10.1
Förslaget till lag om ändring i vapenlagen
(1996:67)
9 kap. Straff och förverkande
1 a § Om brott som avses i 1 § första stycket är grovt, döms för
grovt vapenbrott till fängelse i lägst två och högst fem år. Vid
bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om 1. vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats,
2. vapnet med hänsyn till dess effekt, konstruktion eller
utformning har varit av särskilt farlig beskaffenhet,
3. innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett flera vapen,
4. vapnet har innehafts i en kriminell miljö, eller 5. gärningen annars har varit av särskilt farlig art.
Om brott som avses i 1 § första stycket är synnerligen grovt, döms för synnerligen grovt vapenbrott till fängelse i lägst fyra och högst sju år. Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett ett stort antal vapen eller flera vapen av särskilt farlig
beskaffenhet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott. Övervägandena finns i avsnitt 3.5. Enligt paragrafens första stycke döms, om ett brott som avses i 1 § första stycket är grovt, för grovt vapenbrott. I bestämmelsen anges omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott ska rubriceras som grovt. Vissa ändringar görs i den andra punkten och en ny fjärde punkt läggs till. Första, tredje och femte (tidigare fjärde) punkterna är oförändrade. Uppräkningen är inte uttömmande och frågan om ett vapenbrott ska bedömas som grovt
ska liksom tidigare avgöras med beaktande av samtliga omständig- heter vid brottet.
Den andra punkten tar sikte på att vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet. Liksom tidigare innebär kvalifikationsgrunden att vapnets egenskaper ensamt kan kvalificera brottet som grovt, oavsett övriga omständigheter. Punkten förtydligas så att det fram- går att vapnet kan vara av särskilt farlig beskaffenhet inte bara på grund av dess effekt, utan även på grund av dess konstruktion eller utformning. Ändringen innebär att fler vapen än i dag kommer att bedömas som särskilt farliga vapen, och att fler gärningar därmed kommer att bedömas som grova vapenbrott.
Vid bedömningen av vapnets farlighet bör främst vapnets eldkraft vägas in. Hur stor eldkraft ett vapen har beror på flera faktorer. Såväl vapnets patronkapacitet, dvs. antalet patroner som vapnet kan laddas med, som projektilernas typ och anslagsenergi bör beaktas. Eld- kraften beror också på eldhastigheten, dvs. hur många skott vapnet kan avfyra inom en viss tidsrymd.
Följande vapentyper bör regelmässigt anses vara vapen av särskilt farlig beskaffenhet, främst baserat på dess höga eldkraft.
- Automatkarbiner, kulsprutor och andra helautomatiska vapen - Pansarskott
- Eldkastare
- Halvautomatiska gevär
- Vapen avsedda för särskilt kraftfulla patroner. Med särskilt kraft- fulla patroner avses 9 mm Parabellum eller patroner med motsvar- ande eller högre anslagsenergi.
Det kan emellertid också förekomma att andra typer av vapen har så hög eldkraft att de bör bedömas som vapen av särskilt farlig beskaff- enhet.
Det kan också finnas anledning att beakta projektilernas typ vid bedömningen av ett vapens farlighet. Vissa kultyper har en större skadepotential jämfört med andra kultyper med samma anslags- energi. Till kultyper med stor skadepotential hör hålspets- eller blyspetskulor som är avsedda att expandera vid träff liksom hel- mantlad militär ammunition som har god penetrationsförmåga i hårdgjorda mål. Den omständigheten att ett vapen påträffas skarp- laddat med expanderande hålspets- eller blyspetskulor eller med helmantlad militär ammunition bör därför anses försvårande vid be- dömningen av vapnets farlighet.
Även andra omständigheter än eldkraften, t.ex. att vapnet är utrustat med ljusförstärkare eller ljuddämpare, eller att vapnet är manipulerat på visst sätt, kan föranleda att det bör anses särskilt farligt. Att minska ett vapens storlek genom att korta av pipan kan utgöra sådan manipulering som gör vapnet lättare att dölja och därmed ökar dess farlighet. Att förse ett vapen med lasersikte är en annan typ av manipulering som ökar dess farlighet.
Också ett vapen som på grund av sin ursprungliga utformning är särskilt lätt att dölja bör normalt kunna anses vara av särskilt farlig beskaffenhet. Hit hör vapenmodeller som är tillverkade för att vara väsentligt mindre än andra vapen av samma typ.
Vidare kan vapen med dålig precision och träffsäkerhet utgöra en särskild risk för att personer i omgivningen ska komma till skada. Exempelvis är vapen vars axelstöd eller riktmedel har avlägsnats svårare att kontrollera, vilket minskar möjligheterna till välriktad verkanseld. Omgjorda start-/gasvapen har också generellt sämre precision än andra vapen. Även sådana vapen bör som utgångspunkt betraktas som vapen av särskilt farlig beskaffenhet.
I det enskilda fallet kan emellertid finnas anledning att göra en annan bedömning. Också omständigheter som talar i sänkande riktning ska givetvis beaktas. Att det är fråga om ett icke brukbart eller icke funktionsdugligt vapen innebär i allmänhet att vapnet är mindre farligt än ett motsvarande brukbart eller fungerande vapen. Ett icke fullt funktionsdugligt vapen kan emellertid med hänsyn till felet utgöra en stor fara för såväl användaren som omgivningen.
Enligt den nya fjärde punkten ska vid bedömande av om brottet är grovt särskilt beaktas om vapnet har innehafts i en kriminell miljö. Den omständigheten att vapnet innehafts i en kriminell miljö där det kan befaras komma till brottslig användning har i tidigare förarbeten anförts som exempel på när en gärning bör anses vara av särskilt farlig art, och därmed rubriceras som grovt brott med stöd av femte punkten (dåvarande fjärde punkten). (Se prop. 2013/14:226 s. 47.) Den nya bestämmelsen i fjärde punkten införs för att säkerställa att omständigheten att vapnet innehafts i en kriminell miljö får större genomslag i rättstillämpningen.
Begreppet kriminell miljö innefattar alla platser där kriminell verksamhet bedrivs. Som exempel kan nämnas bostäder eller andra platser där narkotikaförsäljning, prostitution eller annan organiserad brottslighet förekommer. Begreppet kriminell miljö kan också avse
ett i vidare bemärkelse kriminellt sammanhang. Ett vapen bör exempelvis anses innehas i en kriminell miljö om vapnet anträffas i en bostad vars innehavare eller de personer som vistas där har anknytning till en kriminell gruppering eller ett kriminellt nätverk, eller samtidigt är involverad i annan brottslighet. Detsamma gäller då ett vapen anträffas i ett fordon i vilket kriminellt belastade personer färdas.
Om ett vapen påträffas i en kriminell miljö bör det som utgångs- punkt finnas anledning att befara att vapnet kan komma till brottslig användning. Det ska inte behöva krävas att det i det enskilda fallet kan påvisas att det förelegat någon sådan risk. För det fall det kan konstateras att risken för att vapnet skulle komma till brottslig användning varit obefintlig, bör det emellertid beaktas som en förmildrande omständighet vid den helhetsbedömning som alltid ska göras. Med brottslig användning avses inte enbart att ett vapen avfyras. Också risken för annan brottslig användning, såsom att vapnet kan komma till användning för hot eller andra former av på- tryckningar, bör beaktas.
Enligt paragrafens andra stycke döms, om brott som avses i 1 § första stycket är synnerligen grovt, för synnerligen grovt vapen- brott. Bestämmelsen ändras på så sätt att maximistraffet för det synnerligen grova brottet höjs från fängelse sex år till fängelse sju år. Vidare görs ett tillägg beträffande de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt.
Höjningen av straffmaximum för synnerligen grovt vapenbrott syftar till att skapa utrymme för mer nyanserade bedömningar också av de allra grövsta vapenbrotten. Vapenbrott är konstruerat så att det blir fråga om ett brott oavsett det antal vapen som gärningen avser. För mycket allvarliga gärningar kan straffvärdet motsvara ett längre fängelsestraff än sex år, exempelvis om någon förser en kriminell gruppering eller en extremistisk organisation med en mycket stor mängd skjutvapen av särskilt farlig beskaffenhet.
Av bestämmelsen framgår att det vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt särskilt ska beaktas om innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett ett stort antal vapen eller – vilket tilläggs i paragrafen – flera vapen av särskilt farlig beskaffenhet. Antalet vapen är således, liksom tidigare, en omständighet som har särskild betydelse för kvalificering av brottet som synnerligen grovt. Genom
tillägget i bestämmelsen markeras emellertid att även vapnens far- lighet ges särskild vikt vid kvalificering av det synnerligen grova brottet. En gärning som avser särskilt farliga vapen kan kvalificeras som synnerligen grovt brott även om antalet vapen inte är stort. Liksom tidigare ska frågan om ett vapenbrott ska bedömas som synnerligen grovt avgöras med beaktande av samtliga omständig- heter vid brottet. De omständigheter som anges i första stycket är därvid av särskild betydelse. (Jfr prop. 2013/14:226 s. 48.) Redan vid innehav av några hel- eller halvautomatiska vapen med tillhörande ammunition på allmän plats eller i en kriminell miljö bör gärningen kunna bedömas som synnerligen grovt brott.
I en första del av uppdraget, som redovisats i promemorian
Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv
(Ds 2018:1), har andra ändringar av paragrafen föreslagits.
11 kap. Bemyndiganden
3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Försvars-
makten får besluta att lagen inte ska gälla skjutvapen och ammuni-
tion som innehas av en främmande stats militära styrka som be- finner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt sam- arbete eller internationell krishantering.
Av paragrafen framgår att regeringen får besluta att lagen inte ska gälla skjutvapen och ammunition som innehas av en främmande stats militära styrka som befinner sig i Sverige inom ramen för internatio- nellt militärt samarbete eller internationell krishantering. Genom tillägg i paragrafen ges regeringen möjlighet att vidaredelegera denna rätt till Försvarsmakten. Försvarsmakten bör ges ett sådant bemyn- digande genom föreskrift i vapenförordningen.
Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
I en första del av uppdraget, som redovisats i promemorian
Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv
10.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701)
om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns
mot ett land inom Europeiska unionen
3 § Lagen är tillämplig endast beträffande följande varor:
1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmate- riel, och produkter som avses i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,
2. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64), 3. skjutvapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67) samt
sådana vapen och andra föremål som anges i 1 kap. 3 § vapenlagen,
4. injektionssprutor och kanyler,
5. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,
6. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nithandskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och liknande,
7. kulturföremål som avses i 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950), 8. hundar och katter för annat ändamål än handel,
9. spritdrycker, vin, starköl och andra jästa alkoholdrycker, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt alkohollagen (2010:1622), samt tobaksvaror och elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare vid kontroll av åldersgränsen i 5 kap. 20 § lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter,
10. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler, 11. andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur, om det finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer, att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för människor eller djur, att medföljan- de dokument är ofullständiga eller felaktiga, att erforderliga doku- ment saknas eller att de villkor som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda,
12. barnpornografi enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi,
13. varor som avses i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor,
14. varor som ska beskattas enligt lagen (2014:1470) om be- skattning av viss privatinförsel av cigaretter,
15. sprängämnesprekursorer enligt artikel 4.1 i Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 98/2013 om saluföring och
användning av sprängämnesprekursorer och 3 § lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer,
16. explosiva varor som avses i lagen (2010:1011) om brand- farliga och explosiva varor.
Paragrafen innehåller en fullständig uppräkning av de varor på vilka inregränslagen är tillämplig.
Tredje punkten förtydligas så att det klart framgår att lagen är
tillämplig på såväl skjutvapen som avses i vapenlagen som sådana föremål som vid tillämpning av vapenlagen jämställs med skjutvapen. Inregränslagens bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldig- het samt om Tullverkets befogenheter att utföra kontroll m.m. är således tillämpliga också när det gäller införsel av sådana föremål och vapendelar som anges i 1 kap. 3 § vapenlagen, bl.a. slutstycken, pipor och stommar (punkt f). Smugglingslagen är också tillämplig vid sådan införsel.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.2.
11 § En chefstjänsteman som förordnats för uppgiften av chefen
för Tullverket får besluta att en postförsändelse eller en försändelse
som förmedlas av ett kurirföretag i dess expressverksamhet som
kommer från ett annat EU-land ska hållas kvar av befordrings-
företaget, om
1. det finns anledning att anta att försändelsen innehåller narkotika, vapen eller explosiv vara som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling, och
2. det är nödvändigt för att beslag ska kunna ske.
Ett beslut om kvarhållande ska gälla viss tid, högst en månad,
från den dag då beslutet delgavs befordringsföretaget. Beslutet får
verkställas omedelbart, men ska snarast prövas av chefen för Tull- verket eller chefen för Tullverkets rättsavdelning.
Befordringsföretaget är skyldigt att på begäran av Tullverket till
verket överlämna en försändelse som kvarhållits enligt första stycket.
I paragrafen regleras Tullverkets befogenhet att besluta om kvar- hållande av försändelser som kommer från ett annat EU-land.
Ändringarna i första stycket innebär att befogenheten utvidgas dels till att omfatta försändelser som kan antas innehålla vapen eller explosiv vara, dels till att – utöver postförsändelser – omfatta försän- delser som förmedlas av kurirföretag i dess expressverksamhet.
Rätten att kvarhålla en försändelse gäller under förutsättning att det finns anledning att anta att den innehåller narkotika, vapen eller explosiv vara som kan tas i beslag enligt smugglingslagen. Med
narkotika avses sådana varor som anges i 8 § narkotikastrafflagen
(1968:64). Med vapen avses sådana skjutvapen som avses i vapen- lagen samt sådana vapen och andra föremål som anges i 1 kap. 3 § vapenlagen. Med explosiv vara avses sådana varor som anges i 4 § lagen om brandfarliga och explosiva varor. (Se 2 § smugglingslagen och 3 § inregränslagen.)
Med kurirföretag avses sådana befordringsföretag som ombe- sörjer hela transporten av en försändelse, dvs. från avsändarens till mottagarens dörr. Paketbefordringsföretag som kör varor över gränsen via landtransporter, och som ofta använder ombudsnät för utlämning till mottagaren, är inte att betrakta som kurirföretag i den mening som begreppet används här. Det innebär att Tullverkets befogenhet att besluta om kvarhållande av försändelser gäller enbart i förhållande till befordringsföretag i dess expressverksamhet.
Ett beslut om kvarhållande av en försändelse som förmedlas av ett kurirföretag kan avse försändelser till en viss angiven mottagare eller mottagaradress, eller från en viss angiven avsändare eller avsän- daradress. Beslutet kan gälla i förhållande till flera olika kurirföretag i de fall det är okänt vilket företag som kommer att användas för den misstänkta leveransen.
Genom ändringen i andra stycket första meningen har tidsbegräns- ningen för ett beslut om kvarhållande specificerats. Ett beslut om kvarhållande ska således gälla en viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs befordringsföretaget. Det innebär att en försändelse måste ha kommit in till befordringsföretaget inom den angivna tiden för att förordnandet om kvarhållande ska få tillämpas. I detta avseende överensstämmer regleringen därmed med vad som gäller vid beslut om kvarhållande enligt bestämmelsen i 27 kap. 9 § rättegångsbalken.
Ändringen i andra stycket andra meningen innebär att rätten att slutligt pröva ett beslut om kvarhållande utvidgas till att, utöver chefen för Tullverket, också gälla för chefen för Tullverkets rätts- avdelning, vilken enligt verkets arbetsordning är dess chefsjurist.
Därutöver har i paragrafen begreppet ”postbefordringsföretag” ändrats till ”befordringsföretag”, vilket även innefattar sådana kurir- företag som avses i paragrafen.
Tullverkets befogenhet att besluta om kvarhållande av försändel- ser som kommer från ett land som inte är medlem i EU regleras i 4 kap. 20 § tullagen. I den paragrafen görs motsvarande ändringar.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.
11 a § Den som i postverksamhet eller i ett kurirföretags express-
verksamhet har fått del av eller tillgång till information som innehåller uppgifter om att kvarhålla försändelser enligt 11 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon därigenom har fått veta.
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 6.4.4.
Genom paragrafen införs tystnadsplikt för den som i post- verksamhet eller i ett kurirföretags expressverksamhet har fått del av eller tillgång till uppgifter om kvarhållande av försändelser enligt 11 §. Genom ett tillägg i 44 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen ges tystnadsplikten företräde framför rätten att meddela och offent- liggöra uppgifter.
Paragrafen motsvarar den nya bestämmelsen i 4 kap. 23 a § tullagen.
11 b § Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot tystnadsplikt
enligt denna lag finns i 20 kap. 3 § brottsbalken.
Paragrafen är ny och innehåller en hänvisning till brottsbalkens bestämmelser om brott mot tystnadsplikt.
Paragrafen behandlas i avsnitt 6.4.4.
12 § Polismyndigheten och Kustbevakningen är skyldiga att
medverka i kontrollverksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 5–7 och 13 §§ om Tullverket och en tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan också Polismyndigheten och en polisman samt Kust- bevakningen och en kustbevakningstjänsteman.
Ett befordringsföretag är skyldigt att till Tullverket anmäla om det i företagets verksamhet uppkommer misstanke om att en för- sändelse innehåller narkotika, vapen eller explosiv vara som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling och att på begäran av Tullverket överlämna försändelsen till verket. I paragrafens andra stycke finns bestämmelser om befordrings- företags skyldighet att till Tullverket anmäla och överlämna vissa
misstänkta försändelser. Genom ett tillägg utvidgas denna skyldig- het till att också gälla vid misstanke om att en försändelse innehåller vapen eller explosiv vara som kan tas i beslag enligt smugglingslagen. Tillägget föranleds av den införda möjligheten för Tullverket att besluta om kvarhållande av försändelser som misstänks innehålla sådana produkter (jfr 11 §).
Med befordringsföretag avses såväl postbefordringsföretag som kurirföretag. Vad som avses med begreppet kurirföretag framgår av kommentaren till 11 §.
Genom motsvarande tillägg i 4 kap. 18 § tullagen införs samma skyldighet för befordringsföretagen avseende misstänkta försändel- ser som kommer från ett land som inte är medlem i EU.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.4.
10.3
Förslaget till lag om ändring i lagen
(2000:1225) om straff för smuggling
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar m.m. för
gärningar som rör införsel till eller utförsel från landet av varor. Har det i lag eller annan författning föreskrivits straff för den som bryter mot ett förbud mot eller villkor för att föra in eller ut en vara, gäller i stället bestämmelserna i den författningen om inget annat är föreskrivet.
I 19–22, 25 a–27 och 32 §§ finns särskilda bestämmelser om befogenheter för att förhindra, utreda och beivra brott enligt denna lag eller brott, som rör införsel till eller utförsel från landet av varor, enligt någon av de författningar som nämns i tredje stycket. Befogenheterna gäller även vid sådana brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64), vapenlagen (1996:67) och lagen
(2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor som avses i 12 §
tredje stycket samt vid sådana terroristbrott som avses i 3 § 21 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Befogenheten enligt 32 § att väcka åtal eller besluta om förverk- ande gäller dock inte vid brott enligt narkotikastrafflagen,
vapenlagen, lagen om brandfarliga och explosiva varor eller lagen om
straff för terroristbrott.
De författningar som avses i andra stycket är lagen (1996:701)