Vi blev förvånade när respondenterna berättade att de använde pennförlängare och speciella saxar när vi frågade vad de använde för begåvningshjälpmedel i särskolan. När vi förtydligade vad begåvningsstöd och begåvningshjälpmedel innebär och gav exempel så berättade de om de hjälpmedel som de använde. Anledningen till att de svarade så kan bero på att ordet hjälpmedel förknippas med ett fysiskt funktionshinder. Under intervjuerna så kom de ofta in på rullstolar och specialutrustade kök som var anpassade för dem som har ett fysiskt funktionshinder.
7.1 Begåvningshjälpmedel
Flera av respondenterna började inte spontant berätta om att de använde bilder som begåvningsstöd. Utan det var först när vi under intervjun påtalade att bilder räknas som begåvningshjälpmedel som de började berätta om vilka bilder de använde och i vilken omfattning. Vi tolkar detta att bilderna var så självklara i deras vardag så de tänkte inte på att det var ett begåvningshjälpmedel. Det fanns inget system i valet av bilder. På en träningsskola använde de sig av nilbilder upp till årskurs tio sedan när eleverna började i gymnasiet så fick de plötsligt använda pictogrambilder. Det tyckte pedagogerna var lite tokigt för de borde finnas ett samarbete pedagogerna emellan skolorna, en röd tråd för elevernas skull. En av de äldre speciallärarna de använde sig av pictogrambilder för det hade hon alltid gjort, det var ett pålitligt system menade hon. Det var lätt att kopiera och hade funnits en längre tid. En av pedagogerna hade övergått från Boardmaker till ClipArt eftersom alla dataprogrammen numera måste läggas in centralt i den kommunen där hon arbetar. Vi blev förvånade över att eleverna inte använde samma typ av bildstöd under hela sin skolgång. Samt att pedagogerna inte hade ett enhetligt bildsystem, sinsemellan Vi ser skolans organisation, bristen på samarbete mellan skolorna och bristen på analys av bildanvändningen som förklaringar till detta. Det förvånade oss också att pictogrambilderna användes så sparsamt.
Det var förvånande att det användes så lite tidshjälpmedel i särskolan. När vi reflekterade över orsaken till detta, då insåg vi att i särskolan är inte förmågan passa tiden någon viktig kunskap eftersom pedagogerna själva styr skoldagen. Skoldagen är så strukturerad av bilder så eleverna behöver inte klockan som hjälpmedel. Tiden är ett oerhört svårt begrepp för någon som har en utvecklingstörning så därför inrättar pedagogerna dagen efter olika aktiviteter i stället. Eleverna åker taxi till och från sin skola. Eleverna ser ingen tidtabell. De behöver inte passa några tider. Det gör andra åt dem. Mycket är tillrättalagt i deras vardag. Miljön är så välanpassad till eleverna. Det var få pedagoger som hade erfarenhet av att använda tidshjälpmedel i undervisningen. Vår uppfattning
är att det man inte har någon erfarenhet av använder man sig inte av i lika stor utsträckning som det man har erfarenhet av. Eftersom tidshjälpmedel är ovanliga i särskolan och kostsamma fodras det både kunskap och handlingskraft av pedagogerna om de ska införskaffa dessa.
7.2 Behovet av begåvningshjälpmedel
Vi förvånas inte av att respondenterna uppger att behovet av begåvningshjälp- medel är störst i träningsskolan och i grundsärskolans lägre årskurser. Vår för- klaring till detta är att behovet av tecken och bilder minskar när eleverna börjar läsa. Det är främst de formerna av begåvningsstöd som pedagogerna uppger att de använder. Ytterligare en förklaring är att elevernas attityd till hjälpmedel förändras när de blir äldre, vilket en av pedagogerna påpekar. Däremot förvånas vi av att flera av pedagogerna anser att de har tillräckligt med hjälpmedel, trots att dessa pedagoger inte använder några tidshjälpmedel. Vi anser att pedagog I som menar att det kan vara svårt att se behovet då man inte vet vilka begåv- ningshjälpmedel som finns att tillgå, ger en rimlig förklaring till detta faktum. Vi finner några respondenter som både i ord och i handling visar att de tycker att det finns ett behov av ytterligare begåvningshjälpmedel i grundsärskolan. En av respondenterna, en nyutbildad specialpedagog som endast arbetat ett år i träningsskolan försöker att utveckla och utöka användningen av olika bildprogram och specialpedagogiska dataprogram men tycker att det är en svår process då alla dataprogram måste godkännas centralt. Vår reflektion är att respondenterna inte ser behovet av begåvningshjälpmedel i undervisningen eftersom undervisningen ändå fungerar. Specialpedagogen är ny i sin lärarroll i träningsskolan och håller på att organisera en undervisning som passar en elevgrupp som är ny för henne. Denna process hjälper henne att se behovet av begåvningsstöd och hon blir på så sätt mera benägen att få tillgång till dessa. En av respondenterna som arbetar i träningsskolan har sökt fondmedel för att kunna köpa tidshjälpmedlet Sigvart till sin klass. Denna pedagog ser behovet av begåvningshjälpmedel och är beredd att lägga ner extra möda i form av att ansöka om fondmedel för att hennes elever ska få tillgång till begåvnings- hjälpmedel. Förklaringen kan även vara den omvända. Att eftersom hon vet att hon har möjlighet att få finansiering till kostsamma begåvningshjälpmedel är hon öppen för att se behovet
7.3 Information
Att alla pedagogerna själva fick söka sig information anser vi inte vara förvånande. Flera av respondenterna ansåg ju att det var deras skyldighet att hålla sig ajour med vad det fanns för hjälpmedel. Det som förvånade oss var att inte alla respondenterna använde sig av habiliteringen som kunskapskälla. En del hade inget samarbete alls med habiliteringen. Under vårt arbete med detta examensarbete har vi båda två funnit att arbetsterapeuterna har stor erfarenhet
och kunskap inom området som de gärna delar med sig av. Öppet-hus dagarna på habiliteringen som pedagogerna fick information om varje år, ansåg några av pedagogerna de vara ett bra tillfälle att få in ny kunskap om begåvnings- hjälpmedel. Alltid fick de nya idéer om vad de kunde använda.
7.4 Ekonomin
Vi blev först mycket förvånade när respondenterna menade att ekonomin inte har någon betydelse för användningen av begåvningshjälpmedel. Men efterhand som samtalet pågick så framkom det att respondenterna ofta tänkte på elevernas personliga hjälpmedel som habiliteringen skriver ut. När det gäller begåvnings- hjälpmedel som används i undervisningen menade pedagogerna att ekonomin spelar en stor roll. Men att de ändå hittills fått de hjälpmedel som de begärt. Ofta rörde det sig om dataprogram och digitalkameror. Vår reflektion är att pedagog- erna endast begär begåvningshjälpmedel som de på förhand vet att de får. De kommer inte på tanken att begära ett kostsamt hjälpmedel som de på förhand vet att de kommer att få avslag på. De drogs sig för att söka via fondmedel, det var så krångligt att ansöka genom fonder.
7.5 På vems initiativ fick eleven tillgång till begåvningshjälpmedel?
Vi förvånades av att pedagogerna så sällan tog initiativ till att köpa in hjälp- medel till klassen. Endast en av pedagogerna hade köpt in ett tidshjälpmedel, klockan Sigvart till klassen. Pedagogen säger själv att det var värt besväret att söka fondpengar för att kunna köpa in detta hjälpmedel. Där emot tog flera av pedagogerna initiativ till att den enskilde eleven skulle få begåvningshjälpmedel genom att ta upp och diskutera behovet av hjälpmedel med elevens föräldrar som i sin tur vänder sig till habiliteringen.
7.6 Hur påverkar pedagogernas bakgrund och utbildning deras syn på användningen av begåvningshjälpmedel i den obligatoriska särskolan? Det förvånade oss till en början att pedagoger med speciallärarutbildning och specialpedagogutbildning hade olika förhållningssätt till begåvningshjälpmedel. Samtliga respondenter oavsett om de var specialpedagoger eller speciallärare hade uppdraget att vara klasslärare i den obligatoriska, särskolan ingen av dem hade rollen att utveckla eller att utreda.
Speciallärarna, de hade arbetat länge i den obligatoriska särskolan 20- 30 år Flera av speciallärarna hade utvecklat egna hjälpmedel som de tyckte fungerade bra i sin undervisning. De tyckte själva att de var uppfinningsrika. De hade inte så stora krav på hjälpmedlen. Speciallärarna tyckte att det mesta fungerade bra ofta var de inte lika beroende av att datortekniken skulle fungera. Speciallärarna hade funnit sitt arbetssätt som de tyckte fungerade bra.
Vi upplevde att specialpedagogerna var mer nyfikna på att söka ny kunskap kring olika hjälpmedel medan speciallärarna där arbetade de på som de alltid hade gjort. Speciallärarna hade också ett större samarbete med habiliteringen. En rimlig förklaring till skillnaderna är att specialpedagogerna och speciallärarna har olika utbildning och att speciallärarna har en betydligt större erfarenhet i sin yrkesroll.