Allmänna utgångspunkter

3.4.1 Grundläggande straffrättsliga principer

Straffrätten bygger på proportionalitets- och ekvivalensprinciperna, vilket kan beskrivas så att straff ska utdömas i relation till brottets svårhet. Det innebär att svårare brott ska bestraffas strängare än lindrigare brott (proportionalitet) och att brott som är lika svåra ska bestraffas lika strängt (ekvivalens). Proportionalitets- och ekvi- valensprinciperna ska beaktas såväl vid lagstiftarens utformning av straffskalor och kvalifikationsgrunder som vid domstolens straff- mätning i det enskilda fallet. Principerna kommer till uttryck i bestämmelsen i 29 kap. 1 § brottsbalken, där det sägs att straffet, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, ska be- stämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. I bestämmelsen anges vidare att vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person.

Straffrätten bygger också på en humanitetsprincip, som innebär att det finns ett generellt krav på rimlighet och måttlighet vid be- straffning. Enligt humanitetsprincipen bör man vid bestraffning visa tolerans för människors misstag, förståelse för att ett straff innebär lidande och respekt för människors förmåga att ta till sig klander samt undvika de strängaste påföljderna så långt möjligt och göra frihetsberövanden så korta som möjligt (jfr Magnus Ulväng [Upp- sala 2005], Påföljdskonkurrens - Problem och principer, s. 107). 3.4.2 Straffskalor, gradindelning och straffvärde

Straffskalan anger brottets abstrakta straffvärde, dvs. hur lagstiftaren värderar brottstypens svårhet i förhållande till andra brott. (Det konkreta straffvärdet avser i stället den aktuella gärningens straff- värde.) Det är knappast möjligt att hitta argument för att en viss

brottstyp ska tilldelas en viss straffskala eller för att ett visst be- gånget brott ska bestraffas på ett visst sätt (absolut proportio- nalitet). Däremot är det möjligt att rationellt argumentera för att en viss brottstyp eller ett visst begånget brott ska bedömas strängare eller mildare än en annan brottstyp eller ett annat begånget brott (relativ proportionalitet). (Borgeke [3 uppl. 2016], Att bestämma påföljd för brott, s. 39 f.) Vid utformning av straffskalorna måste lagstiftaren således göra en bedömning av hur svårt ett visst brott ska anses vara i förhållande till andra brott. Straffskalorna är därmed, i vart fall delvis, resultatet av kriminalpolitiska överväganden. Synen på hur allvarlig en viss brottstyp är kan komma att förändras över tid till följd av samhällsutvecklingen (jfr SOU 2014:7 s. 51).

Som Straffnivåutredningen framhöll i sitt delbetänkande Straff-

skalan för mord (SOU 2007:90) finns det knappast något objektivt

sätt att mer exakt fastställa vilken straffnivå som utifrån propor- tionalitetsprincipen svarar mot en viss brottslig gärning. Proportio- nalitetsprincipen lämnar alltså utrymme för att i lagstiftningen genomföra straffskärpningar eller straffsänkningar, så länge dessa kan motiveras med utgångspunkt i brottslighetens förkastlighet och sker utifrån ett enhetligt synsätt så att den relativa proportio- naliteten i systemet upprätthålls. Straffnivåutredningen påpekade dock att inte varje förändring av synen på ett visst brott eller en viss typ av brott bör leda till en ändrad straffnivå. Ett mål med lagstift- ningen är att den, samtidigt som den ska vara modern och ändamåls- enlig, ska kunna stå sig under lång tid. Det innebär att endast konstaterbara och mer varaktiga förändringar i synen på olika brott bör läggas till grund för en förändring av straffskalor. (Se a. SOU s. 30.)

När det gäller brott som är indelade i olika svårhetsgrader är varje svårhetsgrad att se som en egen brottstyp. Frågan om till vilken grad ett visst brott hör måste därför i princip avgöras innan den konkreta straffvärdebedömningen görs (jfr 29 kap. 1 § brottsbalken). Som Högsta domstolen uttalat i NJA 2017 s. 794 finns emellertid ett nära samband mellan frågan om till vilken grad ett visst brott hör och bedömningen av straffvärdet i det enskilda fallet. Det innebär att prövningen av brottets svårhetsgrad ofta görs parallellt med bedöm- ningen av dess straffvärde, även om bedömningarna görs med tillämpning av delvis olika kriterier. Genom att det för vissa gradin- delade brott har införts ytterligare en svårhetsgrad – synnerligen

grovt brott – har det blivit än mer tydligt att straffskalorna inte ses isolerade för sig, utan att den samlade straffskalan för grovt brott och synnerligen grovt brott utgör det ramverk inom vilket straffet bestäms (jfr prop. 2017/18:26 s. 15 och NJA 2017 s. 794).

3.4.3 Utgångspunkter för uppdraget

De senaste straffskärpningarna för vapenbrott och brott mot till- ståndsplikten för explosiva varor trädde i kraft så sent som i januari 2018. Det ingår inte i uppdraget att på nytt överväga en generell skärpning av straffen. Uppdraget är i denna del i stället begränsat till att analysera om det finns skäl att höja maximistraffet för de synnerligen grova brotten. Det finns enligt utredningsdirektiven anledning att ifrågasätta om den nuvarande straffskalan för de synnerligen grova brotten, med fängelse i fyra till sex år, är till- räckligt vid för att möjliggöra differentierade bedömningar av straffvärdet för de allra grövsta brotten.

Uppdraget omfattar också att se över de aktuella brottens struk- tur och uppbyggnad i syfte att fler gärningar ska bedömas som grova eller synnerligen grova brott. Som exempel anges i direktiven att det bör övervägas om det ska läggas större vikt vid att ett vapen eller en explosiv vara har hanterats i en kriminell miljö. Det anges också att det kan finnas anledning att se över hur många vapen eller explosiva varor, samt vilken typ av vapen eller vara, som ska krävas för att brottet ska anses vara grovt respektive synnerligen grovt.

Urvalet av kvalifikationsgrunder markerar lagstiftarens syn på hur olika gärningar inom en viss brottstyp bör rangordnas i svårhetshänseende och på hur tillämpningsområdet för olika grader av ett brott lämpligen bör avgränsas. Om det uttryckligen anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt anses lagstiftningen normalt leda till bättre förutse- barhet och till större enhetlighet i rättstillämpningen (se bl.a. prop. 2011/12:109 s. 16).

Kvalifikationsgrunderna i vapenlagen och LBE överensstämmer i allt väsentligt med varandra, med det undantaget att det i vapenlagen, men inte i LBE, anges att det särskilt ska beaktas om vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats

(9 kap. 1 a § första stycket 1 vapenlagen). De uppräkningar av kvali- fikationsgrunder som anges i lagarna är inte uttömmande utan domstolen ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständig- heter i det enskilda fallet.

De senaste ändringarna av straffskalorna, i januari 2018, var inte avsedda att påverka gränsdragningen mellan de olika gradindel- ningarna av vapenbrott och brott mot tillståndsplikten för explosiva varor, utan endast att generellt höja straffnivån för de grövre formerna av sådana brott. Regeringen uttalade då att det saknades skäl att ändra kvalifikationsgrunderna i vapenlagen och LBE (se prop. 2017/18:26 s. 18). Nu finns anledning att på nytt analysera frågan. Brottsutvecklingen och en ändrad syn på de allvarligaste vapenbrotten och brotten mot tillståndsplikten för explosiva varor kan motivera att aktuella kvalifikationsgrunder skärps eller att nya kvalifikationsgrunder läggs till. Det kan också finnas skäl att göra ändringar för att de befintliga bestämmelserna ska få större genom- slag i rättstillämpningen och på ett bättre sätt ge anvisningar om de bedömningar som bör göras vid gradindelningen.

Frågan hur straffskalan för de synnerligen grova brotten bör utformas är beroende av vilka faktiska gärningar som bör rymmas inom straffbestämmelsens ram och hur allvarliga dessa gärningar är. I det följande behandlas därför de sistnämnda frågorna först.