Gharaibeh och Oweis (2009) lyfter fram några huvudsakliga anledningar som kan ligga bakom kvinnans beslut att stanna kvar i ett våldsamt förhållande. Det kan vara ärvd social bakgrund, ekonomisk bundenhet, brist på familjestöd, att offra sig själv för barnens skull och de negativa sociala konsekvenserna. Kvinnan föredrar att stanna i skuggan av sin kränkande man snarare än att stämplas som en frånskild kvinna. De professionella på kvinnojouren berättar om vissa kulturella normer i samhället samt hos familjer de utsatta kvinnorna kommer ifrån som påverkar kvinnans syn på våldet exempelvis i vissa fall väger familjens
uttalande tyngre än själva kvinnan när det handlar att lämna en relation. De negativa sociala konsekvenserna har ofta sina rötter i de kulturella normer som råder i samhället som även kan föreligga till mäns våld mot kvinnor i en parrelation, enligt respondenterna. Allens (2012) studie lyfter också fram att hos vissa etniska grupper i samhället är sambandet mellan relationsvåld och den ekonomiska nackdelen som kvinnan besitter stark. Dessutom
uppträder andra sårbarhetsfaktorer i Allens studie nämligen social isolering, tillgång till utbildning, brist på bostäder som en förklaring till kvinnors utsatthet.
Den ärvda sociala bakgrunden som Ghariabeh och Oweis (2009) talar om kan knytas till vår studie där det bland annat berättar en kvinnojours personal att män som kommer från andra länder tenderar utöva våld mot sina kvinnliga partner. Men samtidigt visar också resultatet av intervjuer att vilken man som helst kan vara en våldsutövare oavsett bakgrund och
utbildningsnivå. En sådan man kan finnas i olika samhällsklasser oberoende av nationaliteter menar intervjupersonerna. En av respondenterna vill själv tala om sin egen erfarenhet av utsatthet i en misslyckat förhållande där hon hade blivit misshandlad av sin svenska partner som hade två högskoleutbildningar vilket tyder på att den kulturella och sociala bakgrunden kan vara av mindre betydelse när det gäller våldsutövning mot kvinnliga partner.
När det kommer till brist på familjestöd berättar respondenterna att nätverkssystemet kring kvinnan och familjen i synnerhet spelar en förstärkande roll i kvinnans situation. Har kvinnan ett begränsat nätverkssystem hamnar kvinnan i en riskgrupp där möjligheten för våldsutsatthet ökar menar intervjupersoner. Detta kan även styrkas av Baholos m.fl. (2014) studie där det också framhålls att kvinnans nätverkssystem exempelvis familjemedlemmar, vänner samt stöd och hjälp från berörda aktörer spelar en viktig roll gällande kvinnans beteendeförändring. Brist på ett nätverkssystem är enligt respondenterna mer
förekommande hos kvinnor som har kommit in till Sverige från andra länder. De flesta av dessa kvinnor verkar sakna släktingar, vänner och familjemedlemmar här i Sverige vilket gör dem mer sårbara för relationsvåld. Intervjupersonerna berättar att för att ändra attityd hos en utsatt kvinna i syfte att ta ställning till våldet kan en stor faktor vara vilket stöd och hjälp som kvinnan får från sin omgivning.
Lacy (2010) understryker bristande resurser i form av utbildning, inkomst och sysselsättning som avgörande faktorer gällande kvinnors utsatthet. Resultatet av Lacys (2010) studie visar att kvinnor som befinner sig i våldsamma relationer har begränsade resurser. Ju färre resurser desto mer fångade känner de sig i ett våldsamt förhållande med en rädsla
exempelvis hur de skulle uppfostra sina barn på egen hand och klara sig ensam i samhället.
Intervjupersonerna är inne på samma spår och menar att utsatta kvinnor med låg utbildning, speciellt de som inte kan språket, har ingen sysselsättning och inkomst har varit mer sårbara.
Respondenterna nämner bristande resurser hos utsatta kvinnor som en av de orsakerna vilket gör det svårt för kvinnan att bryta loss. Brist på inkomst och sysselsättning är enligt respondenterna en av orsakerna till att utsatta kvinnor återgår till sina våldsamma partner trots att de sökte hjälp från kvinnojourer. Detta på grund av att det krävs mycket från den utsatta kvinnan själv under tiden hon befinner sig i processen att lämna ett våldsamt förhållande menar respondenterna. Kraven på kvinnan kan vara exempelvis att söka jobb, söka bostad, ta hand om barnen samt hantera den psykiska delen av sin utsatthet. Som Lacy
(2010) hävdar, känner sig kvinnan på något sätt fångad i den våldsamma relationen och rädslan att inte klara sig utan mannen gör att kvinnan fortsätter leva med utsatthet.
Hendy m.fl. (2013) beskriver att kvinnor med en låg självkänsla tenderar att oroa sig mer över att lämna en våldsam relation. Denna rädsla grundar sig, exempelvis, i känslan av ensamhet efter att kvinnan har lämnat ett förhållande. Rädslan kan även knyta sig i känslan av oro över att bli skadad eftersom hot och misshandel ofta inte slutar vid avbrytning av relationer utan även fortsätter efter det. Att bli hotad och förföljd efter att en kvinna har lämnat en våldsamt förhållande förekommer ganska ofta vilket medför att leva under ständig förskräckelse resten av livet. Kvinnojourens personal i vår studie nämner också rädsla och svaghet hos kvinnor samt dåligt självförtroende som en faktor vilket gör att utsatta kvinnor inte vågar ta steget vidare att komma ur en våldsam relation. Kvinnan känner sig maktlös speciellt när det finns ett barn med i bilden. I Helmerssons (2017) forskning berättar en kvinnojours personal att trots allt fortfarande ligger ansvaret på själva kvinnan eftersom hon måste tänka både på sin säkerhet och barnets när det. Det händer sällan att våldet slutar när kvinnan lämnar utan det kommer även fortsätta efter det. Kvinnan känner att hon kommer frukta för sitt liv samt finns det risken att bli skadad om hon lämnar sin våldsamma man.
Detta är något som både Hendys m.fl. (2013) studie och våra respondenter är överens med.
Scheffer och Renck (2008) talar om rädsla som en förhindrande faktor i den bemärkelse att kvinnan inte lämna en våldsam relation på grund av skam och skuldkänslor för våldet vilket innebär att hon tar på sig skulden när en misshandel inträffar. Detta är något som också har framkommit i resultatet av vår studie då intervjupersoner förklarar att kvinnor skyller ofta på sig själva när de blir utsatta för våld av sina partner. Dessutom tenderar en utsatt kvinna att leva i en verklighet där hon måste anpassa sig till vad hennes våldsamma partner vill.
Slutligen börjar kvinnan få för sig att det är hennes eget fel när hon blir misshandlad eftersom hon inte lyssnade på sin man menar respondenterna.
Denna process kallar de yrkesverksamma på kvinnojourer normalisering av våldet då kvinnan känner sig rutinerad i den utsträckning att hon tappar självkänsla och
självförtroende samt tycker inte ens att hon är utsatt för våld. Baholo m.fl. (2014) framhåller vikten av medvetenhet hos utsatta kvinnor. Vändpunkten skulle innebära att den utsatta kvinnan erkänner att hon varken kan kontrollera eller förhindra våldet. Denna medvetenhet blir en startpunkt för kvinnan att börja tänka längre än att bara ägna sig åt strategier som undviker våldet. Men våra respondenter berättar att trots att kvinnojourer tillhandahåller information genom stödsamtal till utsatta kvinnor i syfte att öka medvetenhet kring våldet, kan denna åtgärd vara av mindre effekt om den utsatta kvinnan saknar tillräckligt med resurser att klara sig i samhället på egen hand samt i frånvarandet av sin man. De kan inte bo på ett skyddat boende hur länge som helst, inte heller på ett vandrarhem. För att få bostad krävs att den sökande skall ha en fast inkomst och vara fri från skulder vilket de flesta av utsatta kvinnor som söker hjälp saknar, enligt våra respondenter. Detta resonemang kan även kopplas till Gharaibehs och Oweiss (2009) studie där de beskriver den ekonomiska bundenheten som en av faktorerna vilket begränsar kvinnans möjlighet att ta sig ur en våldsam relation.
Scheffer och Renck (2008) betonar också rädslan hos utsatta kvinnor i en parrelation som ett centralt tema vilket kan vara befriande. Befriande i den mening att kvinnan tycker att hon har fått nog och inser faran för sitt liv och för sitt barn vilket leder till att hon söker vägen ur det våldsamma förhållandet. Befrielse begreppet som Scheffer och Renck (2008) skriver om kan också tolkas i ljuset av vår studie där respondenterna förklarar att en utsatt kvinna lämnar sin våldsamma partner när hon känner att hon inte längre orkar mer, framför allt när det fysiska våldet förekommer samt när barnet far illa. Baholos m.fl. (2014) studie visar också att med tiden blir övergreppet för mycket att bära efter heta argument och konflikter,
speciellt det fysiska övergreppet och det är därför kvinnor känner sig tvungna att ta sig ur sådana relationer.
Våra intervjupersoner berättar även att om kvinnan inte känner till faran, kan det vara så att socialtjänsten blir inblandad för barnets skull. På så sätt blir kvinnan upplyst om vilka risker det innebär och hon måste tänka på barnets säkerhet, annars finns det risken att barnet kan omhändertas om hon stannar kvar i det våldsamma förhållandet menar en av
respondenterna. Det kan vara en angelägenhet för kvinnan som Lacey (2010) påstår att en utsatt kvinna står inför ett viktigt val i sitt liv för att förhindra sin partners framtida
våldsamma handlingar. Ofta är det inte lätt att fatta ett beslut utan kvinnan måste överväga ganska olika aspekter exempelvis svåra ekonomiska omständigheter, investering av många år av sitt liv i förhållandet samt möjligheten att bli skadad om de lämnar relationen. På grund av dessa svårigheter att lämna en relation exponeras många kvinnor för upprepat våld.
Scheffer och Renck (2008) påpekar att våldet inträffar utan förvarning och ökar gradvis med tiden i ett gemensamt förhållande. Våra intervjupersoner berättar att relationsvåldet inte inträffar på ett spontant sätt utan oftast är uträknat vilket innebär att mannen bara utövar våldet i hemmet utan vittne samt slår där det inte syns. När det gäller det psykiska våldet hävder Scheffer och Renck (2008) att det först börjar med att mannen blir kontrollerande, svartsjuk kring vem kvinnan träffar och umgås med samt utsätter kvinnan för nedsättande kommentarer. Detta är något som våra respondenter också framhåller att det börjar med psykiska våldet genom att mannen ifrågasätter kvinnans kläder och bestämmer över vem hon skall umgås med.
Kvinnojourens personal i denna studie berättar att relationen inleder med kärlek men när det förekommer våld i perioder lever kvinnan i ett hopp att mannens våldsamma beteende kommer ändras och den kärleksfulla mannen kommer tillbaka. Men ett sådant
ställningstagande hjälper inte, enligt Helmersson (2017). Helmersson konstateras ligga vikten på kvinnans rationella beslut att ta sig ur den våldsamma situationen. Scheffer och Renck (2008) talar om ett mönster som är mest förekommande avseende våldsamma män.
Det kan vara att mannen växlar mellan värme och våld efter våldsamma handlingar. Detta är något som även Baholo m.fl. (2014) framhåller att det kommer en period av harmoni och kärlek efter ett känslomässigt och fysiskt övergrepp. Detta för att vinna tillbaka kvinnans förtroende men det blir för tillfälligt och så småningom ökar frekvensen av kränkande episoder. Att blir exponerad för sådana periodiska inslag av våld medför att kvinnor lever under rädslan att utlösa sådana reaktioner och med tiden enligt våra respondenter flyttas gränser framåt samt att våldet normaliseras genom att kvinnans verklighetsuppfattning förändras. Virkki (2007) lyfter också fram normalisering av våld i sin studie och hävdar att
sociala strukturer och normer i ett samhälle konstruerar manlighet och kvinnlighet vilket leder till att kvinnor internaliserar våldet som en norm av hennes underordning.