Internationellt ingripande

Den 12 och 14 december fortsätter ledarna på inslagen väg i sin skildring av krigsförloppet där alltjämt den centrala frågan ställs om vem som kan hjälpa Finland, för ropet på hjälp går inte längre att förneka enligt ledaren ”Eldprov”:

Vi har tidigare i detalj redogjort för den finska styrkan och blott påvisat, hurusom den ryska krigsmakten är den finska oerhört överlägsen i antalet soldater och vapen.” […] Vad gör yttervärlden för att hjälpa finnarna att hejda den stora ryska offensiven? […] Det kommer nu närmast an på England och Frankrike, vad hjälp Finland kan få.¹⁰⁵

Det är tydligt att Smålandspostens tidiga perspektiv till konflikten är att hjälpen borde komma från de länder som tidigare officiellt fördömt krigsbrott och grymhet samt har makten att utmana Ryssland. Med andra ord är det de allierade snarare än de skandinaviska

grannländerna som enligt Smålandsposten borde gripa in: ”Av allt att döma förväntar icke Finland, att blott små neutrala stater träda till. De äro för svaga gentemot den ryske

kolossen.”¹⁰⁶

Ett förekommande tema som ska lyftas fram av Smålandspostens är ett fokus på utländsk press och dess relation till konflikten. En populär referens som återkommer i tidningen är engelska ”Times”¹⁰⁷ och inblicken i dessa länders rapportering erbjuder ytterligare en dimension i den politiska debatten kring konfliktens utgång:

Pressen i London och Paris synes i varje fall vara ense om att Ryssland bör hejdas i sin aktion i norra Finland och om möjligt drivas bort från hela denna ömtåliga ton. Men tidningarna äro icke ense om metoderna.¹⁰⁸

Förutom sitt fokus på andra länders agerande och att regelbundet beskriva Finlands motstånd som underlägset fokuserar även Smålandsposten på en enskild aktör – Vjatjeslav Molotov.

Redan under den första ledarens är inte skribenten återhållsam i sin syn på den sovjetiske utrikesministern:

105 Smålandsposten, 1939, 14 december, ”Eldprov”.

106 Smålandsposten, 1939, 12 december, ”Läget”.

107 Smålandsposten, 1939, 14 december, ”Eldprov”.

108 Smålandsposten, 1939, 23 december, ”Infrusen offensiv”.

Molotoff har ordnat denna komedi med så stor cynism, att han låter envar åskådare fullt förstå, att han driver med både Finland och hela mänskligheten – och sitt eget folk”. ”Han framhärdade konsekvent i påståendet, att det var finnarna, som hotade Leningrad, och inte ryssarna, som hotade vitala finska punkter”. Sovjetregeringens uppträdande mot Finland har en slående likhet med Hitlers taktik mot Tjeckoslovakien och Polen.¹⁰⁹

Beskrivning av Molotov är den som boven i dramat och den sammes beteende antyder

politiska motiv och handlingar som inte faller Smålandsposten i smaken. Den sista paragrafen är värd att notera då ledaren gör en liknelse mellan Sovjetunionens handlingsmönster med det tyskarna använde under andra världskriget början. Således sågs Stalins Sovjet som ett större hot än Hitlers Tyskland vid detta tillfälle. För att återgå till Molotov belyser Smålandsposten denne minister på ett omfattat sätt i förhållande till konflikten men också hans relation med Stalin:

Molotoffs karriär beror dels på hans vänskap med Stalin, dels på hans obestridliga

organisatoriska begåvning” […] Det ligger något av gammalrysk oböjlighet över Molotoffs person, och det är betecknande, att han tidigt utbytt sitt fäderneärvda namn Skrjabin mot partinamnet Molotoff, som kommer av molot, vilket betyder hammare.¹¹⁰

Rent symboliskt visar denna ledare – som för övrigt har rubriken ”Stalins hammare” – att synen på Molotov är den av Stalins förlängda arm i konflikten. Men, även som en stereotypisk bild som illustrerar den generella misstänksamheten mot Sovjetunionen.

Det kommer dröja till alldeles före jul innan röster börjar höjas för en aktiv svensk insats på Finlands sida. Detta börjar ledarsidorna först antyda den 23 december:

På sistone diskuteras denna sak ganska allmänt i den europeiska pressen. ”Sverige uppskattar ingalunda”, skriver ”Times”, ”Utsikten att få gemensam gräns med det bolschevistiska Ryssland, och i Norge fruktar man, att Stalin och Molotoff skola taga upp förslaget att lägga beslag på norsk Atlanthamn, som är isfri.¹¹¹

Sålunda visar studien av denna ledare att Smålandsposten gradvis börjar förstå de konsekvenser som ett ryskt övertag av Finland kan få för andra skandinaviska länder.

Återigen ställs frågan kring hjälp utifrån, men också neutralitetens roll tas upp:

109 Smålandsposten, 1939, 30 november, ”En tragisk komedi”.

110 Smålandsposten, 1939, 19 december, ”Stalins hammare”.

111 Smålandsposten, 1939, 19 december, ”Stalins hammare”.

T. v. måste vi här uppe räkna med fortsatt spänning och hot och hoppas, att Finland kan bringas tillfyllestgörande hjälp utifrån – både från Norden självt och de stora därute – utan att Nordens formella neutralitet måste övergivas.¹¹²

Liknande citat hittas även tidigare den 9 december 1939:

Finland förväntar sig hjälp, men ingen stark hjälpare är i sikte. Västmakterna inrikta sig på att först kunna bringa Tyskland på knä. Först sedan ämna de taga itu med den ryska faran. […]

Västmakterna gingo att straffa angriparen Tyskland först sedan offret låg där förblött och förrött.¹¹³

Den 28 december ett första kall för Sveriges roll i förhållande till Finlands situation från ledarens sida då västmakternas aktionslösa meddelanden antyder att Norge och Sverige förmås öppet stödja Finlands kamp: ”Endast om västmakterna komme att ingripa öppet till Finlands favör och tvingade Norge och Sverige att upplåta väg,[…]”¹¹⁴ Här oroar sig tidningen för vad som kommer att hände om Sverige hamnar i mitten gällande dragkampen om järnmalmen mellan de allierade och Tyskland.

Ytterligare politiska motiv lyfts fram här och kretsar främst kring den svenska malmens betydelse för Englands aktioner. Rent konkret syftar ledaren på engelsmännens potentiella taktik att komma till Finlands räddning samtidigt som man lägger beslag på järnmalmen under Hitlers näsa. Dock förkastar dock senare ledarens denna teori och antyder en skepsis mot engelsmännens nytta då följande citat blir relevanta: ”Men en sådan aktion är långt ifrån aktuell. Finland får vara tacksamt, om det från England får så mycken materiell hjälp, som detta land kan undvara,”¹¹⁵ ”[…] ännu finns det engelsmän, som mena, att man skall göra som i fallet Tyskland-Polen, d. v. s. först låta Finland förblöda och sedan gå att söka straffa den, som våldfört sig på landet.”¹¹⁶

3.1.2 1940

Under år 1940 fortsätter finska vinterkriget. I denna studie ligger fokus i slutet på februari då de första frivilliga svenskarna anlände för att hjälpa finnarna i sin kamp mot Sovjet, samt att fredsfördraget sluts 12 mars 1940. Datumen i fråga är 27 februari till 21 mars, och i

Smålandsposten ryms här totalt tjugotre ledare av totalt tjugosex stycken som på något sätt rör finska vinterkriget eller andra världskriget i sin helhet. Nedanför finns ett urval av dessa

112 Smålandsposten, 1939, 23 december, ”Stalins hammare”.

113 Smålandsposten, 1939, 9 december, ”Kring Finlands kamp”.

114 Smålandsposten, 1939, 28 december, ”Helgens budskap”.

115 Smålandsposten, 1939, 28 december, ”Helgens budskap”.

116 Smålandsposten, 1939, 28 december, ”Helgens budskap”.

ledare presenterade vars syfte är att ge en mer direkt koppling till denna studie, totalt rör detta sig om tio ledare.

Nya Växjöbladet skriver totalt nio ledare från 27 februari 1940 till 23 mars 1940. Av dessa nio är åtta kopplade till andra världskriget. Dock är en av de åtta ledarna främst inriktad på

inrikespolitiska omständigheter under kriget och är därmed inte intressant för denna studie.

Detta resulterar till sju stycken av totalt nio ledare som har direkta kopplingar till finska vinterkriget under 1940.

Kronobergaren skriver också totalt nio stycken ledare från 27 februari 1940 till 21 mars 1940.

Samtliga nio handlar om andra världskriget, men en av dessa ledare är inriktad på

inrikespolitiska omständigheter som inte är direkt kopplat till finska vinterkriget under 1940.

Detta resulterar i att åtta av nio ledare handlar om vinterkriget eller t.ex. kommunismens utbredd, dessa åtta ledare används i denna studie.

3.1.2.1 Svenskt ingripande och neutraliteten

Under en av de första ledarna: ”Så länge vi förmå…” börjar sakteligen rösterna bli starkare för en svensk insats och banden mellan länderna Sverige och Finland betonas kraftigt – med hjälp av bland annat en historisk referens – i förhållande till den dåvarande centrala

stridspunkten som var staden Viborg. Detta faktum blir tydligt då den första ledaren i fråga väljer att berätta om fästningens Viborgs historiska betydelse för finnarna där relationen mellan Finland och Sverige markeras: ”Karl Knutsson, sedermera konung i Sverige (född i Finland), residerade med prakt och glans på Viborgs hus och förkvävde därunder definitivt fiendskapen mellan kareler och de egentliga finnarna”, samtidigt som förhållandet till

ryssarna deklasseras: ”Om stenarna i Viborgs fäste kunde tala, skulle de kunna berätta om det finska folkets hela lidandeshistoria alltifrån den första stund, som finnar och ryssar komma i fejd med varandra,[…]”.¹¹⁷

Samma dag fokuserar Nya Växjöbladet istället på den ryska bombningen av Pajala. Ryssland förnekar att ryskt flygvapen har kränkt svenskt luftterritorium. Nya Växjöbladet menar dock att ryska förnekanden inte betyder mycket längre. Samtidigt tycker man även att en full gottgörelse för skadorna som bomberna orsakade är rätt.¹¹⁸ Hos Kronobergaren ligger fokus på utrikesministermötet i Köpenhamn, där främst förargelse över att den neutrala handeln

117 Smålandsposten, 1940, 27 februari, ”Så länge vi förmå…”.

118 Nya Växjöbladet, 1940, 27 februari, ”Pajala”.

hotas är något som man vill tas upp på agendan. Anton Johansson skriver att västmakterna främst skyller på järnmalmshandel med Tyskland för handelsinvolveringen.¹¹⁹

Ledaren ”Det största av allt” i Smålandsposten har ett annat fokus då den – på ett nästintill romantiserat sätt – utgör en kallelse för svenska män att delta i kriget:

Må envar förstå, att de frivilliga svenskar, som sluta upp på finnarnas sida i kampen mot inkräktaren, icke äro någon vanlig friskara. Det är istället fråga om något stort, det största i sitt slag, som presterats i nyare tids svenska historia. Vad vi än göra för Finlands sak genom penningbidrag och andra gåvor, så förbleknar allt detta mot den offergärning, som tager sig uttryck uti att man giver Finland sitt eget liv.¹²⁰

Den 4 mars 1940 skriver signaturen F.N. en ledare i Nya Växjöbladet titulerad ”Norden och neutraliteten.” där denne bl.a. krediterar neutralitetens äkta ursprung till Bondeförbundet.

Möjligen viktigare är att man framhåller att Sverige inte bör ingå i någon nordisk allians. Det enda enande i Norden bör vara önskan att man skall hålla sig utanför kriget. Samtidigt framför man även sympati och samhörighetskänslor med Finland, men menar ändå att: ”Ett ökat svenskt närmade till den finska politisken¹²¹, som icke finner samma motsvarighet i Danmark och i Norge, innebure ju i sin mån ett fjärmande från dessa stambesläktade nordiska folk.”¹²² Under hela ledaren framstår även bolsjevismen som ett allvarligt hot mot Sverige.¹²³

Ett intressant perspektiv lyfts fram den 5 mars och uttrycks genom en artikel som skrivs av överstelöjtnant Magnus Dyrssens, som därefter dödats i Finland. Denna artikel publicerades därefter i Smålandspostens ledarsida. Smålandsposten är noga med att poängtera att åsikterna som höjs från Dyrssen är hans egna och skall främst representera åsikterna från svenska frivilligkårens soldater i Finland, men poängterar att den nödvändigtvis inte representerar den svenska opinionen hemma.¹²⁴ Detta faktum blir tydligt då Dyrssen ord är temperamentsfulla och i mångt och mycket radikala gentemot tidigare opinionstankar: ”På ena sidan ett

högtstående och i eminent grad livsdugligt folk, kämpande som en man för frihet, hem och härd, på den andra en despotisk, barbarisk och i nuvarande form uppenbarligen icke livsduglig regim, […]”.¹²⁵ Artikel innehåller en politisk agenda då Dyrssen flera gånger ifrågasätter Sveriges roll i kriget. Han hävdar att Sverige möjligen borde bryta sig ut från neutralitetens

119 Kronobergaren, 1940, 27 februari, ”Utrikesministermötet i Köpenhamn”.

120 Smålandsposten, 1940, 29 februari, ”Det största av allt”.

121 Förmodligen en felstavning av ”politiken”, men i originaltexten står det tydligt ”politisken”.

122 Nya Växjöbladet, 1940, 4 mars, ”Norden och neutraliteten”.

123 Nya Växjöbladet, 1940, 4 mars, ”Norden och neutraliteten”.

124 Smålandsposten, 1940, 5 mars, ”Röst från en stupad”.

125 Smålandsposten, 1940, 5 mars, ”Röst från en stupad”.

ram och öppet stödja sitt grannland i norr.¹²⁶ Slutligen har artikeln även en strategisk utgångspunkt då Dyrssen fruktar det värsta skulle finnarna blir övermannade av ryssarna:

”Om Finland krossas, blir Sveriges strategiska läge ohållbart.”¹²⁷

Kronobergaren diskuterar även den svenska beredskapen. Anton Johansson skriver att Sverige inte kan mäta sig kvantitativt med stormakterna, men möjligen kvalitativt. Johansson pekar då på Finland och den stora viljan att slåss för sitt fosterland, som blir till en stark fördel för försvararen. Johansson menar att den svenska arbetarrörelsen har kämpat länge och nu har ett land de är stolta över och som är värt att kämpa för.¹²⁸

Kronobergaren med Anton Johansson som ledarskribent lägger sedan sitt fokus på

interventionisterna i Sverige under ledaren ”Fredsförsöket” och skriver att: ”Vårt folk är ense om att lämna all den hjälp som kan lämnas inom neutralitetens ram, men i den mån

strävandena sträcka sig längre håller icke enigheten.”¹²⁹ Man hoppas även på att fredsfördragen som stundar inte ska bli alltför hårda mot Finland.¹³⁰

Signaturen F.N. fortsätter att diskutera ett nordiskt försvarsförbund även senare i Nya Växjöbladet under ledaren ”Försvarsförbund efter kriget?”. Här verkar F.N. inte vara lika negativt inställd som tidigare. Dock fasthåller hen att i ett sådant försvarsförbund krävs det att samtliga nordiska länder då är med, annars har den ingen nytta. Man kontemplerar även huruvida ett direkt svenskt ingripande skulle potentiellt vara mer skadligt för Finland, då man inte på samma sätt kunde transportera hjälp till Finland, eftersom den kunde bli ett krigsmål att anfalla.¹³¹

Diskussionerna om försvarsförbundet fortsätter i ”Försvarsförbundet” den 23 mars 1940. Nu har önskad om ett försvarsförbund sjunkit då Sovjetunionen påpekat att något sådant skulle vara i strid med fredsfördraget. ”Så snart den sovjetryska telegrambyrån deklarerat, att ett nordiskt försvarsförbund skulle stå i strid med det nya fredsfördraget, var man genast redo att även i Tyskland anslå samma tonfall.”¹³²

126 Smålandsposten, 1940, 5 mars, ”Röst från en stupad”.

127 Smålandsposten, 1940, 5 mars, ”Röst från en stupad”.

128 Kronobergaren, 1940, 7 mars, ”Beredskap”.

129 Kronobergaren, 1940, 12 mars, ”Fredsförsöket”.

130 Kronobergaren, 1940, 12 mars, ”Fredsförsöket”.

131 Nya Växjöbladet, 1940, 19 mars, ”Försvarsförbund efter kriget?”.

132 Nya Växjöbladet, 1940, 23 mars, ”Försvarsförbundet”.

3.1.2.2 Hot mot Sverige

Nya Växjöbladet framlyser en stark negativ bild av Ryssland i ”Trygghet bakom fronten.” där man kallar dem för ”österns barbarer”. Främst då pekar man på att det verkar som ryssarna har prioriterat attacker på civilbefolkning istället för militära mål i sina flygraider.¹³³ Liknande negativa bilder av Sovjetunionen hittas även i Kronobergaren.¹³⁴ Bolsjevismen och

kommunismen framställs även som ett allvarligt hot i Kronobergaren 5 mars 1940.¹³⁵ Då neutralitetens strikta linje länge varit något som alla tre tidningar gemensamt tummat på verkar Smålandsposten vilja förändra denna fasta linje något. Detta faktum blir tydligt den 16 mars under ledaren ”Symboliska skott.” då Smålandsposten uttrycker sin oro inför den allt större ryska hotbilden och betonar en samlad front för de nordiska grannländerna:

Det måste, såsom en talare yttrade i riksdagen under veckan, bliva något nytt hos det svenska folket. Och detta torde icke resa något större motstånd, därest regeringen efter sorgfällig prövning anser sig böra förorda, att Sverige träder ut ur sin över sekellånga extrema neutralitet och ingår en försvarsallians dels med Finland, som måste vänta sig nya ryska aktioner förr eller senare, och dels med Norge, som nu liksom Sverige ser faran närmare.¹³⁶

Förhållandevis lite har skrivits om de ekonomiska perspektiven i förhållande till kriget. Dock presenteras två ledare i tätt följd: ”Malmen.” samt, ”Oljan.” där – som deras namn antyder – malmen och oljans betydelse för Sveriges roll diskuteras: ”Därest Sverige blir indraget i stormaktskriget, kommer för visso vår malm vara en av huvudorsakerna, kanske den enda orsaken. Vår chans att undslippa ett sådant öde ligger främst däri, att det finns en

krigsförnödenhet, som är viktigare än järnmalm: oljan.”¹³⁷ Det finns även en fruktan att vår egen malmexport kan bli vår egen fiende då den kan omvandlas till stål och därefter till kanoner – ett potentiellt vapenhot.¹³⁸