P RAXIS EFTER ÅR 2011

NJA 2011 s. 357

Frågan i HD var dels om mefedrons generella farlighet samt rubricering och straffvärdebedömning.¹⁰⁶ HD redogör för bestämmelserna om narkotikabrott och betonar vilka kriterier som ska ligga till grund för bedömningen av om brottet är att anse som grovt narkotikabrott och anförde att en sådan bedömning ska grundas på en sammanvägning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.¹⁰⁷ Ett huvudsyfte med 1981 års lagändring av kriterierna för de grova narkotikabrotten var att förbehålla de allvarligaste gärningarna till den strängare delen av straffskalan. Det var bland annat sådana internationella brottssyndikat där gärningspersoner kalkylerar med straff som en företagsmässig riskfaktor som avsågs.¹⁰⁸ Däremot gäller det inte sådana gärningar som står i direkt samband med eget missbruk med undantag för ”narkotikabrott av verklig allvarlig natur” enligt prop. 1980/81:76 s. 208.¹⁰⁹ I NJA

106 Träskman s. 159 f.

107 NJA 2011 s. 357 p. 7.

108 A.dom. p. 8.

109 A.dom. p. 15.

2004 s. 354 och NJA 2008 s. 653 betonar HD den försiktighet som måste iakttas vid tillämpande av generella schabloner.¹¹⁰

Det erinras om att tabellerna avseende arten och mängden narkotika trots 1981 års lagändring, vilken hade till syfte att nyansera bedömningarna i narkotikamål, fortfarande var styrande särskilt vid brott som ansågs vara av mindre allvarlig natur.¹¹¹ HD påminner om tabellernas osäkra bedömningsunderlag samt svårigheterna med att uppnå en tabell som är helt rättvis och understryker risken för missvisande jämförelser en sådan tillämpning kan leda till.¹¹² HD menar vidare att tabellerna kan ge intrycket av objektivitet och exakthet som kan vara vilseledande eftersom de aldrig är ”säkrare än sitt underlag” dvs. omständigheterna i det konkreta målet.¹¹³ En mekanisk tillämpning av tabeller innebär därför enligt HD förbiseenden i det verkliga dömandet. Det leder till att det inte finns ett utrymme för en egentlig straffmätning.

Problematiken uppstår främst i mål där det är fråga om större mängder narkotika.¹¹⁴

HD menar att samma problem vid straffvärdebedömningen kan uppstå när mängden narkotika uppgår till ett straffvärde på den övre delen av straffskalan. I dessa fall fyller tabellerna endast en begränsad funktion och bör istället fungera som en anvisning om huruvida narkotikahanteringen är att anse som grovt brott.¹¹⁵ Vad gäller förevarande mål är det utrett att gärningspersonerna själva missbrukar narkotika och att gärningen har ett samband med deras missbruk. Emellertid var kvantiteten så omfattande att befattningen och syftet med narkotikahanteringen varit av grov karaktär. Handeln var ägnad att ge betydande vinster och därav anses gärningen ha ett betydande straffvärde.¹¹⁶ HD ansåg dock att denna brottslighet ligger långt ifrån den delaktighet som avses i NSL 3 §, för vilken de övre delarna av straffskalan är reserverad för. Som skäl anger HD att försäljningen har varat under kort tid och begränsad till en viss missbrukskrets varför straffvärdet om fyra år anses tillräckligt ingripande i proportion till gärningens allvar.¹¹⁷ Det slutliga straffvärdet ansågs motsvara fyra års fängelse.

110 A.dom. p. 14.

111 A.dom. p. 17 och 22.

112 A.dom. p. 25.

113 A.dom. p. 26.

114 SvJT 2006 s. 833 och a.dom. p. 27.

115 A.dom. p. 28.

116 A.dom. p. 34 och 35.

117 A.dom. p. 36.

Justitierådet Borgeke uttalade i domen för egen del sammanfattningsvis följande. I de fall där andra omständigheter än mängden narkotika inte framkommer kan tabellerna som framkommer i doktrinen tillämpas.¹¹⁸ Tabellerna utgör i första hand ett stöd vid en preliminär bedömning. I narkotikamål har tabellerna tillåtits användas på ett sätt som är oförsvarligt. Den praxis som utvecklats menar Borgeke är för schablonartad och onyanserad i förhållande till övriga brott.

Vad gäller de exempel på grova brott som kommit till uttryck i prop. 1980/81:76 krävs därför enligt Borgeke en omställning i rättstillämpningen för att uppnå kraven, omständigheterna utöver sort och mängd narkotika måste i större utsträckning prägla straffvärdebedömningen.

Borgeke menar också att det samtidigt bör påminnas om att tabellerna syftar till att upprätthålla en enhetlig rättstillämpning och det gäller särskilt ibland annat s.k. kurirfall eller i viss grad även sådana fall där andra omständigheter inte framkommer eller om gärningsmannen valt att vara tyst eller lämna en berättelse som kan lämnas utan avseende, s.k. kontextlösa fall. I dessa fall kan det antas vara positivt att domstolarna har samma bedömningsunderlag att utgå ifrån och det gäller även narkotikabrott av mindre allvarligt slag. Det är viktigt att framhålla de övergripande intentioner som prop. 1980/81:76 ger uttryck för, att den övre delen av straffskalan ska reserveras för den allra grövsta brottsligheten. Ett mängdresonemang som ensamt ska ligga till grund för ett domslut bör inte föranleda strängare straff än fängelse i ca fem år, detta straffvärde varierar beroende på vilket preparat det är fråga om. Det poängteras även att straffvärdet bör justeras uppåt eller nedåt beroende på vilka försvårande respektive förmildrande omständigheter som framkommer i det enskilda fallet. En sådan tillämpning bör leda till att, särskilt vid grövre brottslighet, bedömningen av vad som är att anse som grovt narkotikabrott minskar i förhållande till den praxis som fanns innan år 2011.

NJA 2011 s. 675 I

I målet var det fråga om straffvärdebedömning rörande syntetiska katinoner s.k. MDPV.

Gärningspersonen hade beställt drogen via nätet ett antal gånger i syfte att finansiera sitt och sin närmaste bekantskapskrets egna missbruk. Det förekom ingen ekonomisk vinning för gärningspersonen trots att det handlat om en relativt stor mängd narkotika, ca 350 g. HD betonar ännu en gång att rubriceringen grovt narkotikabrott är förbehållen sådana gärningar som ingår i en form av organisation med ekonomisk vinning som huvudsakligt syfte. Även nyttjande av missbrukare samt hänsynslösheten i gärningsmannens förfarande ska tillmätas större betydelse

118 Se kapitel 5.

enligt 1981 års lagändring. Gällande den missbruksrelaterade brottsligheten som inneburit hantering med en större mängd narkotika bör således i vissa fall hänföras till brott av normalgraden i större utsträckning.

Domstolen konstaterar vid narkotikabrottslighet, oavsett svårhetsgrad, är sorten och mängden narkotika en viktig faktor vid straffvärdebedömningen men inte den enda faktorn som ska ligga till grund för bedömningen. En bedömning ska grundas på alla relevanta straffpåverkande faktorer vid sidan av sort och mängd vilket kan leda till ett straffvärde i både skärpande eller lindrigare riktning. I förevarande fall var det fråga om ett gäng missbrukare som tillsammans hade köpt narkotikan. Det förelåg inget vinstsyfte och ingen vidare hänsynslöshet präglade förfarandet. Brotten bedömdes därför som narkotikabrott av normalgraden och straffvärdet motsvarade fängelsestraff i ett år.

NJA 2011 s. 675 II

Även detta fall gällde preparatet MDPV, och metylon som hade beställts via internet. Det var således fråga om smuggling av ca 600 g respektive 100 g. HD redogjorde för smugglingsbrotten i förhållande till narkotikabrotten och anförde att bestämmelserna ”vilar på samma rättspolitiska grundval.” Det innebär att samma omständigheter ska beaktas i grova smugglingsbrott som vid grovt narkotikabrott. Vidare ska samtliga omständigheter beaktas så som preparatets farlighet samt hänsynslösheten gärningen gett uttryck för. Vid missbruksrelaterad brottslighet, som ofta innebär att brott begås utan att ett egentligt ekonomiskt intresse finns samt när inga andra omständigheter föreligger som är relevanta för hänsynslösrekvisitet kan större mängder narkotika i vissa fall leda till att brottsligheten bör bedöms som narkotikabrott av normalgraden istället för grovt narkotikabrott. Smugglingsbrotten i detta fall var missbruksrelaterade. Brotten var inte av sådan karaktär eller mängd som borde medföra att brotten bör bedömas som grova.

Gärningspersonen hade inget vinstintresse och brotten präglades inte av särskild hänsynslöshet.

Brottens samlade straffvärde ansågs ligga på ett år och sex månader.

NJA 2011 s. 799

Målet gällde internetförsäljning av droger som hanterades av ett antal personer. Den centrala frågan i HD var hur straffvärdet ska bedömas för gärningspersonernas olika roller i den organiserade narkotikahanteringen. Huvudgärningsmannen intog en överordnad och tillbakaträdande roll. Han beordrande andra att sköta uppgifter såsom service, beställningar, kontroll av inbetalningar, hyra boxar, ta emot leveranser m.m. Även fysisk hantering med

narkotika var en uppgift som delegerats till andra i syfte att skydda sig själv. Uppgifterna bestod i bland annat att förpacka och förvara narkotikan till kunder. De inblandade fick olika ersättning för sina uppgifter. HD uttalade att det i förevarande fall var det fråga om en organiserad narkotikahandel. Omständigheter som blir av betydelse är bland annat hur välorganiserad verksamheten varit och hur marknadsföringen har skett, inbegripet hänsynslösheten gärningen gett uttryck för. Särskilt hänsynslöst är det faktum att försäljningen gjort narkotikan lättillgänglig för unga. Av betydelse är även hur länge narkotikaförsäljningen har pågått.

Av relevans för straffvärdebedömningen är enligt HD vilken insikt gärningspersonen haft rörande organisationen, dess utsträckning samt inriktning. Vidare ska motivet till hanteringen tillmätas större betydelse. I förevarande fall var det fråga om en företagsliknande verksamhet som gav mycket höga vinster och som skett via internet. Narkotikan marknadsfördes på olika sätt och begränsade sig inte till någon känd eller begränsad krets. Därav ansåg HD att risken för spridningen till unga var särskilt försvårande och att brottsligheten, sett i sin helhet, skulle bedömas som grovt narkotikabrott. Emellertid drevs verksamheten under en begränsad tid av ett fåtal personer och kunde inte anses vara av det grövsta slaget som påkallar de högsta straffvärden men däremot allvarligt nog för att döma huvudgärningsmannen till sju års fängelse.

NJA 2012 s. 70

Straffvärdebedömning i narkotikamål avseende amfetamin. Gärningspersonen var missbrukare och kom att befatta sig med en stor mängd narkotika ca 600 g, genom sin leverantör. HD fastslog att gärningspersonen måste insett att den stora mängden narkotika var avsedd att överlåtas till andra. Vidare uttalar HD för vilka brott rubriceringen grovt narkotikabrott är reserverad för samt att andra straffpåverkande omständigheter ska tillmätas betydelse i straffvärdebedömningen. Samma bedömning gäller även vid narkotikabrott av normalgraden.

Exempel på andra omständigheter som är av betydelse kan vara vilken avsikt eller motiv gärningsmannen haft med hanteringen.

HD uttalar att befattningar som varit avsedda för eget bruk generellt ska bedömas lindrigare än om så inte varit fallet. Narkotikabrott som står i samband med missbruk bör normalt inte leda till att gärningen rubriceras som grovt brott, exempelvis vid samköp av en betydande mängd narkotika. Det ska inte uppfattas så att missbruk generellt kan åberopas som en förmildrande omständighet utan domstolen får sammanväga samtliga omständigheter i det särskilda fallet.

I målet var det inte fråga om någon missbruksrelaterad brottslighet. Hanteringen har dock inte varit av något allvarligt slag och det har inte heller framkommit något vinstintresse.

Delaktigheten har varit passiv och okvalificerad. Det förekom ingen fysisk befattning med narkotikan och inblandningen var begränsad i tid. Mot den bakgrunden var brottet att bedöma som narkotikabrott av normalgraden och föranledde ett fängelsestraff på ett år och nio månader.

NJA 2012 s. 115

I förevarande fall var det fråga om en målvakts ställning i grova narkotikabrott.

Gärningspersonen blivit erbjuden av annan att agera målvakt genom att förvara, ta emot betalningar, paketera och posta narkotikan till köpare, ca 350 g MDMA. Vinsten skulle delas lika mellan dem. Med utgångspunkt i 1981 års ändring och NJA 2011 s. 357 uttalade HD återigen vilka gärningar som ska förbehållas beteckningen grovt narkotikabrott.

Gärningspersonens roll ska beaktas i förhållande till den organiserade verksamheten. Vidare ska delaktigheten och den ställning som gärningspersonen intagit undersökas samt syftet bakom hanteringen i vidare mening. Vad gäller preparatet farlighet hade underrätterna gjort en väsentlig skillnad mellan ecstasy och amfetamin i farlighetshänseende. HD ansåg att skillnaden enbart var begränsad eftersom det saknades hållfast vetenskapligt stöd för annan uppfattning.

Vid rubricering och straffvärdebedömning blev hanteringen, delaktigheten och insikten avgörande eftersom det begåtts inom ramen för en organiserad handel. Den omfattande spridningen och risken för den vidare spridningen vägde in i bedömningen. Trots att gärningspersonen missbrukade narkotika själv var det av försvårande art att han tjänade pengar genom sin befattning med narkotikan. Omständigheterna tillsammans med arten och mängden narkotika ansåg leda till att brottet var att bedöma som grovt narkotikabrott och straffvärdet motsvarade tre års fängelse.

NJA 2012 s. 144

I detta mål hade gärningspersonen transporterat en synnerligen stor mängd narkotika inom Sverige, ca 97 kg. Det framkom även att han under många år missbrukat narkotika själv.

Narkotikan införskaffade han genom säljaren som senare, och som ligger till grund för målet, erbjöd honom att transportera en mängd narkotika i utbyte mot narkotika för hans egna bruk.

Han antog erbjudandet som visade sig innehålla en större mängd än vad han hade förväntat sig, trots det genomförde han transporten på grund av rädsla för repressalier. HD framhöll vad som tidigare sagts avseende beteckningen grovt narkotikabrott och uttalade att mängdrekvisitet

visserligen även ensamt kan rubricera en gärning som grovt narkotikabrott och kan motivera ett straff högre än minimistraffet, emellertid inte mer än några år däröver. Denna bedömning ska variera beroende på preparatets farlighet.

I förevarande fall var det fråga om cannabisharts vilket är ett preparat som får anses vara mindre farligt än bland annat amfetamin och avsevärt mindre farlig än exempelvis heroin och kokain.

Gärningspersonens ersättning, i förhållande till den mängd narkotika som han transporterat var förhållandevis begränsad. Det faktum att mängden narkotika var avsevärt större än mängden som kan anses omfattas av gärningspersonens uppsåt bör tillmätas viss betydelse i straffsänkande riktning. Han intog ingen central roll i hanteringen utan agerade i enlighet med instruktioner. Hans uppgift bestod i en transport som var begränsad inom Sverige och förvaringen varade under en väldigt kort tid. Vidare framkommer inget som tyder på att gärningspersonen haft insikt i den narkotikahantering som huvudsäljaren var en del av. Det innebär att en transport begränsad inom riket att anse som förmildrande i förhållande till en smuggling som sker in till Sverige från utlandet. Det slutliga straffvärdet resulterade i fyra års fängelse.

NJA 2012 s. 510

Målet gällde förvaring av en stor mängd narkotika, ca 5000 ecstasytabeller, i en bil.

Gärningspersonen upplät sitt bagageutrymme till andra personer och för det skulle han erhålla narkotika för sitt eget bruk. Bilen som tillhörde den tilltalade stod parkerad i ett parkeringshus i anslutning till hans bostad. HD uttalar inledningsvis att bedömningen i narkotikabrott ska ske på ett mer nyanserat sätt och med beaktande av samtliga omständigheter som är av relevans för bedömningen. Mängdrekvisitet är en av flera faktorer som ska beaktas och har en relativ betydelse i narkotikamål. I vissa situationer kan den emellertid tillåtas få ett större respektive mindre genomslag i bedömningen. Mängden narkotika, om den varit betydande, bör istället utgöra ett bevisfaktum som talar för att det rört sig om en yrkesmässig och organiserad narkotikaverksamhet.

HD uttalar mot den bakgrunden att mängden narkotika är av betydelse för rubricering av brottet och bildar i praktiken en utgångspunkt för bedömningsfrågan. Bedömningen ska sedan beroende på andra straffpåverkande omständigheter i det enskilda fallet avgöras genom en samlad bedömning. HD menade att det var fråga om en stor mängd narkotika som i sig skulle kunna innebära att brottet borde bedömas som grovt. Emellertid var det fråga om en kortvarig

förvaring, passiv och okvalificerad delaktighet samt en begränsad ersättning. Sammantaget ansågs gärningen utgöra narkotikabrott av normalgraden med ett straffvärde som motsvarade två år och sex månaders fängelse.

NJA 2012 s. 528

Frågan i HD var hur ca 90 g kokain ska rubriceras samt vilket straffvärde gärningen kan anses ha. I målet hade den tilltalade i överlåtelsesyfte förvärvat narkotikan. Efter förvärvet hade han delat upp narkotikan i portioner. Hans avsikt var att sälja narkotikan till vem som helst över 18 år. Domstolen konstaterade att gärningsmannens förfarande varit hänsynslöst, risken för spridning av narkotika förelåg och hans avsikt var enbart att tjäna pengar på missbrukare och nyfikna personers bekostnad. Dessa omständigheter sammantaget ansågs leda till att brottet skulle rubricerades som grovt narkotikabrott. I domen uttalade HD att en utgångspunkt för mängdrekvisitets betydelse för rubriceringen av grovt narkotikabrott enbart baserat på mängden går vid ca 100 g kokain om inga andra omständigheter framkommer. Förevarande brottslighet skulle således inte leda till att brottet rubriceras som grovt narkotikabrott enbart baserat på mängden men på grund av vad som framkommit i målet, gärningspersonens avsikt och motiv samt vinstsyftet och den hänsynslöshet som gärningen inneburit blev brottsligheten att betrakta som grovt narkotikabrott och motsvarade ett straffvärde lite över straffminimum, slutligt två år och tre månaders fängelse.

NJA 2012 s. 535

Målet handlade om kurirer och hur deras roll och ställning ska bedömas i narkotikamål. Det framkom inga andra omständigheter än själva transporten som skett från utlandet in till Sverige.

Smugglingen avsåg ca 68 kg cannabis. HD hänvisade till NJA 1991 s. 255 där det konstaterats att kurirer utgör en viktig länk i distributionskedjan när det är fråga om en organiserad internationell verksamhet av stor omfattning. I det fallet ansåg domstolen att kurirer generellt förtjänar strängare straff. Emellertid redogör HD i förevarande mål att kurirer inte sällan utnyttjas av de personer som står bakom hanteringen, att dem oftast hålls ovetandes om verksamheten i övrigt. I fråga om ersättning för insatsen är den oftast blygsam i förhållande till den risk som en kurir tar. Mot bakgrund av den nyanserade bedömningen som HD påkallat ska sådana omständigheter beaktas i straffvärdebedömningen. Kurirens gärning är sällan av sådant slag som är förbehållet de allvarligaste gärningarna som kommer till uttryck i prop. 1980/81:76.

Vad gäller kurirmål konstaterar HD att det i vissa fall inte förekommer andra straffpåverkande omständigheter än sorten och mängden narkotika. Det kan exempelvis bero på att gärningspersonen vägrar att yttra sig eller lämnar en berättelse som kan lämnas utan avseende.

I sådana fall kan sorten och mängden narkotika bli avgörande för rubricering och straffvärdebedömningen. Emellertid är det av betydelse att lämna ett väsentligt utrymme för andra straffpåverkande faktorer än mängden narkotika för att anpassa straffmätningen till övriga brottstyper. Det innebär att mängdrekvisitets betydelse avtar ju större mängd det är fråga om och att den inte som enda omständighet bör kunna föranleda ett straff inom den övre delen av straffskalan för grovt narkotikabrott. Både i prop. 1980/81:76 och tiden innan NJA 2011 s.

357 meddelades tillämpades ofta hela straffskalan för grovt narkotikabrott enbart på grund av mängden. Den linjära straffmätningen som uppstod i narkotikamål följde inte alls de principer som gäller för straffmätning i brottmål.

Problematiken som uppstod var bland annat att det blev svårt att i de övre delarna beakta olika förmildrande faktorer BrB 29 kap. 3 § eller billighetsskälen enligt BrB 29 kap. 5 § eftersom enbart mängden kunde nå upp till straffskalans maximum.¹¹⁹ En sådan tillämpning ansågs schablonmässig och oproportionerlig eftersom den enbart fokuserade på ett rekvisit av flera.

Visserligen ledde det till en enhetlig rättstillämpning men det var sällan gärningar i förhållande till varandra var av samma svårhetsgrad, det var således enbart hanterad mängd som föreföll lika. För att bryta denna tradition och anpassa straffmätningen i förhållande till andra brott bör det enligt HD ges ett väsentligt utrymme för andra omständigheter att inverka på straffvärdesbedömningen.

Enligt HD leder det sagda till slutsatsen att vid bedömningen av om ett brott ska anses utgöra grovt narkotikabrott har mängden en begränsad betydelse. Mängdrekvisitet bör alltså inte som enda faktor kunna leda till ett straff i den övre delen av straffskalan för grovt narkotikabrott.¹²⁰ Genom NJA 2012 s. 144 kan slutsatsen dras, vad gäller hantering av cannabis och om det inte

Enligt HD leder det sagda till slutsatsen att vid bedömningen av om ett brott ska anses utgöra grovt narkotikabrott har mängden en begränsad betydelse. Mängdrekvisitet bör alltså inte som enda faktor kunna leda till ett straff i den övre delen av straffskalan för grovt narkotikabrott.¹²⁰ Genom NJA 2012 s. 144 kan slutsatsen dras, vad gäller hantering av cannabis och om det inte