P RAXIS EFTER ÅR 1981

Praxis har alltid haft en stor betydelse för rättstillämpningen. För att uppnå en enhetlig rättstillämpning är det inte sällan domstolar beaktar tidigare bedömningar för att uppnå kravet och de övriga krav som ställs på rättssystemet. Efter den drastiska straffskärpningen på narkotikastraffrättens område etablerades en praxis som till en början tog hänsyn till lagstiftarens intentioner som kom till uttryck i tidigare ändringar och främst i 1981 års reform.

Av intresse för den fortsatta redogörelsen ska en sammanfattning presenteras med hänsyn till främst de grova brotten och vilka omständigheter som enligt HD är värda att beakta i narkotikamål generellt. Avgöranden som ska redogöras för är meddelade tiden efter 1981 års lagändring.

NJA 1982 s. 325 och NJA 1987 s. 757

I förevarande fall var det fråga om narkotikahantering inom kriminalvårdsanstalt, vilket enligt domstolen medför synnerligen svåra problem. Det gäller särskilt risken för spridning till intagna som tidigare inte använt narkotika. Brottslighet av detta slag anses vara ett svårbemästrat problem och brottslighetens art talade för en skärpande straffvärdbedömning som formulerades så att ”hänsynen till upprätthållandet av den allmänna laglydnaden måste väga tungt vid bestämmande av påföljd.” Mängden narkotika i målen var relativt liten och hade annars kunnat leda till exempelvis böter.

87 SvJT 2011 s. 663 och SvJT 2013 s. 32.

88 SvJT 2006 s. 833.

89 SvJT 2013 s. 14.

90 Träskman s. 151 och NJA 2013 s. 321.

Mot bakgrund av att hanteringen skett inom Kriminalvården bör en sådan brottslighet, och liknande brottslighet framöver, uteslutande leda till en frihetsberövande påföljd. Överlåtelse till intagna i Kriminalvården är således att uppfatta som en försvårande omständighet som påkallar ett strängare straffvärde än om samma gärning hade begåtts utanför anstalten.

NJA 1983 s. 754 I och II

Underrätterna var oense om hur gränsen skulle dras mellan brott av normalgraden samt grovt narkotikabrott. HD redogjorde för betydelsen av prop. 1980/81:76 och uttalade att syftet med ändringen främst var att förbehålla beteckningen grovt för de allvarligaste gärningarna.

Införandet av hänsynslöshetskriteriet i förening med straffskalornas höjning är ämnad att etablera en praxis där andra omständigheter än art och mängd tillmäts större betydelse vid straffvärdebedömningen, ett exempel på en sådan omständighet är att det aktuella preparatet är särskilt farligt. En sådan utveckling av praxis var enligt HD önskvärd eftersom lagstiftaren konstaterade att tidigare narkotikabrottslighet oftast oaktat avgjorts genom arten och mängden narkotika. Mängden narkotika kan emellertid i vissa fall ligga till grund för att rubricera ett brott som grovt narkotikabrott.

I förevarande fall var det fråga om ca 30 g kokain. HD framhöll att varken kvantiteten eller omständigheterna i övrigt varit sådana att brottet skulle bedömas som grovt. Vad gäller preparatens inbördes farlighet är kokain att anse som något farligare än amfetamin men mindre farlig än heroin. Befattning med heroin ska bedömas med särskilt stränghet och leder till slutsatsen att heroin är att anse som det farligaste kända narkotiska preparatet. I målet ansågs befattningen inte utgöra sådan som är att bedöma som ett grovt narkotikabrott. Den aktuella brottsligheten utgjorde ett narkotikabrott av normalgraden som resulterade i ett års fängelse.

NJA 1985 s. 726

I detta mål var det fråga om smuggling av 200 g respektive 250 g heroin. HD redogjorde för ändringarna avseende grova narkotika- och smugglingsbrott och klargjorde att bedömningen för de båda brotten i huvudsak är densamma. Ett syfte med lagändringen i NSL 3 § var att skärpa straffen för de allvarligaste narkotikabrotten och främst sådana av särskilt hänsynslös art. Avsikten var inte att generellt åstadkomma en straffskärpning utan syftet var att en viss förskjutning skulle ske mellan gränsdragningen av vad som är att anse som normalgraden eller grovt narkotikabrott. Omständigheter utöver arten och mängden narkotika ska också beaktas i större utsträckning.

Även i denna dom redogjorde HD för avsikten med 1981 års reform. I förarbetena framhöll departementschefen att en viss skillnad mellan narkotikabrott och smugglingsbrott föreligger.

I smugglingsfall är ofta mängden narkotika den enda objektiva omständighet som kan kvalificera brottet, därav kan mängden i smugglingsmål bli avgörande för rubricering av brottet, i större utsträckning än för grovt narkotikabrott.⁹¹

Emellertid förelåg andra omständigheter, utöver arten och mängden narkotika, som blev av betydelse i detta mål. De tilltalade hade agerat som kurirer och smugglat in narkotikan under tvångsliknande förhållanden. De medverkade i sådan mån att BrB 23 kap. 5 § blev tillämpligt.

Bestämmelsen innebär att rätten kan ådöma ett straff som ligger under straffminimum för det aktuella brottet om någon förmåtts att medverka till brottet. De tilltalade hade ångrat sin inblandning och ville dra sig ur men lyckades inte och fullföljde smugglingen på grund av rädsla för repressalier. HD redovisade tidigare utredningar gällande gränsen för grovt narkotikabrottbrott baserat på mängden för det aktuella preparatet. Gränsen för grovt brott i förhållande till mängden som hade smugglats in var utomordentligt stor. Därav kunde brottet inte bedömas på ett annat sätt än grovt narkotikabrott. Däremot sattes fängelsestraffet ned från två år som är straffminimum enligt NSL 3 § till nio månaders fängelse.

NJA 1988 s. 413

Målet handlade i huvudsak om frågan om en icke frihetsberövande påföljd kan utdömas för någon som gjort sig skyldig till bland annat grovt narkotikabrott bestående av 375 g amfetamin.

I domen konstaterar HD att för grovt narkotikabrott är stadgat lägst två års fängelse.

Brottsligheten i förevarande fall kunde klart hänföras till gärningspersonens narkotikamissbruk men även det faktum att den aktuella befattningen med narkotikan inte kunde anses utgöra någon svårartad form i förhållande till den problematik som präglade den tilltalades levnadsförhållanden. Brottsligheten bör därav föranleda en påföljd med behandlande inslag eftersom en sådan bäst kan bidra till att avhålla den tilltalade från brottslighet.

Egen missbruksproblematik kan således i vissa fall bedömas mildare och leda till att en icke frihetsberövande påföljd utdöms beroende på omständigheterna i det särskilda fallet.

91 Prop. 1980/81:76 s. 212.

NJA 1991 s. 255

I förevarande rättsfall hade den tilltalade smugglat in ca 12 kg amfetamin och även försökt smuggla in ca 14 kg amfetamin. Det var således bland annat fråga om kurirens ställning i grova narkotikabrott. HD fastställde vad HovR funnit styrkt – att gärningspersonen insett att han medverkat i en organiserad yrkesmässig transportering av narkotika oavsett om han kände till den exakta mängden eller inte. I sådana fall är det vanligt att påföra gärningspersonen en form av likgiltighetsuppsåt i förhållande till mängden. HD uttalar vidare att brotten skett vid upprepade tillfällen och att verksamheten varit av internationell karaktär och av stor omfattning.

En kurir utgör således en viktig länk i distributionskedjan vid den organiserad brottslighet. Att ersättningen varit låg har ingen betydelse i sammanhanget, även det förhållandet att en kurir sällan tar direkt fysisk befattning med narkotika saknar således betydelse. Mot den bakgrunden bör kurirer i allmänhet förtjäna ett strängare straff än brott som saknat sådana moment. Vid en sammanvägning av samtliga omständigheter dömdes kuriren till maximistraff för grovt narkotikabrott till tio års fängelse.

NJA 1998 s. 512

I HD var frågan om odlandet av narkotika bedrivits i sådan omfattning och på ett sådant systematiskt sätt att det bör bedömas som grovt narkotikabrott eller smugglingsbrott. Vid bedömningen av grovt narkotikabrott är mängden narkotika av betydelse, och eftersom det i målet var fråga om odling och en sådan förutsätter kapning av vissa delar, ska en bedömning avseende mängden göras med stor försiktighet. Utöver mängden ska även beaktas övriga kriterier som framgår av NSL 3 §, vilket belystes av HD.

I förevarande fall har det varit fråga om en betydande mängd cannabis, ungefär 3,5 kg som framställts genom odling. Vad gäller farlighetsbedömningen och hur den kan påverka rubriceringen ska avgöras i varje särskilt fall. Generellt ska denna inte påverka straffmätningen men det kan finnas fall där renhetsgraden varierar kraftigt att den bör beaktas vid straffvärdebedömningen. Vad gäller marijuana och hasch bör dessa jämställas i farlighetshänseende och är att anse betydligt mindre farligt än flesta, övriga narkotiska preparat.

Odlingsverksamheten har resulterat i en betydande mängd narkotika, även om denna inte kunde anges exakt. Odlingen har varit av stor omfattning och har även fortgått på ett systematiskt sätt med hjälp av avancerad utrustning. Dessa omständigheter bör sammantaget föranleda att brottet är att bedöma som grovt narkotikabrott. Straffvärdet för gärningen låg på gränsen till

straffminimum för grovt narkotikabrott och hade ett slutligt straffmätningsvärde på två år och tre månaders fängelse.

NJA 2002 s. 365

I målet var det fråga om grovt narkotikabrott förelåg. HD redogjorde för vilka kriterier som ska ligga till grund för en bedömning enligt NSL 3 § och anförde att bedömningen ska grundas på en sammanvägning av samtliga omständigheter och att särskild vikt bör läggas vid preparatets farlighet och hänsynslösheten som befattningen gett uttryck för. HD tog även ställning till vad de sakkunniga uttryckt om preparatet GHB som målet avsåg och konstaterade att GHB i farlighetshänseende jämställas med ecstasy och är inte lika farligt som exempelvis heroin och kokain. Med beaktande av farligheten och kvantiteten om ca 13,5 liter samt tillverkningsprocessen i stort ska brottet bedömas som grovt narkotikabrott. I fråga om påföljden fastställde HD HovR:n domslut som följde TR slutliga bedömning i fråga om att straffmätningsvärdet för de tilltalade uppgick till sju års fängelse.

NJA 2004 s. 354

Målet gällde innehav av ecstacy i överlåtelsesyfte. Frågan i HD var vilken påföljd som kan utdömas för brottet. I första hand konstaterade HD att utgångspunkten för påföljdsbestämning är det samlade straffvärdet enligt BrB 29 kap. 1 § och för att bestämma det konkreta straffvärdet måste brottets svårhet rubriceras. För att brottet ska anses vara grovt narkotikabrott ska kriterierna i NSL 3 § beaktas och sedan ska en helhetsbedömning göras. Kriterierna som klargjordes i samband med 1981 års lagändring betonade även att avsikten var att öka utrymmet för bedömning av de allvarligaste brotten, något som HD uttalat och instämt med. Typexempel på sådana allvarliga brott är enligt förarbeten befattningar med narkotika likt företagsliknande verksamheter, brottslingar som kalkylerar med straff såsom en företagsmässig riskfaktor. Oftast har sådana brottslingar inget missbruksproblem själv utan utnyttjar andra i syfte att få en betydande ekonomisk vinning.

För att det skulle bli möjligt att beakta andra omständigheter bör mängdrekvisitets betydelse tonas ned. Schabloner som etablerats kan få betydelse för de lägre svårhetsgraderna, vid gränsdragning mellan normalgraden och ringa narkotikabrott.⁹² Vid lagrådsbehandlingen rekommenderade Lagrådet att bestämmelsen om grovt narkotikabrott skulle kompletteras med

92 NJA 1993 s. 38.

ett särskilt tillägg om att bedömningen skulle grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det enskilda fallet. Kompletteringen godtogs och infördes i lagtexten.

Justitieutskottets betänkande framhöll att den ändrade lagstiftningen innebar att mängdrekvisitet skulle ges en minskad betydelse, särskilt i fråga om grövre brottslighet.

På grund av ovanstående anförde HD att försiktighet bör iakttas med användning av generella schabloner avseende art och mängd narkotika och detta gäller särskilt vid gränsdragningen mellan normalgraden och grovt narkotikabrott. Det innebär att även andra omständigheter ska tillmätas större betydelse såsom den roll gärningspersonen haft när det gäller narkotikahanteringen i vidare mening. I förevarande fall uttalar HD att det i målet avser en sådan art och mängd narkotika som måste betecknas som grovt narkotikabrott och får anses ha ett straffvärde som klart överstiger straffminimum. Emellertid hade personen i målet medverkat i mindre mån och några andra omständigheter som påfordrar ett strängare straff ansågs inte föreligga. Det framkom inte heller några av gärningspersonens avsikter eller motiv som ger anledning till ett högre straffvärde än vad som redan följer av att brottet bedömts som ett grovt narkotikabrott.

NJA 2008 s. 653

Detta mål gällde innehav av en mindre mängd narkotika. Domen är emellertid av stor betydelse för uppsatsen eftersom HD ännu en gång kritiserar den mekaniska användningen av tabeller som skett dittills. Frågan i HD var om innehavet skulle bedömas som narkotikabrott av normalgraden eller ringa brott. HD uttalade sig om de tabeller som etablerats genom praxis och som anger påföljden i förhållande till enbart arten och mängden narkotika. De poängterar att såväl lagstiftaren som HD tidigare betonat vikten av att använda tabellerna med varsamhet och med en uppfattning om de orättvisa resultat som straffvärdet kan ge uttryck för vid en sådan tillämpning.⁹³ Det gäller särskilt när det är fråga om grövre narkotikabrottslighet. Vad gäller mindre mängder narkotika anses användningen som mer naturlig att tillämpa om inga andra straffpåverkande omständigheter framkommer.⁹⁴

NJA 2010 s. 592

Fråga om utvisning ska beaktas vid straffmätningen i mål avseende grov narkotikasmuggling bestående dels i ca 40 kg cannabis och 6 kg kokain. HD redogör för reglerna om straffmätning och uttalar att straffvärdet bildar utgångspunkten för den slutliga straffmätningen, BrB 29 kap.

93 NJA 2004 s. 354.

94 NJA 1989 s. 837.

1 §. Enligt andra stycket är straffvärdet beroende av den skada, kränkning eller fara som brottsligheten inneburit. Exempelvis bedöms en misshandel i skärpande riktning ju svårare kroppsskador som vållats. Vid sidan om den centrala bestämmelsen ska försvårande och förmildrande omständigheter beaktas, BrB 29 kap. 2–3 §§. För att dessa ska kunna tillämpas krävs att de förelegat vid gärningstillfället och kan anses vara av betydelse för graden av klandervärdhet i gärningspersonens förfarande. Dessa faktorer blir inte tillämpliga i fall straffvärdet motiverar en särskild bestämmelses straffmaximum. I narkotikabrott blir således sådana omständigheter utan betydelse om straffvärdet i det aktuella målet motsvarar fängelse i tio år. Straffvärdet kan bestämmas enbart utifrån arten och mängden narkotika och att en sådan bedömning inte sällan leder till utdömande av maximistraff enligt NSL 3 §.

I förevarande fall var det fråga om betydande mängder narkotika, avsevärt större mängder än vad som krävs för att straffvärdet ska uppnå de högre straffsatserna för grovt narkotikabrott.

HD uttalade att vid särskilt stora mängder narkotika som ensamt kan motivera straffmaximum krävs att andra omständigheter som kan påverka straffvärdet i mildare riktning föreligger i större omfattning för att de ska kunna beaktas. Även omständigheter som kan hänföras till gärningspersonen ska beaktas. Det gäller omständigheter till följd av brottet eller sådant som inträffar eller uppkommer efter gärningen. Bakgrunden till ändringen i straffmätning och påföljdsreglerna i BrB 29–30 kap. var främst avsedd för att uppnå en mer rättvis och proportionerlig påföljdsbestämning. Möjligheten att låta omständigheter som framgår av BrB 29 kap. påverka straffmätningen bygger på en tanke om att den slutliga påföljden inte ska anses vara orättfärdigt sträng och ligga i linje med övriga grova brott.