Analys av intervjuer

De äldre lärarna som intervjuades är tydligt fostrade i Lgr 62. Det framkom i flera av intervjuerna att flickorna har mer rytmik och koordination än vad pojkarna har och de har inte samma undervisning vilket var ett tydligt mål med Lgr 62 där det finns tydliga mål för flickor och pojkar. Flickornas övningar skulle fokuseras på smidighet och rytmik medan pojkarnas övningar skulle främja styrka och smidighet. Ett uttalat mål var även att det skulle råda särundervisning vilket de äldre lärarna också bedriver. (Lgr 62)

Ämnet Idrott och hälsa är det enda ämne där flickor i större utsträckning än pojkar inte når målen i årskurs 9 samt att pojkar oftare än flickorna når de högre betygen. (Eriksson m.fl. 2003) Detta tar även Barbro Carli upp (Idrottsläraren 3:2004) där hon berättar att flickorna blivit de stora förlorarna när idrottsämnet har övergått till samundervisning. Flickorna har ett högre betygssnitt i särundervisningsklasser än i samundervisningsklasser och samtidigt har flickorna i samundervisningsklasserna lägre betyg än pojkarna. Samtidigt är det tydligt att samundervisning har gynnat pojkarnas intresse och förutsättningar vilket Eriksson m.fl. (2003) även anser. På liknande sätt tar respondenterna upp att mixade grupper lätt blir på pojkars villkor och där flickorna inte orkar argumentera för sin sak mot pojkarna. Enligt Yvonne Hirdman är ett sätt att skapa jämställdhet att bryta i-särhållandets tabu vilket i sin tur försvagar mannen som norm (Carlsson – Wetterberg, Jansdotter 2004). Samundervisningen utvisar i detta fall att trots att i-särhållandet bryts skapas ändå mannen som norm vilket Barbro Carli uttrycker med, samidrott blir pojkidrott.

Då en strävan gjordes för att nå en mix bland könen i intervjuerna görs även en jämförelse mellan deras svar. Enligt Barbro Carli har många lärare en bakgrund inom den mansdominerade idrotten och idrottens värderingar följer omedvetet med in i undervisningen (Idrottsläraren 3:2004). Detta syns i respondenternas svar. De kvinnliga idrottslärarna tar upp att flickor kan arbeta mer självständigt och har bättre disciplin än pojkarna som ofta behöver mer styrning. Flickorna har mer musik/rörelse och enligt de kvinnliga idrottslärarna är idrotten tuffare bland pojkar. De manliga idrottslärarna pratar på liknande sätt kring undervisningen där de ser att det är lugnare bland flickorna och ett högre tempo hos pojkarna. På liknande sätt är det mer musik/rörelse för flickorna och mer ”manliga idrotter” för killarna ex. bollspel och styrketräning. De manliga idrottslärarna tar även upp att det är ett större engagemang bland pojkarna och betonar mer än de kvinnliga idrottslärarna skillnaderna fysiskt och psykiskt. Denna särartssyn på förhållandet mellan manligt och kvinnligt har följt idrottsrörelsen genom större delen av 1900-talet. Håkan Larsson (2001) menar att när man konstruerar maskulinitet kring den manliga kroppen skapas en heterosexuell matris. Det syns att lärarna gör just detta då de pratar om maskulina och feminina aktiviteter. Då det finns ex. flickor som uppskattar de ”manliga” aktiviteterna bättre gör detta att de uppfattas maskulina. På liknande sätt skulle då de pojkar som mer uppskattar ett lugnare tempo på idrottsundervisningen uppfattas som feminina.

Vissa moment inom idrottsundervisningen lämpar sig bättre än andra att ha särundervisning i. Ett exempel är simning vilket ofta genomförs uppdelat. Detta brukar även vara ett önskemål från eleverna. Däremot dans genomförs ofta gemensamt, dock endast i de vanligaste danserna såsom vals, bugg och foxtrot.

De svar vi fått av respondenterna i våra intervjuer har vi jämfört med litteraturen vi studerat. Vi anser att vi har fått svar, genom våra intervjuer, på att relevant sak har studerats. Därmed bedömer vi vår undersökning som valid.

7.2.1 Fördelar med särundervisning

Flera fördelar som respondenterna tar upp är att flickorna mer kommer till sin rätt då idrotten annars ofta är på pojkars villkor och det är lättare att nå de flickor som inte riktigt vågar i en grupp med bara flickor.

Enligt respondenterna råder det även stora skillnader fysiologiskt och psykologiskt vilket gör att individen tjänar på att undervisningen är uppdelad. För att ett barns utveckling skall vara så optimal som möjligt skall det strävas efter en så positiv och stimulerande miljö som möjligt enligt Annerstedt och Gjerset (2002). De menar vidare att det är viktigt att anpassa varje aktivitet och förhållande för att passa varje individs utveckling. Då flickor och pojkar har stora skillnader i utveckling i åldern mellan 10-17 år då de träder in i puberteten bör undervisningen vara anpassad efter detta. En respondent menade att individanpassningen har nått ett steg länge då det är lättare att individanpassa en grupp baserad på kön än en mixad grupp.

På liknande sätt är där en lärare bland våra intervjuer som beskriver flickorna som mer disciplinerade, klarar av att ta emot instruktioner och arbeta självständigt medan pojkarna behöver mer instruktioner samt är mindre disciplinerade vilket gör att flickorna förlorar på att ha samundervisning.

7.2.2 Nackdelar med särundervisning

Den stora nackdelen som samtliga respondenter tog upp var att de idrottskunniga flickorna förlorar på särundervisning. De riskerar att bli understimulerade. Två lärare som intervjuades hade en lösning på detta. De lät eleverna välja om de ville byta grupp och ha idrottsundervisning med det andra könet. Detta skapar ytterligare en ökad möjlighet till individanpassning. Även de pojkar som inte är så idrottsintresserade förlorar på särundervisning då det oftast är ett ganska högt tempo i en pojkgrupp. Respondenten i intervju 5 anser att elever som byter mellan grupperna riskerade att bli utpekade vilket är en större risk för den mindre idrottsintresserade pojkeleven. Från och med 1980 står det i läroplanen att skolan skall verka för jämställdhet samt att utjämna könsrollerna. I LpO 94 står det att skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Jämför man detta med den nackdel som kan ses där duktiga flickor förlorar på särundervisning samt även de mindre idrottsintresserade pojkarna, gör detta att könsrollerna i idrotten stärks. Mannen blir norm då de bästa flickorna flyttas ”upp” till pojkarna medan de mindre bra pojkarna flyttas ”ner” till tjejerna.

Detta kan jämföras med den debatt som finns kring elitidrotten. Claudio Marcello Tamburrini skriver att en slopad köns åtskillnad skulle ruinera kvinnoidrotten på dess talanger eftersom de

skulle söka sig till de blandade tävlingarna. Detta skulle leda till att den rena kvinnoidrotten skulle uppfattas som en andra sortens verksamhet. Detta kan även resultatet i idrottsundervisningen bli. För att kunna få elitidrotten mer jämställd anser Tamburrini att fokus skall läggas på att arbeta med invanda familjeroller samt satsningen på tjejsporter. Ett led i denna satsning är att ha blandtävlingar inom barnidrotten och inom skolgymnastiken. (Idrott, kön och genus – en kunskapsöversikt 2003)

En lärare tog upp att med uppdelad undervisning missas det vissa saker där han lyfte fram ödmjukhet och visa hänsyn som två saker som pojkarna missar. Detta kan jämföras med den undersökning som Eriksson m.fl. (2003) gjorde där merparten av eleverna hade svarat att de lärt sig ta hänsyn till både pojkar och flickor. Detta ger inte särundervisningen.

Ett problem som läraren ser med den blandade undervisningen med ibland särundervisning och ibland samundervisning är när man skall sätta betyg. Det finns en risk att man förlorar helhetssynen på klassen om man inte ser dem hela tiden vilket kan skapa problem när de skall betygsättas.