Journalisten Marie Söderqvist ägnar en krönika åt att diskutera kvalitetsbegreppet, och vilka urvalsprinciper som bör vara vägledande vid bibliotekens bokinköp. ”Det finns en växande föreställning om att alla kulturyttringar är ungefär lika bra eller dåliga. Det är alltså inte bättre att läsa en viss sorts böcker i stället för en annan sort.”96
Men då har man reducerat kvalitetsfrågan till ett personligt tyckande, anser Söderqvist. Hon menar istället att biblioteksidén bygger på en vilja att utveckla människor genom att få dem att läsa god litteratur. ”Biblioteket är därmed ett erkännande av att det finns bra och dåligt.” Hon tror inte att vägen till god läsning går genom att locka folk till biblioteken med populärlitteratur. Söderqvist avfärdar åsikten att bibliotekens uppgift skulle vara att tillhandahålla fullt ut det mest efterfrågade, oavsett vad det är. Hon framhärdar att urvalet måste ske i medvetenhet om att det finns bra och dålig litteratur.
Den goda litteraturen utvecklar läsaren. Detta utesluter en relativistisk kultursyn, som Söderqvist ser det:
[O]m uppgiften för biblioteken är att ge alla en chans att komma i kontakt med böcker som är något mer än en stunds förströelse förutsätter bibliotek en icke relativistiska [sic] kultursyn. Bibliotekens försvarare måste också försvara idén om att det finns saker som är bättre och saker som är sämre.
Ett efterfrågestyrt urval medverkar till att upphäva bibliotekens existensberättigande, konkluderar Söderqvist.
I denna krönika möter vi på ett ovanligt tydligt sätt uppfattningen att det går en skiljelinje mellan god litteratur och sådan man kan undvara. Biblioteket borde inte tveka i valet mellan kvalitetslitteratur och triviallitteratur. Det efterfrågestyrda urvalet får inte tillåtas ta överhanden, enligt krönikören. I förlängningen handlar det både om ett moraliskt val (bibliotekets böcker skall utveckla människor), och ett demokratiskt (alla har rätt att få tillgång till dessa goda böcker). Här skymtar det gamla folkbildningsidealet fram. I artikeln framförs också åsikten att biblioteken inte skall syssla med det som marknaden gör bättre. Alltså återigen den klassiska tanken att folkbiblioteket genom sitt väsen utgör en motvikt till de kommersiella krafterna.
Samma värderande attityd ger Erik Östling på Kulturrådet uttryck för, när han kommenterar bibliotekens inköp av skönlitteratur: ”Bibliotekarier borde vara stolta och säga ’här har vi inte krimskrams, här är det kvalitet och det är vi
utbildade för att tillhandahålla’.”97 Han ser ingen anledning att köpa in
kiosklitteratur i flera exemplar. Dessa böcker är tillgängliga nog utanför biblioteken, vilket motiverar att de inte införlivas i beståndet.
Detta sistnämnda argument lyftes även fram i en insändare (denna gång från en bibliotekarie), som i ett antal teser argumenterar mot triviallitteraturen och för kvalitetslitteraturen på bibliotek.98 Populärlitteraturen är lättillgänglig, menar Fridlund, och de minskade mediaanslagen motiverar en prioritering. Han anser vidare att beståndet har en slagsida mot ”flärd och spänning.” Detta i sin tur beror på att man låter låntagarnas önskemål styra urvalet − därmed bidrar biblioteken till att öka efterfrågan på populärlitteratur. På sikt minskar det antalet författare som lånas ut, är Gert-Ove Fridlunds ståndpunkt.
97
Steinsaphir, Marianne, ”Statlig markering om kulturtidskrifter”, BBL 1999:6, s. 14. 98 Fridlund, Gert-Ove, ”10 argument mot triviallitteratur på bibliotek”, BBL 1990:7, s. 218.
Kvalitetslitteraturen däremot är en förmedlare av kulturarvet. Biblioteken erbjuder ett ”alternativ till en alltmer kommersialiserad fiktionsvärld”. Fridlund ser det som en plikt för biblioteken att stödja även mindre uppmärksammade kvalitetsförfattare. Ett sådant bestånd bidrar till att ge människor ”bestående läsupplevelser.” Han ser därför ingen anledning till att frivilligt avstå från kvalitetskravet.
Skönlitteraturens funktion
Förvånansvärt få av artiklarna berör frågor om skönlitteraturens värde och funktion. Man talar om vikten av den goda litteraturen på ett ganska oreflekterat sätt. Dess värde verkar tas för givet alternativt vara allmänt erkänt. Alltså behöver frågeställningen inte problematiseras. Författaren Sanna Töringe lyfter i alla fall fram det hon ser som skönlitteraturens magiska förmåga:
Böcker är ett sätt att ta sig ur den egna världen och träda in i någon annans. Okända landskap träder fram och främmande människor kommer nära.
Boken är ett redskap för att sprida kunskap och förändra attityder. […]
Skönlitteratur är en rik källa att ösa ur för att nå fram till människors inlevelse och medkänsla och skulle kunna användas på ett mer aktivt sätt och i fler sammanhang.99
Att nå ut med skönlitteraturen är dock inte helt okomplicerat. Det finns visserligen en lång tradition bland bibliotekarier att arbeta läsfrämjande med barn. Men motsvarande verksamhet gentemot vuxna har alltid varit mera begränsad. Detta beror enligt artikelförfattaren på att det upplevs som ”svårare och mer kravfyllt”. Det saknas idag också naturliga mötesplatser, som förut existerade i nu nedlagda arbetsplatsbibliotek eller i samarbete med t.ex. studieförbunden.
Om man idag kanske mer betonar den individuella upplevelsen vid läsning av skönlitteratur, verkar man under 1970-talet inte haft samma tilltro till dess förändrande kraft. En artikel berör i det sammanhanget ideologiska ståndpunkter och avslöjar en instrumentell syn på skönlitteraturens funktion:
Vi lyfte fram folkbiblioteken som demokratiska instrument och som informationscentraler för den kommunala informationen. Fokus var vid denna tid inte i första hand inställt på
bibliotekens kulturpolitiska uppdrag. Vi trodde nog inte skönlitteraturen om att kunna förändra samhället − åtminstone inte så snabbt som vi önskade.100
Vi ser här att skönlitteraturen inte tros om att kunna användas i samhällsförändringens tjänst, och den fokuseras därför inte. Det är en stor kontrast i förhållande till de möjligheter, som skönlitteraturen tillskrivs i det föregående citatet. Kunskap och attitydförändringar passar väl in i det demokratiska samhällsprojektet, och litteraturen betraktas som en möjlig bärare av detta.
Karin Löfdahl fortsätter att berätta om den ideologiska utvecklingen i ett biblioteksperspektiv:
På 80-talet kom skönlitteraturen mer i centrum och vi marknadsförde också bibliotekens uppsökande verksamhet och då blev skönlitteraturen ett viktigt arbetsredskap. Men vi informerade särskilt om boken som nyttoinriktad, talböcker, LL-böcker storstilsböcker.
[…]
Nu dignar vi ju under det nyttoinriktade uppdrag som utbildningssamhället givit oss. Kanske borde vi idag marknadsföra folkbiblioteken mer som kulturinstitutioner.
Man kan här skönja en medvetenhet om att det är dags att betona bibliotekens kulturella funktion på ett tydligare sätt. Och här har ju skönlitteraturen sin givna plats. De senaste åren har betoningen legat på bibliotekens roll i informationssamhället, vilket flera artiklar under perioden vittnar om.
Under ett seminarium om litteraturkritikens kris, fördes en diskussion om läsning har ett värde i sig, eller om den får värde först när den sätts in i ett
sammanhang.101 Litteraturkritikern Gabriella Håkansson framförde åsikten att
”det är först när böckerna och författarnas idéer diskuteras kritiskt och väcker debatt som läsarna kan ta till sig det lästa.” Däremot ansåg hon inte att läsning i sig gjorde människor godare eller bättre. Andra deltagare uppfattade debatten om läsningens värde i sig som meningslös.
Som framgår är det mycket vanskligt att försöka fastslå läsningens funktion och eventuella värde. Det är lätt att hamna i ett subjektivt tyckande. Man kan bara tänka på vad litteraturprofessorn Harold Bloom anför som det främsta skälet till att läsa: ”Information har vi tillgång till i all oändlighet; men
var finner vi visdom?”102 Däremot anser han inte att det finns något samband
100
Steinsaphir, Marianne, ”Diplomatisk biblioteksideolog”, BBL 2000:3, s. 6. 101
Rosén Ignatkova, Sisela, ”Behöver biblioteken litteraturkritiken?”, BBL 2002:2, s. 23. 102 Bloom, Harold, Hur du ska läsa och varför, Stockholm, 2002, s. 15.
mellan individens läsning och samhällsnytta.103 Enligt Bloom fyller likväl läsandet flera viktiga funktioner: ”[V]i behöver lära känna oss själva bättre; för att vi är i behov av kunskap, inte bara om det egna jaget och andra, utan om hur
allting är inrättat.”104 Det är väl ett skäl så gott som något. Bloom ser dock
nöjesaspekten som den djupaste bevekelsegrunden för att vilja läsa.
Bibliotekens inköpspolicy
I en ledare diskuteras bibliotekens inköpspolicy och vems intressen man egentligen företräder. Här deklareras att biblioteken betjänar alla och inte är ”förlagens eller författarnas stödorganisation som vissa journalister och
författare tycks tro.”105 Irritation uttrycks också över klagomålen på att
biblioteken bara skulle köpa in bästsäljare men försumma kvalitetslitteraturen. Viss reservation kan även förmärkas inför en alltför hårdhänt statlig styrning via olika former av litteraturstöd. De ger ingen absolut kvalitetsgaranti − vissa titlar kommer alltid att falla mellan stolarna. Ylva Mannerheim anser att det inte handlar om att välja antingen kvalitet eller efterfrågan. Bibliotekens dilemma är istället att mediaanslagen har minskat successivt men ändå måste räcka till fackböcker inom fler ämnesområden än tidigare. De legitima kraven från användare i olika utbildningssituationer drabbar därmed skönlitteraturen.
Vi har tidigare kunnat konstatera att anklagelserna om att folkbiblioteken inte köper in kvalitetslitteratur i tillräcklig utsträckning inte har fog för sig. Men journalister och författare tycks ändå framhärda och ge utlopp för denna felaktiga uppfattning. Ledaren understryker att biblioteken inte kan inskränka sig till att betjäna vissa särintressen, och vänder därigenom på beskyllningen att detta är vad biblioteken skulle göra. Det viktiga påpekandet i inlägget är dock registrerandet av det faktum att folkbiblioteken har fått ta emot nya användargrupper i samband med utbildningsexplosionen. Likväl har inga medel tillförts för att möta de behov och krav som den nya situationen ställer. Mediaanslagen har urholkats och en förskjutning av beståndet skett till facklitteraturens fördel. För biblioteken är det ingen önskvärd utveckling utan en bister realitet. 103 Bloom, 2002, s. 20. 104 Bloom, 2002, s. 28. 105
Mannerheim, Ylva, ”Det är undersköterskornas fel att vi inte köper Walter Benjamin!”, BBL 1996:8, s. 214.
I en artikel som refererar till en konferens anordnad av Kulturrådet, ställs åter frågan om folkbiblioteken har ett kulturpolitiskt ansvar för
kvalitetslitteraturen: ”Skall biblioteken tjäna boken eller låntagarna?”106 En
undersökning av de litteraturstödda titlarna gjord på tre bibliotek i södra Sverige visar att dessa tillhandahåller ett brett urval men att låntagarna föredrar populärlitteraturen. En liknande undersökning av den norska inköpsordningen uppvisar ett likartat resultat. Den smala litteraturen främjas såtillvida att den finns tillgänglig på biblioteken − däremot påverkas inte utlåningen. Den toppas fortfarande av breda författare. En lösning för att komma åt problemet skulle vara läsfrämjande åtgärder, men detta anses för svårt och dyrt. Personalen har inte tid och resurser att ägna sig åt detta. Litteraturkritikern Ruth Halldén ansåg i alla fall att biblioteksinköpen låg på en hög nivå. Hon tyckte till och med att det fanns utrymme att sänka ambitionerna lite: ”Man ska inte moralisera så förskräckligt. Även halvdana böcker är en väg till litteraturen, det är bättre att folk läser strunt än att de inte läser alls!”
Här möter vi återigen åsikten att den breda litteraturen skulle vara en väg till den smala. Att läsa något, vad som helst, är bättre än att inte läsa alls. Man bör inte moralisera över människors läsvanor. Frågan om läsningens funktion torde vara lämplig att ställa sig i det sammanhanget. Varför skall vi läsa? Varför har biblioteken ett ansvar för kvalitetslitteraturen? Det är ju frågor som naturligt borde bilda ett underlag för de ställningstaganden man gör. Det är dock sällan som sådana spörsmål ventileras mera explicit i debatten i BBL i mitt undersökningsmaterial.
Ett svar ger i alla fall Halldén: ”Man ska inte läsa för att höja sin moral, utan för att höja sin trivsel.” Då blir det naturligt att släppa på kvalitetskravet i sin inköpspolicy. Populärlitteraturen sägs ju ge just underhållning och avkoppling.
Det efterfrågestyrda urvalet
Diskussionen om i vilken utsträckning biblioteken i inköpsfrågor skall låta sig styras av låntagarnas efterfrågan verkar i debatten ofta vara kopplad till en tänkt motsättning visavi ett kvalitetsurval. Farhågorna kretsar kring att ett
106
Rabe, Annina, ”Biblioteken i bokens tjänst. Bibliotekslagen tandlös säger KURs direktör Göran Lannegren”, BBL 1997:8, s. 24.
efterfrågestyrt urvalsförfarande skulle medföra att biblioteken riskerar att översvämmas av kvalitativt undermålig litteratur.
På ett seminarium tänkt att belysa bibliotekens förhållande till de mindre förlagen, tycker sig Göran Schmitz vid Malmö Stadsbibliotek skönja en trend i
inköpspolitiken, som favoriserar skönlitteraturen.107 (Schmitz är, som tidigare
visats, genomgående positiv till ett efterfrågestyrt urval.) Förläggaren Jonas Ellerström ifrågasätter riktigheten i detta uttalande och ådagalägger därvid en mycket kritisk inställning till bibliotekens inköpspolicy: ”’Man har slagit in på en populistisk linje, där man uppfattar att bibliotekets roll är att ge kunden vad kunden vill ha. Efterfrågan styr.’”
Man kan möjligen reagera på att Ellerström inte vill att låntagarna skall få läsa den litteratur de själva väljer, samtidigt som han framhåller att småförlagen inte kan agera på idealistisk grund utan måste sälja böcker i kommersiellt syfte. Här föreligger uppenbarligen en intressekonflikt. Vad han vill komma åt är naturligtvis att de små förlagen ofta står för en smal utgivning, och denna litteratur har svårare att nå ut: ”’[S]mal litteratur är inte otillgänglig litteratur. Däremot kräver den lite arbete för att nå fram till sina läsare.’ Om biblioteket har något ansvar för att den typen av arbete äger rum var tyvärr ännu en fråga som lämnades obesvarad.”
Kritiken mot BTJ:s Sambindningstjänst
Ett av bibliotekens främsta urvalsinstrument vid bokinköp har varit och är fortfarande de korta recensioner som tillhandahålls av lektörerna vid BTJ:s Sambindningstjänst. Utan dessa listor, som utkommer var fjortonde dag, skulle det vara omöjligt för biblioteken att orientera sig i den stora bokutgivningen. Visserligen har man tillgång till andra kanaler, t.ex. dagspressens litteraturkritik, men sambindningen kan ändå sägas vara den dominerande informationskällan, som ligger till grund för en stor del av de bokinköp biblioteken gör.
Det är därför inte förvånande att denna tjänst har mött kritik. Redan 1981 krävde t.ex. Lars-Olof Franzén att recensionsverksamheten skulle läggas ner. Anders Mortensen, själv lektör på BTJ, berör detta i en kritisk granskning av
recensionstjänsten.108 Han konstaterar ironiskt att kritiken mot Sambindningen
107
Rabe, Annina, ”Har biblioteken någon plikt gentemot småförlagen?”, BBL 1998:9, s. 8.
har ”utvecklat sig till en journalistisk genre.” Mortensen reagerar starkt på att lektörerna framställs som okunniga dilettanter:
Så snart någon gjort en mindre skarpsinnig bedömning av en bok vars författare har känningar på någon kultursida blir det dags att ta semester från den seriösa kulturbevakningen och låtsas som om sambindningen produceras av utskottsskribenter och halvfånar.
I polemik med Franzén slår Mortensen fast att det inte finns några alternativ till Sambindningen:
Den breda informationen om den aktuella bokutgivningen som tillhandahålls i sambindningshäftena kan inte ersättas med förlagsreklam − som naturligtvis är programmatiskt opålitlig − genom ett aldrig så brinnande intresse från bibliotekariernas sida.
Därtill är alltså bokutgivningen alltför omfattande. Han medger dock att Sambindningen måste förbättras. En punkt han tar upp till kritik är tendensen att bedöma den enkla skönlitteraturen alltför välvilligt. Detta hänger i sin tur samman med BTJ:s regler för hur recensionerna skall skrivas. Enligt Mortensen finns det en risk för att underhållningslitteraturen blir för positivt recenserad av rädsla för att annars dra på sig anmälningar till granskningsnämnden. Jag tolkar resonemanget som att man av detta förfarande kan dra slutsatsen att biblioteken möjligen köper in litteratur, som man inte hade prioriterat om bedömningen av denna litteratur hade varit mera negativ.
Åke Erlandsson och Lars Rydqvist reagerar i samma nummer mot den okunniga kritik, som man anser att både Sambindningen och landets bibliotekarier varit utsatta för i decennier.109 Artikelförfattarna menar att kåren är både kompetent och litteraturintresserad och vid ”inköp medvetet stödjer
kvalitetslitteraturen, i det här fallet god skönlitteratur.” Man påpekar att det
kulturpolitiska ansvaret ligger hos kommunalpolitikerna och ”att långtifrån alla folkbibliotek genom en skriven målsättning har påtagit sig ett kulturpolitiskt ansvar för kvalitetslitteraturen.” Erlandsson och Rydqvist framhåller vidare att bibliotekarierna likväl i allmänhet tar ett ”moraliskt ansvar för att stödja och köpa in just god skönlitteratur.” Men uppgiften är egentligen ogörlig. Årligen
109
Erlandsson, Åke & Rydqvist, Lars, ”Kritiken mot sambindningen är inte fruktbar”, BBL 1990:9, s. 264 f.
utkommer flera tusen skönlitterära titlar, och den enskilde bibliotekarien kan bara förväntas tillägna sig en bråkdel av dessa. Även i denna artikel betonas vikten av värderingsinstrument för att kunna ”sålla agnarna från vetet”, och i det sammanhanget existerar inget likvärdigt alternativ till Sambindningens kortrecensioner. Trots ett visst godtycke utgör de ”ett oundgängligt värderingsinstrument för biblioteken”, anser författarna. Man efterlyser däremot flera sådana litteraturkritiska instrument till stöd för urvalsarbetet. Ett sådant skulle kunna vara någon form av läsmagasin efter internationell förebild, där ett brett urval av svensk och utländsk skönlitteratur presenteras.
Erlandsson och Rydqvist diskuterar inte bara inköpssituationen utan nämner också något om bibliotekariens litteraturförmedlande roll. Man menar att ”kunskap om litteratur och förmåga att förmedla en god bok till låntagaren hör till förutsättningarna i arbetet.” De förespråkar därför fortlöpande kompetensutveckling på dessa områden:
Hos all bibliotekspersonal finns ett kontinuerligt behov av fortbildning, inte bara i modern svensk skönlitteratur utan också i utländska litteraturer. Men vi behöver även fördjupade kunskaper om olika genrer, om klassiker, populärromaner, litteraturkritik, läsupplevelser, hur man väcker läsintresse, förmedlar rätt bok till rätt låntagare o s v.
Man tar också upp det viktiga bemötandet av låntagarna, där respekten för dessas läsupplevelser blir en grundbult i dialogen: ”Att möta låntagaren/besökaren med respekt för hans eller hennes läsupplevelser är A och O för bibliotekspersonalen. Det skapar förtroende. Det känner låntagaren och kommer därför ofta tillbaka.”
Vid ytterligare två tillfällen under undersökningsperioden, 1996 respektive 2002, förekommer debattartiklar om Sambindningens recensionstjänst. Båda gångerna kommer Tommy Sundin, inköpschef vid Umeå stadsbibliotek, till tals. Han kritiserar särskilt den, enligt hans uppfattning, fluktuerande kvaliteten
på lektörsomdömena.110 Han exemplifierar detta med att en viss
populärförfattare, som vid några tillfällen fått uppseendeväckande positiva recensioner, också i hög grad köpts in av biblioteken. Sundin ser det som mycket allvarligt att det inte går att lita på Sambindningens omdömen. Det konstateras dock samtidigt av Sisela Rosén Ignatkova att andra böcker av samma författare, som fått alltigenom negativa omdömen, ändå köpts in av
många bibliotek. Han drar därvid slutsatsen att låntagarnas efterfrågan har styrt dessa inköp.
Sammanfattningsvis kan konstateras att folkbiblioteken, på grund av den omfattande bokutgivningen, är i starkt behov av ett objektivt urvalsinstrument. BTJ:s Sambindningstjänst har under åren mött mycket kritik för sina
kortrecensioner − ofta från personer som inte är direkt involverade i
biblioteksverksamheten. Den slutsats jag drar av undersökningsmaterialet är att det för närvarande inte existerar något tillfredsställande alternativ till denna tjänst, som emellertid på flera punkter skulle kunna förbättras.
GÖK-projektet
GÖK-projektet rönte en hel del uppmärksamhet, när det genomfördes, och det debatterades flitigt också i BBL. Grundkonceptet gick ut på att sätta ”brukaren i
centrum”.111 I Kalmar, som var ett av tre deltagande bibliotek, arbetade man
efter fyra riktlinjer. Dessa handlade om en omprövning av kvalitets- respektive bildningsbegreppet, att höja servicenivån och öka brukarinflytandet. Man beslöt sig även för att införa en liberalare inköpspolitik:
Under projekttiden (1992−1994) undersöker vi vad som händer om efterfrågan till viss del