Man skulle kunna tro att läskampanjer och projekt som har till syfte att främja läsning på olika sätt, liksom marknadsföringsåtgärder i form av exponering etc., skulle ta sig uttryck i många artiklar i BBL under de 14 år som undersökningen täcker. Så är dock inte fallet, åtminstone inte när det gäller läsfrämjande aktiviteter riktade till vuxna. Frånsett en del smärre notiser om diverse program på bibliotek runt om i landet, handlar endast ett tiotal artiklar om verksamhet med syfte att stärka skönlitteraturens ställning bland vuxna. Det rör sig alltså om mindre än en artikel om året, och ger därmed bilden att det aktiva litteraturförmedlande arbetet ute på biblioteken inte skulle vara särskilt frekvent i denna målgrupp. Det är dock förmodligen inte den slutsats man skall dra − rapporteringen i BBL återspeglar troligen inte hela bredden av det läsfrämjande arbete som bedrivs av biblioteken. Möjligen speglar den blygsamma rapporteringen en ideologisk ståndpunkt, nämligen den vikt man lägger vid denna typ av arbete. Litteraturförmedlande verksamhet brukar annars anses tillhöra bibliotekets basuppgifter − men kanske just därför något som det inte finns så stort behov att orda om.
Läskampanjer
I början av 1990 presenteras en läskampanj, som skall dras igång för att stimulera läsningen av kvalitetslitteratur. Samordnaren Siv Hågård lyfter därvid fram behovet av att förmedla skönlitteratur och bibliotekens
kulturpolitiska ansvar i detta.120 Läskampanjen LÄSA FÖR LIVET planerades
som ett treårigt projekt och stöddes av tunga instanser, såsom Svenska Bokläggareföreningen, Svenska Bokhandlareföreningen, SAB, DIK-förbundet, SKTF, SKAF och Författarcentrum. Bakgrunden var bl.a. att trots att bokförsäljningen hade ökat kraftigt under de senaste 15 åren, så hade samtidigt ”antalet personer som aldrig läser en bok också ökat”. Detta i kombination med att utlåningen av skönlitteratur på biblioteken till vuxna hade minskat med 12 procent sedan 1983 samtidigt som både bokförsäljningen och utlåningen koncentrerade sig till ett fåtal bästsäljare, fick ett antal tunga organisationer att reagera för att slå ett slag för kvalitetslitteraturen.
Man noterar att även om folkbiblioteken har som ständig uppgift att förmedla kvalitetslitteratur, så pågår för närvarande ett intensifierat engagemang kring skönlitteraturens roll. På vilket sätt, framgår dock inte i texten. Artikelförfattaren nämner den minskade utlåningen som en orsak till detta engagemang, och uppger ”att 60 procent av den utlånade skönlitteraturen utgörs av underhållningslitteratur”, vilket skulle beröra många bibliotekarier som ett besvärande faktum, något ”pinsamt”. Även om initiativet till läskampanjen inte kommer från biblioteken själva, har den direkt bäring på folkbibliotekens läsfrämjande verksamhet och har som målsättning att stödja detta arbete. Det uttalade syftet är alltså också att främja just kvalitetslitteraturen − ett begrepp som inte definieras men ställs i relation till den s.k. massmarknadslitteraturen.
I artikeln görs ett ideologiskt ställningstagande, då man menar att folkbibliotekens inköpspolicy inte får begränsas till ”de mest efterfrågade titlarna.” Hågård lyfter fram det som hon anser vara ett kulturpolitiskt ansvar, nämligen att tillhandahålla kvalitetslitteratur och se till att den når ut till allmänheten. Hon framhåller vidare att utlåningen påverkas av bibliotekariernas aktiva förmedling och pekar på vikten av böckernas exponering och tillgänglighet på olika utlåningsställen. Förhoppningen är att biblioteken kommer att anordna aktiviteter i form av författarbesök, föredrag
120 Hågård, Siv, ”Läsa för livet”, BBL, 1990:2, s. 35.
och uppläsningar m.m. I en attityd av litteraturens oundgänglighet deklareras frankt att ”[t]illsammans med alla goda krafter inom och utom bokbranschen upprättar vi en bred kulturfront för kvalitetslitteraturen.”
Artikeln berör flera dimensioner. Sålunda kan man tala om en ideologisk aspekt, när kvalitetslitteratur ställs mot massmarknadslitteratur. Detta får i sin tur återverkningar på de urvalsprinciper man anser att biblioteken bör hålla sig med, när man bestämmer sig för en inköpspolicy. Artikeln utgår från att kvalitetslitteraturen har ett mervärde i sig och att sådan skönlitteratur bör prioriteras framför s.k. underhållningslitteratur. Ett efterfrågestyrt urval ses inte som önskvärt, och man kan förmärka en underförstådd attityd av att denna inställning i grunden borde vara självklar för biblioteken, att alla borde arbeta efter likartade principer. Så tror jag dock inte är fallet. Det existerar ingen konsensus runt t.ex. kvalitetsbegreppet. Inte heller tror jag att ”biblioteken avstår från inköp av kvalitetslitteratur för att kunna tillhandahålla massmarknadslitteratur”. Inga undersökningar tyder på det. Man går nog snarare en sorts balansgång, och den ser olika ut beroende på biblioteksstorlek, geografisk placering, inköpsanslag, låntagarefterfrågan etc.
Det talas vidare om ett aktivt förmedlingsarbete, och konkreta läsfrämjande projekt såsom exponering av böcker och deras tillgänglighet liksom olika biblioteksrelaterade aktiviteter nämns. Att arbeta med att nå människor på deras arbetsplatser hör till den uppsökande verksamhet, som har sin naturliga plats i det litteraturförmedlande arbetet. Slutligen diskuteras även litteraturens funktion: ”[B]oken är livsviktig” och ger ”kunskap och insikter, glädje och tröst”. ”Ett liv utan böcker” betraktas som ”inskränkt och fattigt”. Bibliotekens förmedlarroll poängteras och ställs i fokus.
Det är intressant att studera hur detta kraftfulla upprop återspeglas i BBL under de tre år läskampanjen LÄSA FÖR LIVET var tänkt att fungera. Vilka aktiviteter startades som en följd av initiativet? Väcktes någon debatt kring skönlitteraturens ställning på folkbiblioteken? Väckte uppropet någon reaktion över huvudtaget? I efterhand kan konstateras att gensvaret åtminstone vad gäller reaktionen på initiativet blev måttligt. Ett genmäle får i alla fall uppropet. Kerstin Pettersson, bibliotekarie och sekreterare i Synskadades förening i Alingsås, går i direkt svaromål i sin insändare senare samma år. Hon tycker inte att vuxnas läsning av skönlitteratur behöver stimuleras speciellt:
Om nu bibliotekens kunder av någon anledning inte vill läsa romaner så kan dom väl slippa. Om författarna själva inte kan väcka och vidmakthålla läslusten hjälper nog varken kampajer [sic!] eller konferenser, allra helst om läsarna själva inte får vara med på ett hörn − och dessa brukar sällan tillfrågas.121
Hon anser istället att resurserna borde satsas på synskadade, så att dessa skall slippa ”köa för klassiker, inläsningstjänst och storstilsböcker.”
Insändarskribenten markerar tydligt att hon tycker att ett aktivt förmedlingsarbete av skönlitteratur till vuxna är ett slöseri med resurser och inte något som biblioteken bör lägga energi på. Istället lägger hon över ansvaret att väcka läslust helt på författarna − eller om man så vill på litteraturen själv, som borde kunna tala i egen kraft. Ett visst särintresse är förstås uppenbart. Skribenten är angelägen att föra den grupps talan, vars intressen hon företräder. Det är naturligt. Med hänsyn taget till detta framstår det ändå som litet märkligt att en bibliotekarie så tydligt markerar brist på intresse för läsfrämjande åtgärder. Bibliotekens kunder skall inte styras av personalens åsikter och värderingar av deras läsande, verkar Pettersson anse. Även om ett debattinlägg kanske alltid bör betraktas som något tillspetsat, är det dock intressant att skribenten lyfter fram låntagarperspektivet. Hon ställer läsarna själva i relation till ett projekt, som de inte har fått uttala sitt intresse för. Hon saknar ett kundperspektiv. I ett försök till tolkning kan man placera in hennes resonemang om bibliotekens förmedlarroll i ett efterfrågestyrt kundperspektiv. Läsarna ses som kapabla att själva välja sin litteratur. Här finns en kritik av hur bibliotekskunderna sällan tillfrågas om sina önskemål, en antydan om att man har ett von oben-orienterat arbetssätt. Även ideologiska ståndpunkter går att utläsa ur den korta insändaren.
Den nämnda läskampanjen gav faktiskt bara återklang ytterligare en gång i
BBL, vad jag kunnat utröna. Detta sker i samband med presentationen av ett
samverkansprojekt mellan bibliotek och studieförbund i Västerbotten. Bakgrunden är en statlig rapport, som uppdagat att erfarenheterna av samarbete mellan nämnda parter avseende ”läsfrämjande arbete och litteraturspridning
bland vuxna är mycket begränsade.”122 I projektet, som ansluter till LÄSA FÖR
LIVET, vill man genom att anordna bokprat på olika platser sprida läsglädje och inspirera till egen läsning av skönlitteratur. Projektet uppfattades som
121
Pettersson, Kerstin, ”Läsa för livet eller mer till den som redan har”, BBL, 1990:7, s. 204. 122
Kjersén Edman, Lena, ”Läsa för Livet i Västerbotten: Kärlek, uppror och en kopp kaffe”, BBL 1990:5, s. 154 f.
lyckat, och man upplevde inte de befarade svårigheterna att bokprata tillsammans med vuxna, en farhåga man annars haft innan kampanjen.
Samma år (1990) skriver BBL om ytterligare ett läsprojekt, denna gång från Sörmland, även här i syfte att stärka banden mellan folkbiblioteken och
studieförbunden samt folkhögskolorna.123 Målsättningen är bl.a. att få fler att
läsa skönlitteratur, liksom att uppmärksamma skönlitteraturen som ett möjligt komplement till kurslitteratur. Därefter blir materialet tyst. Med undantag för en kortare artikel om ett kassettboksprojekt i mitten av 1990-talet, dröjer det till 1998 innan det åter börjar skrivas mer om skönlitteraturen, i samband med att arbetet med denna verkar aktualiseras och intensifieras.
I ett par artiklar från slutet av undersökningsperioden rapporteras översiktligt från några läsprojekt för vuxna i USA, och om hur Reader
Development bedrivs i England.124 Här nämns bl.a. Chicago Public Library’s
uppmärksammade initiativ One Chicago, One book. Som vanligt betonas hur resursslukande i både tid och pengar läsfrämjande projekt är. Det klargörs också hur svårt det är att mäta det långsiktiga resultatet av detta arbete.
Att främja svensk samtidslitteratur
På Läsesalongen, Kulturhusets bibliotek i Stockholm, arbetar man medvetet för
att främja den samtida svenska skönlitteraturen.125 Detta gör man bl.a. genom
att systematiskt köpa in nästan all svensk skönlitteratur som ges ut och samla den i det s.k. 90-talsrummet, som har fått stå förebild för flera mindre bibliotek. Bibliotekarien Ingemar Fasth formulerar Läsesalongens ideologiska ställningstagande, som han betraktar som politiskt:
Vi har ett ansvar att göra den svenska 90-talslitteraturen synlig och tillgänglig. Vi vill lyfta fram de böcker som inte blir så omtalade, som kommer ut, läses av ett fåtal och sedan faller i glömska. Om de hamnar på den vanliga hyllan försvinner de lätt.
Man satsar på att köpa in flera exemplar av böckerna och har en genomtänkt exponeringsidé. Många av titlarna är därför frontexponerade. Det finns en övertygelse hos Fasth om att man kan få människor att ta till sig nya (och smala) författarskap, men det förutsätter att man är både fantasifull och kreativ. Läsesalongen har anordnat en rad litterära program, och Fasth understryker
123
Rosenquist, Jan Erik, ”Sörmland läser Sörmland”, BBL 1990:3, s. 74. 124
Lönn, Tottie, ”Sponsrat läsfrämjande”, BBL, 2002:3, s. 12 f. 125 Johansson, Eva, ”Rum för samtidslitteraturen”, BBL 1998:2, s. 5.
vikten av att ”anstränga sig för att nå ut med information om de arrangemang man har och göra den lustfylld.” Det krävs uppfinningsrikedom för att få människor att återkomma liksom att nå de grupper som inte brukar komma till biblioteket. Även små bibliotek kan arbeta med att nå ut med den smalare skönlitteraturen, anser man på Läsesalongen. Det kan handla både om traditionella bokprat och författaruppläsningar, men också om möten med andra konstarter.
Som vi ser arbetar detta bibliotek med att synliggöra modern svensk skönlitteratur, som i många fall kan betraktas som smal. Det kräver engagemang och kreativitet. Betoningen på en genomtänkt exponering av dessa böcker är tydlig, och de interarteriella strävandena är ett led i att nå ut med litteraturen på nya vägar. Däremot kan man möjligen reagera på att om syftet är att tillgängliggöra så mycket som möjligt av den samtida skönlitteraturen, varför har man då valt att utesluta böcker från vissa småförlag? Man köper nämligen inte in från de förlag som inte distribuerar via Seelig eller skickar sina kataloger till biblioteken. Borde man inte aktivt arbeta också gentemot dessa förlag?
Vidare skulle det vara intressant att få veta hur man resonerar kring kvalitetskriterier, vilket artikeln inte säger något om. Man uppger sig förvärva det mesta av samtida svensk skönlitteratur, och det framgår implicit att mycket av den vill man rubricera som smal litteratur. Ofta får man uppfattningen att smal litteratur är synonymt med kvalitetslitteratur. Det är dock inte alltför djärvt att utgå från att inte all nyutgiven svensk skönlitteratur håller en hög kvalitativ nivå. Jag saknar därför i sammanhanget en problematisering av kvalitetsbegreppet. Är det bibliotekets uppgift att synliggöra all litteratur?
På Poesibiblioteket i Sundbyberg har man byggt upp ett stort bestånd av
svensk och utländsk lyrik.126 Den svenska samtidslyriken dominerar, och man
ägnar sig åt både programverksamhet och marknadsföring. Här har man också en projektanställd poesibibliotekarie, författaren Kerstin Norborg, som beskriver hur hon ser på sin uppgift:
Jag vill få igång ett intresse för att läsa poesi och kanske också få bort en överdriven respekt för lyriken. Just nu är det ett uppsving när det gäller att skriva själv men jag tycker det är viktigt att man också skapar ett intresse för att läsa lyrik.
Ett annat projekt med syfte att stärka skönlitteraturens ställning är
Västmanlands satsning på länsförfattare.127 Utgångspunkten var insikten om
litteraturens utsatthet i samhället, med minskade bokinköp och indragna författarbesök etc. Litteraturen konkurrerar med andra aktiviteter, som har möjlighet att marknadsföra sig på ett helt annat sätt. Man såg författarna som en betydelsefull ingång, för ”[a]tt ge folk fler möjligheter att möta den levande litteraturen”. Bibliotekarier har ju alltid haft till uppgift att vara litteraturförmedlare, men författarna vet av egen erfarenhet ”vad det innebär att skriva skönlitteratur.” Att driva skrivarprojekt och göra okonventionella författarbesök ses som ett par av många möjliga arbetsuppgifter.
Länsbibliotekschef Lars Rydquist förklarar hur han ser på skönlitteraturens roll:
Läsandet och skrivandet är livsviktigt, säger han. Och skönlitteraturen är oumbärlig som en motvikt mot mediernas ofta torftiga språk, via skönlitteraturen håller vi både ett levande språk och ett levande samtal vid liv. Det gäller därför att skapa en dialog kring de nya böckerna!
I de två senast nämnda projekten kan vi notera att biblioteken tar hjälp av en ny yrkesgrupp, som normalt inte är anställda där, nämligen författaren. Man ser att denna grupp har unika kvaliteter att tillföra i det litteraturförmedlande arbetet. Det sista citatet snuddar vid något som jag tidigare påpekat sällan berörs i undersökningsmaterialet, skönlitteraturens funktion. Här definieras dess betydelse för språk och kommunikation. Samtidigt understryks den samtida litteraturens betydelse för att hålla i gång ett samhälleligt samtal. Skönlitteraturen fungerar som en kanaliserande motvikt i mediebruset.
Att göra litteraturen sökbar
Efter att den tekniska utvecklingen gjort det möjligt att söka skönlitteratur elektroniskt via OPACs och på webben, börjar man på allvar diskutera utvecklingen av ämnesord och indexering av skönlitteratur. Det första nordiska
forskarseminariet kring detta anordnas och fokuserar användarperspektivet.128
Boghuset, ett danskt OPAC-system som bygger på Annelise Mark Pejtersens
127
Jacobsson, Sten, ”Länsförfattare stärker skönlitteraturens ställning”, BBL 1999:7, s. 12 f. 128
Jansson, Eiler, ”Fiction OPAC’s & Networks: Om ’Electronic access to fiction’: Första nordiska/internationella forskarseminariet kring ämnesord och indexering av skönlitteratur”, BBL 1997:1, s. 33.
forskning, presenteras. Detta avancerade söksystem − som till en del är uppbyggt kring ikoner och kännetecknas av stor användarvänlighet − ”ger inte enbart tillgång till böckernas ämnesinnehåll utan ger även upplysningar om författarens intentioner, bokens läsbarhet, omslag m.m.” Mark Pejtersen upplevde från början ett motstånd från bibliotekarier, som menade att
ämnesord reducerar litteraturens innehåll, inga maskiner kan ersätta personlig vägledning av en välutbildad bibliotekarie etc. Idag är dessa invändningar inte lika vanliga, bättre och enklare sökmedel upplevs snarare som ett löfte än ett hot.
Det refereras även till några bibliotek i Sverige, som sedan flera år prövat att indexera skönlitteratur. Idag finns bl.a. en tesaurus för skönlitteratur för vuxna tillgänglig genom Biblioteksföreningens försorg, liksom en handledning för indexering av skönlitteratur.
Slutdiskussion
Vid ett försök till analys av hur den aktuella debatten i BBL under perioden 1990−2003 angående synen på förmedlingen av skönlitteratur till vuxna på folkbibliotek har gestaltat sig, är det svårt att urskilja någon enhetlig linje eller konsensus kring hur man tycker att det arbetet skall bedrivas. En mängd disparata frågeställningar utkristalliserar sig. Majoriteten av artiklarna i undersökningsmaterialet fördelar sig i två stora huvudgrupper. Ett block behandlar ur olika aspekter frågan om folkbibliotekens ansvar för skönlitteraturen. En avdelning fokuserar urvalsprinciper och inköpspolitik. Spörsmålen är dock nära sammantvinnade och diskuteras ofta tillsammans i en och samma artikel. En mindre del av källmaterialet relaterar aktivt läsfrämjande arbete respektive kulturpolitiska avtryck med påverkan på skönlitteraturens ställning.
Med ett annat angreppssätt skulle man kunna dela in materialet utifrån ideologiska ståndpunkter. Många av artiklarna och debattinläggen handlar om den värdering man gör av skönlitteratur och har anknytning till kvalitetsbegreppet. Hit hör distinktioner som görs mellan bred och smal litteratur, seriös skönlitteratur visavi populärlitteratur etc. Även diskursen om urvalsprinciper, inköpspolicy m.m. kan hänföras till artiklar med ett tydligt värderande inslag.
Till den aktiva förmedlingsverksamheten hör en rad områden, som kan kopplas ihop med det praktiska arbetet att förmedla skönlitteratur på folkbibliotek. Hit hör olika typer av läsfrämjande projekt, marknadsföring och exponering av böcker, liksom biblioteksrelaterade aktiviteter i form av författarbesök, bokprat, litteraturcirklar osv. Materialet låter sig dock inte enkelt klassificeras i undergrupper, varför en sådan indelning ter sig svår att genomföra.
Ytterligare en aspekt som vore givande att analysera är spörsmål rörande litteraturens ställning och funktion i samhället och för den enskilde, liksom
frågor som har samband med litteraturpedagogik och bibliotekariens litteraturförmedlande roll. Här kan man tyvärr säga att materialet tiger − det penetreras i alla fall endast i mycket ringa omfattning. I en ansats till hermeneutisk tolkning kan man kanske tala om att det intressanta blir vad som inte nämns. Det säger kanhända något om den betydelse man tillskriver bibliotekets litteraturförmedlande arbete.
Det kan också vara intressant att titta något på hur källmaterialet fördelar sig tidsmässigt över den aktuella perioden. Sålunda återfinns majoriteten av artiklarna, 23 stycken, i början av 1990-talet (1990−1993) − lika många finns i slutet av decenniet (1997−2000). Bara tio artiklar hamnar i mitten av 1990-talet respektive de tre sista åren av undersökningsperioden. Ett par årgångar (1994 och 2001) saknar helt relevant material, ytterligare två år (1995 och 2003) uppvisar endast någon enstaka artikel. Det verkar alltså som om debatten har varit livaktigast i början på 1990-talet respektive i slutet av samma årtionde. Det sammanfaller i tiden med den lägst rapporterade utlåningen samt en period, när man åter börjar diskutera skönlitteraturens värde efter en lång tid av fokusering på informationsteknologi och bibliotekets roll som informationscentral. De nationella läskampanjerna Läsrörelsen och LÄS 2000! har dock något förvånande inte fått genomslag i det sparsamma material, som redovisas under 2000-talet. Trots vissa tecken som tyder på ett uppsving för skönlitteraturen från slutet av 1990-talet, blir debatten i BBL kortvarig, och intresset förefaller betydligt avsvalnat i slutet av undersökningsperioden.
Det råder inget tvivel om att folkbiblioteken anser sig ha ett ansvar för förmedlingen av skönlitteratur, och då särskilt kvalitetslitteraturen. Många av artiklarna ger uttryck för en medvetenhet om detta uppdrag. Aktörer utanför biblioteket, t.ex. författare och litteraturkritiker, debatterar flera gånger frågan och hävdar då att folkbiblioteken inte tar sitt fulla ansvar för kvalitetslitteraturen. Faktorer som man stöder sig på för att leda detta i bevis, handlar ofta om kritik mot bibliotekens inköpsprinciper − att man i för stor utsträckning tillåter ett efterfrågestyrt urval − och att man prioriterar