Eftersom intervjuer och observationer gjorde vi enskild valde vi att analysera de enskild. Därför använder vi första formen ”jag” och menar en av oss som analyserar.
5.2.1 Analys av intervju på språkförskola
Kompetensen på språkförskolan är väldigt god På förskolan arbetar både en specialpedagog och en talpedagog och det finns också tio timmar logoped i veckan. På frågan om inkludering har man olika sätt att se på det. Men alla pedagoger pratar om att
inkludering betyder att alla barn ska ha en plats i gruppen, oberoende av vilken diagnos barnet har. Barnen ska kunna delta i alla verksamheter, fungera socialt tillsammans med andra barn. Barnen får mycket uppmärksamhet av vuxna, men är det alltid så bra för barnen? Vad händer när barnen kommer tillbaka till sina hemförskolor? Det måste vara frustrerande för barnen att komma från en liten enhet till en stor enhet med många fler barn. Två av de fyra intervjuade pedagoger anser att man arbetar inkluderat. De två pedagoger som inte tycker att man arbetar inkluderat kan inte se hur det skulle gå till eftersom verksamheten är så speciell. Det finns barn med grav språkstörning och då krävs det en annan verksamhet. Arbetsmetoderna är väldigt strukturerade under hela dagen barnen är på förskolan. Enligt pedagogerna behöver barnen denna struktur och att det är lika varje dag. Barnen kommer från hela kommunen. En av pedagogerna säger att barnen träffar andra barn i större grupper delar av dagen, är det, det hon menar med att de arbetar inkluderat? Men det är ju inte på språkförskolan. En pedagog säger att barnen ska fungera i olika samanhang. Gör barnen det när det endast är sex barn med grav språkstörning i gruppen? Även i frågan om sociala samspelet skiljer sig svaren åt. Två av pedagogerna anser att den sociala samvaron fungerar bra. Om nu den sociala samvaron fungerar bra varför måste man då hjälpa barnen att leka? Även på denna fråga tycker man inte alls lika. Jag tolkar svaren att vissa pedagoger har tänkt på leken. Kanske skulle jag som intervjuare kunnat vara lite klarare i frågan om hur vi hade tänkt i frågan. En pedagog anser att man måste ha ett språk som fungerar för att kunna leka. Hon poängterar att barnen inte har förmåga att skapa bilder och använda sin fantasi. Marton & Booth (2000) tar upp i sin bok att man måste ha erfarit något för att kunna lära sig. När helheten saknas är det mest troligt att lärandet misslyckas. Kan man som pedagog leka fram språkmedvetenhet? Tog jag som intervjuare för givet att pedagogen som jag intervjuade också skulle tolka social samvaro som lek? Eller vad har de för bild av social samvaro? Tittar man på svaren från frågan om vad man skulle ha gjort om inte pengarna styrde fick jag fyra olika svar. ”Fler barn med språkstörning men i anpassade lokaler.” ”Låta
barnen vara kvar i sin vardag och ge kvalitativ stöttning på förskolan”. ”Både medicinsk hjälp och pedagoghjälp”. ”Mer utbildning”.
5.2.2 Analys av observation på språkförskolan
Det har varit väldigt svårt att se på den sociala kompetens och kontakterna på språkförskolan eftersom barnen inte har eller tar kontakt med några andra barn utanför sin grupp. Inga andra barn tar kontakt med språkbarnen heller. Jag kunde inte upptäcka att
barnen hade några konflikter med varandra. Jag upplevde att flickorna som sprang och skvallrade på pojkarna tyckte att det var en rolig lek. Jagade inte pojkarna så jagade flickorna varandra. Men leken skulle ske på flickornas villkor hela tiden. Pedagogerna är väldigt språkmedvetna. Man anpassar språket till barnens nivå och förstärker hela tiden med tecken. Pedagogerna förklara hela tiden olika begrepp och förstärker därmed barnens ordförråd. Barnen har en grav språkstörning så de behöver pedagoger med mycket språkmedveten och det har de.
Funderingar av förskolebarnen om språkförskolan.
Ett av språkbarnen hade räckt finger och sagt fula ord ute på gården. Ett annat förskolebarn kommenterade det under måltiden. – Man får inte göra så.
Pedagogen –Vem var det?
- Jag vet inte men han var stor, men man får inte gör så.
Pedagogen –Var det här på förskolan eller var det hemma där du bor?
- Han går här, han går på bråkförskolan.
Pedagogen –På bråkförskolan?
- Ja, här på bråkförskolan.
Pedagogen – Menar du språkförskolan? Frågar om det är den avdelningen och visar var den ligger.
- Ja.
Pedagogen förklarar att det heter språkförskolan och varför barnen går där.
Enligt pedagogerna på språkförskolan får den inte ha något annat namn än just språkförskola eftersom man ska kunna se vilken inriktning förskolan har. Hur ska barnen veta det och vilka funderingar har barnen om språkförskolan eftersom det förekommer även bråk av dessa barn också precis som av alla barn på förskolor.
5.2.3 Analys av intervju på språkavdelning
Själva ordet inkludering är främmande. Pedagogerna använder sig av begreppet integrering istället. De fyra pedagoger som jobbar på språkavdelningen beskriver inkludering som viktig eller snarare nödvändig. För dem är det inte lokalerna som skapar en integrerad verksamhet utan den sociala samvaron med andra. ”En vanlig” förskoleavdelning där barnens svårigheter kompenseras på det sättet så det inte blir till ett handikapp. Alla pedagoger beskriver social kompetens som viktigare än själva språket. En integrerad verksamhet är inte bara en förmån för språkbarnen. En av pedagogerna
beskriver ”att själva atmosfären är mer tillåtande” på en integrerad avdelning. De som inte har svårigheter har också nytta av det. Barnen lär sig tolerans, och acceptans av olikheter. En annan pedagog säger att det är en optimal lösning när alla har nytta av varandra.
De vuxnas roll är speciellt viktig anser pedagogerna. Det är de som skapar regler och hanterar konflikter och tolkar när det behövs. Vuxna skapar trygghet hos barnen genom att finnas och tillgodose barnens behov. Alla på avdelningen har inte likvärdig utbildning. En av pedagogerna påpekar att det är viktigt med kompetent personal och det är olyckligt att det är pengar som styr kompetensen. Hon säger att hon saknar ”kött på benen” som hon uttrycker sig, samtidigt påpekar hon att mycket av kunskapen fick hon tack vare duktiga kolleger. Specialpedagogtimmar och logopedtimmar anses som nödvändiga i den här typen av verksamhet både för barnens skull och pedagogernas och föräldrarnas. Det krävs en stor kompetens och medvetenhet av pedagoger. Alla tycker att social samvaro fungerar bra tack vare vuxnas tydlighet, men att barnen som kommer från andra verksamheter kan ha det svårt i början. Grunden till konflikter beror på deras övertygelse att ingen tar deras parti. Barnen känner sig svaga i jämförelse med barn utan språksvårigheter. När pedagogerna skulle uttala sig om pedagogiken som de använde sig av och om den skiljer sig från den vanliga verksamheten hade de svårt att besvara frågan. En av dem tyckte att de använde sig av förskolemetodik. Två uppfattade specialpedagogik som en specialpedagogisk kompetens som finns på avdelningen. En funderar om man kan kalla de punktinsatser som görs för barnen, för specialpedagogik. Man använder sig helt enkelt inte av de termerna på deras avdelning eftersom de flesta har förskollärarutbildning, jobbat på språkavdelning i många år och anser inte sig ”speciella” på något sätt.
I frågan om hur man skulle kunna utveckla språkverksamhet om inte pengar styrde ser jag att pedagogerna utgick från sin egen verksamhet dvs. inkluderad som de anser är bäst. Pedagogerna påpekar dock visa brister. Det behövs pengar till utbildning, tjänster och pedagogiskt material till barnen. Barn gruppens storlek och sammansättning är viktig, max 12-13 barn. En av pedagogerna påpekar att avstånd till förskola har betydelse för föräldrar och föreslå större utbud.
5.2.4 Analys av observation på språkavdelning
Den gruppsammansättning som finns på språkavdelningen är långtifrån idealet. Det finns sex barn med språkstörning och de flesta av barnen är 6-7 år vilket innebär att de inte har dragarbarn i sin egen ålder, därför var det svårt för mig att dra slutsatsen angående de sociala kontakterna. Det jag såg var att barn med språkstörning väljer sin ”bästis” bland andra barn med språkstörning. Det fanns inga andra barn i deras egen ålder. Personalen beklagar sig och säger att situationen inte får upprepas. Inkluderingen förlorar sin mening då. Förra året fick de ta emot stora barn med språksvårigheter för det fanns inget bättre alternativ, barnen hade inte klarat sig i en vanlig skola eller förskoleklass. De sociala kontakter som jag har observerat tycker jag fungerar bra ändå. Alla leker med alla fast barnen har sina ”bästisar” i samma ålder och kön. Språkbarnen leker med de yngre dragarbarnen och detta syns särskilt ibland pojkarna, där åldern spelar mindre roll i leken. Det är intressen som pokémonkort och fotboll som drar de till varandra. Kontakten sker på naturligt sätt eftersom barnen är så vana vid denna typ av verksamhet, barnen har inga problem med att förstå varandra. Byte av samtalsämne, ändrande av regler i leken allt detta skedde utan konflikter. Under dessa tre dagar hände det att en flicka blev osams med sin kompis. Hon gick därifrån men kom sedan tillbaka efter några minuter. Men det kändes inte som att hon gjorde detta pga. rädsla för konflikter, utan att markera sin vilja. De barn som jag har observerat och som har varit på avdelningen sedan länge verkar vara mycket sociala trots sina svårigheter t.ex. flickan som flyttade hinken med pärlor och förklarade att alla kan nå den om den står i mitten. Vuxna verkar alltid vara på rätt plats. Under samlingen kunde jag se att man använder språk som är anpassat till barnens förståelseförmåga, personalen upprepar ofta barnens fraser och är språkmedvetna. Man pratar med hela meningar utan att använda orden ”den och det” man använder korrekta namn på sakerna, kraven är också anpassade för barnens utvecklingsnivå. Jag var fascinerad av den lugna atmosfären. Trots att vissa barn använder ett högt röstläge när de pratar och byter lek ofta finns det en känsla av att alla vet hur man bete sig och vet vad som är tillåtet. Pedagogerna hinner reagera innan konflikter bryter ut, det kanske var därför jag inte kunde se några konflikter.