Analys av revisorernas åsikter

Redovisningens principer och kvalitativa egenskaper

Enligt teorin är god redovisningssed viktig då den är en rättslig standard som grundar sig på lag, praxis och rekommendationer. (FAR, 2002). Buisman anser att god redo- visningssed är ett överordnat begrepp och om den uppfylls blir redovisningen kvalitativ. Den rättvisande bilden innebär att balans- och resultaträkning ska ge en rättvisande bild av företagets ekonomiska ställning och resultat (Thomasson, 1999). Det förutsätts att information som lämnas med tillämpning av god redovisningssed även ger en rättvis- ande bild (FAR, 2002) Torgander anser att alla principer behövs för att uppnå en rättvis- ande bild av vad som har hänt i företaget. Buismans åsikt är att den rättvisande bilden är viktig eftersom det är ett internationellt begrepp samt ger ett intryck av hur det går för företaget. Wiberg anser att rättvisande bild, jämförbarhet och kontinuitet är de viktigaste principerna då de är drivkrafterna bakom IAS. Jämförbarhetsprincipen är väsentlig eftersom nyttan av informationen är beroende av att kunna dra slutsatser från ett år till ett annat. Fortlevnadsprincipen är ett antagande om att företagets verksamhet förmodas leva vidare på obestämd tid (Glautier & Underdown, 1994). Buismans åsikt är att denna princip är en viktig utgångspunkt eftersom företaget då har en normal redovisning, annars hade det blivit en likvidationsbalans. Rättvisande bild var den princip som alla revisorerna nämnde. Vi tror att de valde den eftersom den ger en övergripande och mer ”sanningsenlig” bild av företagets ställning och resultat.

Tillförlitlighet och jämförbarhet anser samtliga revisorer är de kvalitativa egenskaper som har störst betydelse för förståelsen av finansiell information. För att information ska vara tillförlitlig ska redovisning beskriva verkligheten, den ska vara verifierbar, neutral och fullständig samt upprättad med försiktighet. (Knutsson, 1996) Tillförlitlighet är mycket viktig om investerare ska kunna förlita sig på bokslut, anser Wiberg. Han anser även att denna egenskap är viktigare än jämförbarhet om dem ska rangordnas. Enligt teorin framhålls istället jämförbarhet som en av de viktigaste faktorerna som karaktäriserar bra redovisning (Rundfelt, 1991). Begriplighet och relevans är två andra som revisorerna anser viktiga. Med begriplighet avses i teorin att användare av redovisningsinformation som har skälig kunskap om redovisning, ekonomi och affärsverksamhet ska förstå den. Redovisning måste vara aktuell och inriktad på sådan information som är väsentlig för bedömning och beslut för att detta ska uppnå relevans. (Knutsson, 1996) Torgander tycker att ovanstående egenskaper är viktiga eftersom de är byggklossarna för att få en rättvisande bild av företaget. Alla revisorerna hade med tillförlitlighet och jämförbarhet angående vilken kvalitativ egenskap som har störst betydelse för förståelsen av finansiell information. Enligt vår åsikt tror vi att de valde jämförbarhet eftersom om finansiell information inte går att jämföra är det svårt att veta hur det går för företaget. Tillförlitlighet valdes för att det måste gå att förlita sig på den information som lämnas, annars har rapporteringen inget syfte.

Artsberg (2003) tror att värdering till verkligt värde kan leda till att den traditionella försiktighetsprincipen överges. Denna uppfattning delar dock inte revisorerna. Buisman tror inte att någon redovisningsprincip eller kvalitativ egenskap kommer att sättas ur

ANALYS

spel, men att begripligheten försvåras då det är så komplext. Wibergs åsikt är att merparten principer och egenskaper förstärks av införandet av IAS, möjligtvis att försiktighetsprincipen får en svagare betoning för att ge en bättre jämförbarhet och rättvisande bild. Enligt Knutsson (1996) kan en alltför långtgående försiktighet komma i konflikt med kravet att årsredovisningen ska ge en rättvisande bild av företagets ställning och resultat. (ibid.) Vidare är Wiberg av åsikten att det finns en risk att verkliga värden baseras på bedömningar när det inte finns någon marknad för finansiella instrument, vilket kan leda till att tillförlitligheten blir mindre. Innan undersökningen var vi inne på att försiktighetsprincipen skulle sättas ur spel. Ingen av revisorerna delade vår åsikt antagligen beroende på att en överdriven försiktighet inte heller ger rätt bild av företaget. Vi håller med om att begripligheten kan försvåras och tillförlitligheten minskas eftersom IAS 39 är en komplex rekommendation. Det kan vara svårt att förstå hur rekommendationen ska tolkas, vilket ökar risken för fel.

Redovisning av finansiella instrument i Sverige idag

De vanligaste finansiella instrumenten som finns på den svenska markanden är enligt FAR (2002) bland annat räntebärande papper på penning- och obligationsmarkanden samt avista handel med utländska valutor. Även handel med valuta terminer, valuta optioner och valutaswappavtal samt handel med börsnoterade aktier och olika aktie- derivat som aktieterminer och aktieoptioner är vanligt. (ibid.) De revisorerna tagit upp som de vanligaste finansiella instrumenten i noterade icke-finansiella företagen är (exklusive kundfordringar, leverantörsskulder och kassa) aktier, obligationer samt derivat som valutaterminer och valuta- och ränteswappar.

I dagsläget har det ännu inte kommit ut någon specifik rekommendation om hur finansiella instrument ska värderas, därför får företagen följa värderingsreglerna i ÅRL. En finansiell omsättningstillgång redovisas i dag till det lägsta av anskaffningskostnad och verkligt värde på balansdagen, LVP (Justitiedepartementet, 2002). Detta tillväga- gångssätt är samtliga revisorer överens om. LVP var den värderingsprincip som de angav som gällande för finansiella instrument. Vi har i vår teori lite olika värderings- alternativ. Att revisorerna valde LVP tror vi beror på att de i första hand tänkte på finan- siella instrument som innehas kortsiktigt och klassas därmed som omsättningstillgångar. Buisman tillägger att även derivatinstrument värderas till LVP. Det finns en justering nedåt, men inte uppåt. Enligt Artsberg (2003) ska en försiktig redovisning tillämpas, LVP, vid värdering av derivatinstrument. Derivatinstrument är ofta så kallade ”off- balance-sheet” poster, det vill säga att det är osäkert om de uppfyller kriterierna för att redovisas i balansräkningen vid kontraktets ingående. Det är först vid försäljningen eller stängning som det finns en transaktion i traditionell mening. (ibid.) Wiberg kommen- terar att derivat inte redovisas i balansräkningen samt att svenska redovisningsregler inte tillåter att detta instrument värderas till verkligt värde. Det finns ingen rekommen- dation i svensk redovisning i dag som anger när ett instrument ska aktiveras eller avaktiveras. Det medför att företagen får följa de principer som finns i redovisningsteori beträffande tillgångs- och skulddefinition. (Falkman, 2000) Revisorernas åsikt är att instrumenten aktiveras när ett kontrakt avvecklas. Det stämmer bra med teorin eftersom det är först då en transaktion uppstår och tillgångsdefinitionen uppfylls.

Risker företagen säkrar är enligt revisorerna valuta-, ränte-, pris- och kreditrisk samt framtida kassaflöden. Finansiella instrument ger upphov till olika slags risker. Det finns valuta- ränte- och marknadsrisk, vilka tillsammans utgör prisrisk samt kredit-, likviditets- och kassaflödesrisk. (FAR, 2003) Valutarisk var den risk som alla revisorerna tog upp. Denna tror vi är vanligast bland de företag som ska införa IAS, eftersom de är stora noterade företag som handlar mycket med utlandet. Vidare säger

ANALYS

revisorerna att dessa risker säkras med derivat som optioner, valuta- och ränteterminer samt valuta- och ränteswappar. Mestadels är det endast derivat som kan vara säkrings- instrument men även andra instrument får användas vid säkring av utländsk valutarisk (PWC, 2001). Enligt revisorerna är det vanligast att företagen säkrar risker med olika derivat. Det tycker vi är logiskt eftersom derivatinstrumentets värde är relaterat till något underliggande värde som förhoppningsvis varierar motsatt den säkrade posten.

Redovisning av finansiella instrument enligt IAS 39

Förordningen om redovisning enligt IAS innebär att alla börsnoterade europeiska företag senast 2005 ska upprätta sina redovisningar enligt IAS (Justitiedepartementet, 2002). Revisorerna tror att samtliga företag har börjat förbereda sig för IAS 39, vissa har dock kommit längre än andra. Vi tycker det låter väldigt bra att de flesta företag har börjat förbereda sig eftersom företagen måste ha infört IAS till år 2005 och ha jämförelsesiffror från 2004. Vi tror att vissa företag drar sig för att börja med införandet eftersom det är så komplext och skiljer sig mycket från dagens rekommendationer. Förändringar som revisorerna tror krävs är att anpassa rutiner, ekonomisystem och kommunikation, säkringsredovisning, dokumentation samt att genomföra effekt- analyser. Säkringsredovisning är tillåten i vissa angivna fall under förutsättning att för- hållandet mellan säkringsinstrumentet och den säkrade posten är klart definierad, mätbar och effektiv (Justitiedepartementet, 2002). Förhållandet, säkringsinstrumentet, den säkrade posten och hur effektiviteten ska mätas måste vara väl dokumenterade (Moore, 2002). Buisman anser att bättre dokumentation angående säkringsredovisning är en stor förändring som företagen måste göra. Vidare så finns inte samtliga derivat i balansräkningen och de är inte värderade till verkligt värde. Enligt IAS 39 ska alla finansiella tillgångar och skulder, inklusive derivat tas upp i balansräkningen (Justitiedepartementet, 2002). Alla finansiella instrument ska värderas till verkligt värde första gången de redovisas. De flesta finansiella tillgångarna ska sen fortsätta redovisas till verkligt värde i efterföljande redovisningsperioder, medan de flesta skulderna värderas till anskaffningsvärde. (Wahlström, 2000) Buisman kommenterar vidare att Sverige inte har samma indelning i kategorier som IAS. IAS delar in de finansiella instrumenten i fyra kategorier, ”Held-for-trading”, ”Held-to-maturity”, ”Loans and receivables” och ”Available-for-sale” (PWC, 2001).

Huvudregeln är att alla finansiella instrument värderas till verkligt värde. Lån och fordringar som härrör från företaget och som inte innehas för handelsändamål, ”Held-to- maturity” instrument samt de tillgångar som det inte går att fastställa något verkligt värde för, värderas till upplupet anskaffningsvärde. (IASB, no date) Endast skulder som är derivat-instrument eller innehas för handelsändamål, ”Trading” får värderas till verkligt värde. (Moore, 2002) Detta överensstämmer med revisorernas uttalanden angående värdering. IAS definierar när alla finansiella instrument ska aktiveras eller avaktiveras. En finansiell tillgång ska tas upp i balansräkningen när en enhet ingår ett kontrakt. (PWC, 2001) Enligt revisorerna ska de finansiella instrumenten aktiveras när ett kontrakt ingås, alltså på affärsdagen. Deras svar stämmer bra med teorin. Vi tror att IAS värderingsregler kan upplevas som komplicerade eftersom det finns fyra kategorier för tillgångarna och två för skulderna gällande hur instrumenten ska värderas.

Skillnader mellan dagens rekommendationer och IAS 39

Revisorerna anser att de största skillnaderna mellan dagens rekommendationer och IAS 39 är att företagen måste börja värdera till verkligt värde vilket ger orealiserade vinster. Värdering till verkligt värde som förordas av IAS 39 skiljer sig från den svenska redovisningen då det idag inte finns något enhetligt ramverk för värdering av finansiella

ANALYS

instrument (Wahlström, 2000). Istället får de följa värderingsreglerna i ÅRL (Justitiedepartementet, 2002). Anläggningstillgångar ska redovisas till anskaffnings- värde och omsättningstillgångar till LVP. (PWC, 2001) Andra skillnader revisorerna poängterar är att derivat blir synliga, striktare regler angående säkringsredovisning samt högre krav för att få avaktivera en post. Artsberg (2003) anser att ett av de största redo- visningsproblemen i dag behandlar när de finansiella instrumenten ska redovisas och hur de ska värderas (ibid.) Detta är något som även Torgander kommenterar. Enligt IAS ska en finansiell tillgång tas upp i balansräkningen när ett kontrakt ingås (PWC, 2001). Detta gäller även derivat (IASB, no date). Detta skiljer sig mycket från svensk redovisning idag där derivaten ofta hamnar ”off-balance” eftersom det är osäkert om de uppfyller kriterierna för att redovisas i balansräkningen (Artsberg, 2003). Även säkringsredovisningen skiljer sig mycket åt mellan IAS och den svenska redovisningen. IAS har detaljerad vägledning angående säkringsredovisning medan det i svensk redo- visning endast är säkring av utländska eget kapital investeringar och valutatermins- kontrakt som regleras. Enligt IAS måste specifika kriterier om dokumentation och säkringens effektivitet uppfyllas för att få säkringsredovisa. I svensk redovisning finns endast en begränsad vägledning angående avaktivering, men praxis håller på att närma sig IAS. Enligt IAS ska en enhet aktivera en tillgång den har kontroll över, medan dem de ej har kontroll över ska avaktiveras. (PWC, 2001) Eftersom det inte tidigare har funnits någon enhetlig lösning för problemområdet finansiella instrument anser vi att redovisning enligt IAS 39 kommer att skilja sig från hur instrumenten redovisas idag. Revisorerna har delade åsikter beträffande om IAS 39 är bättre än dagens rekommen- dationer. Det som de har angett som positivt med införandet är att det ger en bättre bild av risker och värden samt att företagets riskposition blir mer synlig. Artsberg (2003) anser att fördelar med verkligt värde är att de utgör underlag för företagets risk- bedömningar och för utvärdering av företagsledningens aktiviteter. Det som revisorerna anger som negativt med IAS 39 är att det kan ge en sämre jämförbarhet när noterade och onoterade företag redovisar på olika sätt vilket kan leda till att det blir svårare för användare av finansiell information att tyda informationen. Enligt Rundfelt (1991) är jämförbarhet en av de viktigaste faktorerna som karaktäriserar bra redovisning. Både jämförbarhet mellan företag och över tiden i ett företag avses (Smith, 2000). Artsberg (2003) anser att värdering till verkligt värde underlättar jämförelser mellan företagen. Detta är något som Torgander inte håller med om. Han menar att eftersom de onoterade företagen inte är tvingade att använda IAS blir jämförbarheten sämre. Normgivarna har ett särskilt ansvar att skapa enhetliga regler vad gäller jämförelser mellan företag. Det måste finnas regler som behandlar lika händelser på ett likartat sätt (Knutsson, 1996). Vi anser att de verkliga värden bättre visar företagens ställning men att jämförelsen blir sämre eftersom inte alla företag inför IAS.

Effekter av övergången till IAS 39

Jackson och Lodge (2000) menar att nackdelen med värdering till verkligt värde är att resultatsvängningarna blir större, vilket kan påverka värderingen av företaget negativt. Volatiliteten kan även öka för värdet på tillgångar och skulder. (ibid.) Artsberg (2003) tar upp att uppskattning av värde för icke-noterade tillgångar kan medföra stora kostnader som nackdel och att värderingen medför att den traditionella försiktighets- principen överges. (ibid.) Revisorernas åsikter överensstämmer angående resultatsväng- ningarna och värdet på kapitalet. Andra åsikter som framkom är att införandet kan medföra mer arbete och att det i vissa fall krävs att företagen har bättre ordning och bättre rutiner för riskhantering, vilket kan leda till minskad riskexponering. Samtliga revisorer tror att effekten företagen är mest oroliga för är volatiliteten i resultat och eget kapital samt förklaringsproblem i samband med detta. Ur intervjuerna framkom även att

ANALYS

företagen kan oroa sig för kostnader som uppstår vid införandet samt allt merarbete det genererar. Vi tror att införandet av IAS 39 kommer att kräva mycket tid och arbete eftersom det blir en hel del förändringar. Volatiliteten kanske kommer att skapa problem i början, men när användare av finansiell information har lärt sig vad svängningarna beror på kommer det inte att göra någon skillnad.

Redovisning enligt IAS 39 innebär att alla tillgångar och skulder ska tas upp i balans- räkningen (Justitiedepartementet, 2002). Det gäller alla former av derivat (IASB, no date). Enligt svensk redovisning har det varit osäkert om derivat har uppfyllt kriterierna för att redovisas i balansräkningen (Artsberg, 2003). Samtliga revisorer menar att derivat kommer att bli mer synliga i redovisningen efter införandet av IAS 39. Torgander nämner även värdepapper och Buisman säkringstransaktionerna samt att företagets förväntningar och riskprofil kommer att synliggöras. Artsberg (2003) anser att fördelar med verkligt värde är att de utgör underlag för företagets riskbedömningar och utvärdering av företagsledningens aktiviteter. Alla revisorerna anser att IAS 39 ger en bättre bild av företagets finansiella transaktioner. Torgander menar att det är relevant vad instrumentets värde är idag samt att derivat tas upp i balansräkningen. Vår åsikt är att det är bra att även risktagandet syns i redovisningen. Även vi anser att IAS 39 ger en bättre bild eftersom mer blir synligt och redovisningen blir mer aktuell.