För Andersson är det just nu mest angeläget ”att göra skönlitteraturen sökbar.” En skönlitterär portal är i det sammanhanget ett önskemål. Vidare hoppas hon på ett samtal ”om skönlitteraturens villkor” och önskar lyfta fram ”goda exempel hur man kan arbeta med skönlitteratur.”
Anderssons uttalande tyder på en ökad medvetenhet om vikten av att prioritera skönlitteraturen på folkbiblioteken. Om man därmed även kan tala om skönlitteraturens renässans är mera tveksamt. Debatten under undersökningens sista år (2000−2003) får bedömas som mycket sparsam, och det är relativt sällan som ämnet bereds plats i tidskriftens spalter.
Folkbiblioteken och kulturpolitiken
Under den aktuella undersökningsperioden trädde en bibliotekslag i kraft, Bokutredningen presenterades och ett statligt distributionsstöd infördes, några kulturpolitiska åtgärder som givetvis gav återklang i BBL. Vi skall därför göra några nedslag i debatten, där denna hade bäring på förmedlingen av skönlitteratur.
SAB vill inte se ”några tvingande villkor vad avser litteraturstöd. Det
måste vara upp till den enskilde bibliotekarien att avgöra vilka böcker det läsfrämjande arbetet bäst gynnas av.”90 (Här syftas i första hand på den läsfrämjande verksamheten för barn och ungdom.) Man värnar på ett tydligt sätt bibliotekens beslutsrätt när det gäller inköp av litteratur. Distributionsstödet kommer under alla omständigheter att medföra
89
Andersson, Kristina, ”Vad gör specialgrupperna hösten 2002?”, BBL 2002:6, s. 42. 90
Stenberg, Christina, ”Massivt stöd för SAB vid hearing om statligt litteraturstöd till folk- och skolbiblioteken”, BBL 1996:6−7, s. 188.
administrativa kostnader och olägenheter. Man anser det därför vara viktigt att biblioteken har friheten att själva göra urvalet, för att reducera risken att speciellt de mindre biblioteken drar på sig smal vuxenlitteratur som sällan efterfrågas.
SAB pekar också på bibliotekens skiftande förutsättningar, och menar att det läsfrämjande arbetet måste anpassas efter lokala förhållanden: ”Den största nyttan skulle statsbidragen med största säkerhet göra om man i varje kommun fick välja den metod och samarbetsform, som passar bäst just där, för att arbeta med läsfrämjande verksamhet.”
Alla är dock inte lika övertygade om bibliotekens förmåga att värna kvalitetslitteraturen. Författarförbundets ordförande Max Lundgren efterlyser ”ett helhetsgrepp på kvalitetslitteraturen”, och oroar sig för att de litteraturstödda titlarna inte köps in i den utsträckning som vore önskvärd:91
− Ett litet land som Sverige måste slå vakt om kvalitetslitteraturen. Idag når den inte ut till läsarna. Jag tycker det luktar förakt från bibliotekariernas sida om de hävdar att de vet bäst vilka böcker de ska välja och att de vill inrikta arbetet på vad folk vill ha. Men kvalitetslitteraturen når uppenbarligen inte ut med tanke på att biblioteken köper så få exemplar av de litteraturstödda titlarna.
Gentemot detta framhåller Kristina Ahlinder på Svenska Bokförläggareföreningen sin övertygelse om bibliotekens kompetens vad gäller bokinköp: ”Det är bra att biblioteken har en frihet att köpa in. Jag är fullständigt övertygad om att bibliotekarierna är kompetenta att själva välja böcker.”
En bibliotekskonsulent kommenterar de fem miljoner som anslagits av staten till läsfrämjande åtgärder med att det visserligen är bra, men att biblioteken inte saknar böcker. Däremot finns det en brist på ”förmedlande krafter.” Det är ett intressant påpekande. Det är annars sällan man i debatten i
BBL får läsa något explicit om bibliotekens litteraturpedagogiska roll, och att
man saknar resurser för denna personalkrävande funktion. Speciellt gentemot vuxna verkar det läsfrämjande arbetet aldrig ha varit prioriterat på samma sätt som de insatser som gjorts för barn och ungdomar.
91 Blomberg, Barbro, ”Kulturpropositionen: miljonsatsning på barn- och ungdomsböcker − och en biblio-tekslag”, BBL 1996:8, s. 226 f.
I övrigt framstår det som anmärkningsvärt att man från författarhåll underkänner bibliotekariekompetensen, när det gäller bokurvalsfrågor. Vilken annan yrkeskår skulle acceptera att frånsäga sig en viktig del av sitt ansvarsområde och tycka det är i sin ordning att låta intressegrupper påverka driften av biblioteken? Ser vi här ett uttryck för en postmodern hållning, där man skall akta sig för att framhäva sin kompetens? Samtidigt kan man tycka att Författarförbundets inställning till det efterfrågestyrda urvalet i sin tur avslöjar ett visst förakt för läsarna, som inte bedöms vara kompetenta att välja sin egen lektyr. Om de vore tillräckligt upplysta, så skulle de låna kvalitetslitteratur istället. Denna inställning kan lätt uppfattas som förmynderi.
Boken i tiden
Bokutredningen, som presenterades 1997, väckte positivt gensvar. Här försökte utredaren Anna-Greta Leijon ta ett helhetsgrepp på boken och bokmarknadens aktörer. Mycket uppfattades som positivt, men beroende på vilken part debattören företrädde framfördes också kritik.
Leijon redogjorde för förslagen under en konferens om Bokutredningen. Hon kritiserade då biblioteken för att inte intressera sig tillräckligt mycket för kvalitetslitteraturen.92 Detta i sin tur skulle vara bakgrunden till förslaget om införandet av ett distributionsstöd. Samtidigt betonade hon att bokhandeln var kvalitetslitteraturens viktigaste kanal, vilket föranledde Svenska Bokhandlareföreningens representant Thomas Rönström att ifrågasätta varför i så fall de tunga resurserna tillfördes biblioteken.
Från SAB:s sida önskade man se en prioritering av bibliotekens basverksamhet, och efterlyste därför mer resurser till läsfrämjande åtgärder, ”kompetent personal som ’sprider läslust som en smitta.’” Också Rönström ansåg att mer resurser måste läggas på denna verksamhet. Han ville se en satsning på tjänster inriktade på läspedagogiskt arbete. SAB hävdade vidare ”att biblioteken är fullt kompetenta att köpa in sina böcker själva”, och man hade hellre sett en satsning på ökade mediaanslag istället för de 300 litteraturstödda titlar som föreslås ingå i distributionsstödet. Däremot sade sig SAB vara medveten om en brist i bibliotekens arbete med skönlitteratur gentemot den vuxna befolkningen. Man har kritiserats för att låta biblioteken utvecklas till ”informationscentraler som ägnar sig åt IT i större utsträckning än
åt böcker”. Därför presenteras en innovation för att stärka skönlitteraturens ställning: ”Vi är smärtsamt medvetna om att vi inte alltid räcker till och särskilt inte när det gäller att föra ut skönlitteraturen till vuxna. Därför har SAB tillsatt en kommitté som ska arbeta med läsfrämjande av skönlitteratur för vuxna.”
Som synes bemöter SAB ifrågasättandet av bibliotekens kompetens i inköpsfrågor men erkänner behovet av att främja skönlitteraturen − särskilt det läsfrämjande arbetet gentemot vuxna.
Bokutredningen kommenteras i flera artiklar i BBL. Henriette Zorn skriver att det kraftiga stöd som föreslås till biblioteken (30 miljoner kronor) kan ses
som en satsning men också som en reprimand.93 Utredningen ”underkänner”
bibliotekens urskiljningsförmåga när det gäller kvalitetslitteraturen. Zorn citerar ett negativt omdöme, som givits i TV:s litteraturprogram Röda Rummet: ”’En ny generation bibliotekarier som tappat all känsla för skönlitteratur’”. Hon fortsätter sitt resonemang: ”Hur det än förhåller sig anser sig staten nödsakad att intervenera för att den ’goda litteraturen’ ska nå biblioteken.”
SAB framhåller istället att biblioteken inte saknar böcker utan resurser i form av kunnig personal, som kan bedriva det krävande litteraturförmedlande arbetet:
Det stora problemet är att få böckerna lästa och för att få böckerna lästa måste vi ha mera resurser till personal. Det har talats mycket om att biblioteken bara köper sådant som efterfrågas och populära titlar. Så är det inte alls, vi är ju proffs på det här med böcker.
Även på Bokförläggareföreningen anser man att biblioteken själva, som tidigare nämnts, bör sköta inköpen. Det stora problemet är hur de litteraturstödda titlarna skall bli synliggjorda och nå ut till läsarna. Från bibliotekshåll slutligen betonas upprepade gånger ”det skriande behovet av personal.”
Man kan alltså av de citerade artiklarna att döma dra slutsatsen att biblioteken önskar personell förstärkning i första hand snarare än icke beställda litteraturstödda titlar. Man är medveten om behovet av att förmedla kvalitetslitteraturen, inte bara härbärgera den, men poängterar att det är ett resurskrävande arbete som biblioteken idag inte klarar av att utföra så som man skulle önska.
93
Zorn, Henriette, ”Bokutredningen: Biblioteken får pengar men saknar personal för läsfrämjande åtgärder lika mycket som böcker!”, BBL 1997:9, s. 12 f.
Även om många remissvar till Bokutredningen var försiktigt optimistiska, ansåg SAB att biblioteken själva skulle stå för urvalet, när det gällde
distributionen av de litteraturstödda titlarna.94 Man ville vidare att böckerna
skulle vara utrustade för biblioteksbruk, för att underlätta hanteringen på biblioteken. Man pekade också på behovet av resurser till länsbiblioteken för marknadsföringsåtgärder av dessa böcker. Men Anna-Lena Höglund, länsbibliotekschef i Linköping, uttryckte oro över de mindre bibliotekens situation. Dessa skulle få svårt att ta emot de litteraturstödda titlarna, menade hon, och såg en risk i att beståndet förändrades stick i stäv mot den policy man länge strävat att tillämpa:
Vi har i många år kämpat för att biblioteken ska köpa efter behov och efterfrågan, men med detta tillskott får beståndet ett helt annat innehåll. Jag menar visst inte att biblioteken överhuvudtaget inte skall ha sådana böcker som ingen har frågat efter, jag vill verkligen att det ska finnas böcker att överraskas av i alla bibliotek. Men är detta det rätta sättet? Och är det de rätta böckerna?
Något år efter distributionsstödets införande kontaktade BBL ett 40-tal kommuner, för att höra hur de hanterat de litteraturstödda titlarna och hur man
sett på förändringen.95 Man mötte då skiftande reaktioner, alltifrån entusiasm
till ”en direkt avvisande hållning.” En allmän reflektion blev att många bibliotek inte hade någon uppfattning om huruvida dessa böcker lånades ut eller inte. De införlivades bara i beståndet utan att en statistisk uppföljning gjordes. Någon sådan förpliktelse har i och för sig biblioteken inte heller. De förbinder sig bara att ”’verka för att böckerna når ut till läsarna.’”
BBL:s reporter frågar sig vad som förhindrar biblioteken att
distributionsstödet förutan mer offensivt främja kvalitetslitteraturen, och gör en möjlig koppling till det efterfrågestyrda urvalet:
Man måste dock fråga sig varför biblioteken inte redan nu mer aktivt kan förmedla kvalitetslitteratur. Är det bland annat så att man helt enkelt har ändrat sin inköpspolitik och köper mer på efterfrågan? Och efterfrågas i så fall en lättare litteratur?
Birgitta Modigh på Kulturrådet bekräftar att inköpen domineras av de mest efterfrågade titlarna:
94
Steinsaphir, Marianne, ”Bokutredningen: Viss optimism i bibliotekens remissvar”, BBL 1998:1, s. 24. 95 Steinsaphir, Marianne, ”För mycket böcker på biblioteken?”, BBL 2000:4, s. 3 ff.
Den så kallade efterfrågetrenden kom i gång i början på 90-talet när mediaanslagets del av den totala budgeten minskade. Som en följd av detta […] har det blivit en ’rättning åt mitten.’ Den litteratur som fått stryka på foten är bland annat det som ryms i det vida begreppet ”okända svenska författare”.
Modigh menar att det har skett en gradvis utarmning av biblioteksbeståndet, eftersom man har underlåtit att köpa in viss litteratur. Hon ser därför distributionsstödet som ett sätt att bredda utbudet av bl.a. svensk skönlitteratur på folkbiblioteken. Många bibliotek verkar dock tycka att nackdelarna med stödet inte uppvägs av fördelarna. Artikelförfattaren efterlyser ett vidgat synsätt:
Ganska allmänt förefaller det som om man inte sätter in projektet i ett vidare litteratursociologiskt perspektiv. Inställningen att svårigheterna är större än möjligheterna är utbredd: hur ska man till exempel hinna göra i ordning böckerna? […] En återkommande uppfattning är också att man har för lite personal som aktivt kan arbeta med böckerna. En del bibliotek anser också att det vore bättre med pengar, andra åter verkar en smula förolämpade över att staten bestämmer vilka böcker ”deras” bibliotek ska ha.
Från några håll i landet rapporteras likväl om positiva insatser. I Uppsala län t.ex. så arbetar man mycket aktivt med att exponera böckerna och använda dem i uppsökande verksamhet. Man gör inte i ordning böckerna för biblioteksbruk, förrän de efterfrågas av någon låntagare. Länsbibliotekschefen ”framhåller att det är viktigt att besökarna får tillfälle att just se böckerna, att de inte är biblioteksutrustade gör snarare det hela mer lockande.” Många bibliotek förvarar enligt uppgift fortfarande dessa titlar ouppackade i sina lådor.
I Västra Götaland är konsulent Gunnar Südows uppfattning att bibliotekariernas skönlitterära kompetens har minskat. ”’Bibliotekariekåren har blivit mer illiterat’”, är hans något hårda omdöme. Därför har man på länsnivå initierat projektet Skönlitteratur 2000, för att ge personalen fördjupade kunskaper inom skönlitteratur, så att de bättre skall kunna lyfta fram de litteraturstödda titlarna.
Artikelförfattaren konstaterar avslutningsvis att folkbiblioteken var snabba, när det gällde att implementera den nya informationsteknologin, men att man inte visar samma intresse för att förmedla kvalitetslitteratur, som man får sig gratis tillställd. ”Omfattande IT-satsningar har under en följd av år stått i fokus
och det är inte något orimligt antagande att skönlitteraturen har hamnat i bakvatten, implicit att kunskapen och intresset också har minskat.”
Steinsaphir poängterar att kunskap om den litteratur man skall förmedla är nödvändig. Någon inläsningstid finns dock inte att frigöra för detta ändamål på biblioteken:
För att resultatet ska bli det staten vill, nämligen att folk ska läsa dessa böcker, måste man känna till litteraturen. Man måste helt enkelt vara inläst. I ett samhälle som kräver alltmer av folkbiblioteken samtidigt som personalresurserna har minskat finns inte den tiden.
Steinsaphir pekar här på något väsentligt. Att arbeta med skönlitteratur kräver att man sätter sig in i den. Man kan inte förmedla det obekanta. Skönlitteratur måste åtminstone till en viss del faktiskt läsas. Som jag ser det, framstår baksidestexter och kortrecensioner som en otillräcklig genväg. Av det följer att bibliotekarierna bör ha möjlighet till inläsningstid på sin arbetstid. Hur man annars skall kunna kräva en kvalificerad litteraturförmedlande verksamhet på biblioteken framstår som obegripligt. Såvida man inte från arbetsgivarens sida förväntar sig att den biten skall bedrivas på fritiden.