter utan i stället en gåva in natura, som t.ex. renbällingar (skinn från renens ben) och renkött (ULMA 21019:28 s.187–190).
I det dagliga livet umgicks de båda grupperna med varandra. Samerna kom ofta på besök hos nybyggarna genast efter ankomsten till vårvistena, och deras ankomst var efterlängtad och välkommen. Så då samen Pulpur kom till Erik Olov Salmonsson satte man genast kaffepannan på elden och satte fram det långskaftade våffeljärnet. Mor Anna Magdalena gräddade våfflor och Pulpur fick jäst (bli trakterad) riktigt ordentligt. Han satt där långt utpå kvällen. Han fick också ett par supar brännvin, även om Erik Olov själv nyttjade brännvin ytterst sällan.
Pulpur hade på hösten lämnat en hundvalp hos Erik Olov Salmonsson, och kommande generationer fortsatte samma tradition. När hunden hämtades gjor-des deras mellanhavanden upp i all gemytlighet. Det var vid liknande möten som vänskapen mellan renskötarna och nybyggarna befästes och utvecklades.
Nybyggaren besökte ibland också renskötarkåtan och blev där väl mottagen och undfägnad med kaffe och renkött (ULMA 21019:8 s. 17 f., 21019:27 s.
4 f., 21019:28 s.205).
Det var inte ovanligt att renskötarna och bönderna hjälpte varandra i arbeten av olika slag. I början på 1800-talet, när kyrkan i Fatmomakke byggdes, hjälp-tes samerna och de svenska nybyggarna åt så gott de kunde för att åstadkomma
Hulda Eriksson med en s.k. Blom-kvist-kaffekvarn (ULMA 21019:13 s.
366).
en bättre kyrka än den som uppfördes på 1830-talet. Den nya kyrkan stod klar 1884.
Vid renskiljningar t.ex. hjälpte nybyggarna ofta till i det tunga arbetet att dra renarna till rätt fålla i rengärdet. De kunde också bistå med att uppföra ren-stängsel, bygga härbren och kåtor. Nybyggarna i Lövberg brukade vid samer-nas höstflyttningar hjälpa dem att flytta ackjorna efter sjön till Nassjoviken;
renskötarna föredrog att packa husgeråd och tillhörigheter i sina traditionella ackjor, eftersom det var mest ändamålsenligt. De brukade dessutom hjälpa till med att gräva gravarna i Fatmomakke och sätta ned de döda. Nybyggarkvin-norna brukade baka bröd till samerna (LA 1795:11 s. 70; ULMA 21019:28 s.
199–202, 211, 213–218, 21019:34 s.41).
Till god grannsämja bidrog också skötesrenarna, dvs. renar som samerna skötte åt nybyggarna. Tack vare dem blev de bofasta medintressenter i renhjor-den, och de vaktade sina hundar, så att de inte jagade renarna, när de råkade komma i närheten. Klagomålen över nedtrampade myrar och höhässjor blev inte längre så många eller upphörde helt. Man brände heller inte skogen. Om man vid slakttiden ville få fram renarna till gården för att kunna välja slaktdjur bland de egna skötesrenarna, så borde renlaven givetvis inte vara bortbränd i markerna omkring. Från 1870-talet till omkring 1900 var det vanligt i Vilhel-mina socken att samer vårdade renar, som ägdes av svenska nybyggare och bönder (Campbell 1948 s. 243; ULMA 19012 s.5 ff.).
Under vintrarna brukade nybyggarna ofta bo i renskötarnas kåtor vid sina fångstfärder, vilket de förbehållslöst kunde göra. Denna förmån kunde nybyggaren sedan återgälda med ett kilo smör eller med någon arbetsinsats (ULMA 21019:28 s.201).
Det finns gott om exempel på att det rådde stor hjälpsamhet mellan nybyg-garna och samerna; här följer ett:
Vid det tidigare nämnda mordet på bl.a. Erik Eriksson 1918 fanns varken väg eller telefon i Lövberg. En same sprang då den ca 15 mil långa vägen efter Burgfjället till Vilhelmina för att larma läkare och polis. Han sprang denna långa sträcka utan vila och utan annan mat än en bit torrkött, som han hade in-nanför kolten (ULMA 21019:34 s.40 f.).
När renskötarna på hösten flyttade från fjällen ned till skogslandet, lämna-de lämna-de i regel sina tillhörigheter i sina härbärgen. Men lämna-det förekom också att man i stället lämnade dem hos någon nybyggare; de ansågs då vara i tryggare förvar, särskilt när härbärgena låg långt ifrån permanent bebyggelse. Renskö-tarna brukade exempelvis lämna sina fetblåsor (nätmagar fyllda med smält fett) hos Enock Vallin, som förvarade dem i sin bod (ULMA 21019:28 s.
202f.).
Samer och nybyggare hjälpte helt enkelt varandra, när någon kom i trång-mål. Samerna hade i allmänhet mera pengar än nybyggarna, som när de kom i knipa kunde få låna av samerna. Samen Pulpur i Lövberg räknades som väl-bärgad, och mer än en gång lånade han ut pengar till sina grannar. Nils Anders-son-Vinka i Tärna, en mycket rik same, brukade ofta bistå nybyggarna med lån, utan att han begärde någon ränta (ULMA 21019:28 s.203f.).
Handel. Så småningom fann alltså nybyggarna och de renskötande samerna att de gott kunde leva tillsammans och även hjälpa varandra. Efter hand utveckla-de utveckla-de ett system för utbyte av tjänster och varor mera på frivillighetens grund än av tvång. Samerna köpte smör, mjölk, skohö, läder, vadmalstyg o.d. av ny-byggarna, som i sin tur av samerna köpte renprodukter som t.ex. kött, renskinn, renhorn, bällingar, senor och fetblåsor (som samerna gjorde genom att smälta innanfeta, tarmfeta och njuranfeta och hälla det i en nätmage). I sängarna an-vände nybyggarna vintertid ett renskinn under sig och en fårskinnsfäll ovanpå.
För ett brånnoxskinn (skinn av en okastrerad rentjur) betalades upp till fem kro-nor. Renskinnen var mycket varma och uppskattades som underlägg i sängarna i nybyggarnas ofta kalla bostäder. Samekvinnor sydde på beställning s.k. lapp-säckar (rygglapp-säckar) till nybyggarna. Många gånger kom samerna med småsa-ker som de i samband med sina resor söderut i landet fått i uppdrag att köpa åt nybyggarna. Det kunde vara skällor, knivar eller annat som nybyggarna annars inte hade så lätt att komma över. Kaffe var en sådan vara som de behövde. Va-rubytet var nog vanligast under 1800-talet. När pengar senare kom in i bilden hände det allt oftare att varorna betalades med kontanter (Campbell 1948 s. 58, 168; ULMA 18933 s. 3, 21019:8 s. 17–20, 21019:27 s. 91 f., 21019:28 s. 4 f., 195–201, 21019:36 s.27).
Lära av varandra. Kristoffer Andersson i Lövberg, Lars Gotthard Larsson och Kristoffer Klemetsson i Klimpfjäll var alla framstående renskötare men som ville ha jordbruket som garanti bakom renskötseln. Renskötarna fick helt
na-turligt som nybyggare lära sig en hel del av dem som redan var etablerade: hur husdjuren skulle skötas, hur byggnaderna skulle uppföras, hur jorden skulle brukas, hur fisket skulle bedrivas m.m. De var till en början inte bra på att tim-ra, så det måste de få hjälp med. Men samerna började successivt anta andra av nybyggarnas seder och bruk, t.ex. i fråga om bostaden. De ville sitta på stolar, ligga i sängar och laga mat på kokspisar, kanske också konservera köttet på an-nat sätt än genom att torka det i solen. Samerna övergick också alltmer till ny-byggarnas dräktskick, åtminstone i vardagen. Undan för undan lades de samis-ka plaggen bort och ersattes med svenssamis-ka: först byxorna, sedan mössan och kolten samt skorna. Framemot mitten på 1900-talet kom samedräkten att an-vändas i första hand vid högtider eller representationer av olika slag. Kvinnor-na var de som längst höll fast vid de samiska kläderKvinnor-na. Det var främst skor och skoband som behölls, eftersom det var mest praktiskt.
Nybyggarna å sin sida lärde sig mycket av samerna, som bl.a. lärde dem maträtten gompa liksom soltorkning av fisk och kött. De lärde sig också att tillverka och använda lappskor och att lägga skohö i dem. Ett samiskt plagg som de började klä sig i var renskinnspälsen, mäddn. Att ta bort hår från ren-skinnen genom syrning i vatten lärde samerna dem också liksom barkning med björk- och sälgbark. Nybyggarna var duktiga att timra och snickra, men samerna var skickligare att slöjda småsaker. De gjorde bl.a. vackra och an-vändbara trä- och hornskedar samt kosor, som nybyggarna lärde sig att ta ef-ter. Det sägs också att nybyggarna lärde sig att göra breda vargskidor av sa-merna. En och annan nybyggarkvinna lärde sig måhända att rosta och koka kaffe av en samekvinna (LA 1795:11 s. 65; ULMA 21019:27 s. 6, 21019:28 s.
211–217).
Postföraren Anders Näsström, Lövberg, vid sitt postlass på Kultsjön, iförd vintermunde-ring, inspirerad av samernas plagg mäddn.
Foto 1939 (ULMA 21019:45 s.40).