Ikraftträdande
3 Frågans tidigare behandling och relevanta samhälls- och andra relevanta samhälls- och andra
3.2 Alarmeringstjänstutredningens betänkande och remissinstansernas synpunkter och remissinstansernas synpunkter
3.2.1 Alarmeringstjänstutredningens uppdrag
Alarmeringstjänstutredningen överlämnade sitt betänkande1 till reger-ingen i april 2013. Utrednreger-ingen hade enligt sina direktiv2 i uppdrag att se över samhällets alarmeringstjänst i syfte att säkerställa att alarmeringstjänsten fungerar effektivt, säkert och ändamålsenligt.
Bakgrunden till utredningens uppdrag var dels utvecklingen inom området skydd mot olyckor och krisberedskap där ett ökat behov av samverkan och samordning hade identifierats, dels den tekniska utvecklingen som också lett till utvecklade kommunikationsmöjlig-heter.
1 SOU 2013:33.
2 Dir. 2011:106 och 2012:28.
Utredningen hade också i uppdrag att se över organisationsform, avtalsform och ägarförhållanden för samhällets alarmeringstjänst.
Detta hade inte gjorts sedan SOS Alarm Sverige AB:s (SOS Alarm) bildande, trots att både nationell lagstiftning och EU:s regelverk om offentlig upphandling och statsstöd hade ändrats.
3.2.2 Identifierad problembild
Alarmeringstjänstutredningen beskrev i sitt betänkande att den nu-varande modellen för samhällets alarmeringstjänst har brister som försvårar samverkan och samordning och som därigenom skapar risker för samhällets förmåga att säkerställa människors säkerhet och möjligheter till undsättning i nödsituationer.3
De brister som lyfts fram i betänkandet handlar bland annat om:
• Att den nuvarande modellen för samordning och samverkan inom alarmeringen är frivillig och bygger på samförstånd, och att flera kommuner och landsting i dag vill kunna välja – och har i ett par fall valt - alternativa lösningar för alarmering än via SOS Alarm.4
• Att larmkedjan har blivit allt mer komplex genom ökade krav på särskild kompetens och särskilda rutiner i larmbehandlingen.
• Att berörda statliga myndigheter har egna larm- och lednings-centraler som inte samordnas med SOS Alarm. Dessutom har nya aktörer tillkommit som etablerat larmcentraler som verkar utanför SOS Alarms samverkansstrukturer och som inte delar information om inträffade händelser och tillgängliga resurser med andra aktörer.5
• Att SOS Alarms bolagsform som sådan har försvårat samverkan mellan SOS Alarm, räddningsorgan och myndigheter liksom att styrningen av bolaget har brister som en följd av att både staten och kommunsektorn har dubbla roller som delägare och kunder till SOS Alarm.6
3 SOU 2013:33, s. 14 och 131 ff.
4 a. bet. s. 133f. och 135.
5 a. bet. s. 14, 66 och 133 ff.
6 a.bet s. 14 och 195.
• Att tillsynen och uppföljningen av området har brister, att reglering inom området saknas liksom att ingen aktör har något tydligt ansvar för helheten och för att säkerställa att den enskilde får säker och effektiv hjälp i en nödsituation.
Sammantaget ansåg utredningen att dessa brister skulle kunna leda till ett fragmentiserat alarmeringssystem.7
3.2.3 Alarmeringstjänstutredningens överväganden och förslag
Alarmeringstjänstutredningen föreslog att alarmeringsverksamheten i sin helhet skulle regleras samlat i lag, liksom att en nationell alarme-ringsfunktion skulle inrättas i form av en statlig myndighet med uppdrag att säkerställa en snabb, säker och effektiv larmbehandling (Alarmeringsmyndigheten).8 Myndighetens uppdrag skulle begrän-sas i jämförelse med SOS Alarms uppdrag på så sätt att myndig-hetens ansvar enbart skulle avse nödsituationer, det vill säga insatser som bedömdes kräva brådskande insatser på plats från samhällets räddnings- eller vårdresurser. Andra larmärenden skulle kunna vidare-befordras till räddningsorgan och andra myndigheter.9
Utredningens val av organisationsform härleddes ur konstate-randet att alarmering i nödsituationer var att betrakta som en grundläggande samhällsviktig tjänst för att säkra enskildas trygghet och säkerhet och att sådan verksamhet inte borde vara föremål för konkurrens på en öppen marknad eller drivas på affärsmässiga vill-kor.10 Verksamhet skulle renodlas genom att låta kommersiella larm- och säkerhetstjänster hanteras på marknaden.11
Utredningen föreslog att myndigheten skulle organiseras med en central funktion för ledning, stöd och samordning och fem till sju regionala larmcentraler för den operativa verksamheten.12 Utred-ningen föreslog också att en särskild utbildning för larmoperatörer
7 a.bet.s. 14 och 137.
8 a.bet s. 188, 194 och 211.
9 a.bet.s. 206.
10 a.bet. s. 188 f. och 206.
11 a.bet. s. 206.
12 a.bet. s. 200 f.
skulle tas fram, som beräknades omfatta minst ett och ett halvt år.13 Utredningen föreslog vidare att en gemensam teknisk plattform skulle utvecklas för larmbehandling, informationsdelning och infor-mationssamordning, liksom att möjligheterna till samutnyttjande av lokaler, teknik och annat stöd mellan ansvariga myndigheter och hjälporgan på lokal, regional och statlig nivå skulle tas till vara för att effektivisera larmbehandlingen och räddningsinsatserna.14
I utredningens förslag låg också en förstärkt uppföljning och tillsyn över alarmeringsverksamheten.15
3.2.4 Remissinstansernas synpunkter
Vid remissbehandlingen av Alarmeringstjänstutredningens betän-kande framkom att huvuddelen av remissinstanserna delade utred-ningens beskrivna problembild. Däremot fanns omfattande invänd-ningar och synpunkter på utredningens olika förslag liksom av utredningens analyser av genomförande, kostnader och övriga kon-sekvenser. Det framfördes ett behov av större kompletteringar av utredningen.
De kritiska synpunkterna mot utredningens förslag var i huvud-sak följande:
• Oklarheter när det gäller ansvarsförhållandena mellan den före-slagna Alarmeringsmyndigheten och hjälporganen på nationell, regional och lokal nivå.
• Strider mot principerna för det kommunala självstyret.
• Skulle innebära att kommuner och landsting skulle tvingas över-lämna en viktig del av ledningsansvaret till en statlig myndighet.
• Avgränsningen av myndighetens roll till att enbart hantera nöd-samtal var problematisk. Både kommuner, landsting och statliga aktörer uttryckte att frågan om ett ärendes prioritering som en nödsituation eller inte är svår att klargöra en gång för alla.
I stället rör sig ärenden på en glidande skala, och prioriteringen kan också ändra sig med tiden, beroende på hur ett ärende
13 a.bet. s. 204 f.
14 a.bet. s. 202 f.
15 a.bet. s. 210 f.
löper. Det ifrågasattes även att myndigheten skulle få rätten att i akuta fall prioritera bland resurser som enligt nuvarande regler-ing faller inom hjälporganens eget ansvarsområde.
• Inte tillräckligt underbyggt. Det saknades en mer utförlig redo-visning av på vilka grunder valet av organisationsform hade gjorts liksom en mer fördjupad analys av alternativa organisa-tionslösningar.