Rättsutvecklingen efter HD:s avgöranden år 2011 har inneburit att narkotikamål ska bedömas annorlunda än vad som tidigare gällde.163 HD:s kritik låg främst i användandet av de tabeller avseende art och mängd som länge, och i stort sett utgjort den enda bedömningsfaktorn vid straffvärdebedömningen i narkotikamål. Efter NJA 2011 s. 357 har nya tabeller utformats där betydelsen av art och mängd halverats i förhållande till tidigare tabeller, och som innebär ett ökat utrymme för andra omständigheter att påverka straffvärdebedömningen.164 I bland annat NJA 2012 s. 144 och NJA 2012 s. 535 kan det tolkas som att HD skapat ett straffmässigt ”tak”
för när mängdkriteriets betydelse avtar, och gäller i mål där straffvärdet når den övre delen av straffskalan för grovt och synnerligen grovt narkotikabrott.
De nya tabellerna som utformats anger straffvärden från en halv månads fängelse upp till ca fem års fängelse.165 Tabellerna innefattar alla tre svårhetsgrader men gäller enbart fram till halva straffskalan för grovt narkotikabrott.166 Mängden utgör således en faktor av flera som ska beaktas i ett grovt brott. Det är enbart genom att tillåta andra faktorer spela en strikt och lika avgörande roll som mängdrekvisitet för att straffvärdebedömning ska kunna bli mer nyanserad.
Mängden kan fortfarande i vissa undantagsfall få en dominerande betydelse. Frågan om hur sådana typer av mål ska bedömas har inte prövats av HD men har genom rättskällor, från bland annat HD själva, gått att utläsa.167 Det gäller främst i mål där inga andra omständigheter framkommer, s.k. kontextlösa fall, där rättskällor menar att det inte går att bedöma de på annat sätt än genom en tabellanvändning.
Ett sådant uttalande ger anledning att ifrågasätta åklagarens utredningsansvar i narkotikamål eftersom omständigheterna som kan påverka bedömningen beror på polisens och åklagarens utredningsresultat. Om tabellerna får tillämpas motsvarande straffvärde upp till fem år, kan det leda till att åklagaren nöjer sig med mängden narkotika i exempelvis ett fall där det föreligger förmildrande omständigheter som hade kunnat påverka straffvärdebedömningen.
163 Borgeke, m.fl. s. 1063.
164 SOU 2014:43 s. 188.
165 A.bet. s. 59 ff.
166 Borgeke, m.fl. s. 1065, se även kapitel 5.3.
167 NJA 2008 s. 653 och NJA 2011 s. 357 se särskilt Borgekes tillägg.
Beteckningen grovt narkotikabrott reserveras för sådana gärningar som ingår i en omfattande, organiserad narkotikahantering med ekonomisk vinst som huvudsakligt syfte. Genom att sprida och utnyttja andra missbrukare ska förfarandet anses särskilt hänsynslös. Bedömningen ska även grundas på gärningspersonens ställning i delaktigheten. Gärningspersonens syfte och insikt i organisationen ska också tillmätas större betydelse. Det sagda gäller främst grova narkotikabrott. Vid ringa brott har HD accepterat en tillämpning av tabeller.168 Genom ovan redovisade faktorer i förhållande till tidigare kapitel i uppsatsen kan utläsas vilka typexempel som har ansetts utgöra en straffpåverkande omständighet som ska beaktas. Dessa omständigheter skiljer sig inte från tidigare exempel som framkommer i prop. 1980/81:76 och kan därför inte anses som revolutionerande eller nya.
Den tidigare straffmätningstradition som präglade narkotikamålen, och som i viss grad fortfarande kan påverka bedömningar i sådana mål, måste balanseras för att kunna få det genomslag som påkallats. Vid sidan av mängden ska gärningspersonens roll, delaktighet och ställning undersökas. Fördelning av vinsten samt preparatet farlighet är också omständigheter som ska beaktas för ett fullgott underlag att döma efter.169 Denna praxisomläggning startade efter NJA 2011 s. 357, dvs. år 2011 och kan inte anses vara helt ny, det har snart passerat sex år. Emellertid anses det fortfarande för tidigt att dra en avgörande slutsats om att domstolarna fullt ut tillämpar den nyanserade bedömningen. I många fall, och vissa utvalda, avgränsade och presenterade avgöranden under arbetets gång, kan sägas att de nya tabellerna med den generella straffvärdessänkning som följde efter NJA 2011 s. 357 tillämpas i den mån inga andra omständigheter förekommer eller i fall där det förekommer både förmildrande och försvårande faktorer som ”slår ut” varandra.170 Det bör framhållas att det inte föreligger något förbud mot en mekanisk användning i sådana fall, tabellerna har numera sänkt straffvärdet för att öka utrymmet för andra omständigheter.171
För en tilltalad, eller en icke juridiskt skolad person, kan denna ändrade tabell som leder till mindre hårda straff jämfört med tidigare, uppfattas som lite mer rättvis än tidigare straffmätningar i narkotikamål. Det kan bland annat bero på att mängden i tabellen har förändrats och halverats och därmed har straffvärdena blivit lägre jämfört med tidigare utdömda
168 NJA 2012 s. 849, SOU 2014:43 s. 101 f. och Borgeke, m.fl. s. 1044 och 1063.
169 A.a. s. 1063.
170 Se kapitel 5.4.
171 SvJT 2012 s. 861.
straff. Ur ett juridiskt perspektiv kan det, när det gäller förutsebarhet och rättssäkerhet, inte uppfattas som annat än ett misslyckande att underrätterna inte helt lyckats ta intryck av vad som egentligen påkallas, under alla år, genom förarbeten och HD:s praxis. Det kan till stor del bero på den bundenheten till schabloner som blivit ett allmänt accepterat hjälpmedel inom rättstillämpningen. För att motverka den negativa användningen av tabeller, särskilt i grövre brottslighet, bör tabellerna modifieras så att de enbart anger riktvärden fram till ett straffvärde motsvarande två års fängelse, som är straffminimum för grovt narkotikabrott enligt NSL 3 §.
Därefter borde det inte föreligga mängder som utvisar straffvärden eftersom det av naturliga skäl blir mindre komplicerat för domstolen att falla tillbaka på dessa straffvärden när inga andra straffpåverkande omständigheter föreligger. Tabellerna skulle även kunna utökas till att omfatta straffvärden motsvarande sju års fängelse, för att bättre överensstämma med straffskalan för grovt narkotikabrott.
Domstolarna har i viss mån visat sig obenägen att kunna avgöra narkotikamål utan tabeller. Det kan ifrågasättas om det kan vara en bidragande orsak till att det, i vissa fall, från den brottsbekämpande myndigheten inte utreds andra omständigheter än mängden narkotika i sådan utsträckning att det kan påverka straffvärdet i ett narkotikamål. Ett sådant förfarande kan problematisera ett av de syften som nämndes inledningsvis.172 Rätten till tystnad finns stadgat i FuK 12 § som följer av EKMR art. 6 och gäller för var och en som är skäligen misstänkt för brott. Särskilt när det gäller narkotikabrott och risken för repressalier kan i praktiken denna rättighet urholkas. Om det från åklagaren sida inte bedrivits en sådan robust förundersökning som kan föranleda en rättvis bedömning vad gäller rollfördelning och delaktighet, krävs att en tilltalad berättar, vilket utöver rätten att inte behöva bidra till utredningen kan utsätta personen själv och personer i dennes närhet för fara. Praxisomläggningen har enbart syftat till att öka medvetenheten kring differentieringen och nyanseringen som bör ske i narkotikamål.173 Den visar att de omständigheter som upptogs redan i prop. 1980/81:76 fortfarande är aktuella. Både kvalifikationsgrunderna samt försvårande och förmildrande omständigheterna har enbart utvecklats genom tidigare och nyare uttalanden.
172 Se kapitel 1.2.
173 SvJT 2011 s. 666 f.
7.1. AVSLUTADE KOMMENTARER
Sverige har alltid intagit en restriktiv syn särskilt gällande narkotikabrott. Under flera decennier har narkotikamålen avdömts med hjälp av tabeller. Den förändring som det talas om i den juridiska debatten och som har behandlats i uppsatsen är snart 40 år gammal.
Straffmätningstraditionen har blivit allmänt accepterad eftersom den främjat en enhetlig rättstillämpning överallt i landet. Den förändring som synes etablerats är mindre stränga tabeller när det är fråga om enbart mängden narkotika. Visserligen ska andra omständigheter vägas in i bedömningen men det gäller enbart när sådana omständigheter är utredda och föreligger i sådan utsträckning att de kan beaktas av rätten. En större mängd kan också tala för att brottsligheten är av en viss hänsynslös grad. Den nya praxisomläggningen innebär förenklat att brott som inte omfattas av lagstiftarens beskrivning i prop. 1980/81:76 inte oavkortat ska bedömas som grovt narkotikabrott. Det är nödvändigt att HD prövar hur s.k. kontextlösa fall ska bedömas. Denna fråga har varit aktuell i bland annat Asps och Perklevs artiklar i SvJT.174
Tabellerna återspeglar straffvärde efter s.k. kurirfall, sådana fall där en misstänkt ertappas med en stor mängd narkotika och det inte framkommer andra faktorer av betydelse. Mängdkriteriet kommer fortsättningsvis vara dominerande så länge andra straffpåverkande omständigheter saknas. Det innebär att det inte föreligger något hinder mot en mekanisk tabellanvändning.175 Däremot kan den rättssäkerhet som talas om i straffvärdebedömningar alltjämt ifrågasättas.
Rätten till tystnad är en rättighet som blir intressant i sådana fall eftersom det i praktiken innebär att den misstänkte riskerar hårdare straff om inte han berättar för åklagaren eller rätten hur det egentligen ligger till, om åklagaren misslyckats med att finna sådana omständigheter. Ofta är det farliga personer som står bakom hanteringen och därför väljer de flesta gärningspersonerna att inte uttala sig. Ett fängelsestraff är ett bättre alternativ än de repressalier den tilltalade kan utsättas för. Sett i sin helhet har uppsatsen varit ganska upprepande och det beror på att samma bedömning alltid legat till grund för dem grova brotten. Domstolarna är vana med tabeller och denna vara är svår att bryta, man brukar säga; att det är svårt att lära en gammal hund att sitta.
Resultatet av uppsatsen leder till slutsatsen att det inte föreligger någon ”revolution” på narkotikastraffrättens område utan syftet år 1981, år 2011 och år 2016, har enbart varit att påminna och vidareutveckla de resonemang som alltid varit densamma i narkotikamål.
174 SvJT 2012 s. 131 ”Straffmätning i narkotikamål – fyra domar från HD”, Peklev, A. s. 140.
175 SvJT 2012 s. 861.