Nedan följer en redogörelse för hur livet förflöt på en nybyggargård i Klimp-fjäll under 1880-talet (ULMA 21019:31 s. 1–27), närmare bestämt år 1888. Det hänvisas till olika s.k. blad eller tabeller. Uppgifterna har nedtecknats av Nils Eriksson men har lämnats av nybyggaren och bonden Olof Wallentin Holm-gren, född i Klimpfjäll år 1874. Förhållandena avser hans föräldrahem. Famil-jen hade följande sammansättning:
Husfadern Olov Daniel Persson Holmgren född i Skansholm 1848, gift år 1870 med Sara Maria Johansdotter, f.1849.
Dottern Maria Alexandra, f. 1871 Sonen Johan August, f. 1872 » Olov Wallentin, f. 1874 Dottern Rebekka Fredrika, f. 1877 » Tekla Lovisa, f. 1879 » Johanna Eugenia, f. 1881 » Gustava Matilda, f. 1882 Sonen Elis Georg, f. 1884 Dottern Sara Albertina, f. 1888
(Sonen Adrian Vilhelm, f. 1890, var alltså inte född då arbetsåret skildras.)
Olov Daniel Holmgren, Klimpfjäll (ULMA 30863 s. 905i).
Olov Daniel Holmgrens gård i Klimpfjäll räknades som välbärgad och hade ända upp till 20 kor, 3 hästar, 10 getter och ett 30-tal får. Båda makarna var du-gande arbetare, som kunde klara av alla nödvändiga uppgifter. Olov Daniel, som han alltid kallades, var en duktig smed, som anlitades av grannarna både i Klimpfjäll och i Lövberg. Han var också en framstående slöjdare och tillverka-de, förutom alla möbler som de behövtillverka-de, även slädar, stöttingar, kälkar och ski-dor. Dessutom gjorde han träskålar och tråg, slevar och skedar.
»Mor Sara», som frun kallades av grannarna, var en kunnig textilslöjdare, som vävde allt vad som behövdes till gården, t.ex. vadmal, hel- och halvylle-vävar, bomullsväv till underkläder samt täcken och mattor. Givetvis spann hon också allt garn som behövdes till strumpor och vantar.
Barnen i den stora familjen hjälpte från fem–sex års ålder villigt till med oli-ka sysslor. I nedanstående översikter är endast barnen över tio år medtagna.
Men det betyder inte att nioåriga Tekla, sjuåriga Johanna och sexåriga Gustava inte uträttade något. De fick ofta ha uppsikt över fyraåriga Elis och nyfödda Sara och dessutom vara handräckning åt sin mor.
Livet på en nybyggargård i Fatmomakke var fast inrutat och följde ett ganska fast schema under hela 1800-talet och ett par årtionden in på 1900-talet, då för-bättrade kommunikationer så småningom ändrade levnadsförhållandena för nybyggarna.
Redan i slutet av augusti kom nattfrosten. Bartolomeus och Lovisa var i regel frostnätter och inledde hösten.
I skördearbetet måste kvinnorna delta i samma utsträckning som männen. I
Tabell 1 visar årets indelning i årstider och märkesdagar. Vintern räckte den tid marken var snötäckt. Trots att snön brukade komma redan i oktober, räknades vintern från häljamäss (1/11) till valborgsmäss (30/4). Ofta låg snön kvar en god bit in i maj, men ändå räknade man våren från första maj. Midsommarhelgen var inledning till sommaren.
Tabell 2 beskriver männens arbete under året. De följde årstidsväxlingarna och ändrades knappast år från år. I november hade det kommit så pass mycket snö att man kunde börja gillra ripor och harar samt skjuta räv och ekorre. Efter mars blev skinnen ogilla (släppte håret och missfärgades), och då slutade jakten. I april och maj var det en hel del arbeten som måste klaras av. Sommarve-den skulle huggas då, och det tog sin tid. Redan i maj måste också gödsel köras ut på potatislan-den och hölanne. Gödseln som kördes ut på hösten var endast sämmardynga (gödsel som samlats under sommaren). Våren innebar en mängd arbeten. Noten skulle barkas. Och även om man inte skulle bygga något just då, skulle man passa på att såga för kommande behov, eftersom det på våren var gott om vatten i Dödabäcken. Alltid behövdes det bräder för reparationsarbeten och för tillverkning av någon möbel (säng eller stol) eller något redskap (släde eller skäppa). På våren skulle man också försöka meta färsk fisk, och så fort Kultsjön var isfri, vanligen i början av juni, skulle man ut och dra not.
Notdragarna samlade vid kaffeelden efter notdragningen under livligt samspråk (ULMA 30863 s.
373g).
Tabell 3 beskriver kvinnornas arbeten under ett år. Det var krävande att sköta kreaturen under den långa vintern. Redan i oktober fick man ta in korna, getterna och fåren i ladugården. I en ladugård av den storlek som fanns på O. D. Holmgrens gård, måste två kvinnor, ibland tre, hjälpas åt. Arbe-tet började tidigt på morgonen och slutade sent på kvällen. Uppehållen under dagen var inte stora, vilket framgår tydligare av tabell6. Andra tidskrävande arbeten var matlagning och klädvård, som omfattade tillverkning av tyg och kläder samt lappning och lagning. (Se Kjellström 2014 om ljusstöpning s. 70 f., mat och matlagning s. 73–107, Kjellström 2012b om tillverkning av kläder s.
141–148 och skötsel av nötkreatur s.40–72.)
Märta Forsberg, Bäsksjö, vid spinnrock-en. Ullen skrubbades och kardades till kullror (i hennes vänstra hand). Flickorna fick börja lära sig spinna redan i tio–
tolvårsåldern. Foto 1944 (Pettersson 1999 s.425).
Tabell 4 upptar de arbeten de olika familjemedlemmarna utförde under en vecka i februari. De yngre manliga familjemedlemmarna ägnade sig huvudsakligen åt jakt. Det var viktigt att fånga så mycket ripor som möjligt och även att få ihop många skinn (av räv, hermelin, ekorre och hare), så att husbonden hade något att byta till sig varor med (mjöl, socker, kaffe, fotogen m.m.), när han i mars for till Norge på årets första handelsfärd. – Under vintern ägnade sig kvinnorna åt vävning, stickning och klädsömnad, när de var lediga från ladugården och matlagningen.
Tabell 5 beskriver de olika hushållsmedlemmarnas arbeten en vecka i början av juli, innan slåttern börjar. Redan nu har en del skördearbeten börjat, nämligen lövtagningen. I detta arbete deltar alla hushållsmedlemmar som är över åtta år gamla. Notfisket avslutas i början av juli. Då skall fisktun-norna fyllas med röding, som saltas ned till vintern. Nu när björken löper (släpper näver och bark) måste man riva näver dels för taktäckning, dels för tillverkning av näversimma (näverrep, som an-vändes vid notdragningen).
de högtider och helger som nämns i tabell 3 deltog männen i samma utsträck-ning som kvinnorna.
Årets arbetsammaste tid var ändå sommaren. Då gällde det att bärga så mycket foder som möjligt, så att man kunde föda en stor kreatursbesättning. En nybyggares rikedom bestod i hur många kor han ägde. Därför strävade alla ny-byggare att ha så många kor som möjligt. Alla familjemedlemmar hjälptes åt i höbärgningen.
Som framgår av tabellen sysslade yngre manliga familjemedlemmar huvud-sakligen med jakt. Det var viktigt att fånga så mycket ripor som möjligt och få
Näverrivning. Man bräcker nävern innan den läggs i näverloet (t.h.) (ULMA 30863 s.443b).
I en svega bär Felix Fjellström, Grundfors, hem björknäver till taktäckning (Pettersson 1999 s. 237;
ULMA 21019:13 s.186).
ihop så många skinn (räv, hermelin, ekorre och hare) att husbonden hade något att byta till sig mjöl, socker, kaffe, fotogen och andra varor för, när han i mars for till Norge på årets första handelsfärd.
I O. D. Holmgrens gård i Klimpfjäll såg matordningen en dag under slåttan-na (seslåttan-nare hälften av juli) år 1888 ut som följer:
Morgonmålet, märan, åts kl. 8–9 och bestod av potatis och kokt fisk (röding, som är nästan färsk), smör, bröd och mjölk.
Middagen, meddan, åts kl. 12 och bestod av köttsoppa, som kokats på torkat kött, smör, bröd och mjölk.
Aftonmålet, aftavarn, åts kl. 16–17 och bestod av filmjölk, tjockmjölk, med
nå-Tabell 6 visar de olika familjemedlemmarnas arbeten under en dag i februari. Arbetsdagen är be-tydligt kortare än under juli.
Ett par krusivanta med olika färger i ränderna (ULMA 21019:14 s. 169).
Tabell 7 visar en dag under slåttanna, då arbetet för alla hushållsmedlemmar är särskilt pressande.
Dagen börjar redan kl. 5 och slutar inte förrän kl. 21. Även om man räknar bort middagsvilan på en timme och matrasterna på tillsammans en och halv timme, blir arbetsdagen över 13 timmar.
Om det var torrt och bra väder efter några dagars regn och man hade mycket foder som låg på marken, kunde dagen utökas med minst en timme. Middagsvilan och matrasterna var då väsentligt kortare.
Tabell 8 visar när olika djur fångades. Viktigast för nybyggarna i Fatmomakke var ripfångsten.
Redan i november började man gillra ripor och fortsatte med det till slutet av mars. Vanligen fanns det gott om både skogs- och fjällripa. Pojkarna på tio–elva år började gillra ripor nedanför Klimpfjäll i skogsbackarna efter Sunjemakkån. Det var inte ovanligt att O. D. Holmgren hade fem–sexhundra ripor på lasset på marsresan till Norge.
Riphaget gillras (ULMA 30863 s. 1017c).
Tabell 9 visar när de olika fisksorterna fiskades av O. D. Holmgren i Klimpfjäll. I Kultsjön fanns det gott om röding och öring. I juni och juli fiskades vinterbehovet; det uppgick till tre–fyra tun-nor, som saltades ned. Många gånger kunde man fiska tillräckligt på fjorton dagar. Då fisken gick till bra, kunde man få en halv tunna per dag.
Nybyggarsamerna Tomas och Anna Månsson drar not i Kultsjön (ULMA 30863 s.1003c).
got gompa i. En annan mycket vanlig maträtt vid aftavarn var sötosten med mjölk (om tillverkning se Kjellström 2014 s.66).
Kvällsmålet, kvälln, åts kl. 21 och bestod alltid av gröt och mjölk.
Kaffe dracks kl. 6, 10 och 16, även då utan bröd men med en flisa socker eller en bit mesost, mesä.
Höst- och vårmetet på is var mest till för att få färsk fisk som omväxling till den salta rödingen. Lake fångades bl.a. för att efter torkningen bli lutfisk. Lak-skinnen användes som klarmedel i kaffet, klarskinn. Lakalever ansågs som en läckerhet.
Det var mest småpojkarna och getaren, som fiskade stenbitn (bäckforell) i bäckarna (Dorrombäcken och Dödabäcken).
För att belysa hur olika förhållandena var vinter och sommar kan nämnas att solen försvann under horisonten den 14 december, och först den 6 januari kun-de man se första skymten av kun-den igen. Men kun-det dröjkun-de ända till kun-den 13 januari, innan hela solskivan syntes. Solen var alltså borta i 23 dygn.
På sommaren var förhållandena rakt motsatta. Då hade man dag i mer än två månader. Visserligen gick solen vid midsommar ned kl. 22.30 och upp 0.30, men det var ändå fullt dagsljus hela tiden.
Det var därför inte underligt att arbetsdagens längd varierade så mycket un-der olika årstiun-der (ULMA 21019:31 s.1–18).
Nätkvissla, träställning, så att man bekvämt kunde komma åt att laga trasiga nät. Teckning Mats Fahlén (Pettersson 1999 s.85).