Den skönlitterära diskursen i BBL

Institutionen för ABM

Biblioteks- och informationsvetenskap

Den skönlitterära diskursen i BBL

En studie av förmedlingen av skönlitteratur till vuxna på folkbibliotek

speglad i Biblioteksbladet 1990−2003

Ylva Sundin

Magisteruppsats, 20 poäng, vt 2004 Institutionen för ABM

Handledare: Lena Kjersén Edman

Uppsatser inom biblioteks- och informationsvetenskap, nr 207 ISSN 1650-4267

Inledning ... 2

Bakgrund... 2

Övergripande syfte och mål ... 3

Frågeställningar ... 3

Metod och urval ... 3

Forskningsöversikt ... 6

Teorigenomgång ... 10

Skönlitteraturen och de kulturpolitiska dokumenten ... 10

Folkbiblioteksutredningen...10

Bokutredningen ...12

Folkbiblioteken och statistiken ...14

Läsfrämjande arbete i bibliotekslagen ...16

Folkbiblioteken och distributionsstödet ...16

Skönlitteraturen i övrig biblioteksdebatt och forskning... 18

Folkbiblioteken och skönlitteraturen...18

Myter och fakta kring folkbibliotekens förmedling av skönlitteratur ...20

Bibliotekarien som litteraturförmedlare...22

Undersökning... 26

Folkbibliotekens ansvar för förmedlingen av skönlitteratur ... 26

Ansvaret för kvalitetslitteraturen...28

Att förmedla ett kulturarv ...31

Utbildning, folkbildning och identitet...33

Skönlitteraturens marginalisering − diskussionen om bred och smal litteratur...36

Skönlitteraturens renässans? ...41

Folkbiblioteken och kulturpolitiken... 43

Boken i tiden...45

Urvalsprinciper och inköpspolitik... 49

Kvalitetsbegreppet...49

Skönlitteraturens funktion ...51

Bibliotekens inköpspolicy ...53

Det efterfrågestyrda urvalet ...54

Kritiken mot BTJ:s Sambindningstjänst ...55

GÖK-projektet...58

Kritiken av populärlitteraturen ...61

Aktivt förmedlingsarbete ... 64

Läskampanjer ...65

Att främja svensk samtidslitteratur...68

Att göra litteraturen sökbar...70

Slutdiskussion ... 72

Sammanfattning ... 78

Käll- och litteraturförteckning ... 79

Otryckt material i författarens ägo ... 79

Tryckt material och elektroniska källor ... 79

Tidskriftsartiklar ur BBL som legat till grund för undersökningen...79

Övrig litteratur ...81

Inledning

Det talas ibland om en ”skönlitteraturens kris”. Folkbiblioteken prioriterar ny informationsteknologi och talar gärna om sin viktiga roll i konceptet ”livslångt lärande”. De senaste åren har folkbiblioteksverksamheten genomgått stora förändringar, man har fått ta emot sin beskärda del av nya användargrupper − främst i form av studerande på olika nivåer. Samtidigt har kommunernas ekonomi stramats åt, många filialer har lagts ner och inköpsanslagen har minskat. Den skönlitterära utlåningen minskar. Samtidigt blomstrar bokmarknaden i Sverige, speciellt pocketutgivningen har ökat lavinartat, och människor läser böcker i hög utsträckning. Hur ser då folkbiblioteken på sitt arbete med skönlitteraturen och sin läsfrämjande roll?

Bakgrund

En blänkare i Biblioteksbladet (härefter förkortad BBL) om läsfrämjande verksamhet i England inspirerade mig att börja tänka i dessa banor. Eftersom litteraturvetenskap har varit mitt huvudämne och läsning är ett stort personligt intresse, kändes det naturligt att skriva en magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap med litteraturanknytning.

Det verkar vara ganska tyst i debatten, vad gäller folkbibliotekens ansvar beträffande förmedlingen av skönlitteratur − i synnerhet gentemot den vuxna befolkningen. Men säkerligen är detta ett ämne som diskuteras ute på biblioteken. Min första tanke var därför att studera ett antal läsfrämjande projekt och via enkäter och/eller intervjuer undersöka hur några bibliotek arbetar med läsfrämjande åtgärder och hur bibliotekarierna ser på sin litteraturförmedlande roll. I samband med Läsrörelsen och Läs 2000!

initierades åtskilliga projekt runt om i landet. Jag funderade även på att undersöka länsbibliotekens övergripande ansvar (om något sådant finns) för det läsfrämjande arbetet. Eftersom intervju- och enkätundersökningar kräver ett

tämligen stort underlag för att generella slutsatser skall kunna dras ur materialet, beslöt jag mig relativt omgående för att släppa den tanken, speciellt som Specialgruppen för skönlitteratur inom Svensk Biblioteksförening under hösten 2003 planerade en egen enkätundersökning gentemot medlemmarna i det skönlitterära nätverket samt länsbiblioteken, om hur man bedriver arbetet med skönlitteratur.¹ Jag har istället valt att i min undersökning fokusera på hur den skönlitterära diskursen har utkristalliserat sig i BBL under det senaste dryga decenniet.

Övergripande syfte och mål

Syftet med min undersökning är att följa debatten om skönlitteraturens ställning på folkbiblioteken med utgångspunkt från artiklar hämtade ur BBL mellan 1990 och 2003. Målsättningen är att visa om och hur förmedlingen av skönlitteratur till, i första hand vuxna, på folkbiblioteken diskuteras i BBL, en facktidskrift med bred spridning i folkbiblioteksvärlden.

Frågeställningar

Finns det i BBL någon levande debatt kring förmedlingen av skönlitteratur, till i första hand vuxna, på folkbibliotek? Här vill jag undersöka om man betraktar förmedlingen av skönlitteratur som en prioriterad uppgift. Förs det någon diskussion om bibliotekarien som litteraturpedagog, och hur ser man i så fall på den litteraturförmedlande rollen? Det faller sig också naturligt att studera vad som ingår i det skönlitterära konceptet, t.ex. frågor rörande urval och inköpsprinciper, olika typer av läsfrämjande åtgärder etc.

Metod och urval

Undersökningen bygger på en genomgång av ett antal årgångar av facktidskriften BBL 1990−2003. Ursprungligen hade jag tänkt mig ett bredare urval av tidskrifter samt koncentrera mig på åren 2000−2003, för att få ett så aktuellt material som möjligt. Jag valde dock bort flera tidskrifter på ett tidigt stadium, då de vände sig till fel målgrupp, hade en mycket begränsad upplaga eller helt enkelt verkade sakna tillräckligt mycket relevant material. Hit hörde Barn & Kultur, Författaren och DIK forum.

1 Utfallet av den första, mindre enkäten, som väckte mycket god respons, bearbetas för närvarande av den skönlitterära styrgruppen.

Jag bestämde mig då för att försöka följa debatten under en längre tidsperiod. Ikoner föll då bort, eftersom den startade först 1998 och för övrigt inte visade sig tillföra tillräckligt mycket intressant studiematerial. En hastig genomgång av Bibliotek i Samhälles årgångar under 1990-talet visade sig också ge ett förvånansvärt magert utbyte. Man diskuterade inte förmedling av skönlitteratur till vuxna i någon omfattning, som var intressant. Dess upplaga är dessutom mycket liten och inriktningen uttalat socialistisk, varför denna tidskrift inte kändes representativ nog för min undersökning.

Mitt val av källitteratur föll därför på BBL, en facktidskrift med ett långvarigt och brett engagemang i yrkes- och biblioteksfrågor, som kan antas ha ett stort inflytande i biblioteksvärlden och förmåga att fånga upp debatt i för folkbiblioteken angelägna frågor. Tidskriften har som sin målsättning att granska och spegla ”nationell och internationell kultur- och bibliotekspolitik, biblioteksforskning, informations- och dokumentationsfrågor”.² Den startades 1916, upplagan är på 4.800 exemplar, och tidningen utkommer med 10 nummer per år. BBL ges ut av Svensk Biblioteksförening, som bildades år 2000 genom en sammanslagning av Sveriges Allmänna Biblioteksförening (1915) och Svenska Bibliotekariesamfundet (1921). Denna ideella förening ser som sin ”uppgift att främja svenskt biblioteksväsen genom att utveckla samarbetsformer mellan bibliotek och genom att driva opinion i frågor av betydelse för biblioteks- och informationsområdet.”³ En av de uttalade målsättningarna är att främja läsning och bildning.

Jag har gått igenom samtliga årgångar mellan åren 1990 och 2003, för att hitta så många relevanta artiklar och debattinlägg som möjligt. Av dessa har jag att begränsat mig till ett urval, sammanlagt 56 stycken, som på något sätt har anknytning till förmedling av skönlitteratur på folkbibliotek. Jag har valt en närläsningsmetod, som syftar till att gruppera den skönlitterära diskursen i olika block, för att tydligare kunna belysa och problematisera undersökningsmaterialet från olika synvinklar. För detta ändamål har jag valt att strukturera artiklarna under olika huvudrubriker. Genom ett relativt generöst bruk av direkta citat, har jag eftersträvat att ge en rättvisande bild av debattinläggen. För enkelhetens skull är varje artikel som används i undersökningen i regel bara belagd en gång i fotnoterna, även om den citeras

2 Svensk Biblioteksförening, http://www.biblioteksforeningen.org/bbl/lopsedel.html (040105).

3 BBL, 2003:10, s. 2.

flera gånger. Sammanhanget bör vara tillräckligt tydligt, för att man skall förstår vad som åsyftas.

Många av artiklarna kan sägas överskrida ett eller flera block, men kommer ändå att för tydlighetens skull placeras in under en huvudrubrik.

Genom att strukturera upp undersökningsmaterialet på detta sätt, hoppas jag att uppsatsen skall kunna ge en bild av vad man har diskuterat och fokuserat på vad gäller skönlitteratur under det senaste dryga decenniet, vilka frågor man har prioriterat, och om det har skett någon förändring över tiden.

Jag gör inte anspråk på att ge en uttömmande bild av debatten. Därtill är utrymmet för begränsat. Det hade t.ex. varit intressant att följa linjen ända tillbaka till 1970-talet, där 1968 års litteraturutredning står som något av en milstolpe. Från 1960-talet och fram till början av 1980-talet var en tid av kraftig expansion för folkbiblioteken. Från 1970 ökade bokutlåningen för att från mitten av 1980-talet minska betydligt.⁴ Av tidsskäl har jag inte kunnat gå så långt tillbaka. 1990-talet är dock också en intressant period. Som jag senare kommer att visa, var det en tid när biblioteken fick kännas vid nedskärningar av olika slag, samtidigt som den nya informationsteknologin introducerades och nya användargrupper ställde krav på tillgång till information på olika nivåer. Det är rimligt att antaga att detta fick återverkningar på arbetet med att förmedla skönlitteratur, och jag anser det därför vara väl motiverat att studera perioden mellan 1990 och 2003.

Som analysinstrument tänker jag mig även att knyta an till den s.k.

hermeneutiska cirkeln. Genom att relatera hur de olika artiklarna förhåller sig till helheten och tvärtom, hoppas jag att en mera fullödig och tydlig bild av den skönlitterära diskursen, såsom den gestaltat sig i BBL under den aktuella perioden skall framträda. Min utgångspunkt är att läsning av skönlitteratur är något viktigt, som har betydelse för individens personliga utveckling och därmed i förlängningen också i ett samhälleligt perspektiv.

Karin Widerberg betonar i det hermeneutiska sammanhanget vikten av att förmedla en helhetsbild av sitt forskningsmaterial och att detta kan uppnås genom en pendling mellan helheten och delarna. Det är inte säkert att allt i helhetsbilden kan beläggas genom t.ex. citat ur undersökningsmaterialet.

Helheten är något mer än delarna. Man kan i sin forskning uppleva en

4 Boken i tiden. Betänkande av Utredningen om boken och kulturtidskriften, SOU 1997:141, Stockholm, 1997, s. 134 f.

helhetsbild, som man vill förmedla men inte i alla delar kan belägga.⁵ I samband med att Widerberg diskuterar diskursanalys som ett perspektiv, som tar sig olika metodologiska uttryck inom olika discipliner, uppmärksammar hon också risken för ”fenomenisering.” Med det menar hon att ett fenomen, som lyfts ur sitt sammanhang, löper risken att få en betydelse som det inte skulle ha i en annan kontext.⁶ Jag är medveten om den risken, när jag väljer att lyfta fram vissa citat och inte andra, eftersom det i första hand är skönlitteraturen som intresserar mig i den här undersökningen. De enskilda artiklarna behandlar nästan alltid flera olika ämnen, och det finns en alltid en fara att helhetsbilden förrycks, när vissa bitar faller bort. I begränsande syfte måste jag dock ta den risken.

Till sist några begreppsdefinitioner: Om inte annat uttryckligen anges, avses med bibliotek alltid folkbibliotek. Ordet skönlitteratur används i betydelsen litteratur (romaner, noveller etc.), som inte hänförs till gruppen facklitteratur. Kulturtidskrifter behandlas inte i uppsatsen. Kvalitetslitteratur, smal litteratur m.m. är begrepp som används frekvent i artiklarna, och ofta är det bara underförstått att det är skönlitteratur som avses. (Även facklitteratur kan ju vara smal eller av hög kvalitet.) Kontexten har fått vara avgörande, om jag ansett artikeln relevant för mitt ämne. De refererade citaten ensamma klargör inte alltid detta. Likaså används begreppen populärlitteratur, triviallitteratur etc. synonymt. Man skulle kunna göra litteraturvetenskapliga distinktioner, men då detta inte görs i undersökningsmaterialet har jag valt att avstå från detta.

Forskningsöversikt

Denna uppsats tangerar det litteratursociologiska fältet och Sverige har en stark ställning i Norden, när det gäller denna typ av forskning. Två viktiga företrädare här är professor Lars Furuland och hans efterträdare vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, Johan Svedjedal. I antologin Litteratursociologi: texter om litteratur och samhälle med nämnda personer som redaktörer (Lund 1997), ges en bred överblick över denna forskningstradition. Boken innehåller båda svenska och utländska bidrag.

5 Widerberg, Karin, Kvalitativ forskning i praktiken, Lund, 2002, s. 148 f.

6 Widerberg, 2002, s. 158 f.

Något överraskande är forskningen i Sverige kring bibliotekens arbete med förmedling av skönlitteratur relativt begränsad. Som Furuland och Svedjedal påpekar i en översiktsartikel har folkbiblioteken en nyckelposition som förmedlare av skönlitteratur.⁷ Dock har forskningen kring deras verksamhet varit mycket sparsam och börjat ta form först under senare år. I sin uppsats ger författarna några synpunkter på vad litteratursociologin som disciplin kan tillföra denna forskning − som bör vara tvärvetenskaplig − och vilken forskning som hittills bedrivits vid institutionen. En annan forskargrupp är Pedagogiska gruppen vid Litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet, som har bedrivit viktig empirisk läs- och receptionsforskning.

I det s.k. SKRIN-projektet (Skriftkultur och mediebruk i nordiska familjer) undersöktes i slutet av 1980-talet sociala och psykologiska aspekter på bokens villkor i Skandinavien. Man fokuserade på ett antal problem i folkbiblioteksarbetet, bl.a. varför barn och ungdomar försvann som låntagare och hur biblioteken kunde förmedla litteratur som kunde fungera stödjande i svåra livssituationer.⁸ Man koncentrerade sig på vad som skedde med

”individen i mötet mellan läsare och text.”⁹ Syftet var att ge bibliotek och andra litteraturförmedlare kunskaper om läsningens funktion.

Flera statliga utredningar har kartlagt folkbibliotekens verksamhet i det litterära systemet. Här kan nämnas 1968 års Litteraturutredning (Boken:

Litteraturutredningens huvudbetänkande, SOU 1974:5), Folkbiblioteksutredningen (Folkbibliotek i Sverige: Betänkande av folkbiblioteksutredningen, SOU 1984:23) och Bokutredningen (Boken i tiden:

Betänkande av Utredningen om boken och kulturtidskriften, SOU 1997:141).

Samtliga dessa utredningar gav upphov till ett stort antal delrapporter och sociologiska läsvaneundersökningar. Att flera tunga statliga utredningar presenteras under en relativt kort tidsperiod tyder på den vikt statsmakten lägger vid folkbibliotekens roll som litteraturförmedlare. Däremot har det inte funnits så detaljerad kunskap om vad man lånat. Därför fyllde Skönlitteratur på bibliotek: Rapporter från folkbiblioteksutredningen om inköp, lån och läsning från 1983 (Dag Hallberg et al.) en viktig lucka i detta avseende. Där undersöks inte bara vad biblioteken köper in av förlagens skönlitteraturutgivning för

7 Furuland, Lars & Svedjedal, Johan, ”The Sociology of Literature and Library Research”, Svensk Biblioteksforskning, 1993:2, s. 65 f.

8 Furhammar, Sten, Varför läser du?, Stockholm, 1996, s. 7.

9 Furhammar, 1996, s. 14.

vuxna utan också hur utlåningen ser ut. Det visar sig därvid att folkbiblioteken tillhandahåller kvalitetslitteratur i betydligt högre utsträckning än vad som efterfrågas av låntagarna. Några forskare från Pedagogiska gruppen vid Lunds universitet presenterar också en litteraturpedagogisk modell för hur biblioteken kan nå ut med skönlitteratur till nya läsargrupper.

Catharina Stenbergs licentiatavhandling Litteraturpolitik och bibliotek (Borås 2001) har viss relevans för min egen undersökning. Stenbergs forskning bygger på den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier om det litterära fältet och kulturellt kapital, något som inte är helt oproblematiskt att överföra till svenska förhållanden. Hon har ambitionen att i ett större kultur- och litteraturpolitiskt sammanhang analysera och jämföra två texter om bibliotekens skönlitterära urval för vuxna från de tidigare nämnda Litteraturutredningen och Folkbiblioteksutredningen. Stenberg konstaterar att begreppet kvalitetslitteratur aldrig definierades i utredningsdirektiven, men att

”litterära värderingsnormer” ändå kom att fokuseras i de berörda texterna.¹⁰ I Danmark har Claus Secher i mindre skala undersökt folkbibliotekens skönlitterära urval i Skønlitteraturen og folkebibliotekerne: 4 essays om det skønlitteraere bogvalg från 1987.

I Sverige är forskningen om folkbibliotekariens roll som förmedlare av skönlitteratur ännu mycket begränsad. En magisteruppsats lades 2003 fram vid Bibliotekshögskolan i Borås med titeln Förmedlingen av skönlitteratur på folkbiblioteket. Uppsatsförfattaren Helena Sandblad vill där undersöka vilken syn bibliotekarier har på skönlitteratur och hur det påverkar deras förmedlarroll. Undersökningsmaterialet bygger på intervjuer med sex bibliotekarier på bibliotek av varierande storlek, och det blir därför svårt att dra några allmängiltiga slutsatser av resultatet. En annan magisteruppsats av Lena Havel och Solveig Kraft undersöker bl.a. hur bibliotekarier arbetar litteraturpedagogiskt med olika typer av litteraturcirklar: Boksamtal − intervjuer med bibliotekarier och deltagare i olika litteraturcirklar (Borås, BHS 2003:33).

Bibliotekstjänst utgav år 2000 i samarbete med SAB:s skönlitterära kommitté en inspirationsbok betitlad Den sköna skönlitteraturen − i och

10 Stenberg, Catharina, Litteraturpolitik och bibliotek: En kulturpolitisk analys av bibliotekens litteraturförvärv speglad i Litteraturutredningen L 68 och Folkbiblioteksutredningen FB 80, Skrifter från VALFRID nr 23, Borås, 2001, s. 6.

utanför biblioteken som ett bidrag i samband med kampanjerna LÄS 2000! och Läsrörelsen. Den vill från varierande utgångspunkter belysa skönlitteraturens ställning i olika delar av samhället genom ett antal populärt hållna artiklar från bidragsgivare, som på något sätt verkar för boken i Sverige. Ett konkret, nyskapande, läsfrämjande projekt beskrivs i In med författarna − ge rum för ord! Tre år med samarbete författare − folkbibliotek i Sundbyberg och i Västmanland (Bibliotek & kulturs skriftserie 3, red. Solveig Hedenström &

Lars Rydquist, 2001). Här redogörs för ett treårigt projekt understött av Kulturrådet, där författare på olika sätt (som ”länsförfattare” respektive

”poesibibliotekarie”) knutits till biblioteksverksamheten för att stimulera läsning i olika former.

År 2002 publicerades i Norge en avhandling av relevans för denna magisteruppsats, då den behandlar folkbibliotekariens litteraturförmedlande roll och på så sätt ger en intressant fond till mina egna frågeställningar. Jofrid Karner Smidt undersöker i Mellom elite og publikum: Litterær smak og litteraturformidling blant bibliotekarer i norske folkebibliotek bibliotekariers litterära preferenser och deras syn på frågor om litterär kvalitet och arbetet med att förmedla skönlitteratur på folkbibliotek. En större survey-undersökning jämte kompletterande intervjuer med nio informanter ger vid handen att bibliotekarierna lägger stor vikt vid förmedlingen av skönlitteratur.

Informanterna uppgav sig också ha en litterär smak, som på en värdeskala skulle kunna klassificeras såsom liggande på mitten. De två motsatta polerna i fältet utgörs av experimentell skönlitteratur respektive populärlitteratur.

Slutligen vill jag också nämna Rachel Van Riel och Olive Fowlers Opening the Book: Finding a Good Read (West Yorkshire 1996), som utgår från ett tydligt läsarperspektiv. Utifrån övertygelsen att varje människa är unik i sin upplevelse av en text, vill författarna hjälpa den presumtive läsaren att identifiera sin egen läsprofil och inspirera till ett möte med nya böcker och genrer. Detta görs utan pekpinnar vad gäller hög och låg litteratur. Van Riel och Fowler leder rörelsen Opening the Book, en oberoende träningsorganisation i England, som syftar till att utveckla ett läsarcentrerat förhållningssätt vid främjandet av skönlitteratur. Man erbjuder bl.a. kurser för bibliotekarier i marknadsföring och exponering av litteratur, och man har i

samarbete med bibliotekarier utvecklat den kostnadsfria databasen Whichbook för att underlätta för låntagarna att hitta skönlitteratur inom olika områden.¹¹

Teorigenomgång

Skönlitteraturen och de kulturpolitiska dokumenten

Folkbiblioteksutredningen

Folkbiblioteksutredningen 1984 ser den tryckta boken som central i kunskaps- och kulturförmedlingen.¹² Man pekar på folkbibliotekens särskilda ansvar, och menar att litteraturen bör utgöra en kärnverksamhet även i framtiden.

Mediaanslaget bör därför i första hand satsas på kvalitetsböcker, anser utredningen. I anslutning till en redovisning av synen på skönlitteratur till vuxna tas kvalitetsbegreppet upp, och man pekar på att just kvaliteten har varit ett nyckelbegrepp i debatten kring folkbiblioteken och skönlitteraturen under hela 1900-talet. Utredningen gör inget försök att definiera vad kvalitet är, men man lyfter fram ”estetisk kvalitet”, ”samhälleliga värderingar” och

”individuella läsupplevelser” såsom ingående i konceptet.

Kvalitetskriterierna har skiftat genom tiderna och därför ständigt utsatts för debatt:

Folkbiblioteket måste för sitt ställningstagande i denna fortlöpande kvalitetsdiskussion vara mottagligt för impulser från läsare och intressegrupper utanför biblioteksväsendet.

[…] Ständig kritik och ständig debatt kring folkbibliotekets arbete med skönlitteraturen är en del av den kulturmiljö i vilken folkbiblioteket verkar.¹³

Med hänvisning till Hallbergs rapport Skönlitteratur på bibliotek, konstateras att ”folkbiblioteken i sina inköp framgångsrikt värnar om skönlitteratur av hög kvalitet och inte slentrianmässigt låter sig styras av utbud och efterfrågan.”¹⁴ Härigenom tar biblioteken sitt kulturpolitiska ansvar för den smala litteraturen, även om röster i debatten höjts för att folkbiblioteken i ännu högre utsträckning

11 http://www.openingthebook.com (040531)

12 Folkbibliotek i Sverige. Betänkande av folkbiblioteksutredningen, SOU 1984:23, Stockholm, 1984, s.

51 ff.

13 Folkbibliotek i Sverige, 1984, s. 53.

14 Folkbibliotek i Sverige, 1984, s. 53.

”borde garantera tillgängligheten” för litteratur med högt litterärt värde men liten efterfrågan.

Det är vidare intressant att notera att folkbiblioteksutredningen inte menar att det är självklart att biblioteken i sitt inköpsarbete tar hänsyn till de av staten litteraturstödda titlarna. Denna syn har delvis modifierats i 1997 års bokutredning (mer om det nedan), i vilken staten ser det som naturligt och nödvändigt att öka tillgängligheten på kvalitetslitteratur genom att också införa ett distributionsstöd. Detta har av vissa i biblioteksvärlden setts som en kritik av folkbibliotekens förmåga och ansvarstagande vad gäller kvalitetslitteraturen.

Utredningen 1984 anser dock att de litteraturstödda böckerna kräver en aktiv marknadsföring, och framhåller i detta sammanhang också länsbibliotekens roll i detta arbete. Man slår fast att ”[d]et är en självklar uppgift för folkbiblioteken att arbeta för att denna [smala] litteratur möter nya läsare.”¹⁵ Eftersom en stor del av mediabeståndet utgörs av sådan skönlitteratur, är det också angeläget att den blir läst, menar utredningen. Man ger även riktlinjer för populärlitteraturen och framhåller att alla ”folkbibliotek bör vara återhållsamma med inköp av enklare förströelselitteratur, särskilt översatt sådan.”

Folkbiblioteksutredningen ger således ganska klara direktiv för vilka inköpsprinciper som bör vara rådande på biblioteken. Man önskar att arbetet med att tillgängliggöra kvalitetslitteraturen skall bedrivas aktivt, samtidigt som man erkänner nödvändigheten av att kommunernas mål för sin verksamhet

”måste vara vägledande vid folkbibliotekets val av skönlitteratur.”¹⁶ Utredningen anser vidare att diskussionerna kring bokbeståndet i högre utsträckning bör koncentreras på urvalsprinciper, fördjupad kunskap om vissa genrer och kännedom om användarpreferenser. Detta skulle ge ett bättre beslutsunderlag i inköpssituationen.¹⁷

Sambindningstjänsten diskuteras också, och då särskilt den kritik som framförts av författare och kulturskribenter mot recensionerna av den nya svenska skönlitteraturen. Man framhåller dock Sambindningens nödvändighet för bibliotekens förmåga att kunna orientera sig i det växande bokutbudet. I samband med resonemang om bibliotekens tillgänglighet, framhålls den

15 Folkbibliotek i Sverige, 1984, s. 54.

16 Folkbibliotek i Sverige, 1984, s. 54.

17 Folkbibliotek i Sverige, 1984, s. 71.

positiva effekten av marknadsföringsåtgärder i form av varierad skyltning, bokutställningar etc. Ett sätt att öka tillgängligheten för ovana besökare kan vara idén om ”ett bibliotek i biblioteket”. Lässtimulerande verksamhet bör bedrivas genom att även lyfta fram mer förbisedd litteratur.¹⁸ Här kan man föreställa sig att det bl.a. är den smala litteraturen som åsyftas.

Om biblioteksutbildningen menar man att den bör ”utgå från folkbibliotekets folkbildande roll.”¹⁹ Bibliotekarierna skall ”sträva efter att utveckla en medvetenhet om vad som är kvalitetslitteratur hos användare och förmedlare. Skönlitteratur och barnlitteratur bör få stort utrymme i undervisningen, eftersom goda kunskaper inom dessa områden är viktiga i folkbibliotekens uppsökande verksamhet.” Idag är utrymmet för dessa ämnen i kursplanerna obefintligt, och man kan fråga sig hur det på sikt kommer att påverka bibliotekens litteraturförmedling.

Bokutredningen

1997 års bokutredning pekar på det faktum att flera läsvaneundersökningar visar att underhållningslitteraturen dominerar både bland högutbildade och lågutbildade.²⁰ Däremot läser högutbildade längre tid per dag än lågutbildade, men de läser alltså inte kvalitetslitteratur i högre utsträckning.²¹ Bland de lågutbildade finns det dock fler som inte läser alls. Utredningen konstaterar att det existerar ”ett samband mellan litteraturintresse, läsvanor och utbildning.”²² Även kön spelar in − kvinnor är mer intresserade av läsning än män.

Kulturbarometern i detalj: Tema litteratur och bibliotek, PUB informerar 1990:IV innehåller en definition av skillnaden mellan kvalitetslitteratur jämfört med underhållningslitteratur, som citeras av bokutredningen:

Kvalitetslitteratur inkluderar dels s.k. klassiker, dels böcker av stort litterärt värde, dvs.

böcker av författare som biograferats eller nämnts i normgivande litteraturhandböcker och sådana som uppmärksammats eller fått sådan dagspresskritik att deras verk ansetts böra föras till denna kategori. Underhållningslitteratur är den litteratur som inte hör till kvalitetslitteraturen enligt ovanstående definition.²³

18 Folkbibliotek i Sverige, 1984, s. 74.

19 Folkbibliotek i Sverige, 1984, s. 210.

20 Boken i tiden, 1997, s. 12.

21 Boken i tiden, 1997, s. 33 ff.

22 Boken i tiden, 1997, s. 44.

23 Boken i tiden, 1997, s. 36.

Bokutredningen framhåller bokens konkurrensutsatta position i dagens samhälle men förutspår ändå dess troliga överlevnad som medium.²⁴ Trots tillgången till Internet och annan ny teknik, menar man att det fysiska mötet mellan boken och läsaren fortfarande är viktigt.²⁵ Bibliotek och boklådor fungerar här som sådana viktiga mötesplatser. Man fastslår bokens stora kulturpolitiska betydelse och talar i högstämda ordalag om vikten av god litteratur: ”Skönlitteraturen förmedlar tankar, känslor och idéer. […]

Läsupplevelser som berör oss starkt ger oss förmåga till medkänsla. […] Boken fångar tidsandan och ger oss möjlighet att reflektera. Som förmedlare av tankar, resonemang och politiska eller filosofiska idéer är den oöverträffad.”²⁶

Man citerar också kursplanen i svenska för grundskolan: ’Skönlitteraturen öppnar nya världar och förmedlar upplevelser av spänning, humor, tragik och glädje. […] Skönlitteraturen bär en del av vårt kulturella arv och förmedlar kunskaper och värderingar.’²⁷ Boken blir både en viktig bärare av kulturarvet och en förutsättning för demokratin.²⁸

Utredningen uppehåller sig vidare vid bokens betydelse för de av riksdagen antagna kulturpolitiska målen. Här fäster man särskild vikt vid de mål som berör demokratifrågor och betonar att bibliotekens läsfrämjande verksamhet har betydelse för ”att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den och att främja bildningssträvanden.”²⁹

Bokutredningen beaktar bibliotekens centrala roll i det läsfrämjande arbetet. Man är dock medveten om att biblioteken under 1990-talet har drabbats av nedskärningar, både när det gäller inköpsanslag och i fråga om personella resurser.³⁰ I konsekvens härmed föreslår utredningen ett antal stödåtgärder. Ett av de mer framträdande förslagen är införandet av ett distributionsstöd. Till följd av 1974 års kulturutredning infördes ett produktionsstöd för att stödja förlagens utgivning av kvalitetslitteratur. Man tycker nu att det är rimligt att staten också stöder distributionen av den litteraturen, så att den i ökad utsträckning blir tillgänglig för allmänheten på

24 Boken i tiden, 1997, s. 27.

25 Boken i tiden, 1997, s. 12.

26 Boken i tiden, 1997, s. 24.

27 Boken i tiden, 1997, s. 23.

28 Boken i tiden, 1997, s. 26.

29 Boken i tiden, 1997, s. 28.

30 Boken i tiden, 1997, s. 22 f.

folkbiblioteken. I korthet innebär förslaget att länsbiblioteken får en viss mängd av varje litteraturstödd titel att förmedla vidare till biblioteken.³¹

I det kapitel som särskilt behandlar biblioteksverksamheten betonas att

”[e]n av folkbibliotekens viktigaste uppgifter är att värna om boken och läsandet”, samtidigt som man noterar att det skurits ner på såväl uppsökande verksamhet som läsfrämjande arbete bland barn.³² Det finns sedan tidigare ett inköpsstöd för barn- och ungdomslitteratur, men man föreslår även ett engångsbelopp att användas för läsfrämjande insatser riktade till små barn.³³ Man satsar alltså inga pengar för läsfrämjande aktiviteter gentemot vuxna, eftersom man anser att en satsning på barn ger en bättre utdelning på längre sikt. Däremot stöder staten spridning av kvalitetslitteratur och läsfrämjande verksamhet för vuxna genom t.ex. En bok för allas utgivning, liksom genom att ge bidrag till Svenska Institutet, som översätter svensk skönlitteratur till andra språk.³⁴

Folkbiblioteken och statistiken

Enligt 2002 års folkbiblioteksstatistik från Statens kulturråd minskar bokutlåningen för femte året i rad.³⁵ Bokutlåningen sjönk från 68,1 miljoner lån 2001 till 66,1 miljoner 2002, en minskning med 2,9 procent. Minskningen gäller såväl skönlitteratur som barnlitteratur och facklitteratur.

Utlåningen av skönlitteratur för vuxna minskade under 2002 med 653.000 lån. Som jämförelse minskade utlåningen av facklitteratur med 551.000 och barnboksutlåningen med 750.000. Folkbiblioteksstatistiken, som har publicerats sedan 1976, visar att sammansättningen av boklånen har genomgått en gradvis förändring. Som högst var utlåningen 1983, då man noterade 77 miljoner lån. Därefter sjönk utlåningen gradvis och var som lägst 1991 med 65,5 miljoner lån. Sedan steg utlåningen åter några år men har alltså de senaste åren minskat igen. Det är också intressant att följa vilka typer av böcker som lånas ut. Således ökade facklitteraturen sakta sin andel av utlåningen under perioden 1976−1997 på bekostnad av skönlitteraturen för vuxna. Därefter har utvecklingen stannat upp. Idag står facklitteraturen för 30 procent av

31 Boken i tiden, 1997, s. 13.

32 Boken i tiden, 1997, s. 153.

33 Boken i tiden, 1997, s. 23.

34 Boken i tiden, 1997, s. 155.

35 Folkbiblioteken 2002. Kulturen i siffror 2003:4, Statens kulturråd, 2003, http://www.kur.se/uploaded/document/2003/11/13/Folkbibiblioteken2002.pdf, s. 3ff (031118).

utlåningen medan skönlitteraturen får nöja sig med 28 procent. 1988 var den 34 procent. Barnboksutlåningen har sedan början på 1990-talet legat oförändrat runt cirka 42 procent.

Att utlåningen av skönlitteratur på folkbiblioteken har minskat, behöver ju inte innebära att läsandet har minskat i betydelse. Tvärtom konstaterar Kulturrådet i sin senaste omvärldsanalys att flera läsvaneundersökningar visar på bokens fortsatta konkurrensförmåga i en tid när många nya medier pockar på uppmärksamhet.³⁶ Svenskarna är fortfarande ett läsande folk, menar Kulturrådet, och hänvisar till Bokpriskommisionens tredje delrapport, SOU 2003:76. Där framgår att det finns en större andel bokläsare i Sverige och Norden än i resten av Europa. De gamla mönstren kvarstår dock, dvs. att högutbildade läser böcker i högre utsträckning än lågutbildade, och att kvinnor (och flickor) är flitigare läsare än män (och pojkar).

Kulturrådet betonar att bokbranschen går bättre än någonsin och anger bokmomssänkningen som den främsta orsaken till detta. Ett allmänt ökat bokintresse liksom en stark köpkraft är andra faktorer som anses ha spelat in.

Trots folkbibliotekens försvagade roll ser Kulturrådet dem som viktiga aktörer i det läsfrämjande arbetet. Man lyfter särskilt fram möjligheten för kulturtidskrifterna samt de mindre förlagen att finna läsare via biblioteken.

Även om bokutlåningen alltså minskar − för 2003 ligger den på 7,1 lån per invånare − får 22 procent av läsarna sina böcker från biblioteket (35 procent får dem via bokhandeln).

Kulturrådets omvärldsanalys diskuterar behovet av en nationell bibliotekspolitik, och pekar på de stora förändringar som folkbiblioteksverksamheten har genomgått under senare år. Man nämner bl.a.

bibliotekens ökade betydelse i det livslånga lärandet. (Kunskapslyftet innebar dock inte att biblioteken tillfördes nya medel, för att klara av möta den ökande servicegrad som efterfrågades av nya användargrupper.) Den nya tekniken har vidare inneburit avsevärda förändringar i bibliotekens arbetssätt. Samtidigt har många bibliotek fått minskade resurser.

36 Om världen 2003. Kulturrådets omvärldsanalys, Statens kulturråd, 2003, http://www.kur.se /uploaded/document/2003/10/15/om_varlden_2003.pdf, s. 59ff (031118).

Läsfrämjande arbete i bibliotekslagen

Enligt den nya bibliotekslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1997, ”skall alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek.”³⁷ Lagen stadgar därför att ett folkbibliotek skall finnas i varje kommun. Paragraf två ringar in fyra specifika områden där folkbiblioteken har uppgifter att fylla: Information, upplysning, utbildning och kultur. Allra först nämns det läsfrämjande arbetet och vikten av att väcka intresse för litteratur. Fackförbundet DIK:s ordförande Britt Marie Häggström hävdar i en artikel i Dagens Nyheter, att vart sjunde folkbibliotek har lagts ner i Sverige sedan början av 1990-talet.³⁸ Hon anser att folkbibliotekens kvalitet är hotad och efterlyser, liksom Svensk Biblioteksförening, en skärpning av bibliotekslagen. Både DIK och Svensk Biblioteksförening efterfrågar en lagtext som innehåller krav på kommunala biblioteksplaner − något som idag saknas på många håll − liksom krav på att biblioteken skall ha kompetent personal. I sin nuvarande utformning nämner lagen ingenting om t.ex. kvaliteten på bibliotekens verksamhet. Eftersom bibliotekslagen är just en ramlag, har den också kritiserats mycket för sina vaga formuleringar.

En länge aviserad översyn av lagen har nu presenterats. Av den framgår, föga förvånande, att ”främjandet av läskunnighet och inspiration till läsande”

är att betrakta som grundläggande för nästan all biblioteksverksamhet.³⁹ Skönlitteraturens framskjutna plats betonas liksom den basala förmågan att kunna läsa och tillgodogöra sig en text.

Folkbiblioteken och distributionsstödet

Distributionsstödet av de litteraturstödda titlarna till folkbiblioteken infördes 1999 efter 1997 års bokutredning. Syftet var att öka andelen kvalitativa titlar på biblioteken och med dessa nå ut till ett antal presumtiva läsare, som annars skulle ha svårt att få tillgång till dessa böcker. Det rör sig om cirka 800 titlar per år.

Distributionsstödet har inte varit oomstritt, enligt den utvärdering som gjorts av Erik Peurell i Bästsäljare och hyllvärmare. Rapport från Statens

37 Bibliotekslagen SFS 1996:1596, http://www.kb.se/Notiser/Bibliotekslagen.htm (031118).

38 Eriksson, Thord, ”Kvaliteten måste säkras”, 020830, http://www.dn.se/Dnet/road/Classic/

article/0/jsp/print.jsp?&a=50191&maNo=0.

39 Forslund, John Erik, Om biblioteksverksamheterna, Ds 2003:66, s. 98, http://www.biblioteks foreningen.org.

kulturråd 2002:2.⁴⁰ Rapporten visar att en hel del bibliotek saknar litteraturstödda titlar, av olika orsaker. En är att det är mycket resurskrävande att ta hand om dessa böcker och utrusta dem för biblioteksbruk. En del mindre bibliotek anför också att många av titlarna inte kommer att hitta läsare hos dem. De blir ”hyllvärmare” och gallras ut efter kort tid. Kulturrådet drar därför slutsatsen att distributionsstödet inte har fungerat tillfredsställande, eftersom böckerna inte har nått ut i den utsträckning man föreställt sig. Man pekar också på den spänning som finns inbyggd i distributionsstödet, som kan ses som ett ifrågasättande av folkbibliotekens vilja och förmåga att själva ta ansvar för ett kvalitativt mediabestånd.

Detta inbyggda spänningsförhållande belyser Peter Almerud på ett intressant sätt i en artikel i DIK forum.⁴¹ Utifrån den nyss nämnda rapporten av Erik Peurell drar Almerud slutsatsen att syftet med distributionsstödet trots allt har uppfyllts: ”De litteraturstödda titlarna finns nu på biblioteken i betydligt större utsträckning än tidigare och flertalet av dem har också funnit läsare.” Det är huvudsakligen lyrik som sällan eller aldrig lånas ut av dessa titlar, samt viss facklitteratur. Barn- och ungdomsböckerna lånas nästan alltid ut och är inte något problem därvidlag.

Almerud uppmärksammar det faktum att mycket få bibliotek var intresserade av att ingå i den undersökning, som låg till grund för Peurells utvärdering av hur distributionsstödet har fungerat. 48 slumpmässigt utvalda kommuner var tänkta att delta, men endast åtta ingår i den färdiga undersökningen. Almerud frågar sig därför om inte bortfallet speglar bibliotekens negativa inställning till distributionsstödet. Peurells intervjuer med bibliotekspersonalen uppvisar också den kluvna attityden man har till de litteraturstödda titlarna. Som Almerud påpekar, är distributionsstödet ”en politisk aktivitet.” Han menar att det föreligger ”en konflikt mellan statens syn på folkbibliotekens roll och folkbibliotekens egen syn på sin roll.” Stämmer det som Almerud påstår att många vill ”omdefiniera bibliotekens roll från att vara en del av det litterära systemet till att vara en del av utbildningssystemet”? Han menar att de senaste åren har inneburit en tillbakagång ”för en aktiv litteraturförmedling” eftersom bl.a. den eskalerande mängden vuxenstuderande

40 Om världen 2003. Kulturrådets omvärldsanalys, 2003, s. 63 f.

41 Almerud, Peter, ”Stödböckerna finner läsare − men distributionsstödet handlar också om bibliotekens roll”, DIK forum, 2003:13, s. 20 f.

ställer nya krav på bibliotekens serviceförmåga. Detta har belysts i många andra sammanhang. Det finns också en förändring i synsättet på vad biblioteken skall kunna erbjuda i form av mediautbud och andra tjänster. Det är inte längre kvalitetskravet som är viktigast, menar Almerud, utan ett förhållningssätt där utbud och efterfrågan är underliggande drivkrafter.

Almerud avslutar sin artikel med att framhålla folkbibliotekens centrala roll för det läsfrämjande arbetet. Distributionsstödet anger tydligt att biblioteken har en viktig roll vid spridningen av kvalitetslitteratur. Om folkbiblioteken känner sig kluvna till distributionsstödet, kanske det visar att staten har rätt i sin inlindade kritik av bibliotekens nuvarande inköpspolitik. Jag menar att detta är ett angeläget spörsmål att begrunda. Det är en viktig uppgift för folkbiblioteken att belysa frågan om ”bra” och ”dålig” litteratur, och öppet föra en diskussion om urvalsprinciperna skall bygga på kvalitet eller efterfrågan.

Birgitta Modigh, bibliotekskonsulent på Statens kulturråd och handläggare för stödet till svensk skönlitteratur, betonar i inspirationsboken Den sköna skönlitteraturen − i och utanför biblioteket att biblioteken inte fråntas sitt ansvar för kvalitetsurvalet i och med distributionsstödet.⁴² Syftet med stödet är att nå ut med kvalitetsböckerna för att ”främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen så att bokläsarna garanteras ett brett urval av god litteratur”.

Det nya med det 25 år gamla litteraturstödet är att det också fått en anknytning till folkbiblioteken. Modigh påtalar att många bibliotek inte längre prioriterar läsfrämjande och uppsökande verksamhet. Hon menar dock att biblioteken borde kunna spela en nyckelroll som ”spindeln i nätet” bland övriga läsfrämjande aktörer. Som exempel hänvisar hon till att flera länsbibliotek har initierat läsfrämjande aktiviteter. Någon måste ansvara för kvalitetslitteraturen.

Att på folkbiblioteken arbeta med inköp på efterfrågan − att ge folk vad de vill ha − behöver inte utesluta ”ett medvetet kvalitetsurval”, anser hon.

Skönlitteraturen i övrig biblioteksdebatt och forskning

Folkbiblioteken och skönlitteraturen

Bibliotekschefen i Alingsås, Ulla Forsén, skriver om vikten av att biblioteken inte bara tillhandahåller den typ av skönlitteratur som den etablerade

42 Modigh, Birgitta, ”Statligt stödda böcker söker läsare”, 2000, s. 51 ff.

litteraturkritiken anser uppfyller kvalitetskravet.⁴³ Biblioteken har en skyldighet att nå ut till alla, hävdar Forsén, och menar att det inte finns någon ”konsensus om vad litterär kvalitet är”. Om folkbiblioteken skall kunna fungera som brobyggare, måste låntagarna få ett direkt inflytande över mediainköpen.

Artikelförfattaren anser inte att det föreligger någon risk för att beståndet skall utarmas av ett sådant inflytande. Hon litar på att biblioteken tar sitt ansvar för att även den smalare litteraturen kommer att finnas representerad. Bredden behöver inte utesluta ett djup. Forsén menar att bibliotekarierna redan tar ett ansvar för att den svenska skönlitteraturen skall vara väl representerad i samlingarna, utan att för den skull ha ett formellt uppdrag att göra så.

Vidare betonar Forsén bibliotekariens viktiga roll som vägledare och inspiratör, när låntagaren söker råd och tips om att hitta fram till ny litteratur.

Hon menar också att mycket mer kunde göras ute på biblioteken vad gäller exempelvis exponering av böcker och olika läsfrämjande åtgärder i form av bokprat, författarbesök, skrivarkurser för vuxna m.m. Forsén poängterar, att om biblioteken inte lyfter fram denna verksamhet i större utsträckning, riskerar man att förlora sin karaktär av bildningsbibliotek. Hon framhåller att utbildning och lärande har kommit i förgrunden även på biblioteken.

Catharina Stenberg understryker i en undersökning från 1983 folkbibliotekens viktiga roll som förmedlare av god skönlitteratur, och hon framhäver särskilt bokpratens intresseväckande betydelse.⁴⁴ Biblioteken kan inte ensamma lastas för att kvalitetslitteraturen inte når ut i den grad som vore önskvärt, menar Stenberg, som urskiljer några orsaker till skönlitteraturens försvagade ställning i vårt samhälle.⁴⁵ En är att den lever sitt eget liv i den krets av professionella, som har skönlitteratur som huvudsaklig sysselsättning. De samtal som förs i kulturtidskrifter och liknande fora är mer eller mindre otillgängliga för den breda allmänheten. Inte heller är skönlitteratur ett ämne som förs på tal i det offentliga samtalet, i politiska debatter, i TV etc.

Vidare lyfter Stenberg fram Bibliotekshögskolans (BHS) ansvar för att säkra folkbibliotekens behov av skönlitterärt kompetenta bibliotekarier.⁴⁶ Hon förordar ett förkunskapskrav omfattande minst en 40-poängskurs ”med litterär

43 Forsén, Ulla, ”Att bygga broar − skönlitteraturen och bibliotekets roll”, 2000, s. 30 ff.

44 Stenberg, Catharina, ”’Bara’ underhållning eller livskunskap för frigörelse? Om skönlitteratur på svenska folkbibliotek”, 1983, s. 94.

45 Stenberg, 1983, s. 133 f.

46 Stenberg, 1983, s. 137.

inriktning”. Stenberg finner det också självklart att BHS erbjuder träning i litteraturförmedling och konsten att samtala kring skönlitteratur. Tjugo år senare kan man konstatera att inget av hennes önskemål är någon självklarhet i de fem biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningar, som idag anordnas på svenska universitet och högskolor.

Lena Kjersén Edman skriver i Den sköna skönlitteraturen − i och utanför biblioteket om sina farhågor att de studenter som utbildas för framtida arbete på bl.a. folkbibliotek, kommer att sakna tillräckliga kunskaper om litteratur och konsten att kunna väcka läslust och arbeta på ett läsfrämjande sätt.⁴⁷ Hon har undersökt de olika utbildningarnas kursplaner och tillfrågat institutionerna huruvida skönlitteraturen har någon plats i undervisningen. Resultatet blev i huvudsak negativt. Sedan är det en sak att en majoritet av studenterna fortfarande har traditionellt humanistisk bakgrund, där i många fall studier i litteraturvetenskap på någon nivå föregått deras studier i biblioteks- och informationsvetenskap. Men att hålla t.ex. ett bokprat kräver praktisk träning, menar Kjersén Edman.

Myter och fakta kring folkbibliotekens förmedling av skönlitteratur

Lars G Andersson går till motangrepp mot dem som menar att biblioteken inte tar ansvar för den svenska skönlitteraturen.⁴⁸ Han menar att det avslöjar en djup okunnighet om hur bibliotekens inköpsrutiner fungerar. Han framhåller dock att inköpspolitiken var mer restriktiv och inriktad på kvalitetslitteratur fram till 1960-talets början. Därefter har en mer kulturliberal inställning dominerat på biblioteken, till förmån för kraven på förströelselitteratur. Minskade personalresurser har också gjort att det läsfrämjande arbetet blivit åsidosatt.⁴⁹

En läsvaneundersökning som gjorts i samband med litteraturutredningen 1968 påvisade populärlitteraturens starka ställning. Stenberg påpekar dock i sin rapport att det fram till 1983 har saknats en mer omfattande undersökning av folkbibliotekens skönlitterära arbete, baserad på en genomgång av ett större antal titlar.⁵⁰ Hon hänvisar till de senaste årens debatter som rasat i rikspressen angående skönlitteraturens ställning på folkbiblioteken, där biblioteken

47 Kjersén Edman, Lena, ”Björnarna Puh och Ranelid. Om skönlitteratur på bibliotekarieutbildningarna”, 2000, s. 72 ff.

48 Andersson, Lars G, Det mållösa biblioteket, Nacka, 1982, s. 93.

49 Andersson, 1982, s. 98.

50 Stenberg, Catharina, 1983, s. 90.

anklagats ”för att svika sina kulturpolitiska uppdrag.”⁵¹ Detta skall ha skett genom att utlåningen av populärlitteratur har prioriterats på kvalitetslitteraturens bekostnad. Biblioteken har inte tagit sitt inköpsansvar, menar dessa kritiker. Parallellt med dessa anklagelser har landsortspressen hävdat motsatsen, nämligen att många människor upplever medieurvalet som begränsat till den finkulturella sfären. Att biblioteken vägrar att ta in titlar som dessa människor efterfrågar, tyder på förmynderi enligt dessa skribenter.⁵² Stenbergs undersökning ger dock belägg för att biblioteken är mer kvalitetsmedvetna i sin inköpspolitik än vad belackarna hävdat.⁵³ Det saknas varken klassiker eller nyutgiven ”smal” litteratur av god kvalitet i beståndet, vilket litteraturkritiker och författare efterlyst. Den lånas dock inte ut i samma utsträckning som underhållningslitteraturen.⁵⁴

Stenberg noterar även i sin licentiatavhandling att en del debattörer kritiserar folkbibliotekens litteratururval och kompetens, men framhåller att det är ett komplext arbete:⁵⁵

Få användare av bibliotek tänker kanske på att bakom varje lånad skönlitterär bok finns en serie överväganden vad gäller inköp: frågor kring kvalitet och balans mellan olika typer av skönlitteratur, frågor kring målgrupper, publiksammansättning, efterfrågan kontra kommunens litteraturpolitik − och bortanför dem de övergripande idéerna i tiden vad gäller samhällets hela litterära politik.

Stenbergs framtidsscenario, där skönlitteraturen i biblioteksutbildningen och på folkbiblioteken riskerar att trängas undan av andra intresseområden, menar jag delvis har gått i uppfyllelse. Den nya informationsteknologin och bibliotekens accentuerade roll i det livslånga lärandet har en klar dominans över t.ex. det läsfrämjande arbetet. Det är inte lätt att få ekonomiska resurser för att arbeta aktivt med skönlitteratur gentemot vuxna. Möjligen finns det ändå vissa tecken som tyder på att pendeln håller på att svänga tillbaka. Ett sådant tecken är det tidigare nämnda initiativet att från Svensk Biblioteksförenings sida kartlägga den verksamhet med skönlitteratur som pågår ute på biblioteken. Dåvarande SAB (Sveriges Allmänna Biblioteksförening) producerade 1998 en folder om

51 Stenberg, 1983, s. 86.

52 Stenberg, 1983, s. 88.

53 Stenberg, 1983, s. 116.

54 Stenberg, 1983, s. 120 f.

55 Stenberg, 2001, s. 4.

lässtimulerande arbete, Skönlitteraturen & Folkbiblioteken, och man förbereder nu utgivningen av en ny broschyr.

Ett annat steg har tagits av Svenska Akademiens Nobelbibliotek tillsammans med läns- och regionbiblioteken i Stockholm, Skåne och Västra Götaland. Man planerar att till höstterminen 2004 starta fortbildningskurser på distans för bibliotekarier, som önskar fördjupa sin läsning av skönlitteratur. På så sätt hoppas man kunna inspirera det viktiga litteraturförmedlande arbetet, som man anser hör till folkbibliotekariernas främsta uppgifter.⁵⁶ Ytterligare ett exempel är det projekt som gått ut på att framställa en tesaurus för skönlitteratur för vuxna respektive för barn- och ungdomslitteratur, som nu slutförts av Specialgruppen för indexering av skönlitteratur inom svensk Biblioteksförening. Många fler läsfrämjande initiativ kunde anföras.

Bibliotekarien som litteraturförmedlare

Stenberg talar i sin avhandling om folkbildningens betydelse, och hur den svenska kulturpolitiken bl.a. styrs av vår folkbildningstradition.⁵⁷ När det gäller synen på läsaren, så menar hon att den har förändrats under 1970 och 1980- talen ”från en mer osjälvständig läsare i behov av stöd till en större medvetenhet om läsaren som aktiv, rent av krävande representant för en alltmer jämlik grupp biblioteksbrukare och potentiella biblioteksbrukare.”

Detta tycks vara en internationell trend. I en bilioteksvetenskaplig uppsats konstaterar Emma Walkey att fokus har skiftat från boken till läsaren.⁵⁸ Detta har förändrat bibliotekarierollen från att ha varit auktoritär till att bli mer tillmötesgående. Läsaren tar idag ett större ansvar för sin egen utveckling.

Uppsatsförfattaren hänvisar till den ideologiska förskjutning som anses ha ägt rum från ”fiction promotion” till ”reader development”. Reader development utgör officiellt i England en av fyra nyckelkompetenser hos bibliotekspersonalen.

Anne Goulding refererar hur intresset för läsfrämjande arbete på folkbiblioteken i England har ökat under de sista åren.⁵⁹ Liksom i Sverige var

56 Nätverksträff med Specialgruppen för skönlitteratur i Stockholm 031202.

57 Stenberg, 2001, s. 124 f.

58 Walkey, Emma, The development of webbased fiction promotion in public libraries: an investigation into styles and implementation to maximise its potential as a reader development device, A Study submitted in partial fulfilment of the requirements for the degree of Master of Arts in Librarianship at The University of Sheffield, 2000, http://dagda.shef.ac.uk/dissertations/1999-00/walkey.pdf, s. 11 (040516).

59 Goulding, Anne, ”Public libraries and reading”, Journal of Librarianship and Information Science, 2002:1, s. 1 f.

intresset fokuserat på IT i början och mitten av 1990-talet. Nu backas biblioteken upp av regeringen för att bedriva ett offensivt läsfrämjande arbete.

Tidigare har det funnits en viss tvekan mot att vända sig till vuxna av rädsla för att råd angående läsning skulle uppfattas som ett auktoritärt intrång. Läsning betraktades som en privat aktivitet, men nu inser man att även vuxna människor är i behov av rådgivning för att hitta intressant litteratur:

”[I]ncreasingly, public libraries are realising that development activities can help those who do not know what they want to read find something they are willing to try.”

Goulding påtalar att bibliotekarier måste få en förståelse för varför man läser skönlitteratur, vilka behov den fyller och den roll den spelar i människors liv, för att på ett bra sätt kunna arbeta med beståndsutveckling och läsfrämjande aktiviteter. Att arbeta med lässtimulering gentemot vuxna låntagare är inte bara kostnads- och personalkrävande. Det leder också till ett bredare och bättre utnyttjande av beståndet.

Jens Thorhauge skiljer mellan direkt och indirekt litteraturförmedling.⁶⁰ Den indirekta förmedlingen består av ämnesuppställningar, det tredelade biblioteket, utställningar, litteraturlistor, författarporträtt och bibliografiska databaser m.m. Med direkt förmedling avser han främst det personliga samtalet med låntagaren och arrangemang av olika slag. Han urskiljer alltså fyra förmedlingsstrategier till hjälp att förmedla skönlitteraturen.

Lars Rydquist föreslår att andra yrkesgrupper bereds plats på biblioteken, t.ex. litteraturvetare och lärare, för att ge nya perspektiv på litteraturförmedlingen.⁶¹ Hans förhoppning är att det skall väcka folkbibliotekets folkbildande tradition till liv igen. Rydquist tror att en fördjupad kompetens på biblioteken är nödvändig för litteraturförmedlingen i framtiden, att arbetet med skönlitteratur kräver specialisering.

Jofrid Karner Smidt berör i en artikel fem olika litteraturförmedlande roller, som hon anser att bibliotekarien har.⁶² Hon anser att förmedlingsproblematiken berör så vitt skilda områden som bibliotekets geografiska placering, öppettider, bemanning, estetik och beståndsutveckling och framför allt aktualiseras diskussionen om resurser och prioriteringar.

60 Thorhauge, Jens, ”Luk op for skønlitteraturen: Om skønlitterær formidling i folkebiblioteker”, 1995, s.

179 f.

61 Rydquist, Lars, ”Gör mig levande igen − skönlitteratur på folkbiblioteken”, 2001, s. 151 ff.

62 Smidt, Jofrid Karner, ”Bibliotekaren som litteraturformidler”, Bok & Bibliotek, 1994:2, s. 8 ff.

Hennes budskap är att synliggöra biblioteket och litteraturen, men särskilt bibliotekarien som litteraturförmedlare. Hon vänder sig mot bilden av en värdeneutral förmedlare. All receptionsteoretisk forskning visar att litterär värdering innehåller ett subjektivt moment. Det är inte negativt i sig. Smidt menar att det viktiga är att inse att andra människor kan ha en annorlunda uppfattning, som måste respekteras. Men låntagaren vet ofta inte vad den söker, eftersom han eller hon helt enkelt inte känner till vad som finns. Det är här den vägledande förmedlingen kommer in.

Smidt urskiljer fem olika förmedlarroller: Litteraturkritikern, som har en djup litteraturkännedom och är i stånd att hjälpa låntagarna att hitta fram till nya författarskap och genrer. Som bibliotekarie bör man kunna förhålla sig till både traditionell och experimentell litteratur. Som socialantropolog bör bibliotekarien vara väl insatt i den egna kulturella traditionen och samtidigt ha ett fördomsfritt förhållningssätt till det som avviker från normen.

Bibliotekariens pedagogiska roll handlar bl.a. om att förmedla böcker på rätt nivå avseende svårighetsgrad och vara medveten om vilken målgrupp man vänder sig till. Marknadsföringsrollen är också betydelsefull. Smidt pekar på att läsarundersökningar framhåller den nära, subjektiva och entusiastiska vägledningen som den bästa formen för litteraturförmedling. Slutligen möter bibliotekarien låntagaren som medmänniska, där det grundläggande är att etablera tillit i kontakten. Som förmedlare bör man komma till insikt om att människor tycker det är svårt att möta litteratur som är obekant och främmande. Men man bör samtidigt inte dra sig för att finna nya vägar och experimentera för att nå ut med läsupplevelser.

I sin avhandling tycker sig Smidt lägga märke till en viss motsättning hos sina informanter mellan den tidigare dominerande synen, där folkbibliotekets folkbildande ambition var grundläggande, och en uttalad strävan hos alla informanter att tillhandahålla ett utbud som tillfredsställer så många som möjligt, vilket är en bibliotekstrend idag.⁶³ Utifrån intervjuundersökningen drar Smidt slutsatsen att den efterfrågestyrda litteraturförmedlingen i ett bibliotekspolitiskt perspektiv vinner större insteg, medan den upplysande och formande förmedlingen minskar i betydelse.⁶⁴ När det gäller bibliotekarierna

63 Smidt, Jofrid Karner, Mellom elite og publikum: litterær smak og litteraturformidling blant bibliotekarer i norske folkebibliotek, Acta humaniora nr 123, Oslo, 2002, s. 260 ff.

64 Smidt, 2002, s. 272.

själva, urskiljer Smidt tre smakprofiler hos sina informanter. Även om en del av dem uppskattar nyare, experimentell litteratur och andra inkluderar även populärlitteratur i sin läsning, så framstår en majoritet av bibliotekarierna som i huvudsak tilltalad av en bred, realistisk romangenre, som befinner sig i mitten på skalan mellan hög och låg litteratur.⁶⁵

Smidt anser sig ha belägg för att en utbredd förmedlingsstrategi hos folkbibliotekarierna går ut på att förhålla sig neutral och betrakta all litteratur som lika värdefull. När litterärt värde blir något relativt, är det också svårt att tala om kvalitet i beståndet. Smidt förordar samtalet/dialogen som en möjlig hållning mellan relativism (inget är bra eller dåligt) och en rigid kvalitetsvärdering.⁶⁶

65 Smidt, 2002, s. 311.

66 Smidt, 2002, s. 317 ff.

Undersökning

Som tidigare nämnts låg bokutlåningen på biblioteken som lägst 1991. Efter en viss uppgång under några år, har den från 1996 åter börjat sjunka. Det kan därför vara av intresse att studera just det senaste decenniet i backspegeln, och se på hur arbetet med att lyfta fram skönlitteraturen på biblioteken avspeglas i debatten i BBL. Är den minskade utlåningen något som oroar folkbiblioteken och hur bemöter man i så fall detta ”hot”? Det råder ingen tvekan om att biblioteken har ett ansvar för förmedlingen av skönlitteratur. Det anser statsmakten och andra aktörer på det kulturella fältet, och det är också en uppgift som biblioteken själva är på det klara med och bejakar. Men hur tar sig detta uttryck i biblioteksdebatten och enkannerligen då i BBL? Vilken syn på bibliotekens ansvar i denna fråga förs fram i tidskriften och vad är det som tas upp till diskussion?

Folkbibliotekens ansvar för förmedlingen av skönlitteratur

Inledningsvis måste konstateras att den skönlitterära debatten inte löper som en jämn och bred fåra genom 1990-talet och fram till år 2003, som är den period undersökningen täcker. Debatten är inte helt enkel att få syn på, även om diskussionen dyker upp då och då på sidorna. BBL har ju ambitionen att spegla mångfalden i biblioteksvärlden, och det är många ämnen som under årens lopp pockat på spaltutrymme. Ofta har varje nummer ett speciellt tema: Så har t.ex.

tidskrifterna regelbundet ägnats uppmärksamhet i ett årligt temanummer. Det har dock inte varit fallet med skönlitteraturen. Det är först 1998 som det tas ett samlat grepp för att lyfta fram just skönlitteraturen i ett särskilt temanummer.

Detta tycks vara föranlett av att SAB i syfte att främja skönlitteraturen, beslutat sig för att bilda en skönlitterär kommitté med uppdrag att aktivt arbeta med dessa frågor. SAB:s generalsekreterare Christina Stenberg påpekar att skönlitteraturen av hävd har tillhört folkbibliotekens kärnverksamhet, och att

man hittills inte har funnit det nödvändigt att lyfta fram den särskilt.⁶⁷ Utvecklingen har emellertid gått därhän, att facklitteraturen har fått ökad efterfrågan genom sådana företeelser som Kunskapslyftet och ”det livslånga lärandet”. Fortbildningsresurser har lagts på annan verksamhet än fördjupning av kunskaperna om skönlitteratur. Sparbeting inom biblioteksverksamheten har också lett till att man inte haft tid och ork att bedriva särskilda läsfrämjande aktiviteter. Stenberg menar ”att det behövs mycket läsfrämjande arbete”, och betonar särskilt vikten av att vända sig till vuxna samt att försöka föra ut litteraturen i nya sammanhang, t.ex. inom utbildning. Hon efterlyser också fortbildningsinsatser för bibliotekarier på skönlitteraturens område.

Kristina Andersson från Umeå stadsbibliotek och initiativtagare till den skönlitterära kommittén, menar att det är dags att ”återta kompetensen inom ämnet skönlitteratur”.⁶⁸ Eftersom IT-utvecklingen har tagit så mycket tid och resurser i anspråk de senaste åren, så anser hon att bibliotekens gängse roll att förmedla skönlitteratur kommit i skymundan. Det arbetet har inte prioriterats.

En av kommitténs uppgifter blir nu att kartlägga bibliotekens läsfrämjande åtgärder.

Så skedde också i den lilla skriften Skönlitteraturen & Folkbiblioteken. En enkät som skickades ut till landets alla folkbibliotek och besvarades av 179 av dessa, gav vid handen att 84 bibliotek arbetade ”aktivt med boktips för vuxna.”⁶⁹ Man kan kanske tycka att det inte är en särskilt imponerande siffra.

Kommittén framhåller dock att bokprat för vuxna aldrig varit någon framträdande aktivitet på biblioteken. Man lyfter sedan fram ett antal folkbibliotek som trots allt sätter skönlitteraturen i centrum. Kommittén deklarerar slutligen att man ser som sin uppgift

att sprida kunskap om god skönlitteratur och dess villkor, ordna kurser, konferenser och studiedagar, vara remissinstans i frågor som rör skönlitteratur, göra en kartläggning av hur man arbetar med lässtimulerande verksamhet på folkbibliotek, arbeta med katalogfrågor, indexering av skönlitteratur, diskutera urvalsprinciper och inköpsfrågor, se över behov av databaser, samla och sprida kunskap om skönlitteratur på Internet.

67 Steinsaphir, Marianne, ”SAB bildar skönlitterär kommitté. Läsfrämjande arbete behövs”, BBL, 1998:2, s. 4.

68 Rabe, Annina, ”Återta kompetensen”, BBL, 1998:2, s. 4.

69 Skönlitteraturen & Folkbiblioteken, Stockholm, 1999.