JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet
Narkotikabrotten och de övriga omständigheterna
samt tabellanvändningen
Naz Hadi Zihaoui
Examensarbete i straffrätt, 30 hp Examinator:
Stockholm, höstterminen 2017
I
NNEHÅLLSFÖRTECKNINGABSTRACT ... 4
SAMMANFATTNING ... 5
FÖRORD ... 6
FÖRKORTNINGAR ... 7
1. INLEDNING ... 8
1.1. BAKGRUND ... 8
1.2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 10
1.3. AVGRÄNSNING ... 13
1.4. METOD OCH MATERIAL ... 14
1.5. DISPOSITION ... 17
2. NARKOTIKASTRAFFLAGENS UTVECKLING ... 18
2.1. NARKOTIKASTRAFFRÄTTEN ... 18
2.2. TIDIGARE BESTÄMMELSER ... 19
2.3. 1981 ÅRS LAGÄNDRING ... 20
2.4. FORTSATTA ÄNDRINGAR ... 24
3. DOMSTOLARNAS BEDÖMNING ... 25
3.1. BESTÄMMANDE AV STRAFFVÄRDE ... 25
3.2. BROTTSINTERNA OCH BROTTSEXTERNA OMSTÄNDIGHETER ... 26
3.3. ETABLERADE TABELLER I NARKOTIKAMÅL ... 27
3.4. PRAXIS EFTER ÅR 1981 ... 28
3.5. MÄNGDREKVISITET ... 34
3.6. ÖVRIGA KVALIFIKATIONSGRUNDER ... 35
3.6.1. Större omfattning eller yrkesmässig ... 36
3.6.2. Särskilt farlig eller hänsynslös art ... 36
3.6.3. Andra relevanta omständigheter ... 37
4. HD:S NYA PRAXIS ... 38
4.1. INLEDNING ... 38
4.2. PRAXIS EFTER ÅR 2011 ... 38
4.3. RUBRICERINGSFRÅGOR ... 48
4.4. STRAFFPÅVERKANDE OMSTÄNDIGHETER ... 49
4.5. VÄRDERINGEN AV OMSTÄNDIGHETERNA ... 50
5. DE NYA TABELLERNA ... 52
5.1. INLEDNING ... 52
5.2. ÖVRE GRÄNSEN FÖR MÄNGDENS BETYDELSE ... 52
5.3. PRELIMINÄRA GRÄNSEN FÖR GROVT NARKOTIKABROTT ... 53
5.4. TABELLER AVSEENDE SPECIFIKT UTVALDA PREPARAT ... 53
6. BAKGRUND TILL NUVARANDE RÄTTSORDNING ... 56
6.1. SOU2014:43 ... 56
6.2. FÖRSLAG TILL TABELL INFÖR 2016 ÅRS REFORM ... 58
6.3. PROP.2015/16:111 ... 59
6.4. UNDERRÄTTSPRAXIS ... 61
6.5. GRÄNSDRAGNING MELLAN GROVT OCH SYNNERLIGEN GROVT NARKOTIKABROTT ... 63
6.5.1. Solna tingsrätts dom mål nr. B 5676–16 ... 63
6.5.2. Svea Hovrätts dom mål nr. B 2940–17 ... 64
6.5.3. Riksåklagarens överklagan dnr. ÅM 2017/4540 ... 65
6.6. HÖGSTA DOMSTOLENS DOM MÅL NR.B3492–17 ... 66
7. ANALYS ... 67
7.1. AVSLUTADE KOMMENTARER ... 70
8. KÄLLFÖRTECKNING ... 71
8.1. OFFENTLIGT TRYCK ... 71
8.1.1. Lagtext ... 71
8.1.2. Betänkanden ... 71
8.1.3. Propositioner ... 71
8.2. LITTERATUR ... 72
8.3. ARTIKLAR ... 73
8.4. RÄTTSFALLSFÖRETECKNING ... 73
8.4.1. HD avgöranden ... 73
8.4.2. Underrättspraxis ... 74
ABSTRACT
Drug related crimes have for a long time been distinguished from other crimes within criminal law pertaining to penal law and sentencing. Courts have for a long time, in drug related crimes, applied tables and have let these determine the outcome in the cases, both in terms of crime classification and sentencing. These tables are determined through established practice and with regards of the type and quantity of narcotics. The ruling judgement was considered to lead to a predictable and uniform application of the law. The degree of proportionality and equivalence which characterized the predictable application of the law is an entirely different question;
uniformity does not imply equity.
Section 3 of the Narcotic Drugs Penal Law (NSL) states that other factors, in addition to the type and amount, should be considered in the classification of the crime. In 2011, the Supreme Court announced that it would hear a petition on the question of crime classification and sentence determination regarding a relatively new narcotic drug. The question at hand during the so-called Mephedrone-case NJA 2011 s. 357 was how to class the drug mephedrone in terms of danger. The case focused instead on the application of the tables and the other factors which were to be considered in the judgement. Since the tables have been dominant in sentencing for a long time, the decision from the Supreme Court came as quite a surprise. In this case the Supreme Court pronounced which circumstances, in addition to the quantity of drugs, should be weighed into the classification and to achieve a fair outcome.
One of the criteria to classify a crime as a grave narcotics crime is the involvement of large quantities of drugs. Regarding the application of the quantity requirement after 2011, its importance decreases, the larger the quantities being considered, and instead the focus is placed on the other factors such as the type of narcotics operations, the actors involved, the purpose and understanding on the operation and the beneficial interest. The Supreme Court has also determined that there should be some form of “ceiling” for the weightage provided to the type and quantity of drug, and that this significance should be limited if considering more stringent punishment. This is not to say that this factor loses all significance at the highest levels of penal value. It is emphasised in the 2016 reform that the quantity requirement should be considered in conjunction with the other qualifying grounds stated in the section 3 of the NSL law in the determination of the sentence. This change is based on statements from preparatory legislative work from 1980. Given that this was nearly 40 years ago, the “revolutionary” change made by the Supreme Court can hardly be considered unexpected, rather only expanded.
SAMMANFATTNING
Narkotikabrotten har under lång tid skiljt sig från övriga brottstyper inom straffrätten i fråga om straffvärde och därmed påföljdsval. I narkotikamål har domstolarna länge tillämpat tabeller och låtit dessa styra utgången i målet, både i fråga om rubricering och straffvärdebedömning.
Tabellerna är upprättade genom en sammanställning av praxis och med beaktande av en viss sort och mängd narkotika. Den styrande bedömningen ansågs leda till en förutsebar och enhetlig rättstillämpning. Frågan om vilken grad av proportionalitet eller ekvivalens som präglade den förutsebara rättstillämpningen är en helt annan fråga; enhetlighet betyder inte likformighet.
Av NSL 3 § framgår att även andra omständigheter, utöver arten och mängden, ska vägas in vid rubricering av brottet. Med tabellanvändningen frångicks ofta dessa övriga omständigheter.
Högsta domstolen meddelade år 2011 prövningstillstånd i fråga om rubricering och straffvärdebedömning i ett narkotikamål avseende ett relativt nytt preparat. Frågan var hur preparatet mefedron skulle bedömas i farlighetshänseende, det s.k. Mefedron-fallet, NJA 2011 s. 537. Den egentliga frågan i Högsta domstolen gällde preparatets farlighet, men kom framförallt att handla om tabellernas användning och de övriga omständigheter som ska väga in i bedömningen. Eftersom tabellerna länge varit dominerande uppfattades domen som överraskande. I NJA 2011 s. 357 och efterföljande domar på narkotikastraffrättens område uttalar Högsta domstolen vilka omständigheter som utöver sort och mängd narkotika ska väga in i rubricerings- och straffvärdebedömningen i syfte att uppnå ett rättvisande resultat.
Ett av kriterierna för grovt narkotikabrott är att brottet avsett en större mängd narkotika. Vad gäller mängdrekvisitets tillämpning efter år 2011 framgår att betydelsen avtar ju större mängd det är fråga om, där ska främst andra omständigheter beaktas, exempelvis vilken typ av narkotikaverksamhet det rör sig om, gärningspersonens roll, syfte och insikt i verksamheten samt vinstintresse. Högsta domstolen har även uttalat sig om att det ska föreligga ett sorts ”tak”
för betydelsen av sort och mängd och att denna faktor, vad gäller den övre delen av straffskalan, ska ha en begränsad betydelse. Det ska inte tas till intäkt att betydelsen helt förlorar verkan vid de allra högsta straffvärdena. I 2016 års reform betonas att mängdrekvisitet, likt övriga kvalifikationsgrunder i NSL 3 §, ska samspela med varandra vid den slutliga straffmätningen.
Den förändring som Högsta domstolen åstadkommit baseras på förarbetsuttalanden utvecklade år 1980. Det är snart 40 år sedan vilket leder till slutsatsen att Högsta domstolen
”revolutionerande” omläggning knappast kan anses oväntad, snarare enbart utvecklad.
FÖRORD
Jag vill rikta ett stort tack till min handledare Malou Andersson som stöttat och väglett mig under uppsatsarbetet.
Uppsatsen, och programmet i övrigt, har varit lärorikt, spännande och väldigt givande. Jag vill även rikta ett tack till min familj och mina vänner som stöttat mig under mina studieår samt tacka alla tidigare lärare som alltid trott på mig. Utan er motivation hade jag aldrig lyckats.
Stockholm, den 2 januari 2018
Naz Hadi Zihaoui
FÖRKORTNINGAR
EKMR Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
RB Rättegångsbalk (1942:740) BrB Brottsbalken (1962:700) NSL Narkotikastrafflagen (1968:64)
FuK Förundersökningskungörelse (1947:948) HD Högsta domstolen
HovR Hovrätten
TR Tingsrätten
Prop. Proposition
SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning
1. INLEDNING
1.1. BAKGRUND
Narkotikamissbruket är ett av de allvarligaste samhällsproblem som Sverige har att bekämpa.
Målsättningen är ett samhälle fritt från narkotika och utgör således ett problem som ska bekämpas inom alla samhällsområden.1 Innan NSL:s ikraftträdande fanns det ansvarsbestämmelser som kriminaliserade vissa företeelser med narkotika i bland annat narkotikaförordningen från år 1962. Missbruket hade vid denna tid ökat i Sverige och en strängare reglering ansågs påkallad. Förhoppningen var dels att minska missbruket men även att bekämpa den organiserade brottsligheten.2 Dessa grundläggande tankar resulterade i NSL som sedan dess antagande år 1968 ändrats ett stort antal gånger. Syftet med ändringarna har främst varit att skärpa straffen samt bekämpa den illegala handeln på nationell och internationell nivå.3 Genom att bekämpa den illegala handeln med narkotika skulle det per automatik leda till minskat missbruk.4
Narkotikabrotten är uppdelade i tre svårhetsgrader ringa, normalgraden och grovt narkotikabrott. Sedan år 2016 har straffskalan avseende grovt brott uppdelats i två stycken genom införandet av synnerligen grovt narkotikabrott som en del av det grova narkotikabrottet, NSL 3 § 2 st. Andra stycket har således samma kriterier som första stycket men är att anse som försvårande i relation till första stycket.5 Ett straffvärde ska reflektera gärningens förkastlighet enligt BrB 29 kap. 1 § dvs. återspegla brottet eller den samlade brottslighetens straffvärde med beaktande av intresset för en enhetlig rättstillämpning. Enligt förarbetena är bestämmelsen ett uttryck för de grundläggande kraven på proportionalitet och ekvivalens som alltid bör beaktas.6 Proportionalitetsprincipen innebär i stora drag att den som begår en brottslig handling ska få ett straff som står i proportion till handlingens allvar. Ekvivalens betyder att olika personer som
1 Prop. 1980/81:76 s. 194, prop. 1992/93:142 s. 14 och Träskman, P., ”Narkotikastraffrätten”, 1 uppl., Nordstedts Juridik AB, Finland 2012, s. 11.
2 Träskman, s. 38 f.
3 Prop. 1968:7 s. 61, prop. 1972:67 s. 27, Träskman s. 38 f. och SOU 2014:43 s. 32 f.
4 Träskman, s. 42.
5 Södertörns tingsrätts dom den 13 juni 2017, mål nr. B 731–17 s. 37.
6 Prop. 2015/16:111 s. 8.
begår likartade brott ska få samma straff. Inbegripet ska straffet utdelas efter förtjänst med beaktande av brottslighetens natur.7
Narkotikabrotten utmärkte sig inom straffrätten bland annat genom de exceptionellt höga straff som utdelats de senaste decennierna genom en schematisk användning av utarbetade tabeller.8 Tabellerna är baserade på arten och mängden narkotika och har utgivits genom sammanställningar av praxis, se exempelvis ”Studier rörande påföljdspraxis.”9 Tabellerna anger straffvärden som motsvarar fängelse mellan en halv månad och ca fem års fängelse.
Mängdrekvisitet kunde därmed ensamt ligga till grund för straffvärdebedömningar i narkotikamål, eller att kriteriet fick en dominerande ställning och låg till grund för den slutliga straffmätningen. Tabellerna ansågs leda till att straffmätningen i narkotikamål var enhetliga åtminstone fram till att HD meddelade dom i NJA 2011 s. 357, genom att personer – oavsett ställning – med likalydande art och mängd dömdes på ett likartat sätt. Det ska skiljas från likformighet på så sätt att avsikten och motivet till gärningen oftast lämnades utan avseende.10
En enhetlig rättstillämpning kräver också att den stämmer överens med kravet på rättssäkerhet.
Rättssäkerhet, liksom legalitet-, likhet- och proportionalitetsprincipen måste styra rättssystemet för att uppfattas som rättvist av medborgare. Vidare bör reglerna utformas och tillämpas på ett sätt som är förutsebart, eller ökar förutsebarheten. För att uppfylla dessa förutsättningar behöver straffsystemet uttrycka tydliga och konsekventa regler som gör det möjligt för envar att förstå innebörden och konsekvensen av ett visst handlande. I prop. 1987/88:120 omfattas dessa begrepp av termen straffvärde.11 Straffvärdet inom narkotikamål framkommer genom dessa utarbetade tabeller baserade på vilket preparat och hur mycket narkotika det är fråga om. Den praxisutveckling som skett på narkotikastraffrättens område avseende tillämpningen av mekaniska tabeller stod således inte överens med lagstiftarens intentioner, om att anpassa och nyansera bedömningen i narkotikamål likt övriga brottmål, som kom till uttryck i förarbetena till ändring i NSL särskilt gällande de grova brotten.12
7 Borgeke M. & Heidenborg M., ”Att bestämma påföljd för brott”, 3 uppl., Wolters Kluwer, Poland 2016, s. 38 och Zila J. & Jareborg N., ”Straffrättens påföljdslära”, 5 uppl., Wolters Kluwer, Poland 2017, s. 69.
8 Andersson, M., m.fl., ”Narkotikabrotten – en kommentar till de centrala bestämmelserna om narkotikabrott”, 1:4 uppl., Iustus förlag AB, Uppsala 2012, s. 172 f.
9 Se kapitel 5.
10 SvJT 2006 s. 828 ”suum cuique – om påföljdsbestämning och behovet av påföljdspraxis”, Ulväng M., s. 840, Träskman s. 143 f. och Asp, P., Ulväng, M. & Jareborg, N., ”Kriminalrättens grunder”, 2 uppl., Iustus förlag AB, Uppsala 2013, s. 51.
11 Prop. 1987/88:120 s. 36.
12 Prop. 1980/81:76 s. 204.
I NJA 2011 s. 357 hade HD att pröva frågan om hur ett visst preparat skulle bedömas i farlighetshänseende. I förevarande fall tog HD även ställning till den negativa straffmätningstradition som präglade narkotikamål.13 I målet och i HD:s efterföljande domar på narkotikarättens område tydliggörs de omständigheter som, utöver arten och mängden narkotika, ska beaktas vid rubricerings- och straffvärdebedömningen. Det borde innebära att förutsebarheten för den som begår eller planerar att begå ett narkotikabrott ökar. Denna förändring har uppfattats som genomgripande men kan knappast anses överraskande eftersom lagstiftaren länge förespråkat en sådan bedömning som HD, på ett pedagogiskt sätt, redogör för i bland annat NJA 2011 s. 357.
1.2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Kriminalpolitikens främsta syfte är att förebygga brott. I NSL regleras olovliga befattningar med narkotika. Den mest centrala bestämmelsen återfinns i NSL 1 § som kriminaliserar olika handlingar med narkotika och har utformats enligt följande.
1 § Den som olovligen 1. överlåter narkotika,
2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk, 3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,
4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,
5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller
6. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika
döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.
Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av narkotika, olovlig befattning i vissa fall med narkotika finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Lag (2000:1228).
13 Andersson, m.fl. s. 177.
Om brottet med hänsyn till arten och mängden samt övriga omständigheter är att anse som ringa narkotikabrott tillämpas NSL 2 § och gärningspersonen döms till böter eller fängelse i högst sex månader. För att grovt narkotikabrott ska föreligga krävs att det ska vara fråga om brott som utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskild farlig eller av hänsynslös art, för sådan brottslighet kan utdömas fängelsestraff till minst två år och högt sju års fängelse. Liknande omständigheter av försvårande art kan leda till att brottet kan anses utgöra ett synnerligen grovt narkotikabrott som uppgår till minst sex år och högst tio års fängelse, se NSL 3 §. Syftet med uppsatsen är att undersöka vilken betydelse olika omständigheter, som ska beaktas, har vid straffvärdebedömning i narkotikamål främst gällande de grövre brotten. Redan i 1980 års reform avseende grovt narkotikabrott uttalade lagstiftaren att domstolarna måste nyansera sina bedömningar i narkotikamål och avlägsna sig från en strikt tabellanvändning. Tanken var dels att ge större utrymme för brottets svårhet att komma till uttryck i straffvärdet och dels att balansera den stränga praxis som etablerats på narkotikastraffrättens område.
Uppsatsen avser att undersöka varför domstolarna, fram till HD:s avgörande i Mefedron-fallet, valt att bortse från lagstiftarens vilja avseende omständigheter som ska beaktas vid grovt narkotikabrott, så som den kom till uttryck i prop. 1980/81:76. Vidare avses att undersöka HD:s praxis, både tiden efter 1981 års lagändring samt praxisomläggningen år 2011. Uppsatsen kommer att undersöka en frågeställning som är av intresse och ofta förekommande inom den juridiska diskussionen. Vilken betydelse ska gärningspersonens roll och deltagande ha vid bedömande av ett narkotikabrott som grovt brott? Vad gäller den grövre narkotikabrottsligheten är det inte sällan personer högre upp i organisationens hierarki som utnyttjar andra missbrukare eller kurirer att agera på ett visst förutbestämt sätt. Det är exempelvis fråga om gärningspersoner som ertappas av polis på bar gärning i anslutning till en plats, eller till ett fordon, där det påträffas en stor mängd narkotika, s.k. kontextlösa fall.14 Det är inte sällan dessa personer missbrukar narkotika själva, de innehar inte heller en sådan roll och delaktighet som är reserverad för och kommer till uttryck i bland annat prop. 1980/81:76 om vilka brott som är att anse som grova narkotikabrott.
14 SvJT 2015 s. 440 ”Mefedrondomen och Högsta domstolens nya straffmätningspraxis”, Ulväng M., s. 444 och Andersson, m.fl., s. 186.
En följdfråga som blir av intresse är vilka krav det bör ställs på utredningen och vem som bär det huvudsakliga ansvaret för utredningsresultatet. Faller det inom ramen för åklagarens område att belysa sådana omständigheter eller är det den tilltalade som egentligen måste yttra sig och medverka i utredningen för att få en fullständig och rättvis bedömning? En av alla rättigheter som tillkommer en misstänkt är rätten att inte yttra sig över brottsmisstanken mot denna vilken återfinns i bland annat FuK 12 §, se även EKMR art. 6. HD har accepterat en användning av tabeller i ringa narkotikabrott.15 Vid fråga om rubricering av narkotikabrott mellan normalgraden och grovt brott har HD uttryckligt angett att domstolarna ska tillåta andra omständigheter, än art och mängd, beaktas i större utsträckning.16 Liknande uttalande anförde HD i fall som behandlar straffvärden på den övre delen av straffskalan för grovt narkotikabrott.
Den övre delen av straffskalan har erhållit en gräns genom praxis. Domstolen har för olika preparat dragit en ungefärlig gräns vid halva straffskalan, vilket utgör ca fem års fängelse beroende på vilket preparat det är fråga om.17 Vad som hamnar utanför HD:s uttalanden, och som är av betydelse för en del av uppsatsen, är den nedre delen av straffskalan för grovt brott, dvs. minimistraffet om två år fram till ca fem års fängelse. Ska den delen av straffskalan kunna avgöras schabloniserat? Borde inte tabellen avfärda straffvärden som ligger inom rubriceringen grovt narkotikabrott och istället enbart ange straffvärden upp till två års fängelse, eller istället utöka tabellen och ange straffvärden motsvarande sju års fängelse som är den tillämpliga straffskalan för grovt narkotikabrott sedan 2016 års reform.
Följande frågeställningar ska besvaras.
- Hur har narkotikastraffrätten utvecklats och vad avsåg ändringarna?
- Hur har domstolarnas bedömning sett ut i narkotikamål och vilka omständigheter är av betydelse för att rubricera ett brott som grovt narkotikabrott?
- Vilka faktorer talar för en straffvärdebedömning i skärpande alternativt förmildrande riktning?
- Vad är tabellernas egentliga funktion och hur är dessa etablerade?
- Hur, och i sådana fall på vilket sätt, har straffvärdebedömningen förändrats efter NJA 2011 s. 357?
15 Se NJA 2008 s. 653.
16 Se NJA 2012 s. 70.
17 Se NJA 2012 s. 144 och NJA 2012 s. 535.
1.3. AVGRÄNSNING
Uppsatsen avgränsas till att behandla narkotikabrott enligt NSL. Narkotikabrott kan även hänföras till smugglings- och dopningsbrott men sådana typer av brott kommer inte att behandlas i uppsatsen.18 Uppsatsen avser inte heller att fokusera på särskilda narkotikapreparat utan undersöker frågan på ett mer övergripande plan. Vilken roll den tilltalade har i narkotikahandeln kan påverka såväl rubricering som straffvärdebedömning. I de mål domstolen gjort en rollfördelning och delat ansvaret för de olika ställningarna, kommer en viss ansvarsfördelning att presenteras. Utöver detta kommer frågor gällande medgärningsmannaskap inte att undersökas i denna framställning. Uppsatsen avser att främst undersöka de grova narkotikabrotten, de andra graderna berörs i den mån det är av intresse eller för att öka förståelsen för uppsatsen. När domstolen har att avgöra vilken svårhetsgrad en viss gärning ska hänföras till påtalar rättskällorna, och främst HD, vikten av att låta andra omständigheter styra straffvärdebedömningen. HD har som ovan sagts även påkallat en sådan ordning när det gäller den övre delen av straffskalan inom rubriceringen grovt brott som genom praxis anses ha fått ett sorts ”tak” för när mängdens betydelse inskränks.19 Frågan blir om det anses proportionerligt att låta tabeller styra bedömningen i de fall där det inte framkommer andra omständigheter eller de fall som har ett straffvärde inom den nedre delen av straffskalan för grovt brott.
Uppsatsen avser att undersöka vilka omständigheter som medför att brottet är att anse som grovt respektive synnerligen grovt narkotikabrott. Det gäller dock enbart sådana omständigheter som är av betydelse för straffvärdebedömningen i målet och som i stora drag hänförs till straffrätten.
Beteckningen synnerligen grovt narkotikabrott infördes nyligen i lag år 2016 och HD har meddelat prövningstillstånd beträffande frågan om rubricering mellan grovt respektive synnerligen grovt narkotikabrott samt straffmätning.20 Frågan om synnerligen grovt narkotikabrott förelegat har prövats i vissa underrätter, men denna praxis har i viss mån uppfattats som spretig.21 Vad som kan anses utgöra synnerligen grovt narkotikabrott är därmed något oklart.
18 Se Lag (2000:1225) om straff för smuggling och lag (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.
19 SvJT 2013 s. 1 ”Påföljdsbestämning i narkotikamål”, Borgeke M., s. 53 f., se även kapitel 5.2.
20 HD:s dom den 9 november 2017, mål nr. B 3492–17.
21 ÅM 2017/4540 s. 9.
Processrättsliga aspekter såsom bevisfrågor och frågor som kan komma att aktualiseras under förundersökningen kommer inte att ingå i arbetet. Uppsatsen ska behandla faktorer som påverkar straffvärdebedömningen. Frågor om den slutliga påföljdsbestämningen som i stor utsträckning hänförs till gärningsmannens person eller frågor om återfall m.m. kommer därför inte att behandlas om det inte har en tydlig koppling till straffvärdebedömningen.
Påföljdsbestämningen kan komma att belysas i praxissammanfattningen, i den utsträckning det behövs för att redogöra för den straffskärpande utvecklingen övertid. Utgångspunkten för det fortsatta arbetet ligger i bland annat prop. 1980/81:76, men även i NJA 2011 s. 357.
1.4. METOD OCH MATERIAL
För att uppfylla uppsatsens syfte och frågeställningar kommer en rättsdogmatisk metod att användas som innebär att fastställa gällande rätt. Det betyder att de traditionella rättskällorna dvs. lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin, kommer att undersökas för att sedan systematisera och kategorisera resultatet av materialet.22 De rättskällor som varit av störst intresse är främst lagtext och offentliga publikationer såsom propositioner, SOU:er och direktiv.
Även rättsvetenskapliga-, akademiska- och debatt- och internetartiklar har använts, dessa har valts med omsorg utifrån författarnas auktoritet. Genom en rekonstruktion av materialet kan gällande rätt belysas.23 För att vidga ramarna för slutsatsen av frågeställningarna och syftet med uppsatsen avses den rättsanalytiska metoden att användas tillsammans med resultatet av det rättsdogmatiska materialet. Eftersom det inte föreligger något ”rätt svar” på frågorna som avser att undersökas kan med hjälp av analysen vissa kritiska aspekter beröras och diskuteras.24 Det gäller särskilt frågan om varför domstolarna i narkotikamål varit obenägna att företa en straffvärdebedömning likt de straffvärdebedömningar som sker i övriga typer av brottmål.
Materialet som kommer att presenteras i arbetet innehåller inte avsevärda förändringar i sak och sträcker sig nästan 40 år tillbaka. ”Revolutionen” som tog fart på narkotikastraffrättens område är tämligen ny och upploppet startade för knappt sex år sedan. Syftet är att undersöka vad som egentligen hände eftersom det inte framkommer sådana ”nya” förändringar som förtjänar att betecknas som revolutionerande. Det ska göras genom att undersöka rättsfall från
22 Sandgren C., ”Rättsvetenskap för uppsatsförfattare”, uppl. 3, Nordstedts Juridik AB, Poland 2015, s. 43 f.
23 Korling F. & Zamboni, M., ”Juridisk metodlära”, 1 uppl., Studentlitteratur, Lund 2013, s. 26 och Peczenik A.,
”Vad är rätt?” 1 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm 1995, s. 312 ff.
24 Sandgren, s. 45 ff.
HD tiden efter reformen år 1980 och tiden efter narkotikapraxis brytpunkt som skedde genom NJA 2011 s. 357. Uppsatsens tillvägagångssätt ska redogöras för i förhållande till den rättsdogmatiska metoden för att öka förståelsen för arbetet. I uppsatsen har bestämmelsernas ordalydelse studerats med beaktande av de straffrättsliga principerna som genomsyrar rättssystemet.25 För att förstå den rättspolitiska synen på narkotika samt målet med kriminalisering av olovlig befattning med narkotika görs en historisk återblick. På så vis kan en djupare förståelse rörande narkotikastraffrättens utvecklingen uppnås.
Bestämmelserna om narkotikabrott, och särskilt straffskalan för dessa brott, har ändrats ett stort antal gånger. Den ändring som främst är av intresse ligger i prop. 1980/81:76 som inte fått ett ordentligt genomslag förrän NJA 2011 s. 357 meddelades. Därefter uppdelades NSL 3 § genom 2016 års reform till att avse grovt och synnerligen grovt narkotikabrott för att ännu en gång skärpa och nyansera bedömningen för de allra grövsta brotten. HD meddelade prövningstillstånd avseende gränsdragningen mellan den uppdelning som kommer till uttryck i bestämmelsen. Utgångspunkten är analysera problematiken som uppstod i målet för att kunna klargöra vad som skiljer de olika kriterierna och på så sätt bli en del av analysen.26 Rättspraxis är det viktigaste materialet för uppsatsförfattandet. Genom praxis går det att undersöka hur rättsläget sett ut över tid och hur narkotikastraffmätningen utvecklats inom rättstillämpningen.
Som utgångspunkt används NJA 2011 s. 357 men även tidigare och efterföljande urval av domar från HD som är av betydelse för straffvärdebedömningen och frågeställningarna, kommer att sammanfattas och redogöras för i den mån det krävs för att öka läsarens förståelse för förändringen och vad den inneburit för straffmätningen i narkotikamål. Domarna är valda utifrån den fråga rätten har haft att besvara, inbegriper frågan straffvärdebedömning och om de övriga omständigheterna i narkotikamål har dessa tagits med i analysen.
I viss utsträckning ska underrättspraxis också belysas. Urvalet är gjort med hänsyn till den praktik som genomfördes på Södertörns tingsrätt i samband med uppsatsskrivandet där jag hade tillgång till en databas dit överklagade domar lades in tillsammans med det överklagade målet från domstolen. Av den anledningen har underrättspraxis begränsats till att avse mål från Svea hovrätt. Även om praxis från underrätterna inte har samma genomslagskraft i rättstillämpningen som domar från HD är det emellertid av intresse att beröra dessa för att belysa tabellanvändningen idag. Domarna har valts utifrån den slutliga straffmätningen i förhållande
25 Asp, m.fl., s. 46.
26 HD:s dom, mål nr. B 3492–17.
till de straffvärden som kommer till uttryck i de modifierade tabeller och som helt enkelt har stannat där på grund av exempelvis avsaknad av annan bevisning. Syftet med redogörelsen för underrättspraxis är att kunna belysa tabellanvändningens tillämpning som fortfarande i stor utsträckning används i rättstillämpningen trots den kritik som har anförts i förarbetena och praxis. Kritiken som har anförts i de olika rättskällorna kommer att analyseras i den vidare framställningen.
Det rättsvetenskapliga materialet rörande narkotikabrott har studerats, dels doktrin men även artiklar. Trots att det inom rättskälleläran förekommer en form av hierarki, där doktrin placerats längst ner, är det en betydelsefull rättskälla för jurister.27 För att uppfylla den rättsdogmatiska metoden behöver rättskällorna systematiseras och selekteras för att bli riktig. Med riktig avses inte så som exempelvis inom naturvetenskapen begreppen sant eller falskt utan det är fråga om något är riktigt eller oriktigt.28 Rätten är ett föränderligt väsen som påverkas av våra värderingar och det sunda förnuftet beroende på samhällsutvecklingen. Det öppnar i sin tur upp ett utrymme för olika slutsatser i olika tider.29
Trots att NJA 2011 s. 357 framställs som revolutionerande när det gäller narkotikabrott saknas i stort nyare forskning på området. Träskman har skrivit om narkotikastraffrätten där frågor om rättegång i narkotikamål, straffvärde och påföljd behandlas och även straffrättspolitiken på narkotikaområdet undersöks. Andersson m.fl. har skrivit en kommentar till de centrala bestämmelserna i NSL, där HD:s avgörande anges som ett tillägg i boken. Vidare behandlar diverse rättsvetenskapsmän och yrkesverksamma jurister frågor rörande narkotikastraffrättens utveckling i artiklar publicerade i främst SvJT, där flera av de som rör narkotika kommer att behandlas i uppsatsen.
27 Peczenik A., ”Juridikens teori och metod”, 1 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm 1995, s. 42 f.
28 SvJT 2004 s. 1 ”Rättsdogmatiken som vetenskap” av Jareborg Nils, s. 9 f.
29 Strömholm, ”Rätt, rättskällor och rättstillämpning”, 5 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm 1996, s. 76 ff. och Korling & Zamboni, s. 26.s
1.5. DISPOSITION
I detta, kapitel 1, ges en bakgrund till uppsatsen där dess syfte och frågeställningar anges.
Vidare behandlas avgränsningar för arbetet och överväganden när det gäller metod. Kapitel 2 behandlar narkotikastrafflagens utveckling. En historisk tillbaka blick presenteras. Vidare presenteras en genomgång av tidigare ändringar avseende narkotikabrotten. Av särskilt intresse är 1981 års reform som redovisas mer ingående.
I kapitel 3 behandlas domstolarnas straffvärdebedömning i brottmål. Först presenteras översiktligt reglerna kring straffmätning. Hur tabellerna har skapats undersöks och därefter presenteras vissa av HD:s tidigare avgöranden i narkotikamål som prövades efter 1981 års reform men innan praxisomläggningen år 2011. Slutligen redogörs för och studeras rekvisiten i NSL 3 § avseende grovt och synnerligen grovt narkotikabrott.
Kapitel 4 presenterar den ”revolutionerande” praxisomläggning som skedde år 2011. Utvalda domar som meddelats på området ska sammanfattas för att kunna presentera exempel på straffpåverkande omständigheter. Rubriceringsfrågor som kan uppstå i narkotikamål kommer att behandlas. Vidare ska exempel på straffpåverkande omständigheter sammanfattas samt hur dessa övriga omständigheter kan värderas. En generell slutsats beträffande betydelsen av den nya praxisen sammanfattas och slutligen presenteras de omtalade tabellerna.
Kapitel 5 behandlar frågor rörande bakgrunden till nuvarande rättsordning. Uppdelningen i lagtexten för grovt narkotikabrott som nu även innefattar synnerligen grovt narkotikabrott studeras. HD:s dom beträffande gränsdragningen mellan grovt och synnerligen grovt narkotikabrott ska redogöras för men också underinstansernas domskäl analyseras. Även underrättspraxis från Svea Hovrätt avgjorda år 2017 har valts i den mån de avdömts enligt tabeller för att påvisa att bedömningen inte skiljer sig väsentligt från tidigare kritiserade tillvägagångssätt. Syftet är att belysa den existerande problematiken som råder i domstolarnas bedömning när inga andra omständigheter lyckas styrkas.
Kapitel 6 innehåller en avslutande analys. I denna del sammanfattas och presenteras en avslutande analysdel som har till syfte att påvisa att den förändring det talas om inom narkotikastraffrättens område inte är så revolutionerande. Avslutningsvis sammanfattas en slutsats beträffande uppsatsens innehåll.
2. NARKOTIKASTRAFFLAGENS UTVECKLING
2.1. NARKOTIKASTRAFFRÄTTEN
Narkotikapolitiken sträcker sig långt tillbaka i tiden och utvecklingen började redan på 1600- talet. Narkotika ansågs vara ett gift och behandlades som sådant, vilket den gör än idag. Med tiden ökade bruket och vid 1900-talets början belystes missbruksproblematiken i en större kontext. Vid denna tid ansågs emellertid inte problemet utgöra ett socialt samhälleligt problem utan ansågs begränsat till vissa kategorier och typer av människor. Regleringen avseende narkotikabrotten ändrades och modifierades ett stort antal gånger men det var inte förrän år 1933 som fängelsestraff infördes i straffskalan för olovligt förfarande med narkotika. För att kunna utdöma fängelsestraff krävdes att omständigheterna i det särskilda fallet var av försvårande natur. Ett tydligt steg mot en skärpt syn på narkotikabrottsligheten infördes genom narkotikaförordningen år 1962.30
Insikten om missbruket godtogs under 1960-talet som ett medborgerligt och statligt problem. I förarbetena uttalades att beroendet tenderade att påverka yngre personer i större utsträckning, och att dessa löper en större risk att utveckla ett beroende. Mot den bakgrunden uttalades att samhället bör vidta alla lämpliga åtgärder mot denna negativa utveckling. Denna ökning diskuteras även i utredningen till införandet av NSL (1968:64) men ansågs inte böra leda till straff i alla fall utan i första hand motverkas med hjälp av vårdinsatser.31 I förarbetena accepteras således narkotikamissbruket som ett socialt och samhälleligt problem samtidigt som den illegala narkotikahanteringen etablerats till ett internationellt problem som måste bekämpas med all kraft.32 Vad gäller missbruksproblematiken diskuterades frågan om kriminalisering av innehav för eget bruk skulle införas, förslaget har tidigare avstyrkts för att undvika de negativa konsekvenser en sådan kriminalisering skulle kunna leda till. Även möjligheten att kunna meddela påföljdseftergift i fall hänförliga till gärningsmannens missbruk diskuterades.33
30 Träskman s. 34 f.
31 Prop. 1968:7 s. 15 f. och 118.
32 Träskman s. 39.
33 Prop. 1968:7 s. 61 f. och Träskman s. 36 f.
För att försöka motverka de sociala problem missbruket kunde medföra uttalade lagstiftaren vilka åtgärder främst vården bör vidta för att avvänja missbruk och vilka behandlingar som bör finnas tillgängliga för missbrukare. Dessa åtgärder var ett led i bekämpningen mot narkotikamissbruket.34 Insatsernas främsta syfte var att hjälpa missbrukare genom att behandla dem. Tanken låg i linje med dåvarande uppfattning som präglade BrB:s systematik.35
När BrB reformerades år 1965 ställdes gärningsmannens behov av anpassning i samhället som utgångspunkt vid val av slutlig påföljd. Dessa individualpreventiva teorier utgick särskilt från den tilltalades personliga förhållanden och behandlingskrav.36 Teorierna mottog kritik eftersom det ansågs att straffvärdebedömningen skulle stå i proportion till brottslighetens allvar och den hänsynslöshet som gärningen ger uttryck för och inte vara kopplat till gärningsmannens person.
BrB genomgick en omfattande revidering år 1988 och som resulterade i mer konkreta bestämmelser som rätten numera ska beakta vid straffmätning och påföljdsval och som avser faktorer hänförliga till både gärningen och gärningspersonen. Dessa bestämmelser regleras i bland annat BrB 29–30 kap. som ska beaktas av rätten i alla typer av brottmål för att upprätthålla en enhetlig rättstillämpning.37
2.2. TIDIGARE BESTÄMMELSER
Under de senaste decennierna har narkotikastrafflagen vid flera tillfällen ändrats i skärpande riktning med fokus på den organiserade narkotikahanteringen och den brottslighet som sker i yrkesmässiga former. Vid införandet av NSL år 1968 indelades narkotikabrotten i tre grader;
narkotikaförseelse, narkotikabrott av normalgraden samt grovt narkotikabrott. Vid bedömningen av om brottet är att anse som grovt anges att rätten, så som gäller för övriga brottstyper, ska beakta samtliga omständigheter som finns tillgängliga vid domstillfället.
Särskilt ska beaktas ”om brottet utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig art.”38
34 Prop. 1968:8 s. 63 f.
35 SvJT 2013 s. 2 f.
36 SvJT 2007 s. 181 ”Den nya lagstiftningen om påföljder för unga”, Borgeke M. & Månsson C., s. 181.
37 Prop. 1987/88:120 s. 32 f. och Borgeke M. & Heidenborg, M. s. 35 f.
38 SOU 2014:43 s. 30 f.
Redan året efter NSL:s ikraftträdande skärptes straffskalan för grovt narkotikabrott och straffmaximum höjdes från fyra år till sex års fängelse. Straffskärpningen motiverades av att brotten antagit elakartade former som i större utsträckning präglades av förslagenhet och hänsynslöshet, men höjningen motiverades också med att straffen skulle harmonisera med vissa nordiska länder som hade och planerade att införa ett straffmaximum om ca sex års fängelse.39 Sverige ville inte utgöra ett avsättningsområde för kriminella organisationer att verka på och antog därmed straffskärpningen.40
Bestämmelsen reviderades ännu en gång år 1972. Ändringen antogs för att bland annat överensstämma med övriga nordiska länders strafflagstiftning som vid denna tid hade skärpt sina straffskalor ytterligare. Det var enbart de grova narkotikabrottens straffmaximum som höjdes till tio år.41 Beträffande de lägre svårhetsgraderna ansågs det inte påkallat med en förändring av straffsatserna. Missbruksproblematiken, som fortfarande var utbredd, skulle lösas genom ökade vårdinsatser och straffskalan för narkotikaförseelse var alltjämt böter med möjlighet att meddela påföljdseftergift.42 Departementschefen menade att det inte var önskvärt med en generell straffskärpning i rättstillämpningen utan enbart när fråga är om sådan farlig brottslighet som tekniskt sett är att anse som grövre och som därav förtjänar ett betydligt högre straff.43 Ur en kriminalpolitisk synvinkel var det önskvärt att grova narkotikabrott skulle bedömas likvärdigt i förhållande till andra brottstyper.44 Således ska bedömningen avseende gärningens allvar återspeglas i straffvärdet även i narkotikamålen.
2.3. 1981 ÅRS LAGÄNDRING
Bland de viktigaste lagändringarna för grovt narkotikabrott var reformen år 1981. Ändringen avsåg bland annat att höja straffmaximum för narkotikabrott av normalgraden från två år till tre års fängelse. Samtidigt modifierades bestämmelsen om grovt narkotikabrott genom en höjning av straffminimum från ett år till två års fängelse och vidare klargjordes vilka kriterier som ska ligga till grund för en bedömning av vad som utgör ett grovt narkotikabrott.45
39 Prop. 1969:13 s. 8.
40 SOU 2014:43 s. 34.
41 Prop. 1972:67 s. 27.
42 Prop. 1987/88:71 s. 6.
43 Prop. 1972:67 s. 28.
44 SOU 2014:43 s. 35.
45 A.bet. s. 36.
Även mindre allvarlig brottslighet diskuterades under utredningens gång. I motionen angavs behovet av att begränsa möjligheterna till att meddela påföljdseftergift i de ringa fallen.
Åtalsunderlåtelser hade ökat i strid med lagstiftarens ursprungliga intentioner i tidigare utredningar. Brottslingar hade i större utsträckning anpassat sin situation till att avse en typisk narkotikaförseelse i syfte att undgå straff. Genom att minska betydelsen av påföljdseftergift i ringa fall skärpte samhället sitt avståndstagande i fråga om narkotikabrottslighet men även gällande missbruk. Ett sådant synsätt ansågs även stärka myndigheters brottsbekämpande funktion att beivra den grova brottsligheten och på så sätt motverka missbruket. Det ska, enligt en av polisens målsättningar, vara besvärligt att vara missbrukare.46
Det framhålls att vad som avhåller personer från att begå brott rent generellt i första hand är risken för upptäckt.47 Rikspolisstyrelsen har i ett remissvar anfört att narkotikabrotten intar en särställning i förhållande till andra brottstyper på så vis att de som sysslar med narkotikahantering överlag ofta anser att vinningen överväger de risker straffen kan innebära.48 Vad gäller bötesstraff borde det, enligt remissvaret, tillämpas endast undantagsvis och prövningen ska överlåtas till domstolarna som genom de omständigheter som ligger förhanden samt genom den personutredning som framkommer i målet, hade att ta ställning till om den tilltalade är att hänföra till brottslings- eller missbrukskategorin.49 I prop. 1980/81:76 presenteras intresset av samhällsskydd särskilt mot den grövre narkotikabrottsligheten.50 Samhällets åtgärder skulle återspegla att ett olovligt förfarande med och missbruk av narkotika aldrig skulle accepteras utan måste bekämpas inom alla samhällsområden.51 Eftersom straffskalan för narkotikabrott av normalgraden höjdes från två år till tre års fängelse, ansågs det motiverat att även höja straffminimum för grovt narkotikabrott från ett år till två års fängelse. Genom en sådan ändring skulle straffskalan för de grova narkotikabrotten bättre överensstämma med straffskalan för andra grova brottstyper och en sådan straffskärpning ansågs även inneha preventiva effekter. Förhoppningen var att på så sätt åstadkomma en mer nyanserad bedömning i narkotikamål genom att klargöra vilka kriterier som är av betydelse för om ett brott är att anse som grovt narkotikabrott.
46 Bet. 1979/80: JuU25 s. 1 f. och Träskman, s. 236.
47 SOU 2014:43 s. 32 f.
48 Prop. 1968:7 s. 111.
49 Bet. 1979/80: JuU25 s. 2.
50 Prop. 1980/81:76 s. 1.
51 A.prop. s. 194.
Straffmaximum för grovt narkotikabrott höjdes genom 1972 års revidering till tio års fängelse och utrymmet för ännu en straffskärpning ansågs inte föreligga vid förevarande reform och genomfördes därför inte. Det klargjordes däremot att den övre delen av straffskalan skulle förbehållas den svåraste narkotikabrottsligheten.52 Ett av kriterierna för grovt narkotikabrott är vilken mängd gärningsmannen handskats med. Mängdens betydelse hade varit utslagsgivande inom rättstillämpningen fram till denna tid och lagstiftaren önskade att tona ned mängdkriteriets betydelse för att ge större utrymme för att bland annat hänsynslösheten i gärningsmannens förfarande skulle prägla straffvärderingen. Enligt förarbetena innebar en sådan ordning inte något egentligt nytt inslag i rubriceringen av om ett brott är att anse som grovt, däremot ändrades kriteriernas inbördes betydelse i förhållande till varandra vilket ansågs vara nödvändigt för att kunna uppnå en balanserad praxis.53
Under processens gång diskuterades bland annat att mängdkriteriets dominerande betydelse i narkotikamål skulle tonas ned genom att mängdrekvisitet skulle tas bort ur lagtexten. Om kriteriet utgick skulle det finnas ett större utrymme att beakta om brottet exempelvis bedrivits yrkesmässigt eller varit av särskild farlig art. Mot det anfördes en invändning om att mängden narkotika är en objektiv omständighet som lättare går att bevisa än övriga omständigheter, och främst subjektiva sådana, så som gärningsmannens avsikt och motiv. Denna anmärkning beaktades i hög grad och det uttalades att schabloner i vissa fall kunde och behövde användas som en utgångspunkt i fall det är fråga om mindre allvarlig brottslighet som narkotikaförseelse eller narkotikabrott av normalgraden.54 Vad gäller de grova narkotikabrotten var situationen emellertid en annan. Det poängterades att hänsyn ska tas till samtliga omständigheter i det särskilda fallet där mängden narkotika enbart utgör en faktor av flera som ska beaktas.55
Lagstiftaren uppmärksammade ett typexempel som är ofta förekommande och som tidigare inte sällan kunde leda till att straffmaximum för grovt narkotikabrott utdömdes. Det gällde bland annat de fall där missbrukare begår brott för att finansiera sitt eget missbruk, men skulle också omfatta de som handskats med stora mängder narkotika. Det gäller främst sådana personer som inte ingår i sådant omfattande led i verksamheten eller att gärningen inte varit av sådan hänsynslös eller farlig karaktär som åsyftas med bestämmelsen i NSL 3 §. Det kan exempelvis
52 A.prop. s. 202 ff.
53 SOU 2014:43 s. 38.
54 NJA 2008 s. 653.
55 Prop. 1980/81:76 s. 203.
handla om en osjälvständig och okvalificerad befattning med narkotika under en kortvarig period i syfte att införskaffa narkotika för eget bruk.56 Sådana brott bör, enligt motiven, i större utsträckning kunna bedömas som narkotikabrott av normalgraden eftersom dessa inte ansågs motivera de allra högsta straffvärdena. I förening med höjningen av straffskalorna ansågs en sådan ordning leda till en avskräckande effekt på de gärningspersoner som bland annat bedriver narkotikahandeln likt företagsverksamhet vilka ofta kan innefatta internationella samarbeten.
Ofta är dessa gärningsmän själva inte beroende av narkotika utan intar en överordnad ställning i syfte att utnyttja andra missbrukare, okunniga eller nyfikna personer för att bedriva verksamheten yrkesmässigt. Gärningar som innefattat sådana moment är också de som förtjänar de allra högsta straffen.57
Förslaget om att ta bort mängdrekvisitet kritiserades starkt. Departementschefen delade majoritetens uppfattning och valde att behålla rekvisitet men betonade vikten av att låta andra omständigheter tillmätas större vikt i det enskilda fallet. Att gärningen varit av hänsynslös karaktär borde, enligt motiven, således uttryckligen nämnas i bestämmelsen som en av de omständigheter som ska beaktas av rätten. Vidare underströks att missbruk inte kan åberopas som ett generellt skäl för en mildare straffvärdebedömning, men kan beaktas av rätten vid en helhetsbedömning om det finns skäl som talar för en sådan bedömning.58 Av bestämmelsen skulle även framgå att bedömningen ska grundas på en sammanvägning av alla omständigheter i det särskilda fallet.59 I specialmotiveringen framgår att ändringen av straffmaximum för normalgraden och straffminimum för grovt narkotikabrott samt införandet av hänsynslösrekvisitet bör leda till en mer nyanserad bedömning. Exempelvis ska brott som uppenbart vidtagits på grund av omständigheter som anses förmildrande inte kunna leda till att gärningen rubriceras som grovt narkotikabrott. Det huvudsakliga ändamålet med reformen var att klargöra de relevanta omständigheterna som ska beaktas om de förelegat vid brottstillfället.
Utöver hänsynslösheten ska beaktas exempelvis preparatets farlighet, vem överlåtelsen har skett till och om gärningsmannen utnyttjat andras oförstånd med ekonomisk vinning som syfte med narkotikabefattningen.60
56 A.prop. s. 205 f.
57 A.prop. s. 203 och 208.
58 A.prop. s. 207 f.
59 A.prop. s. 271.
60 A.prop. s. 208 och 211 f. och SOU 2014:43 s. 40.
2.4. FORTSATTA ÄNDRINGAR
NSL fortsatte att revideras med jämna mellanrum. Bland annat utvidgades det straffbara området, fängelse infördes i straffskalan för narkotikaförseelse och vad gäller narkotikabrott av normalgraden utgick böter ur straffskalan.61 I 1985 års reform ändrades lydelsen i NSL 2 § samt straffskalorna i NSL 1–2 §§. För normalgraden utgick som nämnts ovan böter ur straffskalan.
Böter som enda påföljd blev således, och är fortfarande, enbart tillämplig i de ringa fallen, som vid denna ändring bytte benämning från narkotikaförseelse till ringa narkotikabrott.62 Ändringarna som antagits på narkotikarättens område har helt klart och alla gånger gått i skärpande riktning. Förarbetena som ligger till grund för de olika ändringarna har över tid präglats av samma attityd gentemot droger, dvs. att det i Sverige ska råda nolltolerans mot narkotika och att Sverige ska inta en väldigt restriktiv hållning i narkotikapolitiken.63
Narkotikabrott genom eget bruk kriminaliserades år 1988. Tidigare utredningar menade att en kriminalisering av eget bruk kunde ge en oönskad effekt genom att missbrukare skulle undvika att söka vård på grund av repressalier. Narkotikabrotten och narkotikamissbruket hade ökat och kriminalisering av eget bruk ansågs nödvändigt för att ge uttryck för att samhället med fasthet och konsekvens tar avstånd från all befattning med narkotika.64 Det var inte förrän i 1993 års reform som fängelsestraff om sex månader infördes i straffskalan för ringa narkotikabrott.
Genom en sådan ändring blev det möjligt för exempelvis polis att kunna kontrollera om någon brukat narkotiska preparat.65 Tvångsmedel som nu kunde aktualiseras i och med att straffskalan utvidgades och fängelsestraff infördes är således kroppsvisitation, kroppsbesiktning och husrannsakan som regleras i RB 28 kap.66 Det var ytterligare ett sätt att bekämpa den illegala hanteringen med narkotika. Det framhålls dock att vad gäller eget bruk eller innehav av narkotika med ändamål att konsumera narkotikan själv bör sådan brottslighet reserveras till den lindrigaste påföljden böter.67
61 A.bet. s. 41 ff.
62 Prop. 1984/85:46 s. 14 och 27.
63 SOU 2014:43 s. 278.
64 Prop. 1992/93:142 s. 7 f. och 15.
65 A.prop. s. 1.
66 A.prop. s. 19 f.
67 A.prop. s. 16.
3. DOMSTOLARNAS BEDÖMNING
3.1. BESTÄMMANDE AV STRAFFVÄRDE
Utgångspunkten för påföljdsbestämningen är hur klandervärd den begångna gärningen anses vara.68 De centrala bestämmelserna om straffmätning regleras i BrB 29 kap. och är av betydelse för bestämmande av brottets straffvärde. Straffvärdet ska reflektera gärningens farlighet och gärningspersonens skuld såsom den kommit till uttryck i brottsligheten. Vid fastställandet av straffvärde tillämpas i första hand BrB 29 kap. 1 § som ger uttryck för kraven på proportionalitet, ekvivalens och förutsebarhet.69 Förfarandet tillkom för att åstadkomma ett samlat straffsystem som i större utsträckning utgår från brottets svårhet än den tilltalades personliga förhållanden.70 Proportionalitetsprincipen innebär att den straffrättsliga reaktionen på brottet ska styras utifrån gärningens allvar för att kunna uppfattas som rättvis.71 Ekvivalens betyder att likartade brott ska ges likartade straff.72 Förutsebarheten ska medföra att enskilda kan förutspå vad konsekvensen av ett visst handlande är.73 Vidare ska efterföljande bestämmelser beaktas såsom exempelvis förmildrande och försvårande omständigheter enligt BrB 29 kap. 2-3 §§, om det framkommer billighetsskäl eller om gärningspersonen i målet är ungdom tillämpas bland annat BrB 29 kap. 5 och 7 §§.
Zila och Jareborg beskriver förhållandet mellan bestämmelserna på så sätt att BrB 29 kap. 1 § utgör utgångspunkten för bedömningen, med beaktande av en enhetlig rättstillämpning ska den skada och kränkning som gärningen utgjort återspeglas i straffvärdet. De försvårande och förmildrande omständigheterna i BrB 29 kap. 2–3 §§ preciserar innebörden av BrB 29 kap. 1 § och är enbart exempel på vilka faktorer som kan vägas in i bedömningen.74 Den enhetliga rättstillämpningen ökar rättssäkerheten som innefattar förutsebarhet och rättstrygghet för medborgarna. Det ska således kunna förutses vilken konsekvens en viss handling får.75
På narkotikastraffrättens område utvidgades straffskalan för grovt narkotikabrott under en relativt kort tid. Det ledde till en osäkerhet bland domstolarna som avhjälptes genom vägledning
68 Prop. 1987/88:120 s. 33.
69 Zila & Jareborg s. 105 f. och prop. 2015/16:111 s. 8.
70 Prop. 1997/98:96 s. 74 ff.
71 Borgeke M. & Heidenborg M. s. 38.
72 Asp, m.fl. s. 51.
73 http://www.dagensjuridik.se/2008/03/den-orubbliga-principen.
74 Zila & Jareborg s. 110.
75 Asp, m.fl. s. 49 och SOU 2014:43 s. 221.
i tidigare avgöranden gällande narkotikabrott. Eftersom sorten och mängden narkotika ofta är den enda konkreta och objektiva fakta som domstolen kan förhålla sig till blev det naturligt att den omständigheten blev styrande för straffvärdebedömningen i narkotikamål.76 En sådan tillämpning kunde inte sällan leda till att straffmaximum utdömdes, vilket inte alls var önskvärt.
Det gäller i exempelvis s.k. kurirmål som förenklat innebär att en person transporterat eller försvarat en avsevärd mängd narkotika men inte har någon kännedom om verksamheten i övrigt.77
3.2. BROTTSINTERNA OCH BROTTSEXTERNA OMSTÄNDIGHETER
De försvårande och förmildrande omständigheterna i BrB 29 kap. 2–3 §§ är inte uttömmande.
Dessa benämns som brottsexterna faktorer medan omständigheterna i den primära straffbestämmelsen som ligger till grund för bedömningen i målet, exempelvis NSL 3 §, betecknas som brottsinterna faktorer. De brottsinterna faktorerna kan sägas ha företräde framför de brottsexterna faktorerna. Det innebär att gällande grovt narkotikabrott ska beaktas ”om brottet utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt eller hänsynslös art”. Bland de försvårande omständigheterna, som också ska beaktas, uppställs att ”brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering”. Det betyder att en sådan strukturerad verksamhet ska leda till en straffskärpning i det enskilda fallet.78 Omständigheten i BrB 29 kap. 2 § p. 6 och rekvisiten i NSL 3 § är till stor del likalydiga och innefattar liknande krav.
Det är inte sällan en specifik straffbestämmelse tar sikte på sådana faktorer som framkommer bland de brottsexterna omständigheterna. Det är viktigt att poängtera att domstolen enbart får beakta dessa omständigheter om de täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet.79 I doktrin anges i huvudsak att när en straffpåverkande omständighet fått genomslag vid rubriceringsbedömningen, saknas i allmänhet skäl att låta de brottsexterna – och ofta liknande – faktorerna få ytterligare påverkan vid straffmätningen. Rätten ska således undvika att en
76 Träskman s. 149 och prop. 1980/81:76 s. 204.
77 SvJT 2015 s. 444 f.
78 Träskman s. 145.
79 A.a. s. 144.
dubbelräkning sker.80 Inom den rättsvetenskapliga doktrinen råder också enhetlighet om att det självfallet är så att en omständighet inte bör räknas dubbelt till nackdel för den tilltalade men det råder inte något förbud mot en sådan tillämpning.81
3.3. ETABLERADE TABELLER I NARKOTIKAMÅL
I slutet av 1980-talet sammanställdes en lista, den s.k. ”chefsrådmännens lista” som angav riktlinjer för hur ett narkotikabrott bör rubriceras och bedömas i straffvärdehänseende beroende på vilken sort och hur stor mängd narkotika den tilltalade hade befattat sig med. Riktlinjerna var en sammanställning av avgöranden från bland annat hovrätterna och utarbetad av chefsrådmän från Malmö, Göteborg och Stockholms TR.82 Strävan efter att uppnå en enhetlig rättstillämpning i hela landet ledde till att Drogpraxisgruppen etablerades med uppgift att sammanställa riktlinjer utifrån rådande praxis och med utgångspunkt i främst HD:s avgöranden.
Slutresultatet blev en sammanjämkning av ”chefsrådmännens lista” och den sammanställning som framkom av rådmannen Sterzels tabeller som hade fått ett visst genomslag.83 Sterzel tjänstgjorde som rådman vid Sollentuna TR och hade under lång tid samlat och sammanställt avgöranden avseende bland annat narkotikabrott och vidgade sammanställningen med statistik.
I sitt arbete hade han även inarbetat bland annat ”chefsrådmännens lista.” Resultatet kombinerades till diverse tabellformer. Tabellerna finns sedan 1990 talet i ”Studier rörande påföljdspraxis m.m.” och har uppdaterats ett antal gånger.84
I den juridiska debatten har det ofta diskuterats om hur tabellerna ska användas och deras auktoritet. I grunden är det ostridigt att tabellerna uppfyller en funktion som ett hjälpmedel eller en utgångspunkt i en preliminär bedömning.85 Osäkerheten som präglar tabellerna ligger dels i att det är svårt att fastslå den generella farligheten mellan olika preparat och dels att det är svårt att ange en exakt missbruksdos. Vad en missbruksdos utgör är ingen självklarhet och beror på diverse faktorer som kan hänföras till missbrukaren eller personen, och kan på grund av tolerans och renhetsgrad variera.86 För att tabellerna ska erhålla den tillförlitlighet domstolarna ålagt
80 Prop. 1987/88:120 s. 82 och Borgeke & Heidenborg s. 181 f.
81 Träskman s. 145 och Zila & Jareborg s. 113.
82 SvJT 2013 s. 12.
83 Träskman s. 150 och SOU 2014:43 s. 59.
84 Borgeke, M., m.fl., ”Studier rörande påföljdspraxis med mera”, elektronisk version, Stockholm 2016, Jure förlag AB s. 1044 f. och SvJT 2013 s. 13 f.
85 NJA 2011 s. 357 p. 22.
86 SvJT 2011 s. 659 ”HD revolutionerar narkotikabrotten”, Asp. P. s. 662 och Träskman s. 150.
