Inledningsvis måste konstateras att den skönlitterära debatten inte löper som en jämn och bred fåra genom 1990-talet och fram till år 2003, som är den period undersökningen täcker. Debatten är inte helt enkel att få syn på, även om diskussionen dyker upp då och då på sidorna. BBL har ju ambitionen att spegla mångfalden i biblioteksvärlden, och det är många ämnen som under årens lopp pockat på spaltutrymme. Ofta har varje nummer ett speciellt tema: Så har t.ex. tidskrifterna regelbundet ägnats uppmärksamhet i ett årligt temanummer. Det har dock inte varit fallet med skönlitteraturen. Det är först 1998 som det tas ett samlat grepp för att lyfta fram just skönlitteraturen i ett särskilt temanummer.
Detta tycks vara föranlett av att SAB i syfte att främja skönlitteraturen, beslutat sig för att bilda en skönlitterär kommitté med uppdrag att aktivt arbeta med dessa frågor. SAB:s generalsekreterare Christina Stenberg påpekar att skönlitteraturen av hävd har tillhört folkbibliotekens kärnverksamhet, och att
man hittills inte har funnit det nödvändigt att lyfta fram den särskilt.67 Utvecklingen har emellertid gått därhän, att facklitteraturen har fått ökad efterfrågan genom sådana företeelser som Kunskapslyftet och ”det livslånga lärandet”. Fortbildningsresurser har lagts på annan verksamhet än fördjupning av kunskaperna om skönlitteratur. Sparbeting inom biblioteksverksamheten har också lett till att man inte haft tid och ork att bedriva särskilda läsfrämjande aktiviteter. Stenberg menar ”att det behövs mycket läsfrämjande arbete”, och betonar särskilt vikten av att vända sig till vuxna samt att försöka föra ut litteraturen i nya sammanhang, t.ex. inom utbildning. Hon efterlyser också fortbildningsinsatser för bibliotekarier på skönlitteraturens område.
Kristina Andersson från Umeå stadsbibliotek och initiativtagare till den skönlitterära kommittén, menar att det är dags att ”återta kompetensen inom
ämnet skönlitteratur”.68 Eftersom IT-utvecklingen har tagit så mycket tid och
resurser i anspråk de senaste åren, så anser hon att bibliotekens gängse roll att förmedla skönlitteratur kommit i skymundan. Det arbetet har inte prioriterats. En av kommitténs uppgifter blir nu att kartlägga bibliotekens läsfrämjande åtgärder.
Så skedde också i den lilla skriften Skönlitteraturen & Folkbiblioteken. En enkät som skickades ut till landets alla folkbibliotek och besvarades av 179 av dessa, gav vid handen att 84 bibliotek arbetade ”aktivt med boktips för
vuxna.”69 Man kan kanske tycka att det inte är en särskilt imponerande siffra.
Kommittén framhåller dock att bokprat för vuxna aldrig varit någon framträdande aktivitet på biblioteken. Man lyfter sedan fram ett antal folkbibliotek som trots allt sätter skönlitteraturen i centrum. Kommittén deklarerar slutligen att man ser som sin uppgift
att sprida kunskap om god skönlitteratur och dess villkor, ordna kurser, konferenser och studiedagar, vara remissinstans i frågor som rör skönlitteratur, göra en kartläggning av hur man arbetar med lässtimulerande verksamhet på folkbibliotek, arbeta med katalogfrågor, indexering av skönlitteratur, diskutera urvalsprinciper och inköpsfrågor, se över behov av databaser, samla och sprida kunskap om skönlitteratur på Internet.
67
Steinsaphir, Marianne, ”SAB bildar skönlitterär kommitté. Läsfrämjande arbete behövs”, BBL, 1998:2, s. 4.
68
Rabe, Annina, ”Återta kompetensen”, BBL, 1998:2, s. 4. 69 Skönlitteraturen & Folkbiblioteken, Stockholm, 1999.
Ansvaret för kvalitetslitteraturen
När ansvaret för skönlitteraturförmedlingen kommer på tal i BBL, används i regel inte en så vid formulering. Även om man möjligen ibland innesluter skönlitteratur på bred front, så är det vanligare att man begagnar sig av uttryck som kvalitetslitteratur, klassiker och smal litteratur. Begreppen definieras dock sällan eller aldrig. Vi skall nu närmare studera några artiklar som exemplifierar hur man har diskuterat kring ansvaret att förmedla kvalitetslitteraturen.
I ett debattinlägg ställer sig länsbibliotekarie Anna-Lena Höglund frågan om biblioteken måste informera om den okända litteraturen, och konstaterar att skönlitteraturen är mest problematisk härvidlag: ”Har folkbiblioteket ett ansvar för den ’goda’, den seriösa, den debatterande, den kontroversiella och kanske avantgardistiska litteraturen? Eller kanske snarare för att ge allmänheten en
chans att över huvud taget hitta dessa böcker?”70
Frågan är föranledd av den debatt som uppstod i samband med det s.k. GÖK-projektet och den gallring som stadsbiblioteket i Kalmar då företog sig i samförstånd med länsbiblioteket. Många, speciellt författare, var upprörda över att bl.a. skönlitteratur gallrades bort ur samlingarna. Höglund besvarar spörsmålet med ett obetingat ja, och inbegriper i svaret även klassikerna. Trots att endast en minoritet efterfrågar dessa böcker, och utlåningssiffrorna blir därefter, ser hon denna minoritet som viktig. Biblioteken har således ett ansvar för kvalitetslitteraturen.
Det räcker dock inte med att bara köpa in denna litteratur, fortsätter Höglund. Om den inte efterfrågas, måste den aktiveras, annars fylls hyllorna av döda böcker, och det är inte försvarbart. Höglund anser att ”[e]n av bibliotekets viktigaste uppgifter är att informera, visa fram den intressanta och viktiga litteraturen. […] Det betyder att vi måste gå en balansgång mellan den mycket efterfrågade litteraturen och den mindre efterfrågade, och för de allra flesta förborgade.” För Höglund leder detta resonemang fram till det som Gunnar Svensson i en debattbok från Bibliotekstjänst 1978 menar är viktigare än vilka urvalsprinciper man håller sig med, nämligen vilken inriktning det enskilda biblioteket har med sin verksamhet: ”Vilken uppgift har folkbiblioteket just i
min kommun?”71 Det är viktigt att fråga sig vilka behoven är och vilka grupper
man vänder sig till.
70
Höglund, Anna-Lena, ”Den eviga gallringsdebatten”, BBL, 1992:4, s. 127. 71 Svensson, Gunnar, ”Att fördela resurserna”, 1978, s.10.
Bengt Hjelmqvist, nestor inom den svenska biblioteksvärlden, vill slå vakt om skönlitteraturen och tror att det idag behövs marknadsföringsinsatser för att göra det.72 Han för fram en lite originell vinkling på hur biblioteken ofrivilligt nedprioriterar ”den mindre viktiga litteraturen framför den mera viktiga.” De begränsade inköpsresurserna gör att en titel bara kan förvärvas i ett eller två exemplar. Detta får till följd att låntagaren, som hade tänkt sig en viss kvalitetsroman, när han eller hon finner den utlånad, istället får gå hem med en kanske mindre viktig bok (som i vilket fall som helst inte var den man hade tänkt sig).
För biblioteken är detta ett dilemma. Å ena sidan är det viktigt att biblioteken har också den smala litteraturen på sina hyllor, å andra sidan är det viktigt att böcker med stor genomslagskraft når så många läsare som möjligt. Det är inte bestsellers jag tänker på, inte följetongsromaner modell följetängerna [sic!] i TV, utan böcker som har något att säga och gör så att man lyssnar. Botemedlet heter bättre bokinköpsresurser.
Hjelmqvist lyfter även fram de bibliotekarier, som genom sin kärlek till böcker och djupa kunskap om skönlitteratur är i stånd att förmedla läsglädje. Genom detta är de också goda marknadsförare av biblioteken.
Ett seminarium under Bok & biblioteksmässan 1999 behandlade ämnet inköpspolitik och hur mycket biblioteken måste anpassa sig efter kundernas
efterfrågan.73 Där framförde författaren Cecilia Davidsson kritik mot vad hon
uppfattade vara folkbibliotekens alltför långtgående beroende av sambindningslistorna. Hon menade att bl.a. populärlitteratur, exemplifierat med Sidney Sheldon, prioriterades på i synnerhet den unga svenska skönlitteraturens bekostnad. Hon gav samtidigt sitt bifall till distributionsstödets införande, och uttryckte en förhoppning att det skulle innebära att sistnämnda litteratur i högre utsträckning skulle bli tillgänglig på biblioteken. ”Jag tycker inte att folkbiblioteken tar ansvar för den svenska skönlitteraturen, och jag vet inte vem som annars ska göra det”, avslutar Davidsson lite provocerande sitt debattinlägg.
Jag har under undersökningens gång iakttagit att det inte är ovanligt att det är just från författarhåll, som kritiska röster höjts angående hur folkbiblioteken
72 Hjelmqvist, Bengt, ”Käpphästar och sprakfålar”, BBL, 1993:6−7, s. 201.
hanterar sitt arbete med skönlitteraturen. Frågan är dock i vilken grad dessa åsikter understöds av fakta, eller om de i viss mån bygger på ren mytbildning.
Johan Svedjedal vittnar i samma seminarium ”om den allmänna nedgång för skönlitteraturen” som han anser ha ägt rum under de två sista decennierna. Han lyfter därvid fram bibliotekens minnesfunktion, när han ”önskade att biblioteken skulle ha det ’nationella minnet’ i åtanke och därför köpa in mer av den ’smala’ litteraturen.” Artikelförfattaren förklarar avslutningsvis att denna debatt aldrig blev riktigt livlig. Detta är också en iakttagelse jag har gjort i undersökningsmaterialet, att trots att inköpspolitik sägs vara ett kärt debattämne i biblioteksvärlden, så är det slående att diskussionen kring skönlitteraturens ställning ändå inte till fullo tycks förmå engagera.
Nämnda Cecilia Davidsson bereds plats i samma nummer av BBL som refererats ovan, där hon ytterligare får utveckla sina tankegångar kring folkbibliotekens ansvar för kvalitetslitteraturen. Återigen är det egna författarskapet utgångspunkt för hennes resonemang och kritik: ”Att lyckas ta sig igenom nålsögat och bli utgiven på ett förlag trodde jag i min stora enfald var tillräckligt för att hamna på biblioteket. Jag trodde det fanns ett
automatiskt, närmast inbyggt intresse för ny, svensk skönlitteratur.”74 Hon
upprepar sin kritik mot Sambindningens förmenta styrning av bibliotekens inköp, och påtalar den maktfaktor det innebär att en ensam lektörs omdöme kan vara avgörande för hur en viss titel köps in till biblioteken.
Davidsson ger exempel på att en diktsamling av en debutant kan köpas in i tre exemplar (!), en ny roman i 50 exemplar osv. I kontrast till detta kan populär- respektive facklitteratur tas in i över 1.000 exemplar:
Den svenska kvalitetslitteraturen har kommit på undantag medan bästsäljarna och fackböckerna gjort nya landvinningar. Här handlar det plötsligt om andra siffror: 600, 800, 1200 ex.
Jag har inget emot att Sidney Sheldon och Danielle Steele finns på biblioteket, men jag reagerar när det sker på bekostnad av kvalitetslitteraturen. […] [V]arför är det just den svenska skönlitteraturen som tagit stryk under de hårda åren? Varför är det nu viktigare med höga utlåningssiffror än kvalitet? Är det plötsligt marknadens regler som ska gälla på biblioteken? […]
Vad ska skattepengarna användas till − kulturarv eller snabbmat? För mig är svaret självklart.
Davidsson ställer också frågan om nittiotalslitteraturen är av så dålig kvalitet att den av den anledningen i så ringa grad finns tillgänglig på biblioteken. Hon uttrycker vidare en besvikelse över att svensk skönlitteratur inte har ”högsta prioritet”, och att alla bibliotekarier inte är litteraturvetare.
Davidssons inlägg avslöjar möjligen en viss okunskap om vilka kriterier som ligger till grund för folkbibliotekens urvalsprinciper och personalens utbildningsbakgrund. Hennes perspektiv är vidare författarens, inte bibliotekariens (hennes novellsamlingar saknas på biblioteken, anser hon). Olika grupper har helt naturligt skilda bevekelsegrunder för sitt ställningstagande i olika frågor. Däremot ställer hon angelägna frågor om Sambindningens funktion och förhållandet mellan populärlitteratur och kvalitetslitteratur på biblioteken. Davidsson verkar inte favorisera ett efterfrågestyrt urval, det är att spela efter ”marknadens regler”. Detta är en inte helt ovanlig ståndpunkt från författares sida. Möjligen kan man väl ifrågasätta hennes boskillnad mellan höga utlåningssiffror och ett kvalitetsurval. De behöver kanske inte utesluta varandra.
Att förmedla ett kulturarv
Ibland nämns förmedlingen av skönlitteratur som en del av uppgiften att föra kulturarvet vidare. Det litterära kulturarvet placeras då in som en del av ett större sammanhang. Men oftast är det då något man talar om i förbigående, som för att ge tyngd och legitimitet åt bibliotekens anspråk på att spela en samhällsnyttig roll. Mera sällan ägnas speciellt spaltutrymme åt denna aspekt av litteraturförmedlingen.
Ett undantag från detta utgör dock en artikel som speglar möjligheten att göra den svenska litteraturen tillgänglig via den nya informationsteknologin. Yngve Johnsson menar att det i tider av minskade anslag finns ”en risk att bibliotekens roll som samhällets minne och förmedlare av det litterära
kulturarvet ’kommer bort’.”75 Han fortsätter med att framhålla litteraturens
framträdande roll för det svenska språket och därmed för vår kultur:
Det är viktigt att biblioteken som folkbildande institutioner fortsätter att ta ansvar för att också det litterära kulturarvet görs allmänt tillgängligt och använder alla till buds stående medel i arbetet. Den svenska litteraturen är vårt främsta redskap för att återskapa och
utveckla vårt språk och därmed vår unika kultur. Litteraturen ger oss språk och redskap för att benämna nya värden och den nya världen.
Johnsson påpekar i sitt resonemang att kommersiella krafter inte brukar engagera sig för det litterära kulturarvet. Arbetet med att levandegöra detta måste istället utföras av biblioteken i samarbete med andra icke-kommersiella organisationer och institutioner. Han framhåller bl.a. möjligheten att via CD-ROM och andra digitala media tillgängliggöra exempelvis svensk lyrik (som ju traditionellt är en genre som alltid har haft svårt att göra sig gällande i utlåningssammanhang). Johnsson lyfter alltså fram litteraturens språkliga och strukturerande funktion. Förutom att vara en kulturarvsinstitution, är det också värt att lägga märke till att litteraturförmedlingen enligt Johnsson utgör en folkbildande insats. Folkbildning som begrepp återkommer då och då i debatten, men då främst i förhållande till det livslånga lärandet. Det var möjligen mer självklart förr att kännedom om skönlitteratur ingick i ett bildningspensum.
En annan artikel vidgar perspektivet till att omfatta även den nordiska litteraturen. I en samnordisk konferens ställdes frågan hur man kan bevara en eventuell nordisk identitet på biblioteken.76 Det vore önskvärt att få fler att läsa skönlitteratur på de nordiska originalspråken, var en åsikt som framfördes, men utlåningen är överlag dålig. I kontrast till den tredjedel av befolkningen som sällan läser en bok, ställs den starka nordiska folkbibliotekstraditionen. Det är i ansträngningen ”att förskjuta gränsen mellan läsare och icke-läsare”, som biblioteken sägs fylla sin viktigaste funktion. Slutsatsen blir att det är angelägnare och mer realistiskt att få människor att hitta fram till den översatta nordiska litteraturen, som faktiskt finns väl representerad på biblioteken. ”Att böckerna är översatta gör dem inte mindre viktiga för förståelsen av nordiska skeenden och miljöer.”
Debattörer utanför bibliotekens egna led anlitas rätt ofta som gästtyckare i
BBL, och de har inte sällan åsikter om bl.a. skönlitteraturens situation. En
sådan skribent tar upp klassikernas ställning på biblioteken. Carl Rudbeck, redaktör för Timbros tidskrift Smedjan dot.com, är medveten om den diskussion som förts mellan att tillhandahålla ett kvalitetsurval (”det som somliga anser att folk bör läsa”), respektive köpa in på efterfrågan (”det som
folk vill läsa”).77 Men han anser likväl att klassikerna har sin plats på biblioteken, och också måste synliggöras som ett alternativ till nyutgiven litteratur: ”Kanske är en av bibliotekens uppgifter att presentera klassiker på ett sådant sätt att åtminstone några inser att dessa urgamla böcker oftast är mycket mera underhållande än sk underhållningslitteratur”.
Rudbeck efterlyser också eldsjälar bland bibliotekspersonalen, ”som vågar och vill propagera för sina personliga preferenser.” Denna åsikt är inte alldeles självklar i professionen, kan man förmoda. Många skulle nog snarare förorda en neutral och objektiv hållning i den litteraturförmedlande rollen, för att undvika en styrande och värderande inställning visavi låntagaren som skulle kunna uppfattas negativt av denne.
Utbildning, folkbildning och identitet
I början av 1990-talet genomgår bibliotekarieutbildningen en genomgripande
förändring. Detta får återverkan på skönlitteraturens ställning.78 Tidigare har
den ständiga frågan varit hur mycket skönlitteratur studenterna skall inhämta. Nu försvinner de obligatoriska momenten, även om några orter fortfarande erbjuder enstaka kortare kurser. Man anser från utbildningshåll att det vid behov är bättre att skaffa sig dessa kunskaper på annat håll, t.ex. genom att läsa litteraturvetenskap.
Mot slutet av 1990-talet börjar en viss kritik mot denna tingens ordning att göra sig gällande i debatten, även om det i regel bara sker i förbigående. Siv Hågård reflekterar i en artikel över de senaste decenniernas biblioteksutveckling, och säger sig bl.a. ha ”svårt att förstå hur man klarar sitt folkbibliotekariejobb utan någon baskunskap i litteraturvetenskap. Förmedling av skönlitteratur till barn och vuxna är en viktig del av folkbibliotekens verksamhet.”79
Från Svenska Barnboksinstitutet har man uppmärksammat både Utbildningsdepartementet och lärarutbildningsutredningen om ”bristande
litteraturinslag i förmedlarnas utbildning.”80 Man uppfattar det som ett tecken
på ”litteraturens försvagade ställning”.
77 Rudbeck, Carl, ”Gästkrönikör Carl Rudbeck”, BBL, 1999:2, s. 30. 78
Harnesk, Jakob, ”Bibliotekarieutbildningens big bang … kräver mentalitetsförändring”, BBL 1993:2, s. 41.
79
Hågård, Siv, ”Kulturrådet har blivit konventionellt hierarkiskt”, BBL 1999:4, s. 16. 80 Svensson, Sonja, ”Pengar − mål eller medel i kulturpolitiken?”, BBL 2000:4, s. 20 f.
Samma år som bibliotekarieutbildningen upphör att vara en yrkesutbildning i Sverige, publiceras en intressant artikel av Anders Ørom, lektor vid Danmarks Biblioteksskole i Aalborg. Han ger en beskrivning av hur bibliotekarieidentiteten har förändrats i Danmark under de senaste årtiondena,
och hur det har påverkat synen på förmedlingsarbetet.81 Enligt Ørom präglades
bibliotekarierna på 1960-talet in i en kulturförmedlaridentitet. I den användes läsningen i allmänbildande syfte. ”De värden som är centrala i denna identitet är dels förmågan att kvalificerat kunna värdera litteratur och andra kulturella uttryck, dels förmågan att kommunicera, förmedla kultur.” Enligt Ørom grundar sig kulturförmedlaridentiteten i en folkbildningstradition. Utvecklingen har sedan dess gått i flera steg mot vad skribenten kallar informationsförmedlaridentiteten. ”Att snabbt och effektivt fysiskt-tekniskt kunna göra information tillgänglig har ett centralvärde.” Med detta har följt en reducerad status för förmedlingsarbetet:
[D]atorisering och koncentration av resurser till ADB − både de ekonomiska och mentala − får konsekvenser i form av färre resurser till och mindre uppmärksamhet kring kulturförmedlingsarbetet.
Ørom tycker sig märka en tendens till att begreppet förmedling ersätts av servicebegreppet. Som han ser det blir då inte den intellektuella sidan av
biblioteksarbetet − den som handlar om att tillhandahålla ett kvalitativt
medieurval och kommunicera det till låntagarna − den väsentliga delen. Tyngdpunkten läggs istället på att kunna göra effektiva datorbaserade sökningar, bättre katalogisering etc.
Man kan anta att tendensen varit likartad i Sverige. Det skulle då innebära att samtidigt som den tekniska utvecklingen forcerats, så har bl.a. arbetet med att förmedla skönlitteratur minskat i status. Detta blir förmodligen ännu tydligare, om man skulle studera självbilden hos den generation bibliotekarier, som utexaminerats under det senaste decenniet. Kärnan i deras yrkesidentitet ligger förmodligen närmare en informationsförmedlaridentitet än en kulturförmedlaridentitet.
Folkbibliotekets folkbildande roll skymtar ibland fram i artikelmaterialet. Ett temanummer 1998 behandlar också frågan. Skönlitteraturens eventuella roll
81
Ørom, Anders, ”Bibliotekarieidentiteter, förmedlingsarbete och arbetsorganisation”, BBL 1993:8, s. 228 ff.
i konceptet lyser däremot i regel med sin frånvaro. Fortfarande höjs i alla fall röster för att biblioteken borde spela en stor och viktig roll inom folkbildningen. Weste Westeson beklagar dock
att man (numera oftare än förr) saknar en klar och uttalad folkbildarmedvetenhet och attityd hos folkbibliotekens företrädare, alltså både förtroendevalda och personal.
[…] Självklart skulle en folkbildande inställning och ambition sätta sin mycket tydliga prägel på urvalet bortom dagens kvalitets- och efterfrågekriterier men också på marknadsföringen av dessa medier.82
Inköp på efterfrågan skulle alltså enligt skribenten vara ett tecken på att biblioteken distanserat sig bort från en folkbildningsidentitet. Ett sådant bibliotek har nämligen enligt Westeson inte ”definierat vad som är viktigt” utan köper in ”det triviala och lättfärdiga.” Insändarens slutsats blir följaktligen att om man har en folkbildarattityd, påverkar det medieurvalet i kvalitativ riktning.
Frågan om varför utlåningen av skönlitteratur minskade så mycket som
15,4 procent under 1989−1998 tas upp i en artikel.83 Betyder skönlitteraturen
inte så mycket längre annat än för de mest intresserade? Författaren berör sambandet mellan hur man förr såg på skönlitteratur och bildning:
En del bedömare anser att läsning av skönlitteratur inte längre har samma sociala