Analys av enkäterna

I det stora hela kunde vi genom vår undersökning inte se att elevernas svarsalternativ skiljde sig åt beroende på om de hade svensk eller utländsk bakgrund. Vi valde dock att inte be eleverna utförligt redogöra deras härkomst därför att vi kände att detta kanske hade påverkat deras svarsalternativ. Barnen har en stark anknytning till den egna kulturen, hemlandet och den egna befolkningen och om de känner att deras svar kanske leder till en negativ bild av det egna kulturarvet kan det komma att påverka slutresultatet av våran undersökning. Ett ex. på detta kan vara att en muslimsk elev inte vill skriva att den får en annorlunda historisk bild hemma som skiljer sig från den svenska och att den vill lära sig mer om dens egen historia i skolan då den fruktar att ge en bild av att han/hon hemma får en historisk bild som motsäger sig den svenska och att föräldrarna på så sätt även av andra kan uppfattas som nationalistiska. Återigen ser vi här samma dilemma som i våran analys av intervjuerna och i vår teoridel där vi påpekar hur viktigt det är att eleven känner att deras historiekultur och historiemedvetande accepteras och integreras med skolans.

När det gäller genusperspektivet, dvs. huruvida flickor/pojkar valt att svara på de olika enkätfrågorna kunde vi inte genomföra en undersökning då antalet flickor övervägde antalet pojkar och vilket i sin tur leder till att vi inte får en rätt procentenhetlig framställning. Vi finner dock inte att flertalet pojkar eller flickor valt att svara på ett visst sätt, som kommit att skilja deras svar markant åt.

De resultat vi dock kan framställa av våra enkäter är att kan vi se att eleverna är övervägande positiva till historieämnet och att de även ser det som ett viktigt ämne. När de skulle utvidga sitt svar och skriva varför de fann historieämnet vara viktigt och intressant kunde de flesta svaren kopplas till att det var bra att ha som allmänbildning. Få svarade att det var bra för att man lär sig om hur människor levde förr och ingen svarade att historieämnet var bra för att finna svar till hur samhället, människans levnadsvillkor utvecklats och kan ge svar till varför vårt samhälle ser ut som det gör idag. Detta visar att få kopplingar görs till den stora och lilla historien, även om den lilla historien precis som Hans Albin Larsson påstår, har fått en plats i undervisningen, sker kopplingen till den stora historien inte alltid vilket leder till att eleverna inte får en helhetsblick och det blir inte i heller möjligt att arbeta med historiemedvetandet. Av vår undersökning kan vi se att eleverna just har fått arbeta väldigt lite med

historiemedvetandet och anledningen till det är precis som vi skrev tidigare, ingen koppling görs mellan den lilla och stora historien.

När eleverna skulle besvara frågan om de fick någon historiekunskap hemma blev majoriteten av svaren att den historiekunskap de fick med sig hemifrån var familjehistorien. Ett antal elever svarade att de fick historiekunskap genom tv, olika filmer och dokumentärer. Att eleverna tar till sig olika historiska kunskaper även utanför skolan är läraren mer medveten om idag. Trots det är inte alltid som eleven kan utveckla denna kunskap och integrera den med skolans historieundervisning, då läraren oftast inte har tid att få med det i undervisningen då man till största del är bunden av läroplanerna, kursplanerna och de lokala kursplanerna och endast hinner med att uppfylla de krav som ställs utifrån dem. Det resonemang vilket vi lyfter fram i vår teoridel av Aronsson där han skriver att de historieberättande genrer som inte pekar fram emot det vetenskapliga genombrottet undertrycks trots att de dominerar både medialt och publik: biografer, lokalhistoria och moraliserande anekdoter blir till misstag på vägen mot den viktiga och riktiga historien, finner inte vi relaterar till dagens historieundervisning och syn på historien66_{. I skolan använder man sig idag många gånger av historiska filmer och} dokumentärer, då man inom media fått en växande trovärdighet och lyckats återskapa en nästan fulländat korrekt bild av de historiska berättelser vilka förr endast kunde förmedlas via litteraturen.

Det är viktigt att man som historielärare är medvetet om att eleverna får till sig en annan bild av historien genom olika tv program, reklamer, Internet osv. för att förstå vilken uppfattning eleven har av de olika historiska händelserna och för att vi ska kunna använda oss av det i vår egen undervisning i strävan efter att stärka elevernas historiemedvetande och gynna deras identitetsbildning.

7. Diskussion

Med slutresultatet i vår hand kan vi se att vi kommit att få svar på våra frågeställningar. Våra frågeställningar vilka vi ständigt utgick ifrån och arbetade utifrån är;

♣ Hur har historieundervisningen förändrats genom tiderna (1850-2005)?

♣ Hur har synen av Sverige som ett mångkulturellt samhälle kommit att förändra historieundervisningen?

♣ Hur viktiga var och är förändringarna för de mångkulturella eleverna genom tiderna? För att få svar på vår första frågeställning använde vi oss av relevant och befintlig litteratur vilken vi tyckte på bästa sätt kunde besvara vår fråga. Naturligtvis har vi gjort ett urval av böcker vilket i sin tur leder till ett visst bortfall, dvs. att vi inte kunnat få med all relevant litteratur vilka kan ge svar och ett annat perspektiv till vår frågeställning. Vi har haft detta i åtanke då vi använt oss av litteraturen och därför så ofta som möjligt belyst varför vi valt att föra fram vissa teorier, böcker och forskare och utifrån de resonemang vi tagit till oss knyta an dem till våra tankar och teorier. När det gäller böckernas sanningshalt, det källkritiska problemet, har vi ingen anledning att betvivla böckernas trovärdighet. Det enda källkritiska problemet vi kan finna är i sådant fall att det, som vi tidigare nämner, uppstått ett bortfall då vi gjort vårt urval.

Det vi tydligt kan se är att historieundervisningen har förändrats och den tydliga förändringen ligger i att historieundervisningen idag, till skillnad från folkskolans tid, är mer källkritisk och man är inom lärarutbildningen, bland pedagogerna ute i grundskolan och gymnasiet mer medveten om begreppen historiebruk, historiekultur och historiemedvetande. Genom att inom sin undervisning arbete utifrån dessa begrepp kan man lättare finna en historia vilken eleverna kan relatera till, oavsett etnicitet och kulturell bakgrund, samt komma målet närmare att hjälpa eleven finna sitt sammanhang i den historiska berättelsen och på så vis leder även historieundervisningen till att bli ett identitetsstärkande ämne. Trots att historieundervisningen inte är lika nationalistiskt fostrande idag som under folkskolans tid är ett av de främsta syftena med historieundervisningen, med tanke på att det är ett identitetsstärkande ämne, än idag att se till att fostra goda samhälleliga medborgare. Eleven är idag inte i heller idag i lika stor utsträckning som förr endast en passiv åhörare under historieundervisningen. Många gånger ses eleven som en aktiv aktör som på eget sätt får söka efter kunskap kring de olika historiska förloppen genom varierande arbetssätt, men det är dock historielärarna och läroplanerna som till största del styr över vilka historiska förlopp de ska få arbeta med och sällan väljer man

stoff utifrån eleven eftersom det i många fall råder en tidsbrist vilket innebär att

historielärarna får göra ett urval och då endast hinner få med det som läroplanerna anser vara viktig och betydelsefull historia. Historieläraren tar även idag många gånger upp den största delen av historieundervisningen, genom att vara den aktiva berättaren, den som förmedlar de historiska berättelserna som eleverna förväntas ta till sig och motta som den riktiga. Denna frågeställning hade främst syftet att få läsaren att förstå hur historieundervisningen förändrats och vilka generella drag som lett till denna förändring. Detta för att förhoppningsvis

underlätta för läsaren och även för oss själva, då vi får med det mångkulturella samhället och dess innebörd för den svenska traditionella historieundervisningen. Genom att ge ett historiskt perspektiv på historieundervisningen och då även visa vilka faktorer som leder till förändring, hur den stora historien påverkar den lilla, underlättar det för oss att visa vilka förändringar det innebar för skolväsendet när det svenska samhället kom att kalla sig för ett mångkulturellt samhälle. Trots att vi försökt att ge läsaren en så bred och uppriktig bild av vilka förändringar som skett inom historieundervisningen från folkskolans tid fram till idag som möjligt inser vi att det är ett väldigt brett forskningsområde och att det blir ett bortfall där andra perspektiv vilka inte relaterar till vårt arbete faller bort.

I vår andra frågeställning, hur har synen av Sverige som ett mångkulturellt samhälle kommit att förändra historieundervisningen?, har vi försökt att belysa hur förändringen av att Sverige kommit att bli ett mångkulturellt samhälle påverkat historieundervisningen. Denna

frågeställning har vi försök svara och stödja på de resonemang som tas upp i främst Lgr69 och Lpo94. Vi finner att de avsnitt som vi tar upp ur Lgr69 och Lpo94 är en grund till vårt

tankesätt rörande det mångkulturella samhället och dess innebörd för förändringarna av historieundervisningen. Även här fick vi begränsa oss gällande vilka avsnitt vi ville lyfta fram och vi har till största del utgått från Gruvberger när vi undersökt de läroplanerna vilka gjorde sig gällande före Lgr69. Vi anser att Gruvberger ger oss en rättvis bild av hur

historieundervisningen sett ut för och vilket syfte läroplanerna hade under folkskolans tid fram till mitten på 1900-talet och hur de kom att påverka historieundervisningen. Genom att sedan fortsätta att beskriva läroplanerna och dess påverkan på historieundervisningen i en kronologisk ordning, blir förändringarna av den traditionella undervisningen till den mer mångkulturellt anpassade undervisningen mer tydlig. Att vi gör ett urval leder till, precis som vi skrev gällande vår första frågeställning, att vi endast lyfter fram det vi finner vara mest aktuellt rörande vårt arbete, då man inte kan få med allt. Här handlar det även om tidsbrist och ett försök att undvika att spåra iväg och riskera att få med stoff som inte är av någon större

betydelse för resultatet av vårt arbete och vilket inte relaterar till arbetet. Vi känner dock att den bild av hur det mångkulturella samhället kommit att förändra historieundervisningen lyfts fram i vårt arbete, inte endast ur vårt eget synsätt, utan även av de resonemang vilka stöds av de olika forskare vi utgått ifrån samt de avsnitt vi lyft fram ur läroplanerna och naturligtvis genom våra undersökningar. Vi finner även att det svenska samhällets syn på de

mångkulturella elevernas rätt till utbildning belyses.

När det kommer till vår sista frågeställning, hur viktiga var och är förändringarna för de mångkulturella eleverna genom tiderna?, känner vi att vi även här fått fram ett resultat vilket besvarar frågeställningen även om vi än en gång funnit att det uppstått ett bortfall. När vi valt att svara på vår sista frågeställning har vi till största del utgått från de intervjuer vi gjort samt våra enkätundersökningar. Vi har medvetet valt att våra intervjupersoner ska vara tre personer med utländsk bakgrund och tre med svensk bakgrund och att intervjua tre generationer, dvs. våra intervjupersoner är av olika åldrar genom vilket vi då även kan lyfta fram inte enbart hur de sett/ser på sin historieundervisning utan även visa eventuella förändringar mellan de olika generationers historieundervisning. Det vi kan se av våra intervjupersoners svar är att de inom sin historieundervisning fått lära sig till mestadels om samma historiska händelser,

medeltiden, stormakten, vikingarna osv., trots att de är av olika generationer. Vi kunde inte i heller se att de med utländsk bakgrund hade ett annat synsätt på deras historieundervisning jämfört med de med svensk bakgrund. Det vi dock kunde fastställa av vårt resultat är att de intervjupersonerna med mångkulturell bakgrund hade en annan syn på andra världskrigets förlopp än den som lärdes ut/lärs ut i den svenska historieundervisningen. Detta anser vi visar hur viktigt det är att man som pedagog är medveten om det historiekulturella arvet och hur det kan skilja sig bland de olika eleverna med olika etniciteter och kulturella bakgrunder. Som pedagog är det viktigt att man har detta i åtanke och tar hänsyn till detta då man försöker lära ut den historia som anses vara riktig.

När det gäller resultatet av våra enkätundersökningar fann vi inget direkt avvikande eller överraskande. Precis som hos våra intervjupersoner hade de elever med utländsk påbrå till stor del samma uppfattning av historieundervisningen som de elever med svensk bakgrund. Det enda som vi finner vara av betydelse att nämna gällande våra enkätundersökningar, eller snarare enkätpersoner, är att det bortfall vi nämnde som tillkom rörande denna sista

frågeställning till största del utgörs av att vi endast valt att använda oss av elever som undersökningsgrupp och inte tagit med pedagogernas syn och tankesätt rörande deras

historieundervisning. Vi finner emellertid inte att vi måste gå in djupare på det i vår diskussion då vi redogör för detta bortfall och dess innebörd tidigare i vårt arbete.

8. Sammanfattning

Historieundervisningen har kommit att förändras i takt med de stora samhälleliga

förändringarna. Vår syn på historien och vilken historiesyn som skall komma att undervisas och läras ut till de olika generationerna av den svenska befolkningen från folkskolans tid har alltid präglats av och styrts av det som redan de gamla grekerna visste, av politiken,

ekonomin, kulturen med religion och sociala förhållanden. Länge har historieundervisningen utmärkts av att vara nationalistiskt och fostrande. Från folkskolans tid, mitten av 1800-talet, och även fram på början på 1900-talet var historielärarnas plikt att ge eleverna en bild endast av de historiska händelser som relaterade till det svenska samhället och de stormän som ansågs ge den rätta bilden av den godtrogne, ansvarsfulle och religiösa svenske mannen. Eleverna skulle få en moraliskt rätt bild av hur man skulle vara som individ för att bli en tillgång till det svenska samhället. Historiemedvetandet, historiekultur och historiebruk var begrepp som inte fick en plats i folkskolans historieundervisning och den enda rätta

historiekunskapen kunde endast läras ut av skolan. Endast historieläraren var budbäraren av den historia som ansågs vara riktig medan eleverna inte fick vara annat än passiva åhörare. Den stora historien var i centrum i historieundervisningen och inte förrän på mitten av 1900- talet är det rätt att säga att man började göra kopplingar till den lilla historien. Först då fick eleverna lära sig om de andra aktörerna i de historiska förloppen som inte tillhörde adelsmän, kungar, präster, drottningar osv. De fick lära sig hur det var för den enskilda individen, så som kvinnan, mannen, barnet. Eleverna fick en möjlighet att relatera till det som de har

förkunskaper av, dvs. känslor, hur kan det ha känts att vara slav eller att jobba som bonde på medeltiden för att mestadels tvingas ge bort pengarna till staten, kungen? När vi på senare delen av 1900-talet intog en ny samhällsförändring, Sverige blev mångkulturellt med större förbindelser med omvärlden, kom läroplanerna att förändras drastiskt. Från Lgr69:s tid fram till idag kom inte längre den nationalistiska synen att prägla historieämnets karaktär utan en demokratisk syn där varje individs behov och rätt till en så givande utbildning som möjligt står i centrum. De mångkulturella elevernas rätt till en lika utbildning som de svenska elevernas var inte längre en möjlighet för skolorna att sträva efter utan ett mål. Alla elevers historiekulturella arv och historiemedvetande skall få plats i skolans historieundervisning och

arbetas med på så sätt att elevens identitet stärks och de finner sin plats i det svenska samhället oavsett vilken kulturell bakgrund de har. En stor fokus ligger även vid att historieläraren är medveten om begreppet historiebruk och att man ser till att utnyttja den historia eleven tar till sig även utanför skolan för att eleven ska få en så bred och riktig historiebild som möjligt. Vi lever inte enbart i ett mångkulturellt samhälle, utan även i ett samhälle där eleverna genom tv, dator och olika medier kan ta till sig olika bilder av de historiska förloppen och på egen hand ta till sig den historia de finner vara av intresse och nytta, men där historieläraren kan komma in som handledare och visa vägen och få eleverna att förstå hur och varför samhället utvecklats som det gjort och hjälpa dem finna sin rätta plats i samhället. Trots att det tydligt i detta arbete kommer fram att man måste arbeta med begrepp som historiemedvetande, historiekulturellarvet och historiebruk och att en

historieundervisning där eleverna endast får vara passiva åhörare i längden inte ger en långvarig och nyttbar historiekunskap där eleverna får en möjlighet att utvecklas som

individer och stärka sin identitet, framkommer det av våra undersökningar att man föga inom skolan arbetat/arbetar på detta sätt. Även om det skett en förändring av historieämnets

karaktär och historieundervisningen i sig har de flesta förändringar kommit att ske inom läroplanerna och där har de stannat. De flesta historielärarna sägs ta hänsyn till de olika individerna i klassrummen men väljer trots detta att undervisa en historiesyn som mest relaterar till det svenska samhällets utveckling och där läraren är den aktiva talaren och där det till största delen endast handlar om den stora historien. Den enda vägen att se till att eleverna skapar en förståelse för både sin egen familjehistoria och den egna utvecklingen likväl de stora samhälleliga historiska förlopp och förändringar är att göra kopplingar mellan den lilla och stora historien. Människan måste, för att uppskatta, värdera och påverka historien få bli en del av den. Även om de stora samhälleliga processerna är de som visar mest hur samhället förändrats genom tiderna, påverkar vi individer också samhället och även vi är skapare av historien. Idag innebär det att historieläraren inte enbart ska få eleverna att förstå hur det var förr i det svenska samhället, utan i sitt klassrum få med de olika elevers kulturella bakgrund, en del av världshistorien, och genom den historiekunskap som lärs ut bana väg för framtiden och skapa individer som trots sin kulturella bakgrund känner sig delaktiga i det svenska samhället.

9. Källförteckning