Lisa Johansson var lyhörd för sina medmänniskors liv och fick höra många berättelser från förrförra sekelskiftet och årtiondena före – historier som hon tycker verkar återberättade ur mardrömmar och febriga anfäktelser. Som ett mer utförligt exempel på vad barn kunde utsättas för i kärva tider kan följande
uppteckning av henne anföras; den bygger på vad en femtioårig man från Vil-helmina berättade för henne i slutet av 1940-talet:
Det var inte roligt alltjämt förr i tiden, då det varken fanns ordning eller rättvisa i samhället. Jag hade många syskon och far var sjuk nästan jämt. Mor brukade gå bort till folk och skura och tvätta kläder. Som betalning fick hon mat. Det var näs-tan bättre än reda pengar. Då far var sjuk och krävde vård, så att hon inte kunde gå bort i sådana arbeten, brukade hon sitta hemma och binda kvastar och rismat-tor, som hon på olika sätt utbjöd till försäljning. Då far var så frisk att han kunde hjälpa henne, gjorde han det. Även vi barn fick hjälpa till.
Vi blev skickade till skogs för att söka ris. Det fick man ta, där man fann det och i hur stora mängder som helst. Då riset var hemburet skulle det brytas i späda kvistar och snickras till så snyggt som möjligt, för att kvasten skulle bli fin och inte så tjock i lommen. Då far var så pass kry att han kunde, var det han som gick i gårdarna och sålde varorna, men då vi barn blev större, fick även vi ge oss ut med kälken, vilken var tungt lastad med kvastar och rismattor, som folk skulle lägga utanför dörrarna och torka fötterna på.
En dag, då far var sjuk och låg i sängen, och det inte fanns en enda matbit i huset, lastade mor kälken full med kvastar och mattor, som hon förfärdigat och skickade ut oss till byarna runt Vilhelmina, för att vi i gårdarna skulle försöka byta till oss mat för handelsvarorna.
Vi var hungriga, när vi lämnade hemmet. Vi hade inte fått mat i oss och blev fort trötta och matta. Vi gick från gård till gård, och vi blev allt svagare av trötthet och hunger. Vi lyckades byta till oss en brödkaka här och en där, men det gick skralt med affärerna, och vi blev inte heller väl mottagna i hemmen. Kvastar ville ingen köpa, för sådana hade envar nog av själv. Vi skulle först fara till Lövliden, men om det blev nödvändigt, hade mor sagt åt oss att släpa iväg med släden ända till Nästansjö, som låg två mil från Vilhelmina samhälle. Detta var den tröttsammaste färd jag varit ut för i livet. Vägen hade varit lång, många gårdar hade vi besökt, och nu var vi på hem-väg med så gott som inga bytesvaror.
På den tiden fanns det en kvarn, som kallades för Lövlidskvarnen. Den hade byggts intill vägen vid forsen i Sågån. Kvarnen gick. Det var väl någon som höll på att mala. Vi var trötta och gick in för att vila och värma oss en smula och byta bort någon kvast för ett par nävar kornmjöl. Ingen människa syntes dock till. Troligen hade mjölnaren gått hem till Lövliden. Kvarnen gick för fullt. Stenarna mullrade, och mjölet flöt ut i en jämn, vit och oändlig ström mellan de tunga kvarnstenarna.
Här fanns allt mjöl i världen som vi kunde önska oss. Mjöl i massor, denna vara som vi förgäves slitit armar och ben av oss för att skaffa. På golvet stod fyllda och halv-fyllda säckar. Ingen människa syntes till och ingen syntes heller uppenbara sig. Vi var desperata och behövde inte överlägga lång stund. Med förenade krafter trodde vi oss om att rå på en av de halvfyllda säckarna och få ut den på släden. Vi tog i av alla krafter. Det svartnade för ögonen och sjöng i öronen på oss småpojkar, men hur det var stod i alla fall mjölsäcken ute på kälken. Vi fick bråttom att komma iväg och glädjen över bytet var stor och gränsade till högmod. Det var sent på kvällen, och vi var övertygade om att ingen sett oss. Ingen mötte vi heller på vägen mellan Sågån och kyrkplatsen. Då vi kom in i Vilhelmina samhälle, måste vi passera Backsells handelsbod, innan vi kom hem till vårat. Vi fick se att ett stort lager fiskkaggar lastats av utanför affären. Framgången med mjölsäcken hade gått oss åt huvudet. Vi såg oss i andanom rädda hela familjen undan svältdöden denna vinter. Troligen var det några forbönder, som kommit från Anundsjö med en fiskfora och lastat av utanför Back-sells bod. Mörkret som slöt sig omkring oss var ogenomträngligt. Det var sent och släckt överallt. Ingen enda människa syntes till eller hördes av. Nu hade vi på allvar börjat se oss om efter mat, och ödet hade varit gunstigt mot oss. Om vi inte stulit
mjölsäcken, skulle vi inte haft någon mat med oss hem. Vi kom överens om att det skulle bli härligt med fisk till mjölet. Backsell skulle, även om vi tog en kagge, ha så många kaggar kvar att han säkert inte skulle ta någon skada. I bästa fall skulle han heller ingenting märka. Då skulle mor också ha mat att ge oss långliga tider denna vinter. Innan vi lämnade Backsells bod, låg en fiskkagge och trängdes med mjöl-säcken på kälken (Johansson 1968 s.43 ff.).
Barnuppfostran
Det kan vara svårt att generellt uttala sig om barnuppfostran, eftersom variatio-nerna måste ha varit stora. Å andra sidan antyder källorna att barnen – åtmins-tone de fattiga – fick växa upp under hårda villkor, med stora krav på sig och ibland också under till synes kärlekslösa förhållanden. Det var i alla fall Lisa Johanssons uppfattning, och det är hennes framställning vi följer här. Hon på-pekar att föräldrar kunde se det som ett brott mot barnet, om det fick växa upp utan att ständigt vara medvetet om närvaron av hot om stryk. Det ansågs lika nödvändigt att ge barnen stryk som att lära dem läsa »Gud som haver barnen kär». Gudsfruktan måste tidigt inplanteras i barnet, och visade det sig då brista i vördnad, måste riset tillgripas. Ju mer stryk föräldrarna gav sina barn, desto mer ansågs det att de älskade dem, för »den man älskar, agar man». Gud ger åt människorna mångahanda lidanden, hette det, detta för att han älskar dem och måste få dem allt närmare sig. Var föräldrarna kloka människor, agade de sina barn med förstånd. Men det fanns också vettvillingar, som dängde vettet ur dem, innan de lärt sig tala. Det lär till och med ha hänt att barn pryglats till döds och blivit lagda i kistan med sårig rygg.
De burgnare familjernas barn i Vilhelmina hade det bättre, enligt Lisa Jo-hansson. De fick redan tidigt lära sig att de var utvalda och skulle få mer att säga till om i livet än fattigbarnen. På så sätt grundlades tidigt den stora klas-skillnad, som rådde mellan fattiga och rika och som också kom att prägla hela Lisa Johanssons ungdom och uppväxttid. Fattigungarna fick lära sig, skriver hon, att det skulle bli deras lott att krypa tyst och ödmjukt fram här i livet utan minsta hopp om bättre tider. I den allmänna anda som rådde, försökte föräld-rarna kompensera den mörka bilden med religionens löften.
Det var gott att veta, fick vi fattigungar lära oss, att fast världen är en sorgens och mödans ö, som till brädden är fylld av lidanden och allehanda prövningar, så fick man sin belöning i livet efter detta, i det eviga hemmet, där man fick en klädnad av silver och en krona av guld. Det var alltså ingenting att fästa sig vid, hur man gick klädd härnere, eftersom psalmisten själv hade sagt att livet städse var att betrakta som en jämrens dal.
Ett barn hade heller ingen rätt att försvara sig eller säga emot, om det var oskyldigt till den förseelse det bestraffades för. Uppstudsighet av det slaget straffades mycket hårt, eftersom alla sådana tendenser tidigt måste stävjas. Man intalade barnet att det inte var av någon större vikt, om man blev baktalad eller led ett orättvist straff, bara man visste med sig att man hade rätten på sin sida. Den slutliga upprättelsen och
be-löningen skulle inte utebli. Det som hände »här i gamväla var-ä int sä noga ve, för ingenting räckte längre än till graven av allt jordiskt». Det var också helt förbjudet för ett barn att vara uppkäftig, pratsam och respektlös inför de äldre, alltså vara mön-nit. Tidigt fick man lära sig att vara tyst i sällskap, där vuxna människor samspråka-de. När barnets far, större syskon eller lejt folk kom in från arbetet för att äta, fick inte småbarnen sitta med vid bordet. De fick sätta sig på golvet och vara tysta och stilla och vänta, tills de vuxna hade ätit. Då de som arbetade var mätta och hade gått från bordet, fick de små stiga fram och äta av vad som var kvar. De fick nöja sig med resterna och äta med skedar och ur kärl, som redan var använda. Många gånger blev det gråt och klagan över dessa fattiga matrester, men som matlösheten ofta var stor, fick barnen nöja sig med sin mors besked att det inte skulle dröja så länge till nästa mål. Barnen fick inte sitta vid det vanliga bordet vid högtiderna, inte ens vid julen, utan de fick äta vid spisen, sittande på en pall eller dylikt. Innan de åt skulle de läsa en bordsbön. De fick heller inte prata medan de åt. Barn fick inte heller tilltala sina föräldrar med »du», utan tilltalsordet var alltid »ji». Många hårda slag och slängar har utdelats för det lilla ordets skull (Johansson 1968 s. 20 f.).