Analys - Finska vinterkriget

I en analys av det resultat som presenteras ser man att Smålandsposten inte nämner Tyskland under utbrottet av finska vinterkriget. Även senare under kriget och under 1940 är kritiken av Hitler och Nazityskland relativt liten. Främst uttrycker Smålandsposten en rädsla för

stormakten Tyskland snarare än regelrätt kritik. Ett exempel på detta är att Smålandsposten är t.ex. rädd för att svensk järnmalm kan användas mot Sverige som vapen,¹⁵² p.g.a. att den svenska handeln av järnmalm främst var med Tyskland blir detta ett tydligt exempel på en tänkbar rädsla. Det tycks finnas en viss tvetydighet i Smålandspostens syn på stormakterna, då denna rädsla existerar för Tyskland skriver Smålandsposten samtidigt att t.ex. stormakterna inte helt klart kan slå ner de mindre neutrala staterna.

När det gäller kritiken av Hitler och Nazityskland finns det knappt något nämnande från Nya Växjöbladet. Endast i slutet då det nordiska försvarsförbundet diskuteras nämns Tyskland

149 Smålandsposten, 1940, 12 mars, ”Spännande dagar”.

150 Smålandsposten, 1940, 14 mars, ”Vapenvila”.

151 Kronobergaren, 1940, 21 mars, ”Krigsrisken”.

152 Smålandsposten, 1940. 2 mars, ”Malmen”.

negativa inställning till ett sådant förbund. Möjligen kan man tolka detta som en rädsla för tysk aggression, då diskussionerna om försvarsförbundet snabbt sedan läggs ner.

Kronobergaren däremot är till skillnad från de andra tidningarna flitig i sitt utpekande av Hitler och Nazityskland som grunden till t.o.m. finska vinterkriget. Återigen kan detta exemplifieras av Anton Johanssons bedömning att Stalin är en efterföljare av Hitlers

angreppspolitik.¹⁵³ Detta betyder dock inte att Kronobergaren förlorar styrkan i sin kritik mot Sovjetunionen.

Någonting som samtliga tre tidningar diskuterar frekvent är Sveriges neutralitet.

Kronobergaren som följer en socialdemokratisk neutralitetslinje är mest lik Nya Växjöbladets linje, som är densamme som Bondeförbundets. Alf Johansson skriver bl.a. i Finlands sak att:

”Högern avvek inte i absoluta termer från den förhärskande majoritetens ställningstagande, men den markerade hela tiden att den var beredd att gå längre och att föra en ”djärvare”

politik än den dominerande opinionskoalitionen.”¹⁵⁴ bör Smålandsposten enligt Johansson då vara ”djärvare” i sina yttringar gällande kriget, vilket överensstämmer med resultatet. Från Smålandspostens håll kan det publicerade brevet från soldat Dyrssen ses som tecken på detta påstående, även att man ofta påpekar att hjälp skall komma till Finland från både övriga nordiska länder och ”utifrån”, d.v.s. de allierade.

Men kanske mest följande en nordisk linje som baseras på en intervention är Smålandspostens ledare 16 mars 1940 som presenterats i resultatet. Här tas återigen Sovjetunionen fram som det främsta hotet, och att en nordisk allians bör skapas mellan Finland, Sverige och Norge.

Som ledaren skriver skulle detta vara en drastisk vändning av svensk utrikespolitik, men finner att det finns goda anledningarna att göra så. Kronobergaren och Nya Växjöbladet nämner inte några sådana majoritetsavvikande önskningar.

Den främsta fiende och hotbild är dock Sovjetunionen i samtliga tre tidningar.

Smålandsposten har bl.a. ett extremt fokus på utrikesminister Molotov där de utpekar honom som Stalins förlängda arm. Smålandsposten skriver ju även senare i klartext att Sovjetunionen bör betraktas som Europas fiende nummer ett.¹⁵⁵ Kronobergaren och Nya Växjöbladet

beskriver flertalet gånger Sovjetunionen och dess invånare för otrevligheter som exempelvis

”barbarer”, just utmålandet av ryssarna som barbarer förekommer även i Smålandsposten.

153 Kronobergaren, 1940, 14 mars, ”Våldsfreden”.

154 A.W. Johansson, 1973, s. 103.

155 Smålandsposten, 1939, 3 december, ”Europeisk väckelse?”.

Kronobergaren är dock kanske unik med att nästan konstant påpeka att Sovjetunionen och Nazityskland är bundsförvanter i och med Molotov-Ribbentroppakten och att den fara som Sverige står inför har sitt ursprung i båda länderna.

Ytterligare koppling till den sovjetiska hotbilden är ogillandet av kommunismen och bolsjevismen som ofta fördöms i Kronobergaren och Nya Växjöbladet. Smålandsposten nämner ideologierna inte lika uttalat utan sätter oftare likhetstecken mellan kommunism och bolsjevism och Sovjetunionen.

Västmakternas potentiella involvering i kriget är även något som diskuteras flitigt. Bl.a. drar Smålandsposten parallellen mellan Finland och Polen utifrån en brittisk synvinkel. D.v.s. att Storbritannien var för passiv och för sen under invasionen av Polen, och att en intervention endast skulle leda till att Norden skulle bli krigsskådeplatsen. Man nämner dock

Storbritanniens potentiella intressen att inte göra Ryssland till sin fiende för att denne då eventuellt kan attackera brittiska intressen i Asien.¹⁵⁶ Kronobergaren utmärker sig däremot att starkt försvara regeringens beslut angående interventionen i Finland. Detta stöd fortskrider under 1939 och 1940.

Enligt Nyboms kategorisering av idealism kontra realism har Smålandsposten ledaren ”Röst från en stupad” som publicerades 5 mars 1940, som presenteras i resultatet ovan. Dock går det inte att blunda för det faktum att Dyrssen är tydlig i sin uppfattning om att Sverige bör ingripa i Finland. Ur det perspektivet blir beslutet att publicera Dyrssens artikel i Smålandsposten tydligt idealistisk i den mening att Dyrssen vill att Sverige ska ingripa. Här finns dock en paradox, då Nybom menar att: ”Huvuduppgiften i den ideologiska kampen sammanföll med den som gällde för den nationella kampen nämligen att bevara den egna självständigheten oförkränkt”¹⁵⁷ Dyrssen är interventionist och följer en nordisk linje då han även anser att Norge bör sluta upp som en ”gemensam nordisk sköld”¹⁵⁸, denna typ av ideologi kan alltså ses som att riskera Sveriges självständighet. Å andra sidan anser förmodligen Dyrssen och därmed Smålandsposten att en möjlig intervention är ett medel för att säkra självständigheten och bevarandet av säkerheten.

Kronobergaren sluter däremot upp med den mer traditionella synen på Nyboms

kategorisering av idealism, d.v.s. att man är stark i kritiken av Sovjetunionen. Däremot är man

156 Smålandsposten, 1939, 2 december, ”Femtio mot en”.

157 T. Nybom, s. 20.

158 Smålandsposten, 1940, 5 mars, ”Röst från en stupad”.

även realistisk, ett tydligt exempel på detta förhållande hittas i ledaren ”Fredsförsöket”, där Kronobergaren är uttrycklig att man ska hjälpa Finland men ”inom neutralitetens ram”, men något mer skulle splittra enigheten.¹⁵⁹ Liknande exempel på både realism och idealism hittas i Nya Växjöbladets ledare.

Återuppbyggnadsarbetet efter fredsfördraget som Nya Växjöbladet nämner den 12 mars¹⁶⁰ är något Erik Carlqvist även nämner i Solidaritet på prov från 1971: ”På en punkt var man enig:

Finlands behov av effektivt stöd vid återuppbyggandet och anpassningen till livet inom de beskurna gränserna.”¹⁶¹ Anmärkningsvärt är att liknande proklamationer om att Sveriges ekonomiska hjälp skall fortsätta till Finland, även efter fredsfördraget, uttrycks inte direkt i de andra två tidningarna.